Jag började alltså studera till civilingenjör i energisystem idag. Det finns två klasser, A och B. Jag går i B. Min klass heter alltså ESB. Jag undrar när det kommer ett stämningshot från Fuller's.
Körv
2 dagar sedan
Om en timme sätter jag mig på tåget till Uppsala och imorgon börjar jag plugga till civilingenjör i energisystem på Uppsala Universitet (och SLU). Det kommer förstås bli kul att få utforska en ny stad vad gäller kroglivet och jag har en god förhoppning om att det finns intressant öl på nationspubarna, förhoppningsvis mycket svenska mikrobryggerier.
Med allt som händer under första veckorna som högskolestudent så lär det bli lite tid att lägga på bloggande, så det kan nog bli lite stiltje här de närmsta veckorna. Men jag hoppas hinna skriva något i alla fall.
Med allt som händer under första veckorna som högskolestudent så lär det bli lite tid att lägga på bloggande, så det kan nog bli lite stiltje här de närmsta veckorna. Men jag hoppas hinna skriva något i alla fall.
Min fredagskväll - Barrel Aged B.O.R.I.S. och äppelpaj med vaniljsås. No further comments.
Här tänkte jag slänga upp recepten på de efterrätter som jag gjorde till provningen jag hade häromdagen. Fast jag skippar nog recept på fruktsallad, det hoppas jag att ni klarar av att göra själva.
Jag börjar med det enklaste, nämligen shrikand. För en sats behöver man 4 dl tjock yoghurt (t ex turkisk, men man kan också rinna av vanlig naturell yoghurt), 1,5 dl florsocker, 1 dl hackade pistagenötter och ca 1 msk hela kardemummafrön. Sikta ner florsockret i yoghurten och rör om ordentligt. Mortla kardemummafröna och höll i dem och nötterna i den sötade yoghurten, men spara lite för dekoration. Servera i små glas eller koppar och dekorera med lite hackad pistage och kardemumma. Superenkelt, jättegott och passar bra att serveras i små portioner. Utmärkt på sommaren!
Även valnötskladdkakan är väldigt enkel. Jag brukar förespråka att baka med mörk choklad på 70% istället för mörk blockchoklad, men i den här kakan är nog blockchoklad faktiskt bättre. Bryt ner 150 g mörk blockchoklad en i mixer/matberedare och häll i 200 g valnötter, 3 ägg, 1,5 dl socker och 2 msk kaffe. Mixa till en hyfsat jämn smet. Bröa, gärna med kokos, en form med löstagbara kanter och häll smeten i den. Grädda i 25 minuter i 175 grader. Låt kallna. Eventuellt kan man också lyxa till det och dekorera genom att pudra över florsocker och lägga på några valnötter. Enkla medel som ger mycket lyxigare känsla.
Chokladpajen som jag gjorde är i princip ett sött pajskal som man fyller med chokladmousse. Det är inte jättesvårt att göra men det blir ganska många steg och många skålar att diska efteråt. Här rekommenderar jag däremot mörk choklad, det gör verkligen skillnad mot att använda blockchoklad. Det man behöver är i varje fall:
Pajskal
2 dl vetemjöl
1 dl florsocker
100 g smör
1 äggula
Blanda mjöl och florsocker, ha i kylskåpskallt smör och mixa ihop med fingrarna tills det inte är några smörklumpar kvar. Ha i äggulan arbeta snabbt ihop det hela. Eventuellt kan man behöva ha lite kallt vatten, men det har jag aldrig behövt. Tryck ut degen i en pajform, nagga med en gaffel och ställ in i kylen i 30 minuter. Grädda pajskalet i 10 minuter i 200 grader. Låt svalna.
Fyllning
175 g mörk choklad (ca 70%)
3 msk kaffe (kan helt eller delvis bytas ut mot mjölk, jag föredrar 2:1 kaffe/mjölk)
2 ägg
1 dl vispgrädde
Smält chokladen över vattenbad och låt den svalna. Häll i kaffe och/eller mjölk och rör om. Separera äggulor och äggvitor. Häll i äggulorna i chokladsmeten (om den är för varm kommer ägget koagulera). Vispa äggvitorna till ett hårt skum och vispa grädden ganska mjukt. Vänd ner grädden i chokladsmeten och vänd sedan ner äggviteskummet. Bred ut moussen över pajskalet och låt det stå kallt så att den stelnar till. Allra helst kan man göra den kvällen innan den ska serveras, så kommer chokladsmakerna fram mer. Man kan dekorera genom att smälta lite överbliven choklad och ringla över pajen när den stelnat, och/eller ringla över glasyr.
Jag börjar med det enklaste, nämligen shrikand. För en sats behöver man 4 dl tjock yoghurt (t ex turkisk, men man kan också rinna av vanlig naturell yoghurt), 1,5 dl florsocker, 1 dl hackade pistagenötter och ca 1 msk hela kardemummafrön. Sikta ner florsockret i yoghurten och rör om ordentligt. Mortla kardemummafröna och höll i dem och nötterna i den sötade yoghurten, men spara lite för dekoration. Servera i små glas eller koppar och dekorera med lite hackad pistage och kardemumma. Superenkelt, jättegott och passar bra att serveras i små portioner. Utmärkt på sommaren!Även valnötskladdkakan är väldigt enkel. Jag brukar förespråka att baka med mörk choklad på 70% istället för mörk blockchoklad, men i den här kakan är nog blockchoklad faktiskt bättre. Bryt ner 150 g mörk blockchoklad en i mixer/matberedare och häll i 200 g valnötter, 3 ägg, 1,5 dl socker och 2 msk kaffe. Mixa till en hyfsat jämn smet. Bröa, gärna med kokos, en form med löstagbara kanter och häll smeten i den. Grädda i 25 minuter i 175 grader. Låt kallna. Eventuellt kan man också lyxa till det och dekorera genom att pudra över florsocker och lägga på några valnötter. Enkla medel som ger mycket lyxigare känsla.
Chokladpajen som jag gjorde är i princip ett sött pajskal som man fyller med chokladmousse. Det är inte jättesvårt att göra men det blir ganska många steg och många skålar att diska efteråt. Här rekommenderar jag däremot mörk choklad, det gör verkligen skillnad mot att använda blockchoklad. Det man behöver är i varje fall:
Pajskal
2 dl vetemjöl
1 dl florsocker
100 g smör
1 äggula
Blanda mjöl och florsocker, ha i kylskåpskallt smör och mixa ihop med fingrarna tills det inte är några smörklumpar kvar. Ha i äggulan arbeta snabbt ihop det hela. Eventuellt kan man behöva ha lite kallt vatten, men det har jag aldrig behövt. Tryck ut degen i en pajform, nagga med en gaffel och ställ in i kylen i 30 minuter. Grädda pajskalet i 10 minuter i 200 grader. Låt svalna.
Fyllning
175 g mörk choklad (ca 70%)
3 msk kaffe (kan helt eller delvis bytas ut mot mjölk, jag föredrar 2:1 kaffe/mjölk)
2 ägg
1 dl vispgrädde
Smält chokladen över vattenbad och låt den svalna. Häll i kaffe och/eller mjölk och rör om. Separera äggulor och äggvitor. Häll i äggulorna i chokladsmeten (om den är för varm kommer ägget koagulera). Vispa äggvitorna till ett hårt skum och vispa grädden ganska mjukt. Vänd ner grädden i chokladsmeten och vänd sedan ner äggviteskummet. Bred ut moussen över pajskalet och låt det stå kallt så att den stelnar till. Allra helst kan man göra den kvällen innan den ska serveras, så kommer chokladsmakerna fram mer. Man kan dekorera genom att smälta lite överbliven choklad och ringla över pajen när den stelnat, och/eller ringla över glasyr.
Multitasking - fotografera och dekorera samtidigt
Cheesecakeglassen var den mest komplicerade av de efterrätter jag gjorde, och helst ska man dessutom göra den med glassmaskin. Jag löpte dessutom hela linan ut och bakade egna havrekakor att ha i glassen istället för att köpa havrekakor.
Till cheesecakeglassen behöver du:
1 dl grädde
1 dl mjölk
4 äggulor
1,75 dl socker
300 g Philadelphiaost
100 g havrekakor
2 citroner
Värm upp grädde och mjölk i en kastrull och ta av det när det når kokpunkten. Vispa äggulor och socker poröst i en skål, och häll på den varma gräddmjölkblandningen. Vispa ordentligt och häll tillbaka det i kastrullen och sjud på låg värme en stund tills smeten börjar tjockna något. Ta av från värmen och låt smeten svalna helt.
Riv skalet på citronerna och pressa ur juicen och blanda ner skal och juice tillsammans med philadelphiaost i glassmeten och vispa tills osten löst sig ordentligt. Frys till glass i glassmaskin (alternativt i frysen, det tar dock längre tid och du måste ta ut och röra om då och då). Krossa havrekakorna och blanda ner i glassen när den börjar bli fast men fortfarande är mjuk. Eventuellt kan man behöva frysa klart i frysen om man kör med glassmaskin. Sen är det bara att njuta! Den här glassmaken slår nog till och med cookies & cream, och det är godare än cheesecake i dess vanliga form.
Igår avslutade jag en liten serie av privata provningar av öl till mat som jag haft senaste månaden. Jag hade svängt ihop ett gäng efterrätter (lite recept kommer i ett följande inlägg) och till dem prövade vi två olika cider och fyra olika öl. Cidrarna var Cidre Bouché Brut och Westons Organic Cider, som jag aldrig hade smakat innan men hade hoppats skulle vara hyfsat typiska för sina ursprung. Jag skulle nog säga att båda kan räknas som halvtorra då de hade en märkbar sötma men var långt ifrån sliskiga.
Stout/porter och i viss mån barley wine är väl vad man först tänker på när ska välja öl till efterrätt, så en varsin sådan blev det förstås. Young's Double Chocolate Stout är ju nästan som en efterrätt i sig själv och blev mitt val av stout. Jag hade övervägt att beställa några flaskor Nils Oscar Barley Wine till provningen, men kom på att Old Stock Ale nog skulle bli ännu intressantare och så fick det bli. Fruktlambic kan ju också vara trevligt till efterrätter men eftersom jag nyligen varit på en efterrättsprovning där vi hade med Timmermans Kriek så körde jag på något nytt nu istället. Jag har prövat att dricka lite humligare öl till choklad tidigare och gillat det, så jag plockade med BrewDog Trashy Blonde till den här provningen. Till sist kom Hoegaarden med som ett totalt wild card. Tyvärr var jag rejält stressad inför detta och missade att få med mig kameran (och min mobilkamera är helt oduglig) så det blev tyvärr inga bilder från själva provningen, men jag har åtminstone lyckats gräva fram några gamla arkivbilder från svunna provningar.
Vad åt vi då? Jo, i tur och ordning var det cheesecakeglass, fruktsallad med grädde, chokladpaj, valnötskladdkaka, och en indisk (?) yoghurtbaserad liten skapelse som kallas shrikand som bara är sötad, tjock yoghurt med pistagenötter och kardemumma. Eget beröm luktar illa sägs det, men jag kan inte låta bli: Fasen vad gott det var!
Den franska cidern, Bouché Brut, tyckte jag var riktigt god när vi först smakade den på egen hand, men till de tre första rätterna tyckte jag att den bara smakade äppelcidervinäger. I stort sett alla andra tyckte den var utmärkt dock. Vinägersmaken försvann till chokladpajen, men det var egentligen bara med shrikand som det blev en bra kombination. Westons var lite tvärtom, inte så jättebra på egen hand, men den blommade ut med flera av rätterna. Westons och cheesecakeglass var en av provningens mest spektakulära kombinationer för mig och några till, det kom fram så otroligt många nyanser i cidern och allt smakade bara underbart. Även till de andra rätterna fick den överlag bra omdömen.
Hoegaarden var väl lite av provningens svarta får. Det största problemet var att den var för tunn och helt enkelt dog ut i sällskap med de ganska mastiga efterrätterna. Till fruktsalladen skar det sig totalt för mig, men till valnötskakan funkade det faktiskt rätt så bra. Mitt stora hopp för Hoegaarden stod till shrikand där jag tänkte mig att yoghurtens syrlighet och kardemumman kunde spela med ölets syrlighet och kryddiga toner, men även där var den bara för tunn.
Då följde Trashy Blonde planen mycket bättre. Till fruktsalladen tog den visserligen över helt och slog ut alla smaker från frukten, men till allt annat så gick det enligt plan: Väldigt mycket fruktiga smaker från humlen lockades fram och den inte alltför kraftiga beskan fungerade fint som smakbrytning. Både gott och intressant. Har du aldrig prövat en humlig öl till en efterrätt är det hög tid att du vågar prova. Eller till en bit choklad åtminstone. Jag har aldrig provat detta med en riktigt besk öl dock, utan hållt mig till medelbeska öl som Summer Twist och Amarillo Spring från Oppigårds.
Så till den nästan självskrivna efterrättsölen, Young's Double Chocolate Stout. Den levde upp till förväntningarna, det var knappt någon som inte tyckte att den passade med någon av rätterna. Å andra sidan bjöd den inte på några stora upplevelser heller. Kvällens mest stabila dryck helt enkelt, utan vare sig toppar eller dalar. En spännande grej bjöd den dock på, och det var till cheesecakeglassen. All chokladsmak försvann och istället smakade det nästan bara kaffe. Den upplevelsen delade jag med de flesta. Men kaffesmak i öl är ju också gott. Överlag tror jag att föredrar en kraftigare porter eller stout till efterrätter dock, Double Chocolate är ju faktiskt en aning mesig.
Old Stock Ale var den öl jag sett framemot mest att pröva mot efterrätterna, och spänningen steg ytterligare av att Darren på BeerSweden gjorde en vertikalprovning av denna öl dagen innan provningen. Det är ju en goad och nyanserad öl i sig själv, men ojojoj vad mycket nyanser som dök upp när den dracks med några av efterrätterna. Jag kunde inte sätta fingret på allt, men det var många olika varianter av torkad frukt, knäck, körsbär, fruktkaka, julkryddor och mer därtill som kom och gick. Till shrikanden funkade den inte riktigt dock. Men Old Stock stod absolut för några av de mer spektakulära kombinationerna, tillsammans med Westons till cheesecakeglassen.
Härnäst kommer lite efterrättsrecept i ett separat inlägg, och där blir det mer färska bilder!
Stout/porter och i viss mån barley wine är väl vad man först tänker på när ska välja öl till efterrätt, så en varsin sådan blev det förstås. Young's Double Chocolate Stout är ju nästan som en efterrätt i sig själv och blev mitt val av stout. Jag hade övervägt att beställa några flaskor Nils Oscar Barley Wine till provningen, men kom på att Old Stock Ale nog skulle bli ännu intressantare och så fick det bli. Fruktlambic kan ju också vara trevligt till efterrätter men eftersom jag nyligen varit på en efterrättsprovning där vi hade med Timmermans Kriek så körde jag på något nytt nu istället. Jag har prövat att dricka lite humligare öl till choklad tidigare och gillat det, så jag plockade med BrewDog Trashy Blonde till den här provningen. Till sist kom Hoegaarden med som ett totalt wild card. Tyvärr var jag rejält stressad inför detta och missade att få med mig kameran (och min mobilkamera är helt oduglig) så det blev tyvärr inga bilder från själva provningen, men jag har åtminstone lyckats gräva fram några gamla arkivbilder från svunna provningar.
Vad åt vi då? Jo, i tur och ordning var det cheesecakeglass, fruktsallad med grädde, chokladpaj, valnötskladdkaka, och en indisk (?) yoghurtbaserad liten skapelse som kallas shrikand som bara är sötad, tjock yoghurt med pistagenötter och kardemumma. Eget beröm luktar illa sägs det, men jag kan inte låta bli: Fasen vad gott det var!
Den franska cidern, Bouché Brut, tyckte jag var riktigt god när vi först smakade den på egen hand, men till de tre första rätterna tyckte jag att den bara smakade äppelcidervinäger. I stort sett alla andra tyckte den var utmärkt dock. Vinägersmaken försvann till chokladpajen, men det var egentligen bara med shrikand som det blev en bra kombination. Westons var lite tvärtom, inte så jättebra på egen hand, men den blommade ut med flera av rätterna. Westons och cheesecakeglass var en av provningens mest spektakulära kombinationer för mig och några till, det kom fram så otroligt många nyanser i cidern och allt smakade bara underbart. Även till de andra rätterna fick den överlag bra omdömen.
Hoegaarden var väl lite av provningens svarta får. Det största problemet var att den var för tunn och helt enkelt dog ut i sällskap med de ganska mastiga efterrätterna. Till fruktsalladen skar det sig totalt för mig, men till valnötskakan funkade det faktiskt rätt så bra. Mitt stora hopp för Hoegaarden stod till shrikand där jag tänkte mig att yoghurtens syrlighet och kardemumman kunde spela med ölets syrlighet och kryddiga toner, men även där var den bara för tunn.Då följde Trashy Blonde planen mycket bättre. Till fruktsalladen tog den visserligen över helt och slog ut alla smaker från frukten, men till allt annat så gick det enligt plan: Väldigt mycket fruktiga smaker från humlen lockades fram och den inte alltför kraftiga beskan fungerade fint som smakbrytning. Både gott och intressant. Har du aldrig prövat en humlig öl till en efterrätt är det hög tid att du vågar prova. Eller till en bit choklad åtminstone. Jag har aldrig provat detta med en riktigt besk öl dock, utan hållt mig till medelbeska öl som Summer Twist och Amarillo Spring från Oppigårds.
Så till den nästan självskrivna efterrättsölen, Young's Double Chocolate Stout. Den levde upp till förväntningarna, det var knappt någon som inte tyckte att den passade med någon av rätterna. Å andra sidan bjöd den inte på några stora upplevelser heller. Kvällens mest stabila dryck helt enkelt, utan vare sig toppar eller dalar. En spännande grej bjöd den dock på, och det var till cheesecakeglassen. All chokladsmak försvann och istället smakade det nästan bara kaffe. Den upplevelsen delade jag med de flesta. Men kaffesmak i öl är ju också gott. Överlag tror jag att föredrar en kraftigare porter eller stout till efterrätter dock, Double Chocolate är ju faktiskt en aning mesig.Old Stock Ale var den öl jag sett framemot mest att pröva mot efterrätterna, och spänningen steg ytterligare av att Darren på BeerSweden gjorde en vertikalprovning av denna öl dagen innan provningen. Det är ju en goad och nyanserad öl i sig själv, men ojojoj vad mycket nyanser som dök upp när den dracks med några av efterrätterna. Jag kunde inte sätta fingret på allt, men det var många olika varianter av torkad frukt, knäck, körsbär, fruktkaka, julkryddor och mer därtill som kom och gick. Till shrikanden funkade den inte riktigt dock. Men Old Stock stod absolut för några av de mer spektakulära kombinationerna, tillsammans med Westons till cheesecakeglassen.
Härnäst kommer lite efterrättsrecept i ett separat inlägg, och där blir det mer färska bilder!
Jag firar mitt 50-inläggsjubileum med att berätta att Oppigårds återigen planerar att bygga ut. I en artikel på dt.se berättar Björn att de har lämnat in bygglovsansökningar för ett nytt brygghus och om allt går som det ska kommer det att stå klart till årsskiftet. Det ser onekligen bra ut för ett av mina svenska favoritbryggerier, vilket är riktigt kul!
Jag gillar verkligen titeln, He said beer, she said wine, på denna bok om dessa två drycker och mat. Att öl är en dryck främst för män och vin en dryck som har fler kvinnliga anhängare känns som en fastcementerad bild hos många, inklusive mig själv. En viss sanning ligger det väl i det också. Ingen rök utan eld. Titeln spelar lite på detta, samtidigt som den berättar vad boken handlar om. En manlig bryggare som förespråkar öl och en kvinnlig sommelier som förespråkar vin.
Där tar mycket av det roliga slut. Efter att ha introducerat ölkillen Sam Calagione och vinkvinnan Marnie Old och berättat det vanliga om vin och öl så kommer man till bokens huvudspår, olika matkategorier där Sam och Marnie ger förslag på öl respektive vin och debatterar för sin sak. Det är uppdelat i små avsnitt om ost, grönsaker, smörgåsar, pizza & pasta, kryddig mat, skaldjur, fisk, fågel, kött, fruktdesserter och övriga desserter. Varje avsnitt är på sex uppslag, där man först slösar bort ett helt uppslag med rubriken för avsnittet och lite bilder. Sedan följer ett uppslag där Marnie berättar i mer allmänna drag om att para ihop vin med den aktuella matkategorien och därefter ett uppslag där sex olika maträtter i kategorien paras ihop med vin. Sedan följer precis samma sak fast om öl och avsnittet avslutas med en liten "debatt" mellan Marnie och Sam om vad som passar bäst. Dessa debatter är tyvärr mer eller mindre på sandlådenivå och stämmer alltför väl in med vissa fördomar om amerikaner. Det går i stil med "En saftig fruktpaj behöver en robust och stadig porter! - Ja, vilken paj skulle inte smaka gott vid sidan av en porter?". Det blir inte särskilt givande och väldigt tröttsamt i längden.
Själva formatet gör att det blir ganska uppstyltat och fungerar nog bättre som en uppslagsbok en som en bok att läsa sig igenom. Själva dryck- och matkombinationerna som föreslås känns ofta bra åtminstone, fast emellanåt kommer det saker som jag blir lite fundersam över, t ex Heineken till hummer, med motiveringen "The signature grassy, skunky flavor in this beer perfectly contrasts with the sweetness of the lobster meat". Just att de nämner specifika öl och viner istället för bara en stil är å ena sidan trevligt, å andra sidan är det ju ganska få av dessa öl som går att få tag på i Sverige (det är till och med flera som har en väldigt begränsad distribution i USA såvitt jag vet), och jag gissar att detsamma gäller för vinerna. Dessutom nämns öl från Dogfish Head ganska ofta och som ni kanske vet är Sam dess grundare och bryggmästare. Ska man se det som smygreklam för sina egna öl, eller är det helt enkelt så att han känner till dessa öl så oerhört bra att man kan lita på de kombinationsförslagen extra mycket?
Boken avslutas med ett gäng recept som är tänkta som förslag till den som vill ha en egen "vin-mot-öl-middag". Om man bortser från att måtten är amerikanska och vissa ingredienser kanske inte finns på ditt närmsta ICA så är de flesta recept intressanta utan att vara särskilt svåra att tillaga. Till sist får Marnie och Sam komma med några avslutande ord där båda bland annat skriver "vin/öl kanske inte är så dumt ändå" vilket känns så väldigt tillrättalagt, och återigen bekräftas vissa fördomar.
Nja, jag hade nog hoppats på lite mer. Framförallt är det presentationen och de löjliga debatterna som gör att boken inte riktigt håller måttet för mig. Idén till boken kom ifrån att Sam och Marnie har hållt i många vin-mot-öl-middagar på restauranger runt om i USA, och efter att ha läst boken undrar man lite hur det egentligen vore att gå på en sån där middag. Fast jag kan tänka mig att deras gnabbande blir underhållande live istället för att falla platt som det gör i skriven form. För ölnörden som vill fylla ut sin bokhylla och redan har en del böcker så kan det ändå vara ett okej köp. Eller om man inte är så insatt ännu och gärna vill täcka in både öl och vin i en bok. Är det mest ölläsning man är ute efter rekommenderar jag definitivt böcker som The Brewmaster's Table av Garrett Oliver före denna.
Där tar mycket av det roliga slut. Efter att ha introducerat ölkillen Sam Calagione och vinkvinnan Marnie Old och berättat det vanliga om vin och öl så kommer man till bokens huvudspår, olika matkategorier där Sam och Marnie ger förslag på öl respektive vin och debatterar för sin sak. Det är uppdelat i små avsnitt om ost, grönsaker, smörgåsar, pizza & pasta, kryddig mat, skaldjur, fisk, fågel, kött, fruktdesserter och övriga desserter. Varje avsnitt är på sex uppslag, där man först slösar bort ett helt uppslag med rubriken för avsnittet och lite bilder. Sedan följer ett uppslag där Marnie berättar i mer allmänna drag om att para ihop vin med den aktuella matkategorien och därefter ett uppslag där sex olika maträtter i kategorien paras ihop med vin. Sedan följer precis samma sak fast om öl och avsnittet avslutas med en liten "debatt" mellan Marnie och Sam om vad som passar bäst. Dessa debatter är tyvärr mer eller mindre på sandlådenivå och stämmer alltför väl in med vissa fördomar om amerikaner. Det går i stil med "En saftig fruktpaj behöver en robust och stadig porter! - Ja, vilken paj skulle inte smaka gott vid sidan av en porter?". Det blir inte särskilt givande och väldigt tröttsamt i längden.
Själva formatet gör att det blir ganska uppstyltat och fungerar nog bättre som en uppslagsbok en som en bok att läsa sig igenom. Själva dryck- och matkombinationerna som föreslås känns ofta bra åtminstone, fast emellanåt kommer det saker som jag blir lite fundersam över, t ex Heineken till hummer, med motiveringen "The signature grassy, skunky flavor in this beer perfectly contrasts with the sweetness of the lobster meat". Just att de nämner specifika öl och viner istället för bara en stil är å ena sidan trevligt, å andra sidan är det ju ganska få av dessa öl som går att få tag på i Sverige (det är till och med flera som har en väldigt begränsad distribution i USA såvitt jag vet), och jag gissar att detsamma gäller för vinerna. Dessutom nämns öl från Dogfish Head ganska ofta och som ni kanske vet är Sam dess grundare och bryggmästare. Ska man se det som smygreklam för sina egna öl, eller är det helt enkelt så att han känner till dessa öl så oerhört bra att man kan lita på de kombinationsförslagen extra mycket?
Boken avslutas med ett gäng recept som är tänkta som förslag till den som vill ha en egen "vin-mot-öl-middag". Om man bortser från att måtten är amerikanska och vissa ingredienser kanske inte finns på ditt närmsta ICA så är de flesta recept intressanta utan att vara särskilt svåra att tillaga. Till sist får Marnie och Sam komma med några avslutande ord där båda bland annat skriver "vin/öl kanske inte är så dumt ändå" vilket känns så väldigt tillrättalagt, och återigen bekräftas vissa fördomar.
Nja, jag hade nog hoppats på lite mer. Framförallt är det presentationen och de löjliga debatterna som gör att boken inte riktigt håller måttet för mig. Idén till boken kom ifrån att Sam och Marnie har hållt i många vin-mot-öl-middagar på restauranger runt om i USA, och efter att ha läst boken undrar man lite hur det egentligen vore att gå på en sån där middag. Fast jag kan tänka mig att deras gnabbande blir underhållande live istället för att falla platt som det gör i skriven form. För ölnörden som vill fylla ut sin bokhylla och redan har en del böcker så kan det ändå vara ett okej köp. Eller om man inte är så insatt ännu och gärna vill täcka in både öl och vin i en bok. Är det mest ölläsning man är ute efter rekommenderar jag definitivt böcker som The Brewmaster's Table av Garrett Oliver före denna.
Mina käre far, som också är ölintresserad, fyllde år igår och vad ger man bort då om inte öl? Fast att bara ge bort öl känns ju lite trist, så jag gick länge och väl och funderade på vad jag mer skulle kunna ge honom. Så mindes jag plötsligt att jag sett boken Öl - kunskap ger mersmak av Peter M Eronson (som även bloggar på http://fatflaska.blogspot.com/) bland matböckerna på ICA Maxi där vi brukar handla. Perfekt! Så efter att ha varit på bolaget och inhandlat Sierra Nevada Bigfoot, Sierra Nevada Torpedo, Avery New World Porter och Slottskällans Imperial Stout åkte jag till ICA och köpte boken och paketerade allt i bolagets största presentkartong och så hade man återigen löst det årliga problemet med att komma på bra presenter till föräldrarna. Nu har jag fyra månader på mig att fundera på julklapparna...
Pappa verkar tycka att boken var intressant, och till och med min mamma, som oftare har vin i glaset, har också suttit och läst en hel del i den. Uppenbarligen har Peter lyckats bra med boken! Kanske hinner jag låna boken lite senare och skriva något mer om den här på bloggen.
Pappa verkar tycka att boken var intressant, och till och med min mamma, som oftare har vin i glaset, har också suttit och läst en hel del i den. Uppenbarligen har Peter lyckats bra med boken! Kanske hinner jag låna boken lite senare och skriva något mer om den här på bloggen.
För ett tag sedan beställde jag hem en låda med Brooklyn East India Pale Ale (19,90 kr / flaska á 355 ml (12 oz), 24 flaskor / kolli). Första, och innan detta den enda, gången jag drack den så gillade jag den och tyckte den stod sig bra på egen hand men nu har uppenbarligen min ölsmak förändrats för jag tyckte den var ganska tam för en IPA, åtminstone om det är mycket humle man är ute efter. Bäst före är satt till april 2011, så flaskorna borde inte vara särskilt gamla heller. Men med lite smakrik mat så har den faktiskt levt upp lite, så jag har prövat den till väldigt mycket mat på senaste tiden. Ikväll blev det till lammfärsbiffar med myntasås, vilket jag tänkte skriva mer om här. Nu har jag dessutom låtit kameran gå varm, så den tidigare bildbristen är som bortblåst, åtminstone i detta inlägget.
Som tillbehör fixade jag lite enkelt en plåt med klyftpotatis och morotsbitar i ugn. Bara att vända runt lite klyftad potatis och morotsstavar i olivolja och salt, hälla upp på en plåt och krydda som man vill. Just den här gången körde jag cayennepeppar för lite bett, annars är ju vitlök och örtkryddor också gott. Vad brukar du krydda dina klyftpotatisar med? In i ugnen i 30 minuter på 200 grader.
Själva lammfärsbiffarna och myntasåsen är också mycket enkelt att svänga ihop, och kan i stort sett hinnas med medan potatisen står i ugnen. Man behöver följande för 3-4 portioner:
Biffar
500 g lammfärs
1 ägg
1-2 tsk spiskummin
2 vitlöksklyftor
ett knippe persilja eller basilika
salt och peppar
Sås
2 dl matlagningsyoghurt
ett knippe mynta
1 vitlöksklyfta
1-2 tsk honung
salt och peppar
För att göra biffsmeten så är det bara att finhacka vitlöksklyftorna och persiljan/basilikan och sedan blanda alla ingredienser i en skål. Salta och peppra ordentligt och rör ihop allting (vilket är roligast att göra med händerna!). Låt smeten stå en stund medan du blandar ihop myntasåsen.
För att göra såsen är det bara att hacka myntan och blanda med yoghurten i en skål. Pressa i vitlöksklyftan och häll i honungen, men var försiktig med honungen så det inte blir för sött. Eventuellt kan man även pressa i lite citronjuicen för att få en balanserade syra om det ändå blir för sött. Smaka av med salt och peppar. Åter till biffarna! Värm upp en stekpanna på spisen medan du formar biffar eller järpar av smeten. Med fuktade händer så fastnar det inte lika mycket färs på händerna. Stek biffarna i smör eller olja i några minuter på varje sida.
Förhoppningsvis tajmas allt så att biffarna blir klara ungefär samtidigt som potatisen. Lite grönt hinner man också med att skära upp. Sedan återstår bara att hälla upp ölen och sätta sig till bords.
Brooklyn East India Pale Ale var en väldigt gångbar öl till denna maträtt. Ölet lyfter mycket riktigt något med hjälp av kryddorna i maten och framförallt är det mer örtiga och gräsiga humletoner som kommer fram. Helt klart gör sig denna öl mycket bättre till mat än på egen hand. Ett något mer tillgängligt öl som också borde fungera bra till denna rätt är Oppigårds Golden Ale. Det skulle annars vara intressant att se hur myntan i denna rätt fungerar med en weissbier eller kanske rent av en dunkel weissbier.
Idag har jag äntligen lyckats fixa klart med boende i Uppsala också, där jag börjar plugga till civilingenjör om två veckor. Jäkligt skönt att det ur världen, och nu sitter jag och funderar på vad jag ska fira med. Black Force One, Old Foghorn, Barrel Aged BORIS, Girardin Gueuze Black Label och Black Albert är några jag väljer mellan. Ett angenämt problem är det i vart fall.
Som tillbehör fixade jag lite enkelt en plåt med klyftpotatis och morotsbitar i ugn. Bara att vända runt lite klyftad potatis och morotsstavar i olivolja och salt, hälla upp på en plåt och krydda som man vill. Just den här gången körde jag cayennepeppar för lite bett, annars är ju vitlök och örtkryddor också gott. Vad brukar du krydda dina klyftpotatisar med? In i ugnen i 30 minuter på 200 grader.
Själva lammfärsbiffarna och myntasåsen är också mycket enkelt att svänga ihop, och kan i stort sett hinnas med medan potatisen står i ugnen. Man behöver följande för 3-4 portioner:
Biffar
500 g lammfärs
1 ägg
1-2 tsk spiskummin
2 vitlöksklyftor
ett knippe persilja eller basilika
salt och peppar
Sås
2 dl matlagningsyoghurt
ett knippe mynta
1 vitlöksklyfta
1-2 tsk honung
salt och peppar
Idag har jag äntligen lyckats fixa klart med boende i Uppsala också, där jag börjar plugga till civilingenjör om två veckor. Jäkligt skönt att det ur världen, och nu sitter jag och funderar på vad jag ska fira med. Black Force One, Old Foghorn, Barrel Aged BORIS, Girardin Gueuze Black Label och Black Albert är några jag väljer mellan. Ett angenämt problem är det i vart fall.
Manker, som var den föregående stafettbloggaren, lämnade över pinnen till mig med följande uppdrag:
Bengt på Skebo Bruksbryggeri, som startades i november 2006, har just sagt upp sig från sitt vanliga jobb för att satsa fullt ut på bryggeriet, men han verkar inte direkt orolig för att det inte ska gå ihop. Han erkänner dock att det är jäkligt ett tungt, men roligt jobb, men så är det förstås för mer eller mindre alla småföretagare som försöker gå med vinst. Årsproduktionen ligger just nu på ca 40 000 liter, vilket är en ökning med 30% mot föregående år. De har dock inte hunnit brygga i takt med efterfrågan, så det verkar ju finnas utrymme för att expandera. Bengt tycker sig absolut märka av ett ökat intresse för svensk mikrobrygd öl och menar på att svenskarnas intresse för lokalt och småskaligt producerat är stort, oavsett om det är alkoholhaltigt eller plommonsylt.
Tre Systembolagetbutiker i Norrtälje kommun lagerför Skebos öl. Förut var det i den minsta butiken, där de hade fyra öl, och två i den största som hade ansökt om att få sälja Skebos öl på grund av stor efterfrågan. Sen den första juli får ju producenter lagerföra sina produkter i de tre närmaste butikerna och nu har alltså Skebo fyra öl på hyllan på tre butiker i Norrtälje. Bengt uppskattar att ungefär en tredjedel av deras försäljning går via Systembolaget. Han påpekar också att det stora trycket under sommaren i Roslagen med alla fritidsfastigheter och turister som kommer till området har gjort att de haft tillfälligt slut på flera sorter under sommaren, men även under resten av året säljer deras öl bra på de lokala Systembolagen. Det är svårt för dem att hinna med redan nu och att kunna leverera en öl ens i ett tillfälligt nationellt släpp på Systembolaget verkar inte aktuellt, men skulle självklart vara bra för bryggeriet när de har möjlighet till det.
Thomas Bingebo, bryggare på Oceanbryggeriet, tog sig också tid att svara på mina frågor. Han är kanske lite mer känd bland ölbloggare och läsare då han till exempel kommenterar blogginlägg lite då och då. Oceanbryggeriet började brygga under hösten av 2007 och har sedan dess haft en snabb utveckling och har nu en årsproduktion på ca 140 000 liter. Enligt Thomas så är det både en växande marknad och intresse, men det är viktigt för framtiden att policys/regelverk på Systembolag förändras för att gynna de mindre producenterna mer. Han förklarar också att det förstås bara är bra att de får sälja sina öl på de lokala Systembolagen, men att det inte är någon avgörande för dem då de har flera större flaskkunder sett till veckoförsäljning, bland annat tack vare att de satsat på en egen fältsäljare vilket inte är helt vanligt bland svenska mikrobryggerier. Kanske hade försäljningen på Systembolaget varit bättre om det varit andra butiker som blivit tillgängliga från första juli, för Thomas menar nämligen på att Systembolagen på Landala Torg och Avenyn, som är de två butiker de kan lagerföra sig hos sen första juli, inte har särskilt stor ölförsäljning. Gårda som var deras första butik, samt Nordstan som de fått som "bonusbutik" (vilket jag antar betyder att de ansökt om att få lagerföra Oceanöl pga stor efterfrågan) säljer dock bra.
Att Ocean Eko Pale Ale hamnat i Systembolagets ordinarie sortiment har resulterat i att de sålt 20 000 flaskor av den, men Thomas poängterar att det är en nischprodukt och att de hellre fått in sin IPA eller Glenn no 5. Hittils har hans svar varit ganska kortfattade ("korta svar, ont om tid" förklarade han i början av sitt mail) men på frågan om hur mycket det skulle betyda att få med öl i de tillfälliga släppen på Systembolaget blir det ett mycket längre svar, och jag väljer här att klippa in det rakt av:
"Tillfälliga släpp är ett gissel och en bra inkomstkälla. Kan ställa till med problem om inte några av våra ordinarie produkter passar in - dvs de som vi satsar på och brygger mest. Ökad förståelse för detta är ett måste - SB borde titta på vad vi hantverksbryggare har i våra ordinarie sortiment. Ingen som jobbar med att bygga upp ett varumärke vill byta ölsort hela tiden. Inte vi i alla fall. Vi vill bestämma själva vad som vi anser är bra och vad vi vill brygga. Inte att det kommer uppifrån.Vi hantverksbryggare har byggt intresset hittills så låt oss fortsätta med det. Vi har fyra ordinarie produkter + några till som bryggs lite mer sällan men återkommande. De fyra ordinarie är de viktiga. Ska vi börja göra olika öl hela tiden så stör det våra planer. Men jag skulle gärna sälja lika mycket Ocean India Pale Ale som Jämtland säljer Hell vilket jag tror att den skulle göra i ordinarie sortiment på SB. Men då SB sökte en IPA var våran för svag (sic)."
Jag tolkar detta som att Thomas vill se en förändring i hur Systembolaget väljer ut vilka öl som ska lanseras och mer se till vad som redan bryggs. Jag personligen tror det kan bli svårt att kombinera med märkesneutraliteten, men visst skulle de kunna ha lite mindre snäva önskemål ibland i sina lanseringsplaner ibland.
Både Bengt och Thomas verkar vara emot att avskaffa monopolet, då det troligen skulle missgynna mikrobryggerier och gynna de större bryggerierna. Däremot får det gärna utvecklas tycker Thomas. Gårdsförsäljning tycker dock båda vore en bra idé, men ingen av dem ger intrycket att det skulle vara något som skulle påverka deras försäljning särskilt mycket utan snarare vara en extra service mot deras besökare.
Om det skulle dyka upp något mer svar från någon av de fem bryggerier som jag mailat men inte fått svar från än så får det bli ett uppföljningsinlägg kring detta senare. Det är ju väldigt intressant att få veta hur det egentligen går för våra svenska bryggerier. Under tiden tänkte jag fylla ut detta redan ganska långa inlägg med mina egna tankar kring frågorna jag fick av Manker. Jag tror och hoppas att intresset för det som är lokalt och småskaligt producerat, inte bara vad gäller öl, fortsätter att växa bland svenskarna och i resten av världen. I slutändan borde en ökad efterfrågan av kvalitetsöl också betyda en ökad tillgång, vilket det stora antalet mikrobryggerier som startats i Sverige de senaste fem åren bevisar. Uppenbarligen går det ju också bra för dem. Det enda mikrobryggeri som jag känner som inte har klarat sig är Ölands Gårdsbryggeri. Alla behöver ju inte växa sig stora heller, det viktiga är att man som mikrobryggare kan livnära sig på det man gör och inte har en överhängande risk att gå med förlust. Jag tror också att så är fallet, och oroar mig inte för att de mindre bryggerierna ska börja falla bort en efter en om några år.
Stafettpinnen skickar jag vidare till ölsvamlaren Stefan på Beerdrivel. Du är ju en hembryggare, vilket är något som jag är nyfiken på, så jag vill helt enkelt att ditt inlägg ska handla om hembryggning. Du får fria tyglar att skriva precis vad du vill om hembryggning, men om inspirationen tryter så skickar jag med några saker som du kan ta upp om du vill: Hur blir man en hembryggare? Hur brygger man egentligen ett öl hemma (utrustning/recept/tillvägagångssätt)? Hur ser den svenska hembryggarscenen ut? Hur kom det sig att du blev hembryggare? Tidsfristen blir som vanligt en vecka, om det funkar för dig, så senast nästa måndag den 16:e augusti ska inlägget finnas på din blogg. Lycka till!
P.S. Av någon anledning hade jag skrivit om en Stefan på Skebo. Han heter förstås Bengt. Nu tror jag det står rätt namn överallt. Jag ber om ursäkt för det.
Nästa person att få stafettpinnen är Johan från den trevliga bloggen Portersteken. Du bor i den trevliga staden Falun som via Oppigårds Bryggeri fick mig att tänka på hur svenska mikrobryggerier har det. Säger man svenskt mikrobryggeri så är det namn som Jämtlands, Dugges, Oppigård och sådana som dyker upp och deras utveckling följer man ju rätt väl – men hur går det för de lite mindre mikrobryggerierna? Känner de också av det ökade intresset för svensk öl eller är de helt utlämnade? Jag skulle därför vilja veta lite mer om hur det går för de mindre svenska mikrobryggerierna.Så jag satte mig och skickade ut lite frågor till sju svenska mikrobryggerier som inte finns representerade alls i Systembolagets ordinarie sortiment, alternativt kommit med där i år. De enda svaren jag fått kommer ifrån Skebo Bruksbryggeri och Oceanbryggeriet (jag gissar på att de andra helt enkelt inte haft tid, det verkar vara mycket att stå i som mikrobryggare) och jag har inte lyckats hitta särskilt mycket matnyttig information publicerat på internet, så det får väl bli mer av en inriktning på dessa två bryggerier istället för en överblick. Det kan nog bli intressant ändå, för det är två bryggerier i olika skeden av sin utveckling trots att de är ungefär lika gamla (eller snarare unga), där man väl får kalla Skebo ett ganska litet bryggeri även på den svenska mikrobryggarskalan, medan Ocean nog ligger någonstans i mitten.
Bengt på Skebo Bruksbryggeri, som startades i november 2006, har just sagt upp sig från sitt vanliga jobb för att satsa fullt ut på bryggeriet, men han verkar inte direkt orolig för att det inte ska gå ihop. Han erkänner dock att det är jäkligt ett tungt, men roligt jobb, men så är det förstås för mer eller mindre alla småföretagare som försöker gå med vinst. Årsproduktionen ligger just nu på ca 40 000 liter, vilket är en ökning med 30% mot föregående år. De har dock inte hunnit brygga i takt med efterfrågan, så det verkar ju finnas utrymme för att expandera. Bengt tycker sig absolut märka av ett ökat intresse för svensk mikrobrygd öl och menar på att svenskarnas intresse för lokalt och småskaligt producerat är stort, oavsett om det är alkoholhaltigt eller plommonsylt.
Tre Systembolagetbutiker i Norrtälje kommun lagerför Skebos öl. Förut var det i den minsta butiken, där de hade fyra öl, och två i den största som hade ansökt om att få sälja Skebos öl på grund av stor efterfrågan. Sen den första juli får ju producenter lagerföra sina produkter i de tre närmaste butikerna och nu har alltså Skebo fyra öl på hyllan på tre butiker i Norrtälje. Bengt uppskattar att ungefär en tredjedel av deras försäljning går via Systembolaget. Han påpekar också att det stora trycket under sommaren i Roslagen med alla fritidsfastigheter och turister som kommer till området har gjort att de haft tillfälligt slut på flera sorter under sommaren, men även under resten av året säljer deras öl bra på de lokala Systembolagen. Det är svårt för dem att hinna med redan nu och att kunna leverera en öl ens i ett tillfälligt nationellt släpp på Systembolaget verkar inte aktuellt, men skulle självklart vara bra för bryggeriet när de har möjlighet till det.
Thomas Bingebo, bryggare på Oceanbryggeriet, tog sig också tid att svara på mina frågor. Han är kanske lite mer känd bland ölbloggare och läsare då han till exempel kommenterar blogginlägg lite då och då. Oceanbryggeriet började brygga under hösten av 2007 och har sedan dess haft en snabb utveckling och har nu en årsproduktion på ca 140 000 liter. Enligt Thomas så är det både en växande marknad och intresse, men det är viktigt för framtiden att policys/regelverk på Systembolag förändras för att gynna de mindre producenterna mer. Han förklarar också att det förstås bara är bra att de får sälja sina öl på de lokala Systembolagen, men att det inte är någon avgörande för dem då de har flera större flaskkunder sett till veckoförsäljning, bland annat tack vare att de satsat på en egen fältsäljare vilket inte är helt vanligt bland svenska mikrobryggerier. Kanske hade försäljningen på Systembolaget varit bättre om det varit andra butiker som blivit tillgängliga från första juli, för Thomas menar nämligen på att Systembolagen på Landala Torg och Avenyn, som är de två butiker de kan lagerföra sig hos sen första juli, inte har särskilt stor ölförsäljning. Gårda som var deras första butik, samt Nordstan som de fått som "bonusbutik" (vilket jag antar betyder att de ansökt om att få lagerföra Oceanöl pga stor efterfrågan) säljer dock bra.
Att Ocean Eko Pale Ale hamnat i Systembolagets ordinarie sortiment har resulterat i att de sålt 20 000 flaskor av den, men Thomas poängterar att det är en nischprodukt och att de hellre fått in sin IPA eller Glenn no 5. Hittils har hans svar varit ganska kortfattade ("korta svar, ont om tid" förklarade han i början av sitt mail) men på frågan om hur mycket det skulle betyda att få med öl i de tillfälliga släppen på Systembolaget blir det ett mycket längre svar, och jag väljer här att klippa in det rakt av:
"Tillfälliga släpp är ett gissel och en bra inkomstkälla. Kan ställa till med problem om inte några av våra ordinarie produkter passar in - dvs de som vi satsar på och brygger mest. Ökad förståelse för detta är ett måste - SB borde titta på vad vi hantverksbryggare har i våra ordinarie sortiment. Ingen som jobbar med att bygga upp ett varumärke vill byta ölsort hela tiden. Inte vi i alla fall. Vi vill bestämma själva vad som vi anser är bra och vad vi vill brygga. Inte att det kommer uppifrån.Vi hantverksbryggare har byggt intresset hittills så låt oss fortsätta med det. Vi har fyra ordinarie produkter + några till som bryggs lite mer sällan men återkommande. De fyra ordinarie är de viktiga. Ska vi börja göra olika öl hela tiden så stör det våra planer. Men jag skulle gärna sälja lika mycket Ocean India Pale Ale som Jämtland säljer Hell vilket jag tror att den skulle göra i ordinarie sortiment på SB. Men då SB sökte en IPA var våran för svag (sic)."
Jag tolkar detta som att Thomas vill se en förändring i hur Systembolaget väljer ut vilka öl som ska lanseras och mer se till vad som redan bryggs. Jag personligen tror det kan bli svårt att kombinera med märkesneutraliteten, men visst skulle de kunna ha lite mindre snäva önskemål ibland i sina lanseringsplaner ibland.
Både Bengt och Thomas verkar vara emot att avskaffa monopolet, då det troligen skulle missgynna mikrobryggerier och gynna de större bryggerierna. Däremot får det gärna utvecklas tycker Thomas. Gårdsförsäljning tycker dock båda vore en bra idé, men ingen av dem ger intrycket att det skulle vara något som skulle påverka deras försäljning särskilt mycket utan snarare vara en extra service mot deras besökare.
Om det skulle dyka upp något mer svar från någon av de fem bryggerier som jag mailat men inte fått svar från än så får det bli ett uppföljningsinlägg kring detta senare. Det är ju väldigt intressant att få veta hur det egentligen går för våra svenska bryggerier. Under tiden tänkte jag fylla ut detta redan ganska långa inlägg med mina egna tankar kring frågorna jag fick av Manker. Jag tror och hoppas att intresset för det som är lokalt och småskaligt producerat, inte bara vad gäller öl, fortsätter att växa bland svenskarna och i resten av världen. I slutändan borde en ökad efterfrågan av kvalitetsöl också betyda en ökad tillgång, vilket det stora antalet mikrobryggerier som startats i Sverige de senaste fem åren bevisar. Uppenbarligen går det ju också bra för dem. Det enda mikrobryggeri som jag känner som inte har klarat sig är Ölands Gårdsbryggeri. Alla behöver ju inte växa sig stora heller, det viktiga är att man som mikrobryggare kan livnära sig på det man gör och inte har en överhängande risk att gå med förlust. Jag tror också att så är fallet, och oroar mig inte för att de mindre bryggerierna ska börja falla bort en efter en om några år.
Stafettpinnen skickar jag vidare till ölsvamlaren Stefan på Beerdrivel. Du är ju en hembryggare, vilket är något som jag är nyfiken på, så jag vill helt enkelt att ditt inlägg ska handla om hembryggning. Du får fria tyglar att skriva precis vad du vill om hembryggning, men om inspirationen tryter så skickar jag med några saker som du kan ta upp om du vill: Hur blir man en hembryggare? Hur brygger man egentligen ett öl hemma (utrustning/recept/tillvägagångssätt)? Hur ser den svenska hembryggarscenen ut? Hur kom det sig att du blev hembryggare? Tidsfristen blir som vanligt en vecka, om det funkar för dig, så senast nästa måndag den 16:e augusti ska inlägget finnas på din blogg. Lycka till!
P.S. Av någon anledning hade jag skrivit om en Stefan på Skebo. Han heter förstås Bengt. Nu tror jag det står rätt namn överallt. Jag ber om ursäkt för det.
Åter hemma i Falun efter en helg i Stockholm och åtta genomblöta timmar på Sonispherefestivalen tyckte jag det var dags att skriva lite om ytterligare en provning jag har hållt i. Jag lagade i ordning lite spanskt käk och valde ut några öl från Systembolaget att prova till. Men jag tänkte börja med att skriva om maten jag lagade.
Första rätten var en kall mandelsoppa som kallas för Ajo Blanco. Jag tror den har lite samma grunder som gazpachon, men kör på mandel istället för tomat och andra grönsaker. För att göra den ska man ta ca 200 g hyfsat ljust bröd, skära bort kanterna, tärna bröder och lägga det i blöt i några minuter. Sedan kramar man ur det mesta av vätskan och slänger ner brödet i en matberedare eller mixer, häller i 150 g skållade mandlar, en hackad stor vitlöksklyfta, två matskedar vinäger (helst sherry, balsam, eller rödvins) och 2 dl olivolja. Mixa ihop allt till en hyfsat slät smet. Häll sedan långsamt i ca 4 dl iskallt vatten (mängden kan förstås anpassas till önskad konsistens) medan mixern går. Ställ soppan i kylen så den blir ordentligt kall och servera den sedan med halverade gröna vindruvor. Vill man göra lite extra snyggt kan man dekorera med rostade mandelflarn och ringla över lite olivolja också. Kombinationen mandel, vitlök och vindruvor låter kanske lite speciell, men det blev väldigt gott.
Sedan vankades det tortilla, det vill säga spansk potatisomelett. Det är extremt enkelt att göra också. Skiva ca 900 g potatis (helst en mjölig sort) samt en stor gul lök tunt. Värm upp 1 dl olivolja i en gryta eller stor stekpanna och släng i potatisen och löken. Kasta/rör runt allt lite så att oljan täcker allting, salta och peppra och låt det sedan stå på medelvärme tills potatisen mjuknat (tog ca 30 minuter för mig), men den ska helst inte brynas. Rör om då och då. Häll upp potatisen, gärna i ett durkslag så man kan spara oljan till den kommande omelettstekningen. Låt det svalna något. Rör ihop 6 ägg lite snabbt, häll i potatisen och löken, rör runt ordentligt och låt det stå någon minut. Värm upp olja, helst den du sparat från potatisstekningen, i en non-stick stekpanna och häll i omelettsmeten. Jag gjorde det i en stekpanna med 25 cm i diameter vilket var rätt lagom storlek. Stek på medelvärme tills den är gyllenbrun på undersidan, lägger över en tallrik och vänd upp och ner på alltihop och slajda ner omeletten i stekpannan igen och stek andra sidan tills den också är gyllenbrun. Slajda upp på en tallrik. Ätes helst i rumstemperatur, så gör den lite i förväg. Jag kan inte påstå att det blev riktigt så gott som de tortillas jag ätit i Spanien, men det var i alla fall nära. Funkar fint som både småplock och lunch.
Så hade jag fixat en enkel liten tapas. ICAs "rustika baguette" i tjocka skivor med en skvätt olivolja på, en tomatskiva och lite manchegoost (spansk hård fårost) inlindad i serranoskinka. Riktigt god smakkombination, om än inte de billigaste ingredienserna.
Slutligen serverades en gryta med chorizo och stora vita bönor. Receptet har jag slängt ihop själv och jag är inte helt säker på hur mycket spansk anknytning det har, men jag har för mig att jag ätit något liknande som skulle vara en spansk rätt, så ja... Om någon vet en liknande rätt som faktiskt är spanskt är det bara att hojta. Jag stekte i alla fall på lite rimmat sidfläsk som jag skurit i mindre bitar, slängde i en hackad lök som fick fräsa med, sedan tre chorizokorvar av bra kvalitet (jag körde på Siljanscharks variant) i ganska tunna skivor. När korven börjat få lite färg hällde jag på en burk krossade tomater, en burk stora vita bönor (skölj av dem ordentligt innan) och pressade i en stor vitlöksklyfta och lät det hela puttra i 5-10 minuter eller så. Till detta hade jag bakat ett vanligt basic lantbröd, vilket är allt som behövs som tillbehör i kolhydratväg. Som sagt så är receptet något jag slängt ihop själv, så det finns nog utrymme för lite finslipning, men det var riktigt gott såhär också tyckte jag, och väldigt mättande.
Ölen till detta får bli ett separat inlägg senare. Imorgon kommer dessutom, förhoppningsvis, mitt inlägg i ölbloggarstafetten, men än så länge har jag bara fått svar från två av de bryggare som jag mailat med lite frågar för att få material till inlägget.
Första rätten var en kall mandelsoppa som kallas för Ajo Blanco. Jag tror den har lite samma grunder som gazpachon, men kör på mandel istället för tomat och andra grönsaker. För att göra den ska man ta ca 200 g hyfsat ljust bröd, skära bort kanterna, tärna bröder och lägga det i blöt i några minuter. Sedan kramar man ur det mesta av vätskan och slänger ner brödet i en matberedare eller mixer, häller i 150 g skållade mandlar, en hackad stor vitlöksklyfta, två matskedar vinäger (helst sherry, balsam, eller rödvins) och 2 dl olivolja. Mixa ihop allt till en hyfsat slät smet. Häll sedan långsamt i ca 4 dl iskallt vatten (mängden kan förstås anpassas till önskad konsistens) medan mixern går. Ställ soppan i kylen så den blir ordentligt kall och servera den sedan med halverade gröna vindruvor. Vill man göra lite extra snyggt kan man dekorera med rostade mandelflarn och ringla över lite olivolja också. Kombinationen mandel, vitlök och vindruvor låter kanske lite speciell, men det blev väldigt gott.
Sedan vankades det tortilla, det vill säga spansk potatisomelett. Det är extremt enkelt att göra också. Skiva ca 900 g potatis (helst en mjölig sort) samt en stor gul lök tunt. Värm upp 1 dl olivolja i en gryta eller stor stekpanna och släng i potatisen och löken. Kasta/rör runt allt lite så att oljan täcker allting, salta och peppra och låt det sedan stå på medelvärme tills potatisen mjuknat (tog ca 30 minuter för mig), men den ska helst inte brynas. Rör om då och då. Häll upp potatisen, gärna i ett durkslag så man kan spara oljan till den kommande omelettstekningen. Låt det svalna något. Rör ihop 6 ägg lite snabbt, häll i potatisen och löken, rör runt ordentligt och låt det stå någon minut. Värm upp olja, helst den du sparat från potatisstekningen, i en non-stick stekpanna och häll i omelettsmeten. Jag gjorde det i en stekpanna med 25 cm i diameter vilket var rätt lagom storlek. Stek på medelvärme tills den är gyllenbrun på undersidan, lägger över en tallrik och vänd upp och ner på alltihop och slajda ner omeletten i stekpannan igen och stek andra sidan tills den också är gyllenbrun. Slajda upp på en tallrik. Ätes helst i rumstemperatur, så gör den lite i förväg. Jag kan inte påstå att det blev riktigt så gott som de tortillas jag ätit i Spanien, men det var i alla fall nära. Funkar fint som både småplock och lunch.
Så hade jag fixat en enkel liten tapas. ICAs "rustika baguette" i tjocka skivor med en skvätt olivolja på, en tomatskiva och lite manchegoost (spansk hård fårost) inlindad i serranoskinka. Riktigt god smakkombination, om än inte de billigaste ingredienserna.
Slutligen serverades en gryta med chorizo och stora vita bönor. Receptet har jag slängt ihop själv och jag är inte helt säker på hur mycket spansk anknytning det har, men jag har för mig att jag ätit något liknande som skulle vara en spansk rätt, så ja... Om någon vet en liknande rätt som faktiskt är spanskt är det bara att hojta. Jag stekte i alla fall på lite rimmat sidfläsk som jag skurit i mindre bitar, slängde i en hackad lök som fick fräsa med, sedan tre chorizokorvar av bra kvalitet (jag körde på Siljanscharks variant) i ganska tunna skivor. När korven börjat få lite färg hällde jag på en burk krossade tomater, en burk stora vita bönor (skölj av dem ordentligt innan) och pressade i en stor vitlöksklyfta och lät det hela puttra i 5-10 minuter eller så. Till detta hade jag bakat ett vanligt basic lantbröd, vilket är allt som behövs som tillbehör i kolhydratväg. Som sagt så är receptet något jag slängt ihop själv, så det finns nog utrymme för lite finslipning, men det var riktigt gott såhär också tyckte jag, och väldigt mättande.
Ölen till detta får bli ett separat inlägg senare. Imorgon kommer dessutom, förhoppningsvis, mitt inlägg i ölbloggarstafetten, men än så länge har jag bara fått svar från två av de bryggare som jag mailat med lite frågar för att få material till inlägget.
Okej, jag erkänner, det har varit mycket om Oppigårds på bloggen på senaste tiden, men det blir väl lätt så när ens "lokala" bryggeri är så bra som det är. Igår hade i varje fall jag en väldigt informell ölprovning med sex stycken Oppigårdare med några kompisar. Slåtteröl, Single Hop Ale, InWit, Summer Twist, Golden Ale och Starkporter dracks. Inga särskilt komplicerade öl, utan ganska "raka" och förstås väldigt goda öl. Kanske ingen intressant provningsuppställning för en erfaren öldrickare, men perfekt för mina kompisar som annars gärna dricker öl inhandlad i Tyskland, och då är det inte direkt weissbier som följer med hem...
Jag vill minnas att Single Hop Ale och Summer Twist gick bäst hem, InWit var tråkigast och att Starkporter fick mest delade meningar (fast det berodde nog mest på vissas ovilja att tycka om mörk öl). Att Single Hop Ale faktiskt är en utmärkt sommaröl höll alla med om, men det blev liksom lite sent påtänkt i och med att sommaren verkar vara över för den här gången.
Själv återupptäckte jag Starkportern lite, en fantastiskt god porter som det var väldigt länge sen jag drack. Väldigt fin mix av len mörk choklad, rökt skinka och samma typ av milda fruktighet som kan finnas i just mörk choklad. Definitivt en öl att komma tillbaka till.
Jag vill minnas att Single Hop Ale och Summer Twist gick bäst hem, InWit var tråkigast och att Starkporter fick mest delade meningar (fast det berodde nog mest på vissas ovilja att tycka om mörk öl). Att Single Hop Ale faktiskt är en utmärkt sommaröl höll alla med om, men det blev liksom lite sent påtänkt i och med att sommaren verkar vara över för den här gången.
