Ölet är bryggt för att fira Oppigårds 15-årsjubileum, men det är också en öl som markerar ett nytt steg för bryggeriet. För äntligen är den här, Oppigårds första burköl! Givetvis blev det en pale ale som fick markera denna dubbla milstolpe, för pale ale är ju trots allt en stil som Oppigårds haft mycket framgång med och en stil som gör sig extra bra på burk.

Det är ju ingen engångsgrej att Oppigårds släpper öl på burk, utan de har skaffat en egen maskin för att tappa öl på burk och framöver lär vi ser fler och fler burköl från dem. Tyvärr tillåter inte Systembolaget att man byter förpackningstyp på en och samma öl som redan finns i sortimentet, så det är inte bara för Oppigårds att börja köra New Sweden, Amarillo och Everyday på burk. Dessutom räknas samma öl på flaska och på burk som två olika artiklar, så om man skulle få in t ex New Sweden på burk i Systembolagets sortiment så skulle den konkurrera med sig själv och riskera att tappa butikstäckning. Där finns kanske lite att fundera på för Oppigårds.

De problemen finns förstås inte när man som nu släpper öl i det tillfälliga sortimentet. 15 Years of Independence släpptes för två veckor sen i det tillfälliga sortimentet, i en upplaga om 40 000 burkar. Trots det stora antalet är den redan slut i webblagret och många butiker börjar få det skralt, eller helt slut, på hyllorna. Men än finns chansen att få tag på några burkar, och har man inte redan gjort det är den chansen väl värd att ta.

Vi snackar fruktig amerikansk pale ale med klara drag åt New England men med bättre drickbarhet och intressantare profil, tack vare en välkomponerad maltighet och fin beska som fyller ut smaken vid sidan om humlearomerna.

I humleväg innehåller ölet bland annat de nya sorterna Cashmere och Vic's Secret. Smakmässigt hittar man en ton som får mig att tänka på den asiatiska frukten longan, eller något som drar åt melon och grapefrukt. Malttonerna erbjuder nyansering med toner av bröd, sockerkaka och ytterst lätt kolatouch. Det hela mynnar ut i en citrusskalsbeska som sitter riktigt bra.

Under tiden som jag har suttit i hemmakontoret och knåpat på den här artikeln har min sambo kommit in till mig tre gånger för att sno åt sig en klunk från mitt glas. Även om hon gillar öl är det ett bra betyg från henne, och att vi båda gillar samma öl så mycket är ganska ovanligt.

Tar man in i beräkningen att ölet kommer på burk, att det håller måttliga 5,5 %, att det bara kostar 21,90 kr och förstås att det smakar riktigt bra, så känns det som en given sommaröl.



Rosa ankbröst med krispigt skinn, len palsternackspuré och syrlig björnbärssås - en riktigt härlig maträtt som varken är svår att tillaga eller som behöver bli särskilt dyr. Upplagt för att lyxa till det utan att behöva göra en alltför stor insats, och upplevelsen förhöjs förstås med något gott att dricka till. Här får ni både recept på maten och test av vilken öl som passar bäst till den.

En syrlig björnbärssås är ett klassiskt tillbehör till ankbröst och för egen del tycker jag att det är mycket gott med en palsternackspuré till som bidrar med en fin sötma till rätten. Lite smörslungade sockerärtor till det också så har man fått ihop en fin tallrik.

Ett gott pinot noir är en klassisk och väl fungerande dryckeskombination, men jag ville förstås prova det här med öl och plockade fram fyra olika öl av varierad stil. En wienerlager i form av Brooklyn Lager, en dubbelbock i form av Grebbestad Lunator, en dubbel i form av La Trappe Dubbel och en kriek i form av Boon Oude Kriek.

De två lagerölen föll lite platt här, då wienerlager var allt för lätt och medan dubbelbockens tyngd och sötma passade fint var den klassiska karaktären från münchnermalten inte något som passade till ankan. En dubbel i belgisk stil funkade däremot fint, med rätt tyngd och en bra karaktär av torkad frukt som passade fint med ankan, men den syrliga såsen var den inte en klockren matchning mot.

Kriek visade sig vara en överlägsen vinnare, som med sin stora bärighet och fylligt syrliga smak speglade såsen och knöt an till rätten på ett väldigt fint vis. Kanske inte så konstigt då det finns vissa likheter med smakprofilen i en typisk pinot noir.


När man tillagar ankbröst på klassiskt vis skårar man ofta skinnsidan först, för att undvika att den drar ihop sig av värmechocken vid stekningen och för att lättare smälta ut fettet. Om man istället tillagar sina ankbröst sous vide innan man steker skinnsidan behöver man inte skåra skinnsidan. Den försiktiga tillagningen gör nämligen att skinnet inte drar ihop sig, och samtidigt bryter det ner de proteiner som orsakar ihopdragningen, vilket gör att man sedan kan steka på skinnet utan ihopdragning. Därmed kan man hoppa över att skåra skinnsidan, och den intakta skinnsidan ger då en bättre värmeisolering mot köttet. Efter att ha tillagat ankbröstet med sous vide är det ju trots allt bara yta man vill åt efteråt medan man inte vill få in mer värme in i köttet. Bättre värmeisolering är alltså en fördel. Tillagningen ger också fettet en behaglig konsistens och man behöver inte bekymra sig för att smälta ut allt fett under stekningen. Det går förstås även fint att tillaga på gammalt hederligt vis om man inte har tillgång till sous vide. Hittar du färska ankbröst är det värt den extra pengen jämfört med att köpa frysta, men det funkar fint även med frysta ankbröst. Sous vide eller klassisk tillagning, liksom fryst eller färskt, är dock inget som påverkar dryckesmatchningen.

Till 3-4 portioner behöver du:
2 ankbröst
500 g palsternacka
2 st medelstora potatisar
7-8 dl mjölk
Smör
1 paket frysta björnbär eller ca 3 dl färska björnbär
1 dl balsamvinäger
2 msk muscovadosocker
2 tsk vatten
1 msk kycklingfond


Använder man sous vide, börja med att sätta cirkulatorn på 57 grader. Salta och peppra ankbrösten och lägg dem i påse. Låt dem ligga i plurret i 2-4 h. Ta upp ur badet och ta ur ankbrösten ur påsen och torka av dem. Spara vätskan som samlats i påsen om du vill använda den i såsen. Sätt en stor stekpanna på medelhög värme och lägg i ankbrösten med skinnsidan neråt. Stek tills du fått fin färg på skinnet, vänd sedan och låta stek en halv till en minut på andra sidan. Lägg upp på skärbräda och låta vila några minuter, tranchera sedan i ca 1,5 cm tjocka skivor.

Använder man inte sous vide funkar den klassiska metoden också fint. Sätt ugnen på 150 grader. Skåra skinnsidan på ankbrösten och salta. Lägg i köttet med skinnsidan nedåt i en kall stekpanna och slå på värmen. När skinnet fått fin färg och önskad mängd av fettet smält ut vänder du köttet och låter steka en halv till en minut på andra sidan. Lägg över i en ugnsfast form, peppra och sätt in i ugnen, låt stå tills de når en innertemperatur på 55-57 grader. Ta ut ur ugnen, låt vila 10 minuter och tranchera sedan i ca 1,5 cm tjocka skivor.

Under tiden som ankbrösten ligger i plurret eller ugnen ordnar du tillbehören. Skala palsternacka och potatis och skär i 1-2 cm stora bitar. Lägg i en kastrull och häll på mjölk så att det täcker. Koka upp och låt sedan koka på medelvärme i ca 15 minuter, tills bitarna är mjuka men inte mosiga. Sila av potatis och palsternacka men spara mjölken. Mixa potatis och palsternacka med lite av mjölken samt en stor klick smör. Det går också att ersätta smöret helt eller delvis med ankfett från stekpannan. Justera konsistensen vid behov med mer mjölk och smör/ankfett. Smaka av med salt och peppar.

Medan potatisen och palsternackan kokar hinner du förbereda såsen. Mät upp vinäger, socker, fond och vatten i en kastrull. Rör ihop under tiden det kokar upp. Tillsätt hälften av björnbären och låt det puttra i 5-10 minuter, rör om emellanåt. Tillsätt sedan resten av björnbären, och vätskan från sous-vide-påsarna om du sparade den till såsen, och låt stå på värmen något minut till.

Blanchera sockerärtorna i en minut i en liten kastrull med kokande, lättsaltat vatten. Häll av vattnet, lägg tillbaka sockerärtorna i kastrullen, läck i en klick smör, håll fast locket och skaka allt ordentligt tills smöret har smält.

Servera!

Under våren lanserade Guinness sin Nitro IPA i Sverige i en insats för att bredda sin närvaro på den svenska marknaden. Med kvävgas skapas den där krämiga skumkronan som Guinness Stout, och alla andra öl med nitro, har och nu har de alltså valt att göra en IPA med denna egenskap. Det är ju kanske inte så konstigt att man väljer att spela på en nisch som man gjort sig ett namn på, men blev det bra i det här fallet?

Den klassiska stouten från Guinness är inte någon personlig favorit riktigt. Inget fel på hur den smakar, bara hur mycket den smakar. Eller snarare hur tunn smaken är. Men där gör sig ändå nitron på något vis. Med deras Nitro IPA blev det snarare tvärtom, för det är en i grunden rätt så bra öl men den hade varit bättre utan nitro.

Jag tror inte Guinness var först med att sätta en IPA på nitro, men det är inte ett särskilt vanligt koncept, åtminstone inte på den svenska marknaden. Häromdagen pratade jag med en mycket kunnig och erfaren kille i den svenska ölbranschen som menade på att nitro dödar väldigt mycket humlearom.

Kanske är det därför som Guinness valt att gå på en mer balanserad smakprofil där både malt och humle kommer fram. Jag gillar maltigheten som bjuder på fylliga men ändå stramt hållna karamelltoner och drag av rostat bröd. Det är välnyanserat och intressant, vilket bygger en bra grund för att gå vidare med humlen. Det är visserligen en del hyfsat moderna sorter, bl a Cascade, i blandningen med fem humlesorter, men det är på många sätt en typiskt brittisk (eller typiskt irländsk, tro?) humleprofil med lätt fruktiga toner, en viss kryddighet och drag åt hö.

So far, so good, om man har vett att inte bara uppskatta IPA om det är tokhumligt. Men så var det ju det där med nitron. Jag tycker inte riktigt att det tillför något här. Visst ger det en lite speciell munkänsla, men det passar inte riktigt in med smakerna. Med de här smakerna hade man viljat ha en lätt kolsyra för att avsluta klunken med den fräschör det faktiskt ger.

I ärlighetens namn hade jag nog trott att det skulle vara lite kul med nitro i en IPA men att de inte skulle leverera på smaken. Det visade sig bli precis tvärtom.

På fredag dunkar Systembolaget in nästan tjugo nya öl i det enda småpartisläppet i juni. Vad sägs om årets Saison Dupont Cuvée Dry Hopping, Oppigårds första burköl, somrig rauchbier och tunga stouten Dark Apparition från Jackie O's? Bland nyheterna finns också en handfull öl som var tänkta för tidigare släpp men blivit uppskjutna till detta, bland annat Collective Arts Dry Hop Sour. Här är snabbrecensioner på ölen i släppet.

[Namn]
[Art.nr., Ursprung, Volym, Pris, Alkoholhalt - Beställt antal (Stil)]
[Mitt omdöme]


Saison Dupont Cuvée Dry Hopping 2018
11837, Belgien, 37,5 cl, 49 kr, 6,5 % - 3672 st (Saison)
Saison enligt ritningen toppad med fantastiskt fin torrhumling för lite extra kryddiga och örtiga drag. Väldigt behaglig sommardricka.

To Öl Sur Citra Double Dry Hopped
11573, Belgien/Danmark, 33 cl, 43,90 kr, 7,3 % - 4272 st (Övrig syrlig öl)
Syrlig och väldigt humlefruktig öl, med den typiska tonen som torrhumlad suris brukar få. Drar dock in väldigt gröna toner mot slutet som är rätt så störande, och som är väldigt synd på en annars väldigt bra öl.

Lervig/Oud Beersel Acid Crush
11805, Norge/Belgien, 33 cl (burk), 39,90 kr*, 6 % - 19440 st (Övrig syrlig öl)
Här blir det väldigt spännande, när IPA och lambic möts. Säkert ett helgerån enligt vissa, men jag tycker det är både kul och gott. Lättare syrlighet med fina brettiga toner samt en del fruktiga humletoner.

Alvinne/Jackdaw Cuvée Sofie Cloudberry
11552, Belgien/Sverige, 33 cl, 79 kr, 8 % - 3024 st (Övrig syrlig öl)
Trevlig hjortronton men väldigt, väldigt surt. Det inte bara drar i kinderna, det är så man ofrivilligt börjar blinka med ögonen. Gott i övrigt, men man ska verkligen uppskatta det riktigt syrliga för att gilla detta. Gör man det är det här å andra sidan väldigt trevligt.

Traquair Spring Ale
11314, Storbritannien, 50 cl, 34,90 kr, 4,2 % - 13200 st (Engelsk pale ale & bitter)
Ren, lätt bitter med milda smaker med lite lättrostade och jordiga drag. Avslutar med en tydlig beska. Enkelt och gott.

Mikkeller K:rlek Vår/Sommar 2018
11325, Belgien/Danmark, 33 cl, 29,90 kr, 4,9 % - 30000 st (APA)
Fruktig doft och smak med frisk, exotisk profil, rätt så klara smaker och en låg beska. Lite som en session-NEIPA.

Oppigårds 15 years of Independence Pale Ale
11569, Sverige, 33 cl (burk), 21,90 kr*, 5,5 % - 40000 st (APA)
Ren och snygg fruktighet med citrus och lite mogen exotisk frukt, väl balanserat mot maltigheten. Nyanserat men lättdrucket. Riktigt bra APA som man nog gärna tar flera av.

Great Divide Heyday Modern IPA
11560, USA, 35,5 cl, 29,90 kr, 5,8 % - 18000 st (IPA)
Fruktigt med lite citrusdrag men inte helt pigg och med lite grumlig beska. Mja, den känns inte som den är på topp.

Lagunitas Citrusinensis Pale Ale
11204, USA, 35,5 cl, 31,90 kr, 7,5 % - 25200 st (APA)
Frisk, lätt fruktig med mild smak av blodapelsin. Citrusbeskan sitter där också. Lite tunn men annars välgjord öl, om man nu gillar tanken på blodapelsinbärs.

Aecht Schlenkerla Rauchbier Kräusen
11487, Tyskland, 50 cl, 27,90 kr, 4,5 % - 12000 st (Märzen- & wienerstil)
Lättare kropp och mildare karamelltoner samt mer brödighet än i t ex deras märzen, men med stor, korvig rökighet även här. Med tanke på röken känns det svårt att kalla den frisk, men om man tänker bort röken finns en viss friskhet där bakom.

Jackie O's Dark Apparition
11321, USA, 37,5 cl, 99,90 kr, 10,5 % - 1152 st (Imperial porter & stout)
Kola och choklad i en lyxig mix med lätt sötma och en liten rökig eller kanske rentav bränd ton. Mycket nyanser som känns väl balanserade mot varandra och som går ihop i en bra helhet.

Mikkeller Beer Geek Brunch
11429, Belgien/Danmark, 33 cl, 64,90 kr, 10,9 % - 5760 st (Imperial porter & stout)
Massor av kaffe till att börja, som följs av lite kakaotoner och rostade toner. Väldigt fyllig smak med en viss skärpa i kaffetonerna men i övrigt väldigt len munkänsla.

Omnipollo Gimbagagompa
11453, Nederländerna/Sverige, 33 cl, 74 kr, 11 % - 8000 st (Imperial porter & stout)
Mycket intensiv doft av typ kakor, vilket dominerar hela aromen. Smaken har mer av samma, men är inte söt utan snarare ganska besk. Jag märker inte riktigt av vare sig kaffe eller vanilj dock.


Sthlm Brewing Fläder Sour
11544, Sverige, 33 cl, 35 kr, 4,4 % - 4000 st (Övrig syrlig öl)
[Provad inför aprilsläppen] Ah, fläder passar ju så bra i en syrlig tappning och här görs det väldigt bra med tydliga flädertoner, tydlig syra och bra balans däremellan. Något tunn avslutning, men ändå väldigt bra.

Sthlm Brewing Fläder Saison
11654, Sverige, 33 cl, 27 kr, 6,2 % - 10000 st (Saison)
[Provad inför aprilsläppen] Fruktigt, pepprigt och brödigt med flädern som en extra krydda. Inte riktigt lika framstående fläder som i flädersurisen som de släpper samtidigt.

Collective Arts Dry Hop Sour
11867, Kanada, 47,3 cl (burk), 34,90 kr*, 5 % - 19000 st (Övrig syrlig öl)
[Provad inför majsläppen] Torrhumlade suröl får ofta en lite annan humlekaraktär än i icke-syrliga öl men här är det nästan som att dofta på en NEIPA. Även smaken är rejält humlig, tillsammans med en tydlig men ganska lätt syra. Man lyckas också få med en beska i avslutningen utan att det krockar med syran.

Firestone Walker Velvet Merkin - flyttad till 6/7
11742, USA, 35,5 cl, 119 kr, 8,5 % - 2004 st (Söt porter & stout)
[Provad inför majsläppen] Len smak med mjuka toner av choklad, milt rostade drag, havre, vanilj, bourbon, torkad frukt och rostad kokos.


Följande öl släpps också men fanns inte med på skribentprovningen:
De Dolle Oerbier, 11527, Belgien, 33 cl, 44 kr, 9 % - 1200 st
Firestone Walker Helldorado, 11764, USA, 35,5 cl, 119 kr, 12,8 % - 2004 st