Då har det gått fyra veckor sedan årets Stockholm Beer & Whisky Festival öppnade upp portarna och det är hög tid att kika tillbaka på vad som hände i år. Vid det här laget lär väl ingen ha missat att det i år var 20:e gången som festivalen arrangerades. Den har växt en del sedan 1992 då de bara hade 143 öl. Idag finns det cirka 2000 öl och 200 utställare, så det i år fanns det alltså fler utställare än vad det fanns öl vid den första festivalen. Anmärkningsvärt är att de aldrig någonsin har behövts polisinsatser, trots tusentals besökare varje mässdag. Dessutom är det ingen festivalbesökare som åkt dit på rattfylla och då ska man veta att de från början haft ett samarbete med trafikpolisen och har hårda kontroller. Ett litet undantag finns, och det var en taxichaffis som körde rattfull och fastnade i en kontroll när han hade en körning från festivalen. Så kan det gå...
En del nya bryggerier passade på att visa upp sig, bland andra Södra Maltfabriken som hade en monter längst ner i hörnet av lokalen. Där serverades deras hela ölportfölj, som än så länge bara består av en lager, en pale ale och en IPA. Tills vidare heter dessa Rude Lager, Initial Pale Ale och Poking IPA. Dessa namn ska indikera att det är öl som man fortfarande slipar på. Vid det lag då de känner sig nöjda med ölen så kommer de istället bara heta Södra Maltfabriken Lager, Pale Ale respektive IPA. För att sammanfatta alla tre så kan jag väl säga att de visserligen kan slipas mer på, men att de absolut har en god potential att bli riktigt bra öl. Kul med ett bryggeri som vågar köra lite mer Amerikainspirerat från början istället för att falla tillbaka på alla klassiska europeiska stilar.
En av snackisarna inför festivalen var vad årets Ace of Spades skulle vara för sorts öl. Efter Linköping Beer Expo i våras rapporterade jag ju att Mattias Hammenlind sagt att han siktat på en super-IPA på minst 20%. Sedan dess hade han ändrat sig och istället lagt alkoholhalten på 15 %. Tolv olika humlesorter ramlade ner i ölen, som fått ganska blandad kritik. Jag tyckte att den var lite spritig då, men kanske kan den hitta en topp om humlen lyckas hålla i sig tillräckligt länge för att alkoholen ska lugna sig lite.
När vi ändå är inne på Sigtuna så hörde jag att de har fått in två öl till bolagssläppet i mars. Dessa kommer att komma ut som Sigtuna Vårlager och Sigtuna East Coast IPA. Vårlager är dock deras East River Lager och East Coast IPA är deras Summer IPA som de fortsatt att brygga och alltså fått in igen på Systembolaget. Två stabila öl är det hursomhelst, så även om jag kan tycka att det är lite märkligt med dels ett "framtvingat" namnbyte och dels ett återsläpp under annat namn så är det ju trevligt att de kommer ut på hyllan.
Ett annat öl som hade premiär på festivalen var 175-årsjubileumsbrygden av Carnegie Porter. Denna specialvariant av den klassiska Carnegien har lagrats två månader på fat från amerikanska bourbondestilleriet Heaven Hill. Jag var först inte så imponerad av den, men så fick den värma upp lite i glaset och blev plötsligt helt fantastisk. Under första torsdagen hade också Carlsberg en kock i montern som lagade
fyra rätter som skulle passa till jubileumsportern, ett mycket trevligt initiativ.
Överlag kändes det som att det låg ett större fokus än vanligt på öl som en del av god måltid. Även festivalledningen pratade om detta under den inledande presskonferensen. Där sa också Michel Jamais en kul grej: "Jag tar på mig jeans och gympadojor till vin, och kostym till öl." Med det menade han alltså att vin har fått lite av en snobbstatus och behöver tas tillbaka till vardagen, medan öl har en vardagsstatus och behöver få en skjuts in i finrummet där den också hör hemma.
Brill hade som vanligt massor av gottig öl i sin enorma monter, som trots sin storlek aldrig verkade ha en ledig plats. I år var jag inte där när någon av alla de bryggare de bjudit in var där, vilket var lite trist att missa. Det kanske bara var jag som inte la märke till dem lika mycket förra året, men det kändes som det var många fler utländska bryggmästare på plats under årets festival. Tillbaka till Brill så kunde man bland annat prova sådant spännande som Drie Fonteinen Oude Gueuze Vintage 2004 (som var helt gudomlig så jag är glad för min 2003 i garderoben), alla öl i Mikkellers Spontanserie samt nya Humleserie, Grassroots Neither, To Öl Final Frontier, några riktiga godbitar från Lost Abbey och De Molen och ja, jag skulle kunna fortsätta länge på den listan. Ska man ta det som en varningstecken att man kände igen varenda ansikte i deras monter?
En annan höjdpunkt i megaformat var såklart Elixir Wines gigantiska multimonter nere i Snickeriet där de samlat ett gäng danska bryggerier. Med en dansk flickvän så må jag vara lite partisk, men ta mig tusan vad trevliga de flesta danska bryggare (och övriga utställare) är. De verkar så glada att få servera sin öl, på ett sätt som en del svenska bryggare borde kunna lära sig av. Brygga god öl kan de förstås också. Amager Gluttony var en festivalfavorit hos nästan alla jag pratade med och även Djävlebryg Old Mephisto stod högt i kurs hos många, inklusive mig själv. Och vem blir inte glad av att se Martin Jensen fyra av ett gigantiskt leende samtidigt som bannern med en tecknad och lika leende version av sig själv hänger bakom honom? Martin är mannen bakom Raasted, och bland hans öl var det Trippel Nelson som imponerade allra mest på mig. Även hans Festival IPA, specialgjord för SBWF, var mycket god. Fast jag kan förstå om den inte faller alla på läppen då den var väldigt söt för en IPA, men i kombination med extrema mängder färsk tropiskt frukt tyckte jag det var smaskens.
Fortsättning följer
