Lite då och då pratar vi om hur stora svenska bryggerier är i termer om produktionsvolymer. Jag tycker att även en del ekonomiska nuffror kan vara intressanta att kika på och har därför sammanställt omsättning och resultat för några svenska småbryggerier. Och ett fantombryggeri.

All data är från bryggeriernas årsredovisning för kalenderåret 2017 om inte annat anges. All data är hämtad från allabolag.se. Urvalet bygger på de småbryggerier som sålde mest öl på Systembolaget ifjol. Redovisade siffror är i miljoner kronor och är avrundade till närmaste hundratusental. Kolumnen resultat redovisar den post som kallas för resultat efter finansnetto.

BryggeriOmsättningResultat
Oppigårds Bryggeri*61,818,3
Omnipollo40,66,6
Nynäshamns Ångbryggeri33,82,1
Poppels Bryggeri33,44
Jämtlands Bryggeri324,7
Nils Oscar31,31,3
Dugges30,24,9
Grebbestads Bryggeri*15,90,5
Brewski15,80,9
Göteborgs Nya Bryggeri*13,20,1
Beerbliotek12,9-0,1
Coppersmith's10,9-4
Oceanbryggeriet8,90,7
Nya Carnegiebryggeriet**8,22,2
Ängöl*5,9-0,9
Brekeriet***4,80

*Från räkenskapsåret 2016-09 - 2017-08
**Från räkenskapsåret 2016-01 - 2016-12
***Från räkenskapsåret 2016-05 - 2016-04

Man ska kanske passa sig för att läsa in allt för mycket ur sådana här siffror, särskilt inte vinstsiffrorna som bara är plockade från ett enda år. Vill man titta närmare på något bolag är det lätt att finna dem på t ex allabolag.se där flera verksamhetsår och fler nyckeltal presenteras.

Hursomhelst, Oppigårds siffror är minst sagt imponerande. Omnipollo sticker också ut med imponerande siffror, och de skapades av, enligt årsredovisningen, bara fem anställda. Så har dessa företag också blivit uppmärksammade och prisade i olika företagarsammanhang. 

Burköl från Stigbergets, ekfatslagrad IPA från Cigar City, szechuanpepparkryddad imperial stout från Pohjala och tysk rökbock är några av många roliga öl i nästa veckas småpartisläpp. Den sistnämnda, alltså Aecht Schlenkerla Rauchbier Urbock är en av mina absoluta höstölsfavoriter, en helt perfekt öl för såväl årstiden som dess typiska maträtter. Snabbrecensionerna inför släppet har ni här.


[Namn]
[Art.nr., Ursprung, Volym, Pris, Alkoholhalt - Beställt antal (Stil)]
[Mitt omdöme]


Mikkeller/Boon Oude Geuze BA White Vermouth Foeders
11350, Danmark/Belgien, 75 cl, 129 kr, 6,6 % - 4000 st (Lambic - gueuze)
Doften är i typisk Boon-stil och även smaken har de mjuka tonerna som är så karakteristiska för deras lambic. Fast jag märker inte av något smakinlag som jag kan koppla till vermouth.

Brekeriet Vild Cherry Red
11268, Sverige, 37,5 cl, 69 kr, 6,2 % - 2475 st (Övrig syrlig öl)
Finfin körsbärssmak med lite drag åt körsbärspaj och lätt kryddighet. Det stramar lite i kinderna som av tanniner vilket tillsammans med den bäriga smaken och lätta ektoner för tankarna åt rödvin. Bra och intressant öl!


Mikkeller K:rlek Höst/Vinter 2018
11308, Int. märke, 33 cl, 29,90 kr, 5,1 % - 30000 st (APA)
Välhumlad men mjuk smak med drag åt melon och blåbär. Mycket mild beska, som om den bara kommer från torrhumling. Som vanligt med denna sorts APA tycker jag att mer beska hade behövts.

Mikkeller Hazesan Allihops
11613, Belgien, 33 cl, 36,90 kr, 5,1 % - 12720 st (APA)
Fruktig humle och en liten syrlig touch. Ganska milda smaker och även här väldigt låg beska. Masen i mig vet inte om den ska bli stolt eller irriterad över användandet av en dalahäst på etiketten.

Stigbergets Galore IPA
12012, Sverige, 44 cl (burk), 43,90 kr*, 6,5 % - 24000 st (IPA)
Välhumlad med typisk fruktig NEIPA-profil. Något kantiga smaker och lite stickig beska.

Avery Wheat Ease Hazy IPA
11679, USA, 35,5 cl, 29,90 kr, 6 % - 19008 st (IPA)
Fruktig smak med kul blandning av humle och lätta estrar. Visserligan hazy men absolut inte en öl efter New England-mått. Här är det friskt och fint med lätt kropp och en mild men fullt tillräcklig beska. Rätt somrig och hade passat bättre i juni än i slutet av oktober, men man får väl drömma sig tillbaka till sommaren med den.

Cigar City White Oak Jai Alai
11555, USA, 35,5 cl (burk), 32,90 kr*, 7,5 % - 18000 st (IPA)
Mild, fruktig humleton med citrusdrag som möter ektoner med lätta drag av vanilj. Inte helt konventionellt förstås och det tar några klunkar att få rätt grepp om smaken men då börjar man också kunna nysta upp den med smaksinnet.

De La Senne Bruxellensis
11001, Belgien, 33 cl, 36,50 kr, 6,5 % - 3456 st (Belgisk ljus ale)
En rejäl brettbomb med stor funkighet och alla möjliga stalliga smaker. Dessutom lätt pepprighet och en aning fruktig, och givetvis mycket torr.

Nynäshamn Sotholmen Extra Stout
11302, Sverige, 25 cl, 26,10 kr, 7 % - 4000 st (Torr porter & stout)
Classic Sotholmen Extra med lätt brända knäckebrödstoner, drag av kakao och en snustorr avslutning med rostad beska.

Founder's Porter
11203, USA, 35,5 cl, 28,90 kr, 6,5 % - 15600 st (Torr porter & stout)
Följsam rostad smak med drag åt chokladpraliner, karamell och en liten, lätt bränd touch. Det må låta enkelt men här finns gott om nyanser och den har såväl bredd som djup.

Electric Nurse Rum Barrel Aged Dark Skull
11642, Sverige, 33 cl, 69,90 kr, 12,8 % - 5000 st (Imperial porter & stout)
Romfatssmakerna och ölets egna kokostoner ger en karibisk kombo som funkar riktigt fint. Trots en något spritig doft är fattonerna väl avvägda i smaken och sätter ett tydligt fotspår i smaken utan att smaka spritigt. Gott!

Buxton Kentucky Woods
11391, Storbritannien, 33 cl, 73,90 kr, 13,8 % - 1728 st (Imperial porter & stout)
En försiktig inledning med rostade toner följs av mjuka och något tillbakadragna men mycket eleganta bourbontoner. Först mot slutet blommar dess fulla kraft ut med en större rostad smak och matchande beska.

Pohjala Szcechuan Bänger
11747, Estland, 33 cl, 49,90 kr, 12,5 % - 3888 st (Imperial porter & stout)
Mycket kryddaromatisk doft med toner av stjärnanis och szechuanpeppar. Smaken är söt och chokladig med kryddiga inslag, där stjärnanisen är tydligast och där ingefära gör szechuanpepparen sällskap i ett piggt inslag som bryter av på ett kul sätt. Även teet märks av i smaken, som en nyansskapare i bakgrunden. Å ena sidan gör sötman så att kryddorna funkar bättre, å andra sidan blir det lite väl sött. På så sätt blir det en lite svår öl.

Aecht Schlenkerla Rauchbier Urbock
11671, Tyskland, 50 cl, 29,90 kr, 6,5 % - 11000 st
Maffig rökighet med härliga drag åt lägereld och charkdisk. Tillsammans med en lika maffig maltighet med ett otroligt fint djup är det här en riktigt bra öl som sitter som ett smäck under hela hösten.


Följande öl släpps också men fanns inte med vid skribentprovningen:
Alvinne Cuvee Sofie Rabarber, 11290, Belgien, 33 cl, 59 kr, 8 % - 1512 st (Övrig syrlig öl)

På grund av ett misstag från bryggeriet kommer Oppigårds Winter Ale inte att säljas med årets julöl i Systembolagets butiker. Däremot kommer bryggeriet att lägga ut den i beställningssortimentet för styckvis beställning redan nu på måndag. Vill man dricka Winter Ale denna vinter kommer man alltså behöva beställa hem ölet till sin butik.

De julöl som säljer bäst under ett år blir automatiskt tilldelade plats till julölslanseringen året därpå. Man måste dock fortfarande skicka in en offert för att få göra anspråk på den platsen och det är något som sker redan på våren. I år missade Oppigårds att skicka in offerten för deras Winter Ale i tid, och resultatet är att den ölen nu inte får sin annars givna plats i årets julölslansering.

Precis samma öl som förut, en öl som varit med bland julölen på Systembolaget i över tio år, men som nu på grund av ren byråkrati inte får vara med i årets lansering. Men regler är regler, särskilt när det gäller Systembolaget vars hela existensberättigande bygger på att de behandlar alla lika och därmed inte ger undantag till någon.

Man behöver dock inte bli utan Winter Ale för det. Oppigårds kommer lansera den i beställningssortimentet redan nu på måndag, den 15:e oktober, och den kommer gå att beställa styckvis. Om den skulle få många beställningar till vissa butiker kan den sedan också få hamna på hyllan där genom lokal efterfrågan, precis som för alla andra öl i beställningssortimentet.

Imorgon är det kanelbullens dag, en av de kanske mest väletablerade hitte-på-dagarna. Man behöver ju faktiskt inte kunna dricka öl till precis allt, och just till kanelbullar är det ju klassiskt med ett glas mjölk. Men om man ändå vill ha öl till sin kanelbulle? Jag testade fyra olika öl till kanelbulle för att se om det finns något att hämta i att kombinera öl och kanelbulle.

Jag var inte riktigt så ambitiös att jag bakade egna kanelbullar, utan jag köpte hem Uppsalas godaste kanelbullar från Forsa Hembageri. Eller kanelknutar, som Forsa kallar sina skapelser. För att testa med dessa plockade jag ner en bitter, en dubbel, en tripel och en milk stout i kundkorgen på Systembolaget. 

Brittiskt och belgiskt bland ölen alltså. En milk stout var självklart mot bakgrund av hela grejen med kanelbullar och mjölk. Inte för att en milk stout alltid smakar så mjölkigt, men ni fattar. Och jag tycker ändå inte om att dricka mjölk rent. Tripeln och bittern valde jag för att få med öl vars maltighet kunde matcha själva vetebrödet, medan dubbeln var något av ett wild card. Jag tror för övrigt att en bra kriek med lite fyllighet, typ Boon Oude Kriek, hade kunnat vara kul att testa då körsbär och kanel går väldigt bra ihop, men så blev det inte nu då sådan öl saknas på hyllorna på Systembolaget där jag handlade.

Jag började med bittern, en Fuller's London Pride, och hittade med den rätt på en gång. De brödiga maltsmakerna med drag av toast och marmelad matchade bullen väldigt bra och fylligheten låg i helt rätt nivå. Ett rätt så trevligt möte!

Dubbeln från Westmalle tog däremot över hela smakintrycket och funkade därför inte alls. Däremot var det inga problem med den starkare men ljusare Westmalle Tripel vars milda estrar och ljust brödiga smak samspelade väl med bullen. Dess humleprofil skapade också intressanta kontraster mot kryddorna i bullen.

Slutligen så stouten, en Jet Black Heart från Brewdog som är en vaniljkryddad milk stout. Det här bröt av helt mot bullen, men lite på samma inställsamma sätt som en kopp kaffe till en bulle kan göra. Fast riktigt samma kombinationspoäng som kaffe kan håva in lyckades den inte skrapa ihop, kanske på grund av skillnaden i serveringstemperatur och mängd bubblor. 

Milk stout blev alltså en intressant matchning, men jag tyckte att både en bitter och en tripel gjorde sig ännu något bättre.

Zwanze Day kom tillbaka till Stockholm i år efter ett besök i Göteborg ifjol, och det var Stene och hans Zum Franziskaner som fick den äran att stå som arrangör. Zwanze Day är alltså ett årligt event med öl från Cantillon, som sker i lite olika former på ett antal utvalda barer runt om i världen, med det gemensamma att alla serverar årets Zwanze-öl från Cantillon på samma tidpunkt. På Zum Franziskaner var det en trerättersmiddag med öl från Cantillon till varje rätt som stod på schemat och det är bara att konstatera att det höll en riktigt hög klass.

Zwanze är dialektal flamländska för att skämta, och med en särskild sorts halvsarkastisk humor, och upplägget med ölen Zwanze är att det är en ny sort varje år som är lite mer experimentell. I år var det en blandning av tvåårig lambic som lagrats på fat som tidigare innehållit amarone-vin, chianti-vin och vin på sangiovese-druvan och dessa fat hade inte tidigare innehållit någon lambic. Fat som inte använts till lambic tidigare har ofta tydliga smakpåverkan på den lambic som lagras på dem de första gångerna och oftast blandas sådan lambic med lambic från fat som använts många gånger, men så alltså inte i detta fallet.


Årets Zwanze var också en av de bästa Zwanze på flera år, i princip som en Lou Pepe Geuze fast med tydligare inslag av fat och mer vinösa toner. Det fanns mycket karaktär av vit grapefrukt, tydligare inslag av ek än brukligt hos Cantillons lambic och med en upplevelse av vinös sötma trots att ölet var snustorrt. Mycket bra lambic med många nyanser att utforska.

Innan Zwanze serverades var det ju dock en hel middag, där varje rätt matchades med en öl från Cantillon. Som en amuse-bouch serverades en liten bit rostad kavring toppad med en kantarellröra med västerbottenost. En enkel men god rätt, med något återhållsam svampsmak, vilket serverades tillsammans med Grand Cru Bruocsella. En mycket bra öl och jag förstår valet av öl till rätten utifrån premissen att det skulle vara en öl från Cantillon men kombinationen fick inget lyft.


En riktigt bra kombination blev det däremot vid förrätten bestående av lerpottasill som matchades med Geuze. Lerpottasill består i grunden av matjessill, rödlök, kokt ägg, dill, gräslök och brynt smör, vilket var precis vad som hamnade på våra tallrikar. En snabb googling ger diverse förslag på variationer, så som honungsstekt rödlök eller att man har riven pepparrot på, men här var det utan krusiduller och istället generöst med brynt smör. Till och med starka sillskeptiker som jag och min fästmö tyckte det var riktigt gott och därtill var kombinationen med Cantillon Geuze utmärkt. Ölets syra bröt väldigt fint igenom det brynta smöret, ägget och sillen. Geuzen serverades för övrigt i små sejdlar, vilket är ett lite ovanligt glasval för en lambic men som passar klockrent i Zwanze-temat. Om det var avsiktligt att zkoja till det lite låter jag vara osagt.


Varmrätten bestod av fläsksida, rotfruktsstomp, rödlök kokt i kriek, plommonsky, grönkålschips och en liten bit lufttorkad karré. Till detta ett glas Kriek. Utsökt! Skyn, löken och fläsksidan satt som ett smäck ihop och lyftes ytterligare av sältan i den lufttorkade karrén. Kriek till det här var också en höjdare, en kombination av den där skönt komfortabla typen där allt bara går ihop utan att skrika efter uppmärksamhet. Menyn ljög lite om att fläsksidan skulle vara krispig och rotfrukterna skulle komma i formen av en puré, och det hade gärna fått vara sant, men det förtar inte att det var en mycket god rätt.


Som en härlig avslutning på middagen serverades en kul variant på schwarzwald, med en tjock vaniljgrädde i en glasscoupe toppat med hasselnötsmaräng som smaksatts med lakrits, med smul av samma maräng i botten och så några färska hallon. Här tog man till vara på de färska hallonen och kombinationen med lakritsen och serverade ett glas Lou Pepe Framboise till. Det kan vara lite klurigt med syrlig öl till efterrätter och det skapade också en tydlig brytning här, men det var intressant med något friskt till den gräddiga anrättningen och att fortsätta hallon-lakrits-kombon ut i drycken funkade förstås mycket fint.


Vi var mycket mätta och ännu mer belåtna när vi efter avslutad efterrätt lutade oss tillbaka och väntade på Zwanze. Och som ni har förstått av början på den här artikeln var det verkligen en fråga om att vänta på något gott.