Med fast hand hällde jag upp ett glas Aecht Schlenkerla Rauchbier Fastenbier till min nybakta fastlagsbulle. Semla, alltså. Idag är det ju fettisdagen och därmed den sista dagen innan den kyrkliga fastan börjar. Nu har jag inte för avsikt att fasta på något sätt, men det hindrar mig inte från att fira dagen med en hembakt semla och ett glas rökig fasteöl.

Kombinationen låter kanske lite märklig. Rauchbier med sötsaker? Nån var ju faktiskt tvungen att prova.

Faktum är att det funkar rätt bra. Åtminstone med just Fastenbier som är åt det lite sötare hållet. Rökigheten krockar inte alls med grädden, kardemumman eller mandelmassan utan ger en väldigt spännande nyans till smakpaketet.

En aning svår kombination att beskriva men klart värd att testa. Så om du inte är så inne på att fasta de kommande 40 dagarna är det något som är värt att prova. Annars får man väl vänta till nästa år.

PS. Semlan behöver såklart inte vara hemgjord.

Melker Anderssons snabbmatskedja Vigårda är utmärkt för en bra men billig burgare och nu kan man också få sig en bra bärs till sin burgare. På Vigårdas första restaurang vid Mood-gallerian i Stockholm hittar man bland annat Beer Studios öl. Vi provade igenom deras tre olika nötköttsburgare till Beer Studios olika öl och var rörande överens om vilka kombinationer som var bäst.

Vigårdas koncept är att man ska kunna glida in på en bra burgare till lunch, middag och all tid däremellan utan att det ska behöva kosta särskilt mycket. Burgarna går på mellan 75 och 90 kronor och då ingår både valfritt tillbehör och sås. Däremot får man köpa till en dricka, men det blir alltså inte särskilt mycket dyrare än att gå på en av de stora hamburgarkedjorna. För det lilla extra får man mycket i kvalitetsväg. Dessutom kan man alltså få sig en bra svensk hantverksöl till sin burgare.

Jag besökte Vigårdas originalrestaurang vid Mood-gallerien på Regeringsgatan i Stockholm och tillsammans med den före detta Pressklubben-bartendern Staffan som numera jobbar på Beer Studio och Vigårdas kökschef provade jag igenom deras tre nötköttsburgare med de olika ölen. De har också varianter med kyckling och fläsk samt en vegetarisk burgare, men de lämnade vi därhän denna gång.

I öluppställning fanns Remix Unfiltered Lager, Red Riff Red Ale, Long Play Pale Ale, Spin Back IPA och One. Till deras enklaste burgare, Cheddar & Bacon, som är toppad med just cheddar, bacon och de klassiska grönsakerna var Remix den klart bästa matchningen. Burgaren sköljdes ner fint och ölets smaker lyftes två snäpp. Ölet fick både klarare och starkare smaker där dess allra bästa sidor lyftes.

Vigårdas originalburgare är något mer vågad med en topping av cheddar, syrad rödlök och långkokt chiligryta. De lite kraftigare smakerna krävde förstås en tyngre öl med mer beska och här var det Spin Back IPA som hittade hem med en snygg matchning. De mustiga smakerna i chilin lyftes samtidigt som humletonerna blev tydligare. Beskan och fylligheten i ölet var precis rätt för att möta burgaren.

En burgare vid namn Bistro är en modernare tolkning med tryffelmajonnäs, bacon, gruyere och karamelliserad lök. Red Riffs maltiga smaker med karamelliserade toner blev överlägsen vinnare till denna burgare, där karamelliseringen i öl och mat smälte ihop till en brygga för smakerna. Enkelt och vackert!

Till efterrätterna hittade den nya stouten Sputnik Krisis en kompis i tiramisun medan hallonpannacottan hade svårt att hitta något bra möte i någon av ölen. Något överraskande blev det däremot en väldigt bra matchning mellan Spin Back och en key lime cheesecake.

Min rekommendation till en förstagångsbesökare på Vigårda blir därför en originalburgare med en Spin Back i glaset, där man sparar några klunkar till en key lime cheesecake.


Kvällen gick sedan vidare till Bishops Arms Folkungagatan där Beer Studios grundare Darren Packman höll till med en liten tap takeover. Jag passade på att smaka deras nya session lager som är kryddad med limeskal. Resultatet var mycket friskt och fräscht. Härligt aromatisk och tydligt påminnande om en öl som aromhumlats med nya-världen-humle.

Vi fortsätter uppmärksamma grymt bra öl som finns i fasta sortimentet med en titt veteölshyllan. Under dess första livstid, som oktoberfestöl mellan 1916 och 1944 gick den under namnet Georg Schneider's Wiesen Edel-Weisse, men sedan den återupplivades 1999 känner vi den som Schneider Weisse Tap 4 Mein Grünes. Nu tillhör den det bästa man hittar i stilen, inte bara på Systembolaget utan i hela världen.

Mein Grünes bryggs på lika delar vetemalt och kornmalt och kryddas med Cascade och Hallertau. Allt är dessutom ekologiskt odlat. Cascadehumlen är förstås en modern anpassning av det gamla receptet. Med sina 6,2 % är den något starkare än de hefeweisse vi vanligtvis ser, men inte desto mindre fräsch för det. 

Balansen mellan skumbanan, nejlika, tuggummi och brödighet är superbt inprickad. Bananestrarna finns där men tar inte så mycket plats att ölen upplevs som söt eller kladdig. Nejlikatonerna ger ölen nyans utan att bli stickiga. Samma sak med tuggummitonerna. De brödiga tonerna är något större än i en lättare weissbier men blir inte tunga.

Och så finns där en lätt humlefräschör, som man först inte riktigt tänker på. Den är nämligen så väl integrerad i de mer typiska weissbiersmakerna, men samtidigt bidrar med så mycket extra i det lilla. För någon humlebomb är det ju såklart inte, men det som finns där gör mycket för att lyfta ölet en till nivå utan att det för den sakens skull känns som något annat än en klassisk weissbier.

För mig är det en klar favorit bland veteölen vi har att få tag på i Systembolagets fasta sortiment, men jag är inte ensam om att gilla den. Ölet ligger också på tionde plats på Ratebeers lista över bästa hefeweizens. En garvad weissbierdrickare skulle kanske påstå att man hittar de bästa weissbieren på plats i Bayern, och det ligger något i det. Många bryggerier i de trakterna skickar inte sin öl särskilt långt så att det finns bra grejer som inte når hit vore ingen överraskning. Dessutom är weissbier också en sådan öltyp som smakar bäst färsk. Att vi får "nöja" oss med Schneider Weisse Tap 4 Mein Grünes är ändå något vi ska vara glada över. Det är trots allt en weissbier i världsklass.

Det är inte alla öl som blivit sjungna för under sin bryggning och dessutom igen under sin premiärservering, men den äran fick Kongero Saison. Egentligen inte så konstigt eftersom samarbetet som ligger bakom ölet kom till genom en kör, som också gett namn åt ölet. Det var nämligen genom kören Kongero som Jackdaw och Alvinne kom i kontakt med varandra. Så här smakar ölet.

Ölen har en dubbel koppling till kören Kongero då den också är gjord för att uppmärksamma deras 10-årsjubileum. De själva uppmärksammade alltså både bryggdagen och premiärdagen med en varsin konsert. Jag har vart på några bryggeribesök men den dagen då Kongero bryggdes var det första gången jag fick höra livemusik i ett bryggeri. En upplevelse i sig må jag säga.

Efter många om och men har Kongero också exporterats till Belgien vilket är en fin fjäder i hatten för lilla Jackdaw. De flaskor och fat som blev kvar i Sverige finns sedan en tid tillbaka på utvalda pubar i framförallt Uppsala och Stockholm.

Den kontinuerligt humlade saisonen är en lättdrucken historia som har en mycket välavvägd doftprofil som sätter balansen mellan fruktiga estrar och kryddiga fenoler riktigt fint, med en lätt humletwist dessutom. 

Humlen är något tydligare i smaken där den fyller ut smakspektrat fint men är trots allt ändå ganska tillbakadragen. En smakfull, lätt syrlighet gör estrarna och fenolerna sällskap. Tillsammans med en lätt brödighet från malten är associationen till ett ljut surdegsbröd inte långt borta. Avslutningsvis kommer en beska som tilltar i styrka en bit in i eftersmaken innan den glider undan igen. 

Det här är behagligt och mycket lättdrucket men saknar lite nyansering för att nå de högre höjderna. Lite mer tryck i de avslutande smakerna hade också gjort ölen gott, nu känns det som att vissa smaker försvinner lite för snabbt. Överlag en klart godkänd saison som skulle kunna vara särskilt tilltalande för de som är nya för stilen, eller för vem som helst en varmare dag än denna.



Bäst före september 2012. Börjar bli dags att öppna nu då. Nu var ju det här i och för sig hyfsat planerat snarare än en olyckshändelse. Det rör sig nämligen om en flaska Maredsous 8 som jag ville testa med 5-6 år på nacken. Ytterligare en flaska från tiden då jag började lägga undan öl för lagring alltså. Så här har det gått med den.

Kolsyran är fortfarande pigg och korken går ur flaskan utan allt för mycket mankraft. Upphällningen får göras något försiktigt för att inte få för mycket skum i glaset. Inga jästflak som virvlar runt i flaskan, ingen grumlighet, bara en ren och vackert brun öl. 

Med lite snurr på glaset börjar en tydlig arom av likörpralin träda fram. Jag som med åren har vänt 180 grader från att hata likörpraliner till att tycka om dem blir således glad. Därtill kommer de väldigt typiska tonerna av lagrad mörk belgare med torkad frukt, marmelad, farinsocker och madeira, men kanske också lite dra åt våt papp som indikerar att det här kan vara på väg utför.


Smakerna är lena men utan någon större tyngd bakom. Det påminner mycket om en lätt utspädd variant av lagrad Chimay Blå. En lätt syrlighet följs av en lätt sötma och däremellan kommer de där smakerna av likörpralin och dess kompanjoner från doften, men också en lätt, angenäm kryddighet. 

Jag har varken ätit eller druckit något annat än vatten de senaste timmarna och ändå känns en öl på 8 % som att den är lite tunn i avslutningen. Det är inte så jag minns Maredsous 8. Om det inte vore för den aspekten skulle jag säga att den lagrats fint och även om den börjar visa tecken på att vända neråt hade jag inte nödvändigtvis rekommenderat att lagra den kortare. Om det inte vore för just det där nästan lite vattniga alltså. Kanske var den verkligen bäst före september 2012.

Maredsous 8 har tyvärr försvunnit ur Systembolagets fasta sortiment men man kan fortfarande beställa storflaskorna, dock endast i kollin om 12 flaskor.
Som en del kanske har märkt har det börjat dyka upp en del flaskor av Drie Fonteinen Hommage på några krogar här och var i landet. Nu har importören Brill & Co också bekräftat att det kommer att dyka upp några hundra flaskor på Systembolaget under våren. Det kommer dock att kosta en slant om man vill få tag på en flaska av vad som rankas som världens tredje bästa fruktlambic.

Hommage bryggdes första gången 2005 efter att Drie Fonteinens grundare Gaston DeBelder gått bort. Sonen Armand DeBelder som tog över verksamheten i slutet av 90-talet gjorde då Hommage till sin fars minne. Det är en lambic med 30 % hallon samt 5 % körsbär. Sedan den första batchen har den bryggts två gånger till och det lär vara den tredje batchen, som buteljerades i somras, som släpps på Systembolaget i vår.

Importören Brill & Co fick in 600 flaskor och släppte hälften till krogar medan andra hälften kommer till Systembolaget. Exakt släppdatum är ännu inte spikat men det troligaste är att det blir under mars eller april. Flaskorna som är på 75 cl kommer kosta 319 kr styck men då är det också Ratebeers tredje bästa fruktlambic man får. På Ratebeer är det endast Cantillon Blåbär och Drie Fonteinen Framboos som har högre poäng inom stilen.

319 kr gör den förvisso till en av de dyraste ölen i ett tillfälligt släpp som jag kan erinra mig under de senaste åren, men samtidigt är det en speciell och svårfunnen öl. Om det är värt det? De få flaskor jag har provat från tidigare batcher har varit mycket, mycket bra. Å andra sidan har det pratats en del om att det funnits plåstersmak i vissa flaskor, men skulle det vara något man upplever i en flaska man köper från detta släpp är det bara att reklamera till Systembolaget och få pengarna tillbaka. De allra flesta har inte haft problem med det dock. Jag tror inte flaskorna kommer bli stående på hyllorna hursom.

Det är intressant hur den lilla portionen körsbär får så stort genomslag i smaken och det märks verkligen att det inte bara är hallon som tillsatts till denna öl. Skillnaden mot en ren hallonlambic är slående. Är man intresserad av lambic och har pengar att lägga är det är ett släpp man inte vill missa.

Idag och imorgon arrangeras Nöjesguidens Ölmässa på Nordic Light Hotel i Stockholm. Utställarna är inte riktigt så Stockholmscentrerade som man kan tro (men nästan), lokalen ligger på krypavstånd från T-centralen och ölen är lagom tempererad. Bor man i närheten och är intresserad av öl finns alltså inte särskilt många ursäkter att inte gå dit. Under mässans första pass hittade jag följande favoriter.

För det första har mässan bytt lokaler sedan ifjol och arrangeras nu på Nordic Light Hotel, som ligger på Vasagatan mellan Kungsbron och huvudingången till T-centralen. Oavsett om man bor i Stockholm eller reser in från förorter eller ännu längre bort är det väääldigt nära att gå när man väl kommer av tåget eller tunnelbanan. 


Eftersom årets lokal är lite luftigare än ifjol känns det lite glesare mellan utställarna för en fjolårsbesökare men å andra sidan har man också mer svängrum för armbågarna. En annan nyhet är att man inte har ett personligt glas, utan man får ett nytt glas varje gång man beställer ett smakprov och kan bara ställa ifrån sig sitt gamla glas, som plockas upp av flitiga diskplockare. Väldigt bekvämt för besökarna, men det finns en baksida. Det verkar inte finnas några sköljstationer och att dricka vatten blir därför inte ett lika naturligt inslag i ens besök, vilket har en förmåga att påverka hur mycket man orkar med att prova.

Utställarna är relativt Stockholmscentrerade, men det finns också några lysande undantag från västkusten i form av Beerbliotek, All In och Brewski. Alla tre har med sig mer än en intressant öl och var och en av dem förtjänar därmed ett utdraget besök. Vad helst man inte har provat från denna trio är värd ett provsmak, med urval utifrån de stilar man själv gillar givetvis.

Bland de mer lokala utställarna sticker Sthlm Brewing ut med ett flertal intressanta öl. Särskilt deras Dryhopped Sour, Hallon Sour och Supersaison som alla smakar förträffligt. Överlag en av mässans mest intressanta utställare med massor av intressanta öl bland sina tiotal öl att smaka av.


Vill man bryta av med något icke-svenskt kan man vända sig till Galatea och/eller Great Brands som har en varsin monter med lite importöl. Bland nyheterna hittar man bland annat senaste fatlagrade versionen av Old Stock, den här gången på rågwhiskey, samt en ny passionsfruktswit från Avery som smakar förträffligt. Missade man Oskar Blues IPA på SBWF får man dessutom en ny chans här, med burkar som inte är mycket mer än en månad gamla. Passa på!


Till sist en liten uppmaning till de som tror att de inte gillar humlesorten Sorachi Ace. Prova Brooklyn Lord Sorachi, något av en "imperial"-variant av deras saison Sorachi Ace, och se om ni gillar den. Humlen kommer fram på ett helt annat sätt. Hur man använder humlen spelar ju, såklart, stor roll och här blir det inget dill och kräftspad. Värt att prova!


Sen ifjol har mycket blivit bättre med Nöjesguidens Ölmässa, så som läget och glassituationen som verkligen är att hurra för, men bristen på vattenkranar och att det är så långt till (de köfria) toaletterna drar ner något. Klart värt ett besök ändå!