Bland de 16 öl som släpps i det lokala sortimentet på måndag finns ljusglimtar från O/O Brewing, Barlingbo, Skebo, Green Tower och Monk's men det visar återigen att många bryggerier släpper produkter som aldrig borde nå en betalande kund. Här är snabbrecensioner på alla 16 för att hjälpa dig hitta guldkornen.

[Namn]
[Art.nr., Ursprungskommun*, Volym, Pris, Alkoholhalt]
[Mitt omdöme]
[Datummärkning (om det fanns någon på den provade flaskan)]

*Enligt Systembolagets angivelse

Det är inte alltid samma batcher som provas på skribentprovningarna som släpps i butik. Därför tar jag med datummärkningen på provade flaskor för att man i någon mån ska kunna jämföra.

Äppelbo Weissbier
30196, Vansbro, 33 cl, 24,90 kr, 5,2 % 
Luktar som en jäsande bulldeg med en mycket lätt ton av saffran. Smaken är småsyrlig, med skumbanantoner och ett gäng fel som jag inte ens kan placera. Dessutom otroligt mycket kolsyra. Inte drickbart.
Bäst före: 2015-03-01

Sälens Fjällbryggeri Vårpilsner 
30231, Malung-Sälen, 33 cl, 25,60 kr, 5 %
En något maltigare version av en pilsner, med tillbakadragen humlesmak och lite väl mycket gröna äpplen i smaken.

Klackabacken Pale Ale
30221, Kristianstads, 33 cl, 24,80 kr, 5,2 %
Plastig doft, plastig smak, stickig beska. Odrickbart.
Bäst före: 15 02 15

Barlingbo Ladingen WIPA 
30223, Gotland, 33 cl, 27,90 kr, 6,5 %
Härlig tuttifruttidoft och en smak som slår över mer i skumbanan och med lätt fruktig humlighet. Lite väl kraftigt kolsyrad men annars inte alls dum.

Brewski/Green Tower Didn't We Saison 
30222, Helsingborg, 33 cl, 39,90 kr, 6,5 %
Ljust fruktig, lite åt havtornshållet, med en lätt kryddighet. Välbalanserad och snygg saison med en god twist med den extra fruktigheten.

Qvänum Anders En Bitter Svensk 
30233, Vara, 50 cl, 43,20 kr, 5,8 %
Något plastigt oren doft och smak men ändå drickbar (dock inte värd att betala för). Lätta kola- och maltsmaker, viss sötma, ingen kännbar humle.

South Plains Hoptimus Erectus 
30193, Malmö, 50 cl, 47,50 kr, 5 %
Humlig och plastig doft. Smaken är plastig och rejält överdriven besk, och dessutom en mycket stickig beska. Odrickbart och riskerar dessutom att slå ut smaklökarna i några dagar.
Bäst före: 150614

South Plains Golden Bitter
30194, Malmö, 33 cl, 33,10 kr, 7,5 %
En annan sorts plastighet än Hoptimus Erectus och med en lite för stark beska. Anar jag lite funk också? Inte helt lätt att känna, men det här är inget jag vill dricka oavsett.
Bäst före: 150614

Monks Trainee No. 3 Belgisk IPA
30230, Stockholm, 33 cl, 43,20 kr, 6,3 %
Estrig doft medan smaker drar över i tuggummitoner. Försiktigt fruktiga humletoner och en mild men ändå lite stickig beska. Funkar.

Monks Orange Ale 
30225, Stockholm, 33 cl, 43,20 kr, 6,5 %
Doftar mycket apelsinskal och apelsinlikör (utan spritigheten). Även smaken är rejält apelsindominerad och det är mer en tung apelsinsmak än en frisk. Gott om än något endimensionellt kanske.

Qvarnarp Red Rocket 
30232, Eksjö, 33 cl, 35,80 kr, 8 %
Kolasöt med karamelltoner och en del oljig och tallbarrig humle. Distinkt beska. Ganska typisk imperial red och gillar man stilen går det här hem.
Bäst före: 01 07 2015

Skebo Herrgårdsporter 
30226, Norrtälje, 50 cl, 28,50 kr, 5 %
Rostad och något chokladig smak med rökiga toner. Torr och milt besk avslutning. Snyggt gjord men för egen del hade jag hellre varit utan rökigheten. En smaksak förstås.
Bäst före: 2015 10 20

O/O Baltic Porter 
30235, Göteborg, 33 cl, 49,90 kr, 7,5 %
Chokladig och maltig smak med lätt rostade toner och vissa vinösa drag. Lite toner av torkad frukt finns också. Välbalanserat och mycket drickbart. Bra!
Bäst före: 2016.09.10

Monks Black Jack 
30228, Stockholm, 33 cl, 57,60 kr, 9,7 %
Doften drar lite åt whiskyhållet, blandat med choklad och torkad frukt. Smaken är mer åt de senare smakerna med vissa vinösa drag, nästan åt portvinshållet. Värmande alkohol.
Bäst före: Utgången av 2024

Qvarnarp Lotus Alien Tarmac 
30234, Eksjö, 33 cl, 42,90 kr, 8,5 %
Brett, brett och bara brett. Ärligt talat är det svårt att känna så mycket mer än brettens funkighet och det blir minst sagt för mycket.
Bäst före: 01 03 2016

South Plains Burning Witches Brew 
30190, Malmö, 50 cl, 59,30 kr, 9,3 %
Rostad och lätt rökig smak med knäckebröd, kaffe och bränt socker. Bränt besk avslutning. Inga felsmaker, men inte en öl i min smak med allt det brända.
Bäst före: 150614

Systembolaget har återigen stoppat en etikett från att släppas. Den här gången är det Pirate Bomb från Prairie som åkt dit, gissningsvis på grund av den stora mängden vapen på etiketten. Medan jag inte tror att importören Galatea kommer blåsa upp det här fallet fick det mig att tänka lite på vilka effekter det får när Systembolaget försöker sätta ner foten. Upprepade gånger har det lett till extra uppmärksamhet för en producent eller produkt.

Utöver Pirate Bomb är det senaste exemplet Mjödhamnen och deras cirkeldiagram som Systembolaget försökte förbjuda med hänvisning till likheten med deras mönsterskyddade smakklockor. Mjödhamnen tog fighten och det hela fick en hel del uppmärksamhet på sociala medier. Att kalla det gratis PR är nog att ta i, för jag kan tänka mig att det varit väldigt energikrävande för Mjödhamnen om än inte så kostsamt i rena pengar kanske. Efter en slags kompromiss får man väl säga att Mjödhamnen gick vinnande ur tvisten, men den stora vinsten var nog ändå all uppmärksamhet.

Ett annat känt exempel är den skämtsamt namngivna incidenten Lustgate. Danska bryggeriet Amager släppte, lite pö om pö, de sju ölen i sin The Sinner Series i tillfälliga släpp på Systembolaget häromåret. När det var dags för ölet Lust sa Systembolaget ifrån och menade att namnet tillsammans med den bystiga badande damen på etiketten anspelade för mycket på sexualitet. Amager spexade till situationen lite och gjorde en etikett med en "censur"-stämpel över damen, men det var inte heller okej enligt Systembolaget så till slut blev det en etikett där den ovala inramningen bara innehöll ett stort svart fält.

Den här historien fick rejält med uppmärksamhet, inte bara på sociala medier utan också i både svenska och danska dagstidningar. Känner jag grabbarna på Amager rätt tror jag dessutom det var mer roligt än jobbigt i slutändan, även om det kostade några kronor extra att trycka upp nya etiketter.

Det mediala genomslaget som den här typen av David-mot-Goliat-historier kan få är inget man bara viftar bort. Brewdog har visat tydligt hur effektivt det kan vara som en aktiv marknadsföringsmetod. Man kan vinna både medial uppmärksamhet och stora kundsympatier utan att spendera mer än lönekostnaden för den som matar drevet.

En smart PR-nisse och/eller lite fighting spirit är allt som behövs för att vända ett negativt besked från Systembolaget till effektiv och billig marknadsföring. Därför kan man undra om inte Systembolaget borde se över sina metoder. Det bryter inte märkesneutraliteten i sig att efterleva sina policys, lagar och regler (enligt deras tolkning) men deras agerande gör ändå att vissa producenter får mer uppmärksamhet än andra. Det känns inte helt förenligt med hur monopolet är tänkt att funka. Det är en intressant rävsax de sitter i där, för det är förstås inte heller bara att sluta skydda sina intressen och följa lagarna (fast en något mildare tolkning kan man väl tänka sig i vissa fall).

Train Stations subtila känga i form av att släppa ett öl med namnet Lawbreaker kort efter att de tvingats göra om sina etiketter är för övrigt briljant och i sig förtjänar det mer uppmärksamhet än det fått.

På måndag släpps sammanlagt 20 nya öl in i fasta sortimentet, dels sådana som vunnit offerter för en plats och dels de som sålt så pass bra i beställningssortimentet att de kvalat in den vägen. Mycket humle blir det men också en liten godsak i form av en mycket bra milk stout. Här är snabbrecensioner på alla nya öl i fasta sortimentet i mars.

[Namn]
[Art.nr., Ursprung, Pris, Volym, Alkoholhalt]
[Mitt omdöme]
[Datummärkning (om det finns någon läsbar)]

Det är inte alltid samma batcher som provas på skribentprovningarna som släpps i butik. Därför tar jag med datummärkningen på provade flaskor för att man i någon mån ska kunna jämföra.

Three Hearts Green Eko Lager
1950, Sverige, 33 cl, 9,90 kr, 0,5 %
Doftar som en blandning av spånet man har i terrarium och gammal unken drav som stått utanför bryggeriet i flera dagar i väntan på att hämtas upp av den lokala bonden. Smakar något bättre, men inte särskilt bra. Ovanligt kraftig doft och smak för en alkoholfri öl i och för sig.
Bäst före: 300116

Carlsberg Hof
1389, Danmark, 33 cl (burk), 12,90 kr*, 4,2 %
Något småsyrlig doft av gröna äpplen, medan smaken är tunt brödig med samma äppeltouch i avslutningen. Rätt så torr med låg beska.
Bäst före: 25AUG15

Brutal Brewing Pistonhead Kustom Lager
1454, Sverige, 33 cl, 12,30 kr, 4,9 %
Humlen är det första som möter näsan och i brist på andra tydliga dofter blir den aromen väldigt dominant. Smaken är lätt brödig och med mer balans mellan humlen och maltsmakerna. Något fruktigt och lite marmeladigt.
Bäst före: 27.01.2016

Slottskällan Nordic
11477, Sverige, 33 cl, 20,40 kr, 4,5 %
Något klorofyllig doft och smak som går över i friskt fruktiga och örtiga toner. Något obalanserat besk möjligen. Känns som den behöver lugna ner sig någon vecka för att visa sitt riktiga jag.
Bäst före: 060815

Stiegl Weisse
11495, Österrike, 50 cl, 22,40 kr, 5,1 %
De klassiska skumbanantonerna samsas med ovanligt tydliga nejlikasmaker. Frisk, fruktig, jästig och lite vetesyrlig i avslutning.
Bäst före: 04.11.15

Birrificio del Ducato Vieille Ville Saison
1438, Italien, 33 cl, 33,20 kr, 6 %
Brettigt funkig och en fruktighet som drar åt ananashållet. Påminner genast om Orval. Bra balans mellan funkighet och fruktighet, och den torra avslutningen bärs av fruktsmakerna. Snyggt.

Sigtuna Organic Ale
1547, Sverige, 33 cl (burk), 20,90 kr*, 4,5 %
Lite höstlöv, jordgolv och karamell blandas med lätt citrusfruktighet och kryddiga toner. Den här typen av maltsmaker tilltalar mig inte riktigt.
Bäst före: 05 OKT 2015

Mikkeller Peter, Pale and Mary IPA
1206, Danmark/Belgien, 33 cl, 24,90 kr, 4,6 %
Riktigt fruktiga humletoner, kakiga maltsmaker och en balanserad beska. Om det inte vore för lite lätta klorofyllsmaker vore den riktigt bra, men det kanske löser sig med några veckor.
Bäst före: 12/05/16

Ballast Point Fathom IPL
11476, USA, 35,5 cl (burk), 24,90 kr*, 7 %
Blommiga och fruktiga humletoner får konkurrens av övermogen frukt. Lätt ton av lösningsmedel i doften som dyker upp mot slutet av smaken.
Bäst före: 13 12 2015

Adnams Southwold Crystal Rye IPA
11444, Storbritannien, 33 cl (burk), 23,20 kr*, 5 %
Karamellig, kryddig smak med lätta örtiga humletoner, men knappt någon fruktighet i någon form. Lång men snäll beska. Inte så dum egentligen men långt ifrån mina ramar för hur en IPA bör smaka.
Bäst före: 31/12/15

Coppersmith's White IPA
11326, Sverige, 33 cl, 28 kr, 7 %
Rejält humlefruktig doft som är riktig härlig att sniffa på. Smaken bjuder på samma fruktighet men också sköna kryddiga och smått jästiga toner på saisonvis. I avslutningen smyger sig en liten tuggummismak fram. Lagomt låg beska. Spot on!
Bäst före: 150811

Mission El Conquistador Session IPA
1602, USA, 35,5 cl, 21,70 kr, 4,5 %
Citrusfruktig och blommig humledoft med typiska Centennial-drag. Smaken är lätt men full av humle, utan att bli obalanserad eller vattnig. Medelstor beska som ligger kvar länge. (Oklart om det här är en ny öl eller om det är El Conquistador Extra Pale Ale med nytt namn för svenska marknaden.)
Bäst före: 01012016

Terrapin Moo-Hoo Chocolate Milk Stout
11407, USA, 35,5 cl, 24,90 kr, 6 %
Det här påminner verkligen om chokladmjölk i både doft och smak. Något söt med påtaglig mjölkchoklad och chokladmjölk, knappt några rostade toner och med låg beska. Mycket trevligt faktiskt.
Bäst före: 7.6.15

Följande öl har kvalat in till fasta sortimentet via god försäljning i beställningssortimentet
Jämtlands Hell
11460, Sverige, 50 cl, 27,30 kr*, 5,1 %
Något vörtig doft och smak med en humleprofil som drar åt citrus. Rätt så försiktiga humlesmaker till en början men de tar sig något efterhand och levererar en trevlig blandning av citron och örter.
Bäst före: 16/05/15

Founder's All Day IPA
88361, USA, 35,5 cl (burk), 21,30 kr, 4,7 %
Mycket humlig doft med mycket frukter och en touch av tallbar. En lätt maltkropp ligger under med brödiga och mycket lätt karamelliga toner. Blir riktigt trevligt framåt vårkanten.
Bäst före: 12/04/15

New Belgium Fat Tire Amber Ale
88176, 35,5 cl (burk), 21,30 kr, 5,2 %
Toner av gröna äpplen mixar med karamell och en försvinnande humleton. Ganska slätstruken men lättdrucken.
Bäst före: April 2015

Poppels American Pale Ale
88460, Sverige, 33 cl, 23,50 kr, 5,4 %
Lätt fruktig smak med en karamellig underton och en liiiten touch av höstlöv. Mycket lättdrucken dock.
Bäst före: 2015-05-13

Jämtlands India Pale Ale
89796, Sverige, 50 cl, 25,90 kr*, 5,5 %
Något smörig doft och smak med en lätt syrlig ton, örtig och kryddig humle samt en behaglig beska. Inget för mig.
Bäst före: 06/06/15

Ballast Point Sculpin IPA
89928, USA, 35,5 cl, 30,40 kr, 7 %
Mycket humlig med smak som drar åt exotisk frukt och tallbarr. Sockerkaka möter upp och balanserar humlen oerhört snyggt med en lätt sötma. Något lite trött, men det är ändå en mycket bra IPA.

Desperados Tequila Flavored Beer
88165, 33 cl, 19,30 kr, 5,9 %
Smakar lemonad. Inte tequila. Tänk tysk radler av sämre sort.
Bäst före: 11-2015

Nästa vecka släpps en ny laddning godingar på Systembolaget och bland dem finns en hallonchokladstout från Founder's. Precis som hallonstouten som S:t Eriks och Thornbridge gjorde ihop kan det här bli en vattendelare, men där svenskbritten var bärsyrlig är amerikanen ordentligt bärsöt istället. Sällan har namnet på ett öl varit så talande för dess smak.

Big Lushious är den elfte installationen i Founder's Backstage Series, en serie med limiterade experimentella specialöl som en gång i tiden började med Blushing Monk för några år sen (och vars reinkarnation för övrigt också dyker upp på Systembolaget senare i vår). Brygd med både hallon och choklad är den som en chokladkaka med en söt halloncoulis i flytande form. Sällan har det clichéartade uttrycket "som en dessert i flytande form" passat så bra in på en öl.

Även om det finns en lätt syrlig touch är det framförallt sötman som ger sig tillkänna tillsammans med hallonsmakerna. Det paras i sin tur ihop med en rätt enkel chokladsmak och milt rostade smaker. Det är varken komplext eller särskilt nyanserat, men hallon och choklad är en kombination som fungerar väldigt bra. Därtill är munkänslan fantastiskt mjuk och det tillsammans med sötman gör skäl för ölets namn.

Trots att den "bara" ligger på 7,8 % har den en rejält utfylld smak, rent av mättande. Efter några klunkar blir den rejält mäktig och medan den är en njutning i sig själv tror jag att den gör sig allra bäst delad med minst en till person och eventuellt till en passande efterrätt. Gillar du inte söta öl är det däremot bäst att hålla sig undan.

300 flaskor av Big Lushious släpps på Systembolagets vinkällarbutiker (och som vanligt går det även att beställa till "sin" butik) den 6/3 för 139,30 kr styck och då får man 75 cl. Om man tycker att konceptet med en söt hallonchokladstout låter intressant är det inte så mycket att fundera på. Det vore helt klart en intressant öl att ha i förrådet för att dra fram vid lämpligt tillfälle.

Den recenserade ölen var ett varuprov

IPA har gått från trendigt till etablerat och det här med något svagare så kallade sessionöl börjar få fäste. Inte så konstigt då att session-IPA börjar synas allt mer. De lärde tvistar om huruvida det är en egen stil eller om det är american pale ale under annan flagg men att det börjar bli trendigt råder ingen tvekan om.

Founder's All Day IPA sägs vara den första ölen i stilen, eller åtminstone den första som marknadsfördes som en svagare IPA. Då menar jag förstås IPA av amerikanskt mått, britterna har gjort IPA under 5 % i många år. Där har det varit mer eller mindre standard och att särskilja dem som session-IPA har därför inte riktigt blivit aktuellt. All Day IPA är i vart fall så populär i USA att den snabbt blev Founder's bäst säljande öl.

Den har inte gått obemärkt förbi i Sverige heller. Faktiskt har den burkade All Day sålt så bra i beställningssortimentet att den kvalat in till fasta sortimentet från 2:a mars. Oppigårds Everyday IPA har inte hunnit kvala in än men oddsen är inte höga på att den kommer i fasta sortimentet i juni. Systembolaget hade (såklart) en invändning mot namnet, men Oppigårds kom undan med att påpeka skillnaden på "every day" och "everyday", dvs att översättningen blir ungefär "vardaglig IPA" och inte det misstänkt alkoholkonsumtionsuppmanande "varje dag IPA".

När jag var i USA häromveckan märktes också session-IPAns framfart. Även om IPA och DIPA fortfarande regerar syntes session-IPA på flera hyllplatser och fatlistor. Bland annat den fantastiska Even Keel från Ballast Point, som närmar sig folkölsstyrka på behagliga 3,8 % men som packat in en ordentlig humlekick i burken samtidigt som det finns en imponerande stor maltighet att backa upp med. Tyvärr finns den (ännu) inte i Sverige och kanske var det den extrema färskheten som gjorde den så bra.

Å andra sidan är det dumt att klaga när öl som All Day IPA och Everyday IPA är på väg att bli allt mer tillgängliga. Och det är inte bara de större och mer etablerade hantverksbryggerierna som satsar på stilen. Nykomlingar som exempelvis Stockholm Brewing har gjort tolkat stilen vilket verkligen visar att det är en stil som är på väg att få fäste på bredfront.

Så oavsett om det är en egen stil eller bara en differentierad marknadsföring av american pale ale tror jag att session-IPAn är här för att stanna. Och med våren i antågande känns ju det alldeles utmärkt. Högt humleintag och lägre alkoholintag är en riktigt önskvärd kombo när det börjar bli varmare ute.

Dags att uppdatera listan med kommande öl igen, nu med priser och antal på nästan alla marsöl. Dessutom lite godingar som kvalat in från beställningssortimentet och en webblansering. Bara att börja planera plånboken för mars.

I veckorna två har det varit Bamberg- och Frankenfestival på Akkurat i Stockholm. En mängd specialimporterade frankiska öl har serverats på fat, och en stor del av dem har varit självrunna. Ikväll har det varit någon form av final på Frankenveckorna och efter att ha varit på resande fot nästan hela tiden blev det mitt första tillfälle att besöka det hela. Det är jag väldigt glad för att jag hann göra, för det var några utsökta öl som fanns att bälga i sig.

Sippandes på en självrunnen Heckel Vollbier fick en av Sveriges ölgurus frågan om det var lika bra som på plats i Franken.
 -Ja, så här års finns ingen anledning att åka ner dit, svarade han och tog en djup klunk ur sin sejdel. Efter att ha inmundigat några sejdlar på egen hand skulle mitt akuta sug att åka till Franken också dämpas något, åtminstone så pass att jag kanske kan hålla mig fram till sommaren.

Jag började med samma öl och det var ingen dålig idé. Lättdrucket som få, med en smak som påminner instinktivt om nybakt bröd och delikat kryddig humle. Varje liten smak glider över i en ny nyans nästan innan man hunnit uppfatta den första. Full av harmoni och tack vare den självrunna servering mindre full av kolsyra. Om du någon gång har kläckt ur dig "jag gillar inte lager" bör du prova den här. Först efter det kan jag tro på ett sådant uttalande. Kanske.

När chefen bjöd på semlor igår slog det mig att fastan börjar idag, och att jag alltså inte hade missat Aecht Schlenkerla Fastenbier som traditionellt har premiär idag. Jag har haft ynnesten att dricka den här ölen vid några tidigare tillfällen, men aldrig självrunnen vilket den erbjöds som ikväll. Med tanke på att jag, och uppenbarligen många andra med mig, håller det som världens bästa rököl var det ett givet val. I ärlighetens namn var det huvudanledningen till att jag tagit mig till Akkurat denna välsignade kväll.

Det här måste vara Bambergs finast skinande pärla och en sipp med stängda ögon tar mitt sinne till bakgator med stenmurar och medeltidsfasader, över en bro med en porlande kanal under och in till en bryggerikrog med den varmaste atmosfär man kan tänka sig. Så inbillar jag mig i alla fall att det är i Bamberg, jag har nämligen aldrig varit där. Förutom genom mitt sinne, med lite hjälp av Aecht Schlenkerla (och Spezial, vid något annat tillfälle). Än, alltså.

Ölet är fylligt med en försiktig, smäktande sötma som pålar ner en grund för bacon, rökt korv, karamell och milda chokladvibbar. Innan man smakar Fastenbier är det svårt att föreställa sig att rökighet kan ta sig sådana runda smakformer. Efteråt är det nästan svårt att förstå vad man just upplevt. Det blir i vart fall uppenbart att öl, i sällsynta fall, kan vara konst.

Jag bröt av med en Lou Pepe Kriek från Cantillon som kvällen till ära fanns på fat, men till och med en sådan öl som normalt skulle höra till en av kvällens höjdpunkter, fick svårt att mäta sig i afton. Däremellan klämde jag in en Oppigårds/Gänstaller Fatboy Braunbier som led lite av samma åkomma. Det får nog bli ett nytt test av den någon annan gång, den förtjänar att få en chans utan att behöva tampas direkt med kvällens sällskap.

På öppningsgalen för San Francisco Beer Week

Det finns några ställen i världen där ölkulturen är på topp, några ställen där en vistelse är ett besök i ölhimlen. San Francisco är ett sådant ställe, åtminstone under SF Beer Week. Jag har just kommit hem därifrån och det är inte bara det varma vädret som gör att jag redan längtar tillbaka.

Det går snabbt att vänja sig vid att dricka öl i världsklass varje dag och man tappar lätt perspektiv på saker och ting när man väl är där trots att man försöker leva i nuet. Nu när jag är hemma igen slår det mig vilken fantastisk upplevelse jag har haft på den här resan.

DIPA-festival, surölsdagar, bryggeribesök, Pliny the Elder på fat på en pizzeria, provsmakningar, taptakeovers, varmt väder och härligt sällskap från såväl resekompisar som nya bekantskaper på plats. Trots att jag under flera dagar på resan fick medicinera bort en efterhängsen feber och slita lite extra på levern är det lätt att minnas tillbaka på resan med glädje.

Ur ett ölperspektiv är det anmärkningsvärt vilket extremt bra utbud som funnits att tillgå. Med över 700 event utspridda över tio dagar (varav jag var där under åtta dagar) var det ett mycket större problem att välja vart man skulle gå och vilka öl man skulle dricka än att hitta något spännande att göra.

Vid flera tillfällen har det funnits ett fatutbud med 10-20 olika öl som man skulle hoppa högt om man såg, ens på flaska, på krogen i Sverige. Och oavsett var man går finns det alltid någon bra öl att få tag på. Även på sunkhak som Whisky Thieves dit folk går för några sista droppar när allt annat har stängt kunde man få sig en bra IPA på fat. Då är San Francisco ändå inte större än Stockholm stad.

Nu var det visserligen Beer Week, men krogutbudet går överhuvudtaget inte att jämföra med Sverige. Men så ligger vi långt efter på bryggarsidan också. Visst har vi några riktigt talangfulla bryggerier i Sverige också men bredden i toppen är en helt annan i Kalifornien och USA i stort. Jag har druckit öl i absolut toppklass ur ett helt gäng olika stilar och för ölstilar som IPA/DIPA och (fatlagrad) imperial stout har det gått grymma öl på dussinet. Trots att vi ofta var flera som delade på ölen fick man ofta hålla igen lite för att hålla alkoholen i schack, bara för att det fanns så mycket bra att dricka.

Jag tänkte återkomma med några mer specifika inlägg om resan här och på cohops.se. Håll utkik om du är intresserad av att läsa mer.

Jag är förresten inte riktigt lika begeistrad över all pizza och hamburgare jag satt i mig i brist på tid att äta något vettigare. Jag väntar några dagar till med att ställa mig på vågen.

Hunnit prova dig igenom förra fredagens nya öl än? Snart är det dags för en ny laddning och det är happy times om man gillar belgare och barley wines. På fredag nästa vecka kommer godsaker som Pannepot Grand Reserva, Baronen och La Rulles Blonde. Förutom någon enstaka plump i protokollet är det genomgående riktigt bra saker.

[Namn]
[Art.nr., Ursprung, Volym, Pris, Alkoholhalt, Modul - Beställt antal]
[Mitt omdöme]

Tänk på att de flaskor som provas på skribentprovningen inte alltid är från samma batch som de flaskor som kommer ut på hyllorna. Pga tidsbrist hade jag inte möjlighet att anteckna några datummärkningar på de provade flaskorna denna gång.

La Rulles Blonde
11822, Belgien, 75 cl, 66 kr, 7,3 %, T6 - 2640 st
Frisk esterfruktighet med örtiga drag och lätt beska. Nästan lite tuggmotstånd också, på ett bra vis. Mycket välbalanserad och välgjort blonde.

De Ranke Guldenberg - uppskjuten till juni
11802, Belgien, 75 cl, 79,80 kr, 8 %, T5 - 2688 st
Fyllig, ljust fruktig smak med inslag av bröd, örter och lite fudgetoner. Lätt värmande känsla i svalget. Välavstämd beska i slutet som balanserar upp ölet perfekt. Välgjort.

Lagunitas Brown Shugga
11685, USA, 35,5 cl, 30,90 kr, 9,9 %, T5 - 21000 st
Rejält humlekaraktär med framförallt oljiga och lite barriga toner möter stor och söt kropp med fudge och kola. Mängder med smaker men det håller ihop tillräckligt bra. Söt och något besk avslutning.

Brewski/All In/Cigar City Culebra DIPA
11889, Sverige/USA, 33 cl, 48,90 kr, 8,8 %, T5 - 7500 st
Extremt humlig arom med framförallt fruktiga toner. Smaken är såklart också mycket humlig men har också märkbara inslag av havtorn. Lite vass och stickig kropp dock, och lite för skarp beska. Något märklig grågulgrumlig färg också, om man bryr sig om utseendet.

LoverBeer D'uvaBeer
11339, Italien, 33 cl, 79,80 kr, 8 %, T7 - 864 st
Ättika, jästa bär och lite karamell i doften. Något stickig ättikston som går över i en rundare syra med tydliga inslag av rödvin och med lättare karamellinslag. Ingen beska att tala om.

Dupont Monk's Stout
11812, Belgien, 33 cl, 27 kr, 5,2 %, T5 - 6912 st
Något smörig doft och smak som även bjuder på lätta rostade toner och en ganska obehaglig ton av aska. Har druckit den förut och kan inte alls minnas varken smörigheten eller askan.

Nynäshamn Smörpundet Porter
11782, Sverige, 25 cl, 27,80 kr, 5,9 %, T5 - 6000 st
Mjukt rostade toner med choklad, nötter och lite knäckebröd. Välbalanserat och snyggt, en öl som gör sig bra utan att behöva ta ut några svängar.

Camden Versus Petrus
11739, Storbritannien/Belgien, 33 cl, 29,90 kr, 6 %, T6 - 3000 st
Nougattoner inleder för att blomma ut i lite torkad frukt och fudge. Lite väl torr och hade nog passat min smak bättre med lite mer sötma. Mild beska i avslutningen.

Hantverksbryggeriet Baronen 2013
11747, Sverige, 33 cl, 69 kr, 8,7 %, T6 - 2000 st
Massor av kola och fudge med inslag av torkad frukt, i typisk Baronen-anda. Djupa smaker i massor av lager. Ytterligare en bra årgång alltså.

Celt Ogham Oak
11345, Storbritannien, 33 cl, 39,50 kr, 8,5 %, T7 - 1560 st
Doftar och smakar rengöringsmedel blandat med penicillin. Vet inte riktigt vad som hänt här, men det är inte gott någonstans.

Stone Double Bastard
11240, USA, 65 cl, 95,40 kr, 11,2 %, T6 - 3540 st
Smakar som den brukar, det vill säga med rejält tryck i smakerna som bjuder på toffee, kola och barrig humle i massor. Råbarkad och rejält besk smak som inte ber om ursäkt för sig.

Founder's Backwoods Bastard
11609, USA, 35,5 cl, 41,90 kr, 10,2 %, T5 - 6360 st
Mjuka bourbontoner blandas sömlöst med kola- och karamellsmaker. Riktigt gott om man gillar den här typen av öl och dessutom en vinnare till en bit saftigt nötkött.

Struise Pannepot Grand Reserva 2010
11702, Belgien, 33 cl, 49 kr, 10 %, T6 - 3456 st
Massor av plommon i doften, som kompletteras av torkad frukt. Smaken är rund och mjuk med massor av smaklager. En riktigt vacker öl som bjuder på fruktkompott, sockerkaka, vanilj och lite ek. Gör dig själv en tjänst och köp den här öl.

Struise Rio Reserva
11708, Belgien, 33 cl, 39 kr, 10,5 %, T6 - 3456 st
Spritsigt fruktig doft med lätta kokostoner. Smaken är mjuk men pigg med karamelliga inslag blandat med en hel massa fruktiga toner.

Dessutom släpps följande öl i T7 men fanns inte med på skribentprovningen
Camden Beer 2014 Barrel Aged Lager, 11717, Storbritannien, 75 cl, 132,20 kr, 9,5 %
Mikkeller Spontandoubleblueberry, 11260, Belgien/Danmark, 179 kr, 7,7%

För ett tag sedan fick Mjödhamnen ett krav från Systembolaget på att sluta använda cirkeldiagram i sina produktbeskrivningar på hemsidan, eftersom de tyckte att cirkeldiagrammen var allt för lika smakklockorna som Systembolaget använder. Mjödhamnen vägrade och tog strid. Nu har utfallet kommit - efter en mindre förändring får Mjödhamnen fortsätta använda cirkeldiagrammen.

Det krävdes ett litet hål i cirkeldiagrammens mitt för att det hela skulle funka för båda parter, men nu är alltså tvisten löst. Enligt Mjödhamnen ville även Systembolaget undvika att behöva dra det hela till domstol. Den enkla lösningen blev då en mindre förändring som båda kunde gå med på.

Mjödhamnen tog sedan sitt trotsiga motstånd ett steg längre, för nu har de dessutom släppt sina nya cirkeldiagram som Creative Commons-licens, vilket alltså betyder att alla får rätt att använda dem fritt utan kostnad. Ett litet slag till för att visa vilken sandlådenivå Systembolaget arbetat på i frågan.

Bra jobbat Mjödhamnen!

(Läs mer om det hela på Mjödhamnens blogg.)

San Francisco Beer Week handlar mycket om de lokala bryggerierna, men inte bara. Med över 700 event utspridda över 10 dagar blir det givetvis några event som är inriktade på mer långväga bryggerier också, som igår på The Jug Shop där det ordnades Oregon Brewers Night. En vandrande provning där man gick runt i butiken som om det vore en snitslad bana och fick påfyllning varje gång man passerade baren. Och vilka öl det var sen!

Konceptet med vandrande provning var inte så dumt. Man fick ett provningsglas och ställde sig i kö för att få lite öl. När man fått sin öl ställde man sig längst bak i kön igen och med en kö som ringlade sig genom hela butiken blev det som att gå en bana med vätskekontroll en gång per varv. Plus att butiksägaren Eric och hans bror Evan sprang runt och serverade fatöl från en kanna till folk medan de stod i kö.

Några av ölen hade jag spanat in tidigare och hade höga förväntningar på. Några infriade dem, några inte, samtidigt som några för mig helt okända bryggerier dunkade in några riktigt imponerande öl. Särskilt hade jag siktat in mig på Fred from the Wood från Hair of the Dog samt en trio med öl från Ale Apothecary. Det sistnämnda bryggeriet har en bryggarfilosofi där man maximerar jästens inverkan och minimerar ölets kontakt med stål.

Den kvartetten blev också de första vi provade medan vi vandrade runt vårt första varv i butiken. Medan Fred from the Wood var som att suga på en ekkub och därmed inte särskilt god så imponerade Ale Apothecary desto mer med sina suringar. Efter att ha spenderat hela eftermiddagen på DIPA-festival satt det lite extra fint med något syrligt, men oavsett tidigare humleintag var både Sahati och Sahalie riktiga finingar. Välkonstruerade öl med många smaklager.

Vi fortsatte våra varv och fortsatte på det sura spåret en liten stund med två öl vardera från De Garde och Cascade. Foudre #1 från den senare var utmärkt men i kvartetten var det en berliner wiesse med blåbär från De Garde som stack ut rejält med otroligt härliga blåbärssmaker. Själva eventet var för övrigt fixat i samarbete med författaren Brian Yaeger som skrivit en guidebok till Oregons bryggerier. Jag köpte på mig en bok och den ser lovande ut. Bara att börja spara för en Oregonresa.

Det blev några varv till innan vi kände oss klara och bland de för oss okända bryggerier vi provade var det Crux som stod ut klart mest. Dels med en fantastisk Mosaic-humlad DIPA men framförallt med en bourbonfatlagrad imperial stout som helt klart placerar sig högt på en topplista över alla öl i stilen jag provat. Så välbalanserad att den skulle kunna på en slak lina.

På vägen hem funderade jag på om upplägget med att gå runt i butiken samtidigt som man provar öl inte kunde vara något för Systembolaget att prova på. Drömma går ju.

Så här års släpps varje år ett av världens kanske allra mest hypade öl - Pliny the Younger från Russian River. En trippel-IPA som bara släpps på fat med limiterad distribution och som orsakar långa köer oavsett var den än dyker upp. Jag fick chansen att prova den igår på San Francisco Beer Weeks öppningsgala och den var alldeles, alldeles...

...underbar? Njaaeee. Missförstå mig inte här, det är en mycket bra öl och det är lätt att förstå varför en sådan hype byggdes upp för 10 år sen när den först kom ut. Men det är inte änglatårar och gudanektar i ett ölglas.

Bryggare i både USA och Europa har kommit ikapp och det finns utan tvekan lika bra, och bättre, öl att få tag på. En del med hype, en del utan, men de flesta är bra mycket lättare att få tag på än den mytomspunna Plinyn.

Mycket Amarillo och Simcoe sätter goda spår i ölet och just Simcoe-humlens smak är tydlig men den lite råa, oljiga tonen som den kan ge är något nedtryckt för att släppa fram mer fruktighet och blommighet. Den är däremot inte så supertokhumlig som exempelvis en del DIPA från Omnipollo är. Allra mest imponerande är kanske hur väl den döljer sina 11 %. Samtidigt börjar man fundera lite lätt på vad den ska med alla de där procenten till.

På San Francisco Beer Weeks Opening Gala igårkväll var det lång, konstant kö redan under första timmen då bara sponsorer, media och VIP var insläppta. Det gick sedan inte att ta miste på när dörrarna öppnades för alla, då en stor folkmassa plötsligt vällde in med en enda öl i sikte. I en mässhall full av duktiga bryggare från området kändes det lite lustigt att alla bara hade ögon för Pliny the Younger. Å andra sidan valde jag också den som min första öl för kvällen (vad gör man inte i ölskrivandets tjänst, right).

Nästa event på schemat är en DIPA-festival med över 90 öl från 60 olika bryggerier, och allt är DIPA och trippel-IPA. Nu kommer Pliny the Younger bli någon sorts måttstock som alla ölen där kommer jämföras mot. Bättre eller sämre än Pliny the Younger är frågan jag kommer ställa mig själv för varje öl. Och jag tror det kommer bli några som är bättre.

Mer om festivalen finns att läsa här. Nedan kommer lite mer bilder från tillställningen.

En god ölupplevelse handlar inte alltid bara om hur ölen smakar. Sällskap, omgivning, situation, hype och annat kan spela in. Ibland handlar det helt enkelt bara om att pricka av något som du länge velat göra. Ett sådant tillfälle hade jag häromveckan, när jag klev in på Man in the Moon, kikade i deras cuvéelista och hittade en St Bernardus Abt 12 från 1988. Eller som jag såg det, en bra öl från mitt födelseår. 

Jag har druckit några 80-talsöl och en öl från 1902 men aldrig en öl från mitt eget födelseår. Jag vet inte riktigt varför det är speciellt. Några rationella argument finns nog inte, utan det är helt och hållet emotionellt. Vilket jag inte har några problem med, bra ölupplevelser är i mina ögon alltid emotionella.

Så när jag, efter att ha druckit två utmärkta öl i form av Dugges/All In/Lervig Pear Are You Jonathan och Brewski Mango Feber, slog ett getöga på cuvéelistan och hittade en öl från mitt eget födelseår var det inte mycket att fundera över. Att det dessutom var en av mina favoritöl gjorde att beslutet togs snabbare än en belgare kan uttala quadrupel. Detta trots att flaskan som gick loss på över trehundra kronor var bland de dyrare öl jag någonsin investerat i, räknat i kronor per centiliter. Som sagt, en ölupplevelse handlar om mer än bara smak och det gör även värdet man sätter på det.

Det kom inte som någon överraskning att ett så gammalt öl var fullt av russin- och plommonsmaker. Ändå vill jag påstå att det smakade över förväntan. Den smått kvalmigt oxiderade smaken som jag upplevt i flera lagrade belgare lyste med sin frånvaro. Här fanns inga övermogna toner och inga dammiga smaker. Visst hade den med all säkerhet passerat sin topp, men det gjorde inte så mycket. Inte för mig.

Av de handfull öl av ungefärligt motsvarande ålder som jag har provat skulle jag utan tvekan säga att St Bernardus Abt 12 är det som klarat tidens tand med mest bravur. Därmed inte sagt att jag rekommenderar ett köp, för en något senare årgång av samma öl är säkert bättre sett till pris per smak. Men för min egen del var det värt varenda krona, utan tvekan.

För tionde året i rad anordnades i helgen den nu klassiska hembryggarfestivalen Belgoträffen och som vanligt slogs besökarrekord. Intresset för hembrygderna i belgiska och franska stilar verkar vara omättligt och trots att man uppgraderat till större lokaler i år så var det slutsålt. Det stora intresset är å andra sidan högst rimligt med tanke på den höga kvaliteten på ölen som ställs ut och trots att det är begränsat till vissa stilar var variationen stor.

Över 800 besökare klämde in sig på Fyrishov för att botanisera bland de cirka 70 hembrygder som ställdes ut. I hembryggarsammanhang är det mycket stora siffror, både vad gäller besökare och utställda öl och som troligen bara kan matchas av SM. Arrangörerna hade gjort några smarta val inför träffen, framförallt att införa förköp av biljetter, vilket gjorde att dagen flöt på mycket smärtfritt. Röstning (och kanske framförallt rösträkning) förenklades väsentligt av att man röstade online med en kod som man fick i sitt festivalhäfte.

Ur arrangemangssynpunkt är det egentligen bara utställarytan per bryggare som jag kan klaga på. Det var inte många centimeter mellan utställarna och det märktes på andra sidan borden där besökarna fick trängas lite extra. Samtidigt vet jag att arrangörerna ställer sig något tveksamma till att växa ytterligare, men de öppnade i alla fall för att öppna mellanväggen som skiljer utställarhallen från grannhallen för att få en enda stor jättehall. Då skulle de också kunna placera ut utställarna med lite mer mellanrum.

Bland de utställande ölen rådde ingen brist på godsaker att upptäcka. Jag provade visserligen långt ifrån alla men det jag provade räckte för att se att det trots humlevågor och fatlagringstrender fortfarande inte råder någon brist på duktiga belgohembrygare. Bland de säkra korten fanns gamla favoriter som Döda Poeters Hembryggarsällskap med bland andra Slottskällanbryggaren (och belgaren) Maarten Vanwildemeersch som bland annat hade en smarrig granatäppelöl. Ett ännu säkrare kort är Belgoträffens grundare Jakob Carlström som i sedvanlig anda både hade med sig seriös öl och lite mer experimentell öl. I år i form av en geuze och en portvinsosande klosteröl på över 18 %, samt Dyvel brygd på Fyrisåvatten.

Andra favoriter var Flanderization av Christoffer Larsson, nyponsaisonen Rozenbottel Geheimzinnigheid av Isabel Sundström (men där är jag kanske lite jävig eftersom jag känner bryggaren), Gammalt Vallonöl av Håkan och Peter Hultén och Starbochefort 10 av Niklas Stenlås, Magnus Isaksson och Gustav Dominicus.

Medaljvinnarna blev:
Lätta gruppen, folkets val
Guld - James Brown av Mats Hellman, Maria Hellman, Bo Eriksson, Mathias Hansson och Anders Lundin
Silver - Lady of the light av Ari Vallius och Anna Fernström
Brons - Gammalt vallonöl av Håkan Hultén och Peter Hultén

Lätta gruppen, domartävlingen
Guld - Goede Doel Saison av Gustav Dominicus
Silver - Oude Torpet Bruin av Karl Andersson och Oskar Andersson
Brons - Kloster Delirium Enkel av Lars Callert

Tunga gruppen, folkets val
Guld -  De Volle Maan Knoster av Jakob Carlström
Silver - Bobby Brown av Mats Hellman, Maria Hellman, Bo Eriksson, Mathias Hansson, och Anders Lundin
Brons - Calyptra av Kalle Andersson, Kalle Hårding och Mats Cederholm

Tunga gruppen, domartävlingen
Guld - Q av Matthias Zumpe och Ludvig Fahlgren
Silver - La Bière Brune de moi à vous av Timo Berg
Brons - Bière Rouille av Kåre Bondeson och Marie-Louise Bondeson

Skiljegränsen mellan tunga och lätta gruppen gick vid 7,5 %. Bland domarna återfanns bland annat SBWF:s ölhuvuddomare Jan-Erik "Janko" Svensson.

Och så stod ju Belgodeli som vanligt och sålde ost och andra belgiska godsaker, så äntligen fick jag tag på en burk Wostyn-senap.

Redan när jag besökte London under sommaren 2013 var Partizan något av ett stjärnskott. Det lilla bryggeriet i ett litet järnvägsvalv i stadsdelen Bermondsey hade gjort sig ett namn för sina inspirerade saisons, välgjorda pale ales och mustiga stouter. Då var det inte tal om någon export men med tiden ändras sådana saker och nu har Partizans öl börjat dyka upp i Sverige. And there was much rejoice.

Ska man vara riktigt noga har faktiskt Partizan exporterat lite till Sverige förut, genom importören The Five Finest, men det verkade bara bli några enstaka lådor. Den här gången verkar det vara mer en större satsning genom importören Brewery International, även om det åtminstone till en början rör sig om små volymer som tills vidare bara säljs på krogen.

Bland ölen som tas in finns också några av höjdpunkterna i Partizans portfölj. Det som kanske tillför allra mest nytt till den svenska marknaden är två av deras kryddade saisons som båda hoppar in på behagliga 3,8 %. Den citrongräskryddade varianten är riktigt citrusfräsch med smaker som gör att lättheten i kroppen blir en styrka istället för en svaghet. Dess syskon med timjan och citron låter på förhand något udda, men den örtiga kryddigheten passar riktigt bra och den håller sig undan att smaka för mycket av ren timjan. Två riktigt snygga öl som jag hoppas finns kvar när det börjar bli varmt nog för uteserveringar och grillkvällar.

Precis som de gör en hel massa variationer på sina alkoholsvaga saisons så gör de också diverse varianter av pale ale, framförallt genom att bara variera humlesorterna. Lite på samma sätt som The Kernel, vars bryggeri ligger några stenkast bort och också i ett (större) järnvägsvalv. Den Partizan Pale Ale som kommit nu är bryggd med humlesorterna Amarillo, Bravo och Columbus, en liten ABC-ale på 4,5 %. Liksom saisonerna imponerar den med en lyckad kombination av lätthet och fräschhet, men givetvis på humlespåret.

Deras Dubbel Winter är däremot inte helt imponerande med sina utslätade smak som påminner om att belgarna är bäst på belgiska stilar. En nästan uttryckslös öl som inte kan klämma fram någon av de egenskaper som kännetecknar en bra dubbel. Lämna den därhän och prova istället deras Stout som är allt annat än anonym.

Här suddas gränser ut och man är inte riktigt säker på om man dricker en imperial stout eller en porter. Mjukt, runt och lent med fylliga chokladsmaker som rullar över i småsöta frukttoner med aningar av lakrits. En liten njutning i flytande form som man sippar i sig lagom snabbt.

Den nya brittiska vågen fortsätter rulla in över Sverige alltså och bland Partizans alster hittar man både kvalitet och nytänkande.

De provade ölen var varuprover

Stureplan är mest känd som festtillhåll för Stockholms partyelit, men i helgen kom en helt annan sorts fest på tillfälligt besök när Nöjesguidens Ölmässa ordnades på Scandic Anglais. Ett något kaotiskt intryck omgärdade mässan då arrangörerna utan vidare information strök torsdagens pass och först en vecka innan mässan meddelade att den bytt plats. Väl igång funkade ändå saker och ting någorlunda smidigt men med en del egenheter.

Fredagens kvällspass var det enda som sålt slut på de cirka 400 förköpsbiljetterna och då var det också riktigt trångt i lokalerna. På eftermiddagspasset var det något mindre trängsel men knappast glest och luftigt. Att man befann sig i närheten av ett av Stockholms främsta partyområden påmindes man om direkt när man kom in, då det första man såg var ett DJ-bås där det vändes skivor, omväxlat med lite sporadiska intervjuer av olika ölpersonligheter.

Betalningssystemet bestående av omärkta, oanvända guldfärgade kapsyler hade en god tanke i sin enkelhet och smidighet, men kändes knappast särskilt säkert. Varenda hembryggare har precis likadana kapsyler hemma och visste man om det på förhand hade det alltså varit busenkelt att lura till sig i princip gratis öl. En annan kul grej kring poletterna var att det var dyrare att köpa ett stort polettpaket än att köpa två små polettpaket plus en lös polett (vilket gav lika många poletter).

Den i förväg mest hajpade ölen på mässan var Omnipollos mango-lassi-liknande gose. Jag hade helt glömt bort att den skulle finnas och kom inte på det förrän den var slut. Inget utlåtande om hur den smakar med andra ord. Andra välhajpade deltagare var All In och Brewski som delade monter. Här fanns fler höjdpunkter, så som samarbetsölen mellan All In, Brewski och Cigar City. Culebra som den heter släpps på Systembolaget den 20/2, men den öl som hamnar på hyllorna är från batch 2 och 3 med lite slipade recept, medan den som provades på skribentprovningen var från batch 1. På festivalen fanns just batch 2 och en omprovning var alltså högst motiverad. De få invändningar jag hade mot batch 1 var bortslipade. Helt klart en öl man bör sikta in sig på om man gillar frukt-DIPA.

På temat omprovning av öl från skribentprovningar ska också nämnas Stockholm Brewing, vars två öl som släpps i TSLS inte imponerade alls på skribentprovningen. Dessa fanns på fat och jag passade på att ge dem en andra chans. Medan jag fortfarande gärna hade sett lite mer aromhumle i dem var de uppenbara felsmakerna helt bortblåsta. Om det beror på problem med deras flasklina eller något annat vågar jag inte sia om.

Bland de nya ölen fanns höjdpunkterna hos Mohawk och Nya Carnegiebryggeriet. Hos den förstnämnda i form av Blizzard som lagrats på Banyuls-fat. Det rör sig om ett portvinsliknande franskt rött dessertvin som satte en riktigt härlig rund prägel på ölet. Från Hammarby Sjöstad kom flera nyheter, dels den härliga lättölen Halvljus och så den otroligt välbalanserade XXXX Imperial Brown Stout.

När nu Stockholm Beer & Whisky Festival annonserat att de kommer göra en festival även på våren från och med nästa år måste dock Nöjesguidens Ölmässa förbättra sig på flera punkter för att en eventuell uppföljning ska kännas konkurrenskraftig.

Mer bilder från festivalen kommer i ett separat inlägg.