Häromveckan skrev jag om några saker som varit flugor i ölvärlden men försvunnit mer eller mindre (länk). Vissa saker mindes man nostalgiskt, andra drog man på smilbanden åt. Eftersom det dök upp en himla massa roliga förslag från er läsare vill jag lägga ut även mina favoriter bland dessa. Tack till alla er som bidragit med förslag.

Att experimentera med olika ingredienser utöver malt, humle, jäst och vatten var stort under hela 10-talet, särskilt omkring mitten. Vissa ingredienser, så som bacon, guava och drakfrukt, har haft egna små peakar innan de hamnat i kylan igen. Ett tag fanns dock en ännu tydligare "sub-fluga" i ingredienslistorna som gick ut på att få med en shockfaktor eller äckelfaktor. Vaginaljäst, bävergäll och friterade tjurtestiklar är bara några exempel. Det ska väl dock sägas att ölet med tjurtestiklarna började som ett briljant aprilskämt. I staterna kring Klippiga Bergen, som ju inte ligger vid havet och därmed inte har några lokala ostron, kallar man friterade tjurtestiklar för just rocky mountain oysters (wiki-länk). Och oyster stout är ju en gammal ölstil, så en lokal variant för Coloradobryggeriet som låg bakom detta skulle såklart bli rocky mountain oyster stout. Det var som sagt bara ett aprilskämt från början som skojade lite med just hur knäppa saker folk stoppade i öl. Efterfrågan blev dock så stor på det fiktiva ölet att man började brygga det på riktigt. 

Lite kopplat till äckelfaktor är en annan fluga, nämligen att använda kopi luwak i ölet. Alltså ett kaffe där man plockade bajs från ett särskilt mårddjur i Sydostasien. Det åt nämligen kaffebuskens frukt men bönorna passerade matsmältningssystemet och kom ut i bajset. Eftersom mårddjuret bara anses äta de bästa frukterna, tillsammans med att påverkan från magsyror och annat skulle vara positivt, anses/ansågs kaffet på dessa utvalda bönor vara en delikatess. Och såklart plockade ölvärlden upp det där (jag tror att Mikkeller var först) för att göra extra speciella kaffekryddade öl. Och såklart blev öl med bajskaffe lite av en snackis. Nuförtiden är det däremot itne något man ser särskilt ofta. Lika bra det, historien kring kopi luwak är nämligen lite för bra för att vara helt sann. Att leta upp och plocka mårddjursbajs i djungeln är tidskrävande och därför förekom det att man fångade in djuren, stängde in dem i en bur och matade dem med kaffe. Primärt är det ju trist att stödja en sådan behandling av djur och, betydligt mindre allvarligt i relation, förtog det ju också lite av poängen med att djurets urval av kaffe skulle göra det extra fint.

Vi går vidare. Själv hade jag helt förträngt dragkampen om den tveksamma äran att ha bryggt världens starkaste öl, trots att jag själv var med och avslöjade Brewmeisters bluff när de försökte roffa åt sig titeln några efter den mer uppmärksammade kampen mellan Brewdog och Schorsbräu. Och trots att jag alltid drar den historien på ölprovningar när frågan om hur stark öl det egentligen går att göra oundvikligen dyker upp. Om man verkligen kan kalla det en fluga när det egentligen bara var ett fåtal bryggerier inblandade vet jag inte, men det var något som fick mycket uppmärksamhet då och som mer eller mindre fallit i glömska nu. Att Brewdog och Schorsbräu bara häromåret gjorde ett samarbetsöl med ölet Strength in numbers som enligt utsago är starkast av dem alla hade i vart fall gått mig förbi.

På tal om stark öl brukade amerikanska bryggerier släppa sin starkare alster, t ex imperial stouts och barley wines, på så kallade bombers alltså flaskor á 65 cl. Detta var ett resultat av den amerikanska kulturen att sälja öl på flerpack och för att kunderna skulle slippa köpa ett helt sexpack med barley wine släppte man dessa öl på bomber som såldes styckvis. Eftersom det inte var någon mening att tappa på småflaskor bara för exportmarknaden fick vi stå ut med att många starka amerikanare kom på bomber. Det där har sakta men säkert ändrats och nu säljs många dylika öl på småflaskor i fyrpack istället och vi i Sverige ser dem därför desto oftare på småflaskor istället för bombers.

Något taget från en annan del av ölvärlden är företeelsen att beställa en u-båt på krogen (jag såg eller hörde i alla fall aldrig om någon som gjorde u-båtar hemma). En u-båt är alltså en shot Jägermeister, med shotglas och allt, i en stor stark. Jag minns två varianter, dels den enkla där man släppte i ett shotglas i en redan upphälld öl och dels den lite svårare där man höll ett tomt ölglas uppochner, höll shotglaset mot botten av ölglaset och vände tillbaka allt för att sedan tappa upp öl i glaset. Inbringade definitivt vissa coolhetspoäng att beställa en sådan när jag var i 20-årsåldern, det vill säga slutet av 00-talet. Jag blir lite osäker på om det här är något som faktiskt har dött ut eller om det bara är jag som inte går på samma typ av krogar (eller finlandsfärjor) längre.

Förr i tiden var vi konsumenter betydligt mer förlåtande med varierande kvalitet från småbryggarna. Man ursäktade det lite med att det hörde till charmen med småbryggerier att samma öl kunde smaka lite olika från gång till gång. Idealt ska det ju inte behöva vara så, men jag tror nog att en ursäkt var nödvändig ett tag, i ett stadie då man både jobbade med att höja kvaliteten och att få marknaden för småbryggerierna att växa. Nuförtiden finns dels fler småbryggerier som inte svajar och dels är konkurrensen mellan småbryggerierna större och då flyger inte sådana ursäkter längre. Litegrann lever det dock kvar, se belgiska bryggeriet Fantome.

Lite halvt relaterat till detta är att det under en period var trendigt med brettade öl. Relationen till stycket ovan ligger i att det inte alltid var menat att ölet skulle vara brettat. Det förekom nämligen att bryggerier upptäckte en infektion innan ölet nådde marknaden och marknadsförde ölet som brettat eller funkigt istället för att dumpa det. 

Slutligen, jag nämnde senast att det blivit ovanligare med beer makers dinner och det påpekades att även event av typen meet the brewer var ganska vanliga förr men har försvunnit nästan helt nu. 
Flugor kommer och flugor går, så även inom ölvärlden. Jag har funderat tillbaka på lite olika företeelser som haft sin tid i rampljuset redan. En del grejer som man saknar och en del grejer som man mest fnissar lite åt idag och undrar hur vi kunde vara så fokuserade på det då. En liten nostalgitripp för er som varit ölintresserade i mer än fem år och en liten inblick i svunnen tid för er andra.

Kommer ni ihåg randalls? För några år sedan kunge ingen hipp ölfestival gå utan minst en utställare som drog sin öl genom en randall. En randall är alltså en sorts tub som monteras i ölets väg mellan fatet och kranen och proppas full med en smaksättare, t ex humle eller kaffebönor, så att ölet tar smak av detta när det går från fatet till glaset. Det var en fluga som kom och gick och det är väl egentligen ingen som saknar randalls.

Något som jag däremot saknar litegrann är beer makers dinners. De har väl inte helt dött ut men de känns onekligen mer ovanliga nu (och även innan corona) än under mitten av 10-talet. Men det är klart, det är svårt att sätta ihop en meny som ska passa fem olika NEIPA. Jag hoppas i alla fall att konceptet med temamiddagar med en meny matchad med öl, inte nödvändigtvis från ett och samma bryggeri, kommer tillbaka snart.

Storbryggeriernas reklamsatsningar verkar också ha gått vidare från godtyckliga event riktade till icke ont anande press till något annat. Jag tänker på en period då smakresor, resor till humleskörden, egna kulturfestivaler och påkostade julölsmiddagar löste av varandra. Eller så har de bara slutat bjuda in ölbloggare. Men det känns som det satsas mer på direktexponering mot slutkund än att hitta på mer eller mindre konstiga saker i förhoppning om att få synas i redaktionellt utrymme.

En annan grej man såg mycket av för några år sen var single hop serier, det vill säga där samma öl (oftast en IPA) humlades med en enda humlesort och så gjorde man en mer eller mindre stor serie med sådana öl. Till exempel hade Mikkeller och Brewdog sådana serier. Kul grej för att som konsument lära sig känna igen en del humlesorter men sen tog det roliga slut. Så verkar ju också företeelsen halvt ha dött ut, åtminstone att man just trycker på det där med single hop på det viset man gjorde då.

Under en tid var det också ett fasligt fokus på IBU, kort för international bitterness units, alltså ett mått på (teoretisk) beska. Det pratades alltid om det när ett öl presenterades och stod det inte utmärkt på etiketten var nog inte bryggeriet särskilt inne. Nuförtiden är det väl knappast någon som bryr sig om att nämna IBU i marknadsföringen. Kanske spelade det in att upplevd beska inte alltid följde teoretisk beska särskilt väl men framförallt svängde pendeln från öl med hög beska till öl med låg (upplevd) beska.

Flugor kommer och flugor går helt enkelt. Frågan är vad vi gör idag som dör ut inom några år och som man om några år kommer att tänka på lite i förbifarten, "kommer du ihåg när vi gjorde sådär?". Vad tror ni? Och minns ni någon gammal företeelse från ölvärlden som dött ut?
Galatea tar över import och distribution av Mikkeller på den svenska marknaden. Det framgår av ett pressmeddelande som Galatea skickat ut idag. Det mångåriga samarbetet med Brill tar därmed slut.

Brill har haft Mikkeller i portföljen sedan tiden då de var en ny spännande fantombryggare. Tillsammans har de bland annat tagit fram serien K:rlek tillsammans, som lanserats på Systembolaget varje vår och höst i flera år.

Avtalet mellan Galatea och Mikkeller är redan aktivt och man kommer fortsätta erbjuda såväl grundsortiment som säsongssortiment, och utlovar flera lanseringar av nya produkter. Konstigt vore annat, det är ju Mikkeller vi pratar om.

-Vi ser Mikkeller som föregångare, ett varumärke som vi vill växa och utveckla på den svenska marknaden, både med nya lanseringar på Systembolaget och inom hotell, restaurang och grossistledet. Det är ett uppdrag vi ser med nyfikenhet på – att få lära känna Mikkeller ännu bättre genom arbetet som nu startar för att etablera varumärket med ett starkt partnerskap i grunden och rätt filosofi för att lansera nya hantverksöl på svenska marknaden, säger Erik Dellgren, som blir Galateas brand manager för Mikkeller, i pressmeddelandet.

För Mikkeller handlar det förstås om att försöka växa på den svenska marknaden och nå ut till ännu fler. De är varken de första eller sista som överger sin tidigare svenska importör för Galatea i just det syftet. För långt ifrån alla har det lyckats, men Mikkeller är ju inte vilket ölföretag som helst heller.