Har ni tänkt på att Bötet Barley Wine från Nynäshamns Ångbryggeri, som sålts i små partier varje år på Systembolaget i många år, har ändrat på sin etikett. Förut satt det en person i en eka på etiketten, nuförtiden är den ekan tom. Systembolaget har sagt att det inte är okej med en person i eka på etiketten. Det är inte första gången det händer, men borde det inte få vara den sista?

Det lustiga i den här kråksången är att Nynäshamns Ångbryggeri tidigare har åkt på att ta bort en surfare från etiketten på sin sommaröl Stenstrand. Vid det laget hade ölet sålts med samma etikett två tidigare somrar innan det blev ålagt att byta etikett. Bötet Barley Wine har haft personen i ekan på sin etikett sedan innan Stenstrand ens fanns, och det gick bra i många år efter det att Stenstrand fick klara sig utan sin surfare.

Det är lite skevt att man inte ens kan ha en man i en eka på sin etikett, men framförallt är det väldigt skevt att man kan ha det i många år för att plötsligt få på sig att ta bort den eller inte få sälja ölet. Det är helt enkelt inkonsekvent och de som drabbas är producenterna som plötsligt blir tvungna att trycka upp nya etiketter.

Det finns flera kända fall där Systembolaget refuserat etiketter från början, t ex Train Station Off The Rails där en lokförare i ett lokomotiv och en cowboy gåendes på rälsen fick plockas bort, där lokföraren sedan kunde ersättas med en häst utan problem, och Amager Lust där en (tecknad) kvinna i ett bad inte var okej, och inte heller en censur-stämpel på etiketten var okej, vilket till slut slutade i en svart blobb.

Dessa exempel kan i sig kännas överförmyndigande, men de besluten kom åtminstone från början. I Bötets och andra liknande fall har etiketten godkänts flera gånger om för att sedan förbjudas. Någonstans på vägen borde producenten vinna någon sorts besittningsrätt för sin etikett. Har den godkänts en gång, eller som i det här fallet flera gånger om, borde den fortsätta vara okej så länge inte lagen ändras. Det allra minsta man kan önska är att det krävs någon form av överklagan och att det går upp i någon sorts högre instans, istället för att Systembolaget ska sitta och ompröva sina egna beslut gentemot en enskild producent.

Jag anser att Systembolagets existensberättigande bygger på att de försöker efterlikna en fri marknad så långt som möjligt. Då borde de inte ha den typen av tolkningsföreträde för hur lagen ska tolkas. Jämför med hur till exempel Oppigårds inte fick in sin Winter Ale i årets julölslansering på Systembolaget. Winter Ale hade en given plats eftersom den sålt väl tidigare år, men eftersom de skickade in sin offert för sent fick den inte vara med i lanseringen. Hade man försökt efterlikna en fri marknad hade man ringt upp Oppigårds och frågat "Ni har inte skickat in er offert, ska ni inte ha med eran Winter Ale i år? Jaha, ni har glömt av offerten. Skicka in den lite kvickt så löser vi det.", men så funkar det ju inte. 

Oppigårds är så stora och populära att det löser sig hyggligt ändå, deras Winter Ale finns i skrivande stund i över 160 butiker, men skulle ett mindre bryggeri göra samma misstag kan det bli väldigt dyrbart för dem. Bara för att det rör alkohol rycker man bort skyddsnäten för företagarna. Till och med Skatteverket agerar mindre stelbent än Systembolaget. Inte åker man på någon straffavgift om man råkar skicka in en arbetsgivardeklaration en dag försent, även om det egentligen står så i reglerna. 

Vem drabbas egentligen av att en person i en eka avbildas på en öletikett? Ingen. Absolut ingen.  Du och jag har nog inte ens tänkt på det. Har du ens tänkt på att personen i ekan är borta, innan det uppmärksammades här och på andra ställen nyligen? Det här är inte ens en nyhet, personen i ekan fick plockas bort för två år sedan. Jag har inte tänkt på det själv förrän nu, eller så har jag hunnit glömma bort det. 

Det är som sagt ingen nyhet, men det här handlar inte om att Bötets eka är tom, utan om att även Systembolagets eka verkar sakna någon som ror ibland.

Brie-ostens normandiska kusin, Camembert, är en riktig goding om man får tag på bra exemplar. Doften må vara skarp och har potential att få hela kylskåpet att lukta skit men det är en riktigt karaktärsfull ost som faktiskt går att få till rätt så fina matchningar till öl med.

Camembert görs i små hjul om ca 10 cm i diameter, en tjocklek om ca 3 cm och en vikt på 250 gram. Storleken gör att det blir mycket yta per volym och därmed mer påverkan från vitmöglet, Penicillium camemberti. Kolla gärna efter Camembert de Normandie när du shoppar Camembert, det är en ursprungsskyddad term som bara får appliceras på Camembert som görs i Normandie och med opastöriserad mjölk (lait cru på franska).

Doften är som sagt närmast skarp och lite svettig, med tydliga svampiga toner. Smaken har också en del lite svampiga toner och just den aspekten påminner lite om brettad öl faktiskt. Det kommer tillsammans med en mer frisk mjölksmak, rustik aningar och tydligt brödiga toner.

Jag tänkte mig därför gå helt och hållet på belgare att prova till detta. En geuze, en lite kraftigare saison och en brettad öl. Det blev en Boon Geuze Mariage Parfait, en Dupont Avec Les Bons Voeux och en lagrad Orval. Duponten för att möta det rustika och friska i osten, Orval för att se om brettsmaker gifter sig med det svampiga från vitmöglet och Boons geuze för att bryta fetman med syra och samtidigt möta de rustika smakerna i osten.


Min Orval har jag lagrat i fyra år och den har då väldigt tydliga brettiga smaker. De passade väldigt fint till osten, men ölet var också väldigt torrt och hade en allt för liten kropp för att stå upp mot osten. Gott med lagrad Orval, gott med Camembert, men inte så bra ihop alltså. Satsa hellre på en öl med mer fyllighet om man vill gå den brettade vägen.

Boon Geuze Mariage Parfait har en frisk men mogen smak och gav osten en bra match. Syran bröt mycket riktigt av fetman bra men kanske också lite för mycket. Det rustika möts upp bra och det är på många sätt en väldigt bra matchning. Det enda är just att det kanske är lite mer syra än vad osten egentligen pallar med.

Fullträffen sitter med Avec Les Bons Voeux från Dupont. Flaskan jag provade är från förra året, den klarar ett års lagring fint, men det påverkar nog inte matchnigen så värst mycket. Här har vi en brödighet i öl som möter den i osten, en lite annan typ av rustik känsla som också funkar med osten och med rätt fyllighet för att matcha osten. Dessutom med en fruktighet och kryddighet som är väldigt bra komplement till osten.

Dupont Avec Les Bons Voeux släpps nu på fredag. Köp ett par flaskor och ett hjul Camembert, sen är det bara att njuta.

Efter ett sju år långt uppehåll gjorde den legendariska ölen Thomas Hardy's Ale sin återkomst för några år sedan. Självaste gudfadern av lagringsöl har sedan dess släppts varje år på Systembolaget och jag har förstås köpt på mig flaskor varje gång. Det är ett öl som är gjort för att lagras betydligt mer än några år, men så här tre år in på resan ville jag kolla läget på första årgången sedan återkomsten.

Thomas Hardy's Ale började sin bana i slutet av 60-talet på bryggeriet Eldridge Pope där det bryggdes för att efterlikna ett öl som författaren Thomas Hardy beskrev i en av sin berättelser. Det var ett öl av äldre engelskt snitt och var vida känt för att kunna lagras mycket länge, över 25 år. Skulle man bara lagra ett enda öl skulle det vara Thomas Hardy's Ale. 

Eldridge Pope bryggde ölet i tre decennier men upphörde produktionen kring millenieskiftet. Sedan tog O'Hanlons över märket och receptet och bryggde det under några år under 00-talet innan även de kastade in handduken. Efter några år till i dvala hamnade märket så hos italienska ölfirman Interboro som brygger det sedan några år tillbaka och gör det på brittisk mark.

Ölet bryggs bara en gång per år och denna årgång, 2015, var alltså den första efter att Interboro plockat upp varumärket. Ursprungligen gjordes det för att lagras under lång tid, betydligt längre än tre år, och så är det förhoppningsvis fortfarande så jag förväntar mig inte något öl som nått sin topp, men jag vill gärna se hur det går för det på lagringsresan.

Här finns bra struktur för fortsatt lagring men smakmässigt är det inte sådär särskilt spännande än. Hyggligt barley wine med vissa kolatoner och en lätt fruktighet, men som ännu saknar djup och mognad. Det är inte heller särskilt sött eller sådär riktigt fylligt. 

Med nyfikenheten stillad ser jag ingen anledning att öppna några flaskor av den här årgången nu, utan väntar nog minst tre år till, om inte längre, innan jag öppnar nästa flaska. Jag kan tänka mig att det här blir njutbart framåt år 2025 eller så.