Idag skriver Alf Tumble på DN.se och undrar när vi ska tröttna på ny knasig öl. Den enkla motfrågan är förstås: Varför skulle vi tröttna på ny knasig öl? 

I sin artikel beklagar sig Tumble över några öl i februarisläppen och antyder att de liksom är lite för mycket, lite för experimentella, lite för knasiga för honom. Avslutningsvis frågar han sig när vi ska tröttna på nya knasiga öl och frågar sig dessutom om nästa trend blir stor stark. 

Häromveckan skrev han om hur tråkigt och enkelriktat Systembolagets ordinarie vinsortiment har blivit. Han fyllde samtidigt på med en separat artikel med förslag på vad som skulle kunna bredda sortimentet och göra det mer spännande. Tumble föreslår bland annat orangeviner och naturviner samt att man breddar med nya regioner och de klassiska regionernas mindre klassiska vintyper. Att första hylla och önska sig mer av dessa och sedan antyda att experimentell öl skulle vara en tillfällig trend rimmar lite illa. Dessa viner är ju nämligen inte heller helt traditionella och har säkerligen växt fram genom att vinmakare gått emot det etablerade och provat nya saker. De gjorde något knasigt, helt enkelt.

Ända sedan småbryggeriernas uppsving drog igång med att Fritz Maytag köpte Anchor för över 50 år sen har experiment med nya ingredienser och metoder varit en central del i rörelsen. Det handlar inte om att göra något för att det ska vara knasigt, utan för att utforska nya sätt att göra en god slutprodukt. Det finns definitivt enskilda bryggare som gör saker utöver det vanliga med sin öl för att det ska vara knasigt eller för att det ska vara en gimmick. Men branschens samlade mentalitet är ändå "låt oss se vad som händer när vi gör så här".

Så här har det varit i 50 år. I början låg det otestade inte särskilt långt ifrån det traditionella och det fanns inte särskilt många bryggare. Idag finns tusentals nyfikna bryggare med fem decenniers ständigt testande bakom sig, utöver den samlade bryggarkunskapen från det traditionella Europa. Det är klart det blir lite knasigt ibland.

Lika klart är det att det här inte är något som är på väg bort. Det är en inneboende del av rörelsen och själva rörelsen är inte på väg att försvinna. Att kunder börjar tackla av på det extrema nyhetsprovandet händer naturligtvis, men tillströmningen av nya öldrickare är stor, och det ligger liksom i sakens natur även för många av dessa att utforska och prova mycket nytt. Om något kommer efterfrågan öka.

Knasiga öl som blir dåliga försvinner från marknaden. Knasiga öl som blir bra blir kvar. Fatlagrad stout var knasigt en gång i tiden. Liksom "färdigfruktad" berliner weisse. Liksom svart-IPA. Liksom... ja, ni fattar. Det kallas utveckling.

Zoiglbier. När har ni sett det på Systembolaget förut? I februaris andra ölsläpp, som kommer på fredag nästa vecka (19/2), får man chansen på en som Gänstaller ligger bakom och den smakar dessutom fantastiskt. Därtill kommer en hel massa annat spännande, bland annat flädergeuze från Lindemans och den grymma svart-IPAn Black Malts & Body Salts. Snabbrecensioner på alla ölen hittar ni här.

[Namn]
[Art.nr., Ursprung, Volym, Pris, Alkoholhalt, Modul - Beställt antal]
[Mitt omdöme]
[Datummärkning (om det fanns någon läsbar på provflaskan)]

Det är inte alltid det är samma batcher på skribentprovningarna som släpps i butik. Därför anges datummärkningen på de provade flaskorna så att man själv kan kolla om det är samma batch på hyllan eller inte.


Gänstaller Zoiglbier
11222, Tyskland, 50 cl, 32,90 kr, 5,8 %, T5 - 15000 st
Balanserad och djupt nyanserad brödig smak med många lager. Glider över snyggt i en örtig avslutning. Smakrikt men lättdrucket. Wunderbar!
Bäst före: 2016-08-30

Garage Project La Calavera Catrina
11245, Nya Zeeland, 33 cl (burk), 35,90 kr*, 6 %, T5 - 8640 st
Blomsterfräsch doft med fruktiga inslag. Vattenmelon? Jo, visst finns det en sån ton. Doften ger ingen ledtråd till vad som komma skall. Smaken är dominerad en kraftig habanerohetta. Jag hinner glömma bort andra smaker och för mina smaklökars skull vill jag inte ens ta en liten sipp till.
Bäst före: 21/07/2016

Baird The Carpenter's Mikan Ale
11113, Japan, 33 cl, 39,90 kr, 7 %, T6 - 3888 st
Behaglig, mjukt citrusdriven doft. Fint sammansatt öl där satsumasfrukterna ger ett meningsfullt smakbidrag utan att ta över. Mjuk maltkropp följer citrussmakerna, men beskan är tyvärr något för kraftig för att passa in perfekt i helheten.
Buteljerad: 10 23 15

Garage Project Day Of The Dead
11254, Nya Zeeland, 33 cl (burk), 35,90 kr*, 6,7 %, T5 - 8640 st
Börjar mjukt och behagligt med lätt chokladiga toner och en mild rökig touch som sedan avslutas med en lätt chilisting. Hittan ligger kvar en stund men är också på den nivån att den tillför något utan att bränna sönder smaksinnet.
Bäst före: 24/09/2016

Stone Enjoy After 07-04-16 Brett IPA
11011, USA, 75 cl, 139 kr, 7 %, T6 - 1956 st
Pigga, fruktiga humletoner utan att vara någon Enjoy By, men framförallt också med en snygg brettkaraktär som gör ölen mycket mångfacetterad. Vid det här laget tycker jag att balansen mellan humle och brett börjar falla på plats ordentligt, men vill man ha en mer brettdominerad öl kan man givetvis vänta någon månad till. Har man råd med flera flaskor blir det intressant att dricka några stycken i intervall om en eller två månader.
Läs namnet för datummärkning.

Modern Times Mega Fortunate Islands
11263, USA, 65 cl, 95,90 kr, 8 %, T6 - 3000 st
Rejält humlig med massor av frukt i smaken, och en liten oljig touch som ger humletonerna lite nyans. Medelfyllig kropp som bär humlen bra. Pigg och fräsch!

Buxton Ring Your Mother 1832 XXXX Mild
11555, Storbritannien, 33 cl, 39,90 kr, 9,5 %, T6 - 3888 st

Medelfyllig med visst djup, toner av kola och karamell samt en tydlig humletouch. Påminner en del om Fuller's Vintage Ale och liknande öl.
Buteljerad: 8 JAN 16

Lagunitas Hairy Eyeball

11334, USA, 65 cl, 89 kr, 9,1 %, T6 - 1800 st

Ganska kraftig smak med tryck i karamellsmakerna. Behagliga och ganska lena karamellsmaker å ena sidan, något onyanserat å andra sidan. I sammanhanget ganska lätta humletoner, med en lättare beska.

Nynäshamn Smörpundet Porter
11597, Sverige, 25 cl, 27,80 kr, 5,9 %, T5 - 6000 st
Klassisk Smörpundet, med knäckebröd, osötad choklad och en lätt tobakston som gör att jag hade börjat snegla mot humidoren om jag druckit den hemma.

Oskar Blues/Shamrock Death By Coconut
11389, USA/Irland, 35,5 cl (burk), 46,90 kr*, 6,5 %, T5 - 7200 st
Mycket kraftig smak av rostad kokos som dominerar hela ölen. Stoutens inneboende smaker blir mer av en bakgrundsbild. Typisk öl som blir kul att dricka någon gång men som är lite för mycket av en one trick pony för att bli kul i några volymer.
Tappad: 11/18/15

To Öl Black Malts & Body Salts
11567, Danmark/Belgien, 33 cl, 39,90 kr, 9,9 %, T5 - 10080 st
En redigt bra dubbel-svart-IPA, eller vad man nu ska kalla det. Fruktiga humletoner, lakrits, kaffe och rostade smaker som smälter ihop i en väldigt insmickrande helhet. Funkar skitbra, kort sagt.

Nya Carnegiebryggeriet Krakatau Ekfatslagrad
11328, Sverige, 75 cl, 99 kr, 9,2 %, T7 - 1000 st
Vissa toner av melass, frukt och lakrits slår igenom grundölets mer maltiga och rostade smak. Fint nyanserad, med en lätt avslutande sötma som passar bra in. Möjligen att bristen på beska sänker ölet något.

Founder's Imperial Stout
11359, USA, 35,5 cl, 38,90 kr, 10,5 %, T5 - 10080 st
En till återvändare som håller sin numera ganska välbekanta smak med intensiv maltsmak med karamelliga och rostade toner som drar åt choklad snarare än kaffe. Mycket bra!

Brooklyn Black Ops
11562, USA, 75 cl, 149 kr, 11,6 %, T7 - 1100 st
Behaglig bourbonton gifter sig fint med karamell, brownies och lättade toner av torkad frukt. I jämförelse med en del andra bourbonlagrade stouts är den lite lugnare i sin framtoning. Dock att notera att provflaskan var från 2014 medan de som släpps nu bör vara från 2015.

Garage Project Cabbages & Kings Imperial Oyster Stout
11573, Nya Zeeland, 75 cl, 94,40 kr, 12 %, T6 - 1920 st
En något udda stout med en stor mineralton mitt bland allt det rostade. Många nyanser helt klart, varav flera är ovana. Man kan få jobba ett tag med att sätta fingret på allt. Troligen en öl som man älskar eller hatar.


Följande öl släpps i T7 men fanns inte med på skribentprovningen inför släppet:
Lindemans Blossomgueuze, 11741, Belgien, 75 cl, 139 kr, 6 % - 1000 st
OWA Yuzu Lambic 2015, 11829, Japan/Belgien, 37,5 cl, 119,90 kr, 5,5 % - 1140 st

Yuzu Lambic har jag provat några gånger tidigare om än inte just den här årgången. Den brukar ha en mycket aromatisk, nästan parfymerad, yuzusmak som jag kan tycka blir lite väl mycket men gillar man mycket yuzu (och lambic) blir den snarast ett mästerverk. Blossomgueuze har jag aldrig provat men har hört mycket gott om den. Liksom Cantillon Mamouche är det en lambic med fläderblom.

*Exkl. pant

Med fast hand hällde jag upp ett glas Aecht Schlenkerla Rauchbier Fastenbier till min nybakta fastlagsbulle. Semla, alltså. Idag är det ju fettisdagen och därmed den sista dagen innan den kyrkliga fastan börjar. Nu har jag inte för avsikt att fasta på något sätt, men det hindrar mig inte från att fira dagen med en hembakt semla och ett glas rökig fasteöl.

Kombinationen låter kanske lite märklig. Rauchbier med sötsaker? Nån var ju faktiskt tvungen att prova.

Faktum är att det funkar rätt bra. Åtminstone med just Fastenbier som är åt det lite sötare hållet. Rökigheten krockar inte alls med grädden, kardemumman eller mandelmassan utan ger en väldigt spännande nyans till smakpaketet.

En aning svår kombination att beskriva men klart värd att testa. Så om du inte är så inne på att fasta de kommande 40 dagarna är det något som är värt att prova. Annars får man väl vänta till nästa år.

PS. Semlan behöver såklart inte vara hemgjord.

Melker Anderssons snabbmatskedja Vigårda är utmärkt för en bra men billig burgare och nu kan man också få sig en bra bärs till sin burgare. På Vigårdas första restaurang vid Mood-gallerian i Stockholm hittar man bland annat Beer Studios öl. Vi provade igenom deras tre olika nötköttsburgare till Beer Studios olika öl och var rörande överens om vilka kombinationer som var bäst.

Vigårdas koncept är att man ska kunna glida in på en bra burgare till lunch, middag och all tid däremellan utan att det ska behöva kosta särskilt mycket. Burgarna går på mellan 75 och 90 kronor och då ingår både valfritt tillbehör och sås. Däremot får man köpa till en dricka, men det blir alltså inte särskilt mycket dyrare än att gå på en av de stora hamburgarkedjorna. För det lilla extra får man mycket i kvalitetsväg. Dessutom kan man alltså få sig en bra svensk hantverksöl till sin burgare.

Jag besökte Vigårdas originalrestaurang vid Mood-gallerien på Regeringsgatan i Stockholm och tillsammans med den före detta Pressklubben-bartendern Staffan som numera jobbar på Beer Studio och Vigårdas kökschef provade jag igenom deras tre nötköttsburgare med de olika ölen. De har också varianter med kyckling och fläsk samt en vegetarisk burgare, men de lämnade vi därhän denna gång.

I öluppställning fanns Remix Unfiltered Lager, Red Riff Red Ale, Long Play Pale Ale, Spin Back IPA och One. Till deras enklaste burgare, Cheddar & Bacon, som är toppad med just cheddar, bacon och de klassiska grönsakerna var Remix den klart bästa matchningen. Burgaren sköljdes ner fint och ölets smaker lyftes två snäpp. Ölet fick både klarare och starkare smaker där dess allra bästa sidor lyftes.

Vigårdas originalburgare är något mer vågad med en topping av cheddar, syrad rödlök och långkokt chiligryta. De lite kraftigare smakerna krävde förstås en tyngre öl med mer beska och här var det Spin Back IPA som hittade hem med en snygg matchning. De mustiga smakerna i chilin lyftes samtidigt som humletonerna blev tydligare. Beskan och fylligheten i ölet var precis rätt för att möta burgaren.

En burgare vid namn Bistro är en modernare tolkning med tryffelmajonnäs, bacon, gruyere och karamelliserad lök. Red Riffs maltiga smaker med karamelliserade toner blev överlägsen vinnare till denna burgare, där karamelliseringen i öl och mat smälte ihop till en brygga för smakerna. Enkelt och vackert!

Till efterrätterna hittade den nya stouten Sputnik Krisis en kompis i tiramisun medan hallonpannacottan hade svårt att hitta något bra möte i någon av ölen. Något överraskande blev det däremot en väldigt bra matchning mellan Spin Back och en key lime cheesecake.

Min rekommendation till en förstagångsbesökare på Vigårda blir därför en originalburgare med en Spin Back i glaset, där man sparar några klunkar till en key lime cheesecake.

Kvällen gick sedan vidare till Bishops Arms Folkungagatan där Beer Studios grundare Darren Packman höll till med en liten tap takeover. Jag passade på att smaka deras nya session lager som är kryddad med limeskal. Resultatet var mycket friskt och fräscht. Härligt aromatisk och tydligt påminnande om en öl som aromhumlats med nya-världen-humle.

Vi fortsätter uppmärksamma grymt bra öl som finns i fasta sortimentet med en titt veteölshyllan. Under dess första livstid, som oktoberfestöl mellan 1916 och 1944 gick den under namnet Georg Schneider's Wiesen Edel-Weisse, men sedan den återupplivades 1999 känner vi den som Schneider Weisse Tap 4 Mein Grünes. Nu tillhör den det bästa man hittar i stilen, inte bara på Systembolaget utan i hela världen.

Mein Grünes bryggs på lika delar vetemalt och kornmalt och kryddas med Cascade och Hallertau. Allt är dessutom ekologiskt odlat. Cascadehumlen är förstås en modern anpassning av det gamla receptet. Med sina 6,2 % är den något starkare än de hefeweisse vi vanligtvis ser, men inte desto mindre fräsch för det. 

Balansen mellan skumbanan, nejlika, tuggummi och brödighet är superbt inprickad. Bananestrarna finns där men tar inte så mycket plats att ölen upplevs som söt eller kladdig. Nejlikatonerna ger ölen nyans utan att bli stickiga. Samma sak med tuggummitonerna. De brödiga tonerna är något större än i en lättare weissbier men blir inte tunga.

Och så finns där en lätt humlefräschör, som man först inte riktigt tänker på. Den är nämligen så väl integrerad i de mer typiska weissbiersmakerna, men samtidigt bidrar med så mycket extra i det lilla. För någon humlebomb är det ju såklart inte, men det som finns där gör mycket för att lyfta ölet en till nivå utan att det för den sakens skull känns som något annat än en klassisk weissbier.

För mig är det en klar favorit bland veteölen vi har att få tag på i Systembolagets fasta sortiment, men jag är inte ensam om att gilla den. Ölet ligger också på tionde plats på Ratebeers lista över bästa hefeweizens. En garvad weissbierdrickare skulle kanske påstå att man hittar de bästa weissbieren på plats i Bayern, och det ligger något i det. Många bryggerier i de trakterna skickar inte sin öl särskilt långt så att det finns bra grejer som inte når hit vore ingen överraskning. Dessutom är weissbier också en sådan öltyp som smakar bäst färsk. Att vi får "nöja" oss med Schneider Weisse Tap 4 Mein Grünes är ändå något vi ska vara glada över. Det är trots allt en weissbier i världsklass.

Det är inte alla öl som blivit sjungna för under sin bryggning och dessutom igen under sin premiärservering, men den äran fick Kongero Saison. Egentligen inte så konstigt eftersom samarbetet som ligger bakom ölet kom till genom en kör, som också gett namn åt ölet. Det var nämligen genom kören Kongero som Jackdaw och Alvinne kom i kontakt med varandra. Så här smakar ölet.

Ölen har en dubbel koppling till kören Kongero då den också är gjord för att uppmärksamma deras 10-årsjubileum. De själva uppmärksammade alltså både bryggdagen och premiärdagen med en varsin konsert. Jag har vart på några bryggeribesök men den dagen då Kongero bryggdes var det första gången jag fick höra livemusik i ett bryggeri. En upplevelse i sig må jag säga.

Efter många om och men har Kongero också exporterats till Belgien vilket är en fin fjäder i hatten för lilla Jackdaw. De flaskor och fat som blev kvar i Sverige finns sedan en tid tillbaka på utvalda pubar i framförallt Uppsala och Stockholm.

Den kontinuerligt humlade saisonen är en lättdrucken historia som har en mycket välavvägd doftprofil som sätter balansen mellan fruktiga estrar och kryddiga fenoler riktigt fint, med en lätt humletwist dessutom. 

Humlen är något tydligare i smaken där den fyller ut smakspektrat fint men är trots allt ändå ganska tillbakadragen. En smakfull, lätt syrlighet gör estrarna och fenolerna sällskap. Tillsammans med en lätt brödighet från malten är associationen till ett ljut surdegsbröd inte långt borta. Avslutningsvis kommer en beska som tilltar i styrka en bit in i eftersmaken innan den glider undan igen. 

Det här är behagligt och mycket lättdrucket men saknar lite nyansering för att nå de högre höjderna. Lite mer tryck i de avslutande smakerna hade också gjort ölen gott, nu känns det som att vissa smaker försvinner lite för snabbt. Överlag en klart godkänd saison som skulle kunna vara särskilt tilltalande för de som är nya för stilen, eller för vem som helst en varmare dag än denna.

Bäst före september 2012. Börjar bli dags att öppna nu då. Nu var ju det här i och för sig hyfsat planerat snarare än en olyckshändelse. Det rör sig nämligen om en flaska Maredsous 8 som jag ville testa med 5-6 år på nacken. Ytterligare en flaska från tiden då jag började lägga undan öl för lagring alltså. Så här har det gått med den.

Kolsyran är fortfarande pigg och korken går ur flaskan utan allt för mycket mankraft. Upphällningen får göras något försiktigt för att inte få för mycket skum i glaset. Inga jästflak som virvlar runt i flaskan, ingen grumlighet, bara en ren och vackert brun öl. 

Med lite snurr på glaset börjar en tydlig arom av likörpralin träda fram. Jag som med åren har vänt 180 grader från att hata likörpraliner till att tycka om dem blir således glad. Därtill kommer de väldigt typiska tonerna av lagrad mörk belgare med torkad frukt, marmelad, farinsocker och madeira, men kanske också lite dra åt våt papp som indikerar att det här kan vara på väg utför.

Smakerna är lena men utan någon större tyngd bakom. Det påminner mycket om en lätt utspädd variant av lagrad Chimay Blå. En lätt syrlighet följs av en lätt sötma och däremellan kommer de där smakerna av likörpralin och dess kompanjoner från doften, men också en lätt, angenäm kryddighet. 

Jag har varken ätit eller druckit något annat än vatten de senaste timmarna och ändå känns en öl på 8 % som att den är lite tunn i avslutningen. Det är inte så jag minns Maredsous 8. Om det inte vore för den aspekten skulle jag säga att den lagrats fint och även om den börjar visa tecken på att vända neråt hade jag inte nödvändigtvis rekommenderat att lagra den kortare. Om det inte vore för just det där nästan lite vattniga alltså. Kanske var den verkligen bäst före september 2012.

Maredsous 8 har tyvärr försvunnit ur Systembolagets fasta sortiment men man kan fortfarande beställa storflaskorna, dock endast i kollin om 12 flaskor.