Brugge Prestige är en belgisk hårdost som enbart görs med mjölk från maj månad och som lagras i minst 18 månader innan den säljs. Den är något söt och nötig med en ton av dulce de leche och lägre sälta än de alpina hårdostarna. Som de flesta belgiska ostar gör den sig utmärkt till öl och jag har testat den mot Westmalle Dubbel, Omnipollo Leon och Skebo Lantöl.

Med majs vårvärme kommer säsongens bästa gräsbete i Belgien och komjölken är då som allra bäst att göra ost på. Eftersom den bara görs på majmjölk är utbudet begränsat, men årligt återkommande. Smaken är härligt fyllig med toner av karamelliserad mjölk, nötter en mild fruktighet som ackompanjeras av en lätt sötma och mild sälta.

Det här är som gjort för att testa med en mörk belgare, vilket fick bli en Westmalle Dubbel som fått något år i källaren. Jag valde också en Skebo Lantöl och en Omnipollo Leon som var tänkt som två lite stramare alternativ med mer kontraster mot osten.

Westmallen var inte alls dum till osten. Just den här flaskan var kanske något år för gammal för att verkligen vara på topp men å andra sidan passade lagringstonerna ganska bra ihop med ostens smått karamelliserade toner. En bra början, men jag anade att det skulle kunna bli bättre med mer kontraster.

Mycket riktigt! Den friska Omnipollo Leon bröt av mot ostens fylliga smak på ett fint sätt, samtidigt som dess fruktighet hittade sina mötesplatser i osten. Skebo Lantöl kom istället med toner av toast som skapade ett möte som påminde om den bästa grillade ostmackan, samtidigt som de nötiga och lätt fruktiga tonerna mötte upp osten perfekt. De örtiga humletonerna skapade en väldigt bra avslutning som fräschade upp gommen på ett balanserat vis, och just det gjorde att det blev en på målsnöret bättre matchning än Leon vars humletoner blev lite för påträngande i sammanhanget.

Så en bitter av det kraftigare slaget visade sig vara det allra bästa att möta upp belgaren med. I sanning en smakfull kombo!

I torsdags släpptes Oude Gueuze au Carré, eller Oude Gueuze Squared, eller Oude Gueuze Kvadrat från Tilquin i en webblansering. Trots att man fick köpa max en flaska per person flög flaskorna iväg på någon sekund. För er som fick på tag på en flaska, och för er som kanske vill försöka få tag på den på annat vis kommer här en recension av ölet.

Tilquin Oude (Gueuze)² à l’Ancienne kom till av att flaskor av deras Oude Gueuze blev överkolsyrade, varpå man öppnade dem och hällde upp i fat igen för en andra fatlagringsperiod innan de buteljerades igen. Resultatet är en något starkare geuze som alltså, olikt andra geuze, har fått en mognadsperiod på fat efter blandningen. Det här hände första gången med flaskor från säsongerna 2011/12 och 2012/13, och sedan igen med flaskor från säsongen 2013/14 och det var nu den senare av dessa som släpptes i en webblansering i veckan.

Tilquin brygger inte själva utan köper vört från Boon, Lindemans, Girardin, Cantillon och Timmermans (dock köpte de inte vört från Timmermans på den tiden som lambicerna i denna öl kommer från) som sedan har fått jäsa och mogna till lambic på Tilquins egna fat för att sedan blandas till geuze eller till någon av deras fruktlambicer. Eftersom det här i grunden är deras vanliga geuze har den samma blandning av 1-, 2- och 3-årig lambic. 

Den har en livlig kolsyra som ger en fin mousse. Mycket elegant munkänsla! Smaken bjuder på klassisk Tilquin med citron, syrligt äpple, mild funk, hö och lätta ektoner men också en lätt vinös ton som jag inte tänkt på i deras vanliga geuze. Den är också mognare i smaken och har en mjukare och något lägre syra. Den högre alkoholen märks inte av som sådan däremot, även om det förstås påverkar de andra smakerna.

Det är en riktigt elegant geuze där de mjuka tonerna lyfter den och gör den till en riktig njutning att dricka. Polerad, men fortfarande med personlighet. Grattis till alla som hann beställa en flaska!



Det andra februarisläppet bjuder på något så ovanligt som en svensk ofiltrerad ljus lager i toppklass, när Nils Oscar släpper sin God Lager i ofiltrerad version. Och så kommer det massa annat gott förstås. Geuze, härliga belgiska saisons, humlebomber från Brewski och Modern Times samt ett gänga fina mörka kreationer. Alla snabbrecensioner inför släppet har vi här.

Med början vid det här släppet samarbetar Portersteken med systemizr.se där mina topprekommendationer markeras ut. Dessa gäller bara nyhetssläppen och endast från detta släpp och framåt.

[Namn]
[Stil, Art.nr., Ursprung, Volym, Pris, Alkoholhalt - Beställt antal]
[Mitt omdöme]
[Datummärkning (om det fanns någon läsbar på provflaskan)]


7 Fjell Andere Buskvekster
Berliner weisse, 11519, Norge, 33 cl, 32,50 kr, 4,7 % - 3780 st
Syrig med tydliga drag av yoghurt och krusbär, och en lätt humleton. Ganska nyanserad med vissa drag åt citron. Mycket lätt i smaken dock.

Nils Oscar God Lager Ofiltrerad
Dortmunder och helles, 11485, Sverige, 50 cl, 29,90 kr, 5,3 % - 20000 st
Fyllig doft och smak med nyanserade brödtoner, lätt fruktig ton och en fin kick med örtig humle. Avslutar med en lång, finstämd beska. Mycket smak och riktigt jäkla välbalanserat. Grymt bra bira! Ett släpp som jag ser väldigt mycket framemot och en öl som jag hoppas kommer bli tillgänglig fler gånger i denna ofiltrerade form.

Braukaunstkeller Bavarian Dry Hop Lager
Modern lager, 11539, Tyskland, 33 cl, 25,50 kr, 5,3 % - 12960 st
Mycket söt citrus i doften tillsammans med lättare drag av exotisk frukt och hö. Den må vara bayersk men humlesorterna är en blandning av moderna och klassiska. Samtidigt får de klassiska lagersmakerna också komma fram och det blir ett fint möte mellan det traditionella och det nya.
Bäst före: 17.11.2017

Blaugies La Vermontoise
Saison, 11445, Belgien, 75 cl, 74,90 kr, 6 % - 1980 st
Som vanligt lyckas Blaugies fint med att kombinera saisontraditioner med humlemoderniteter. Deras framgångsrecept är att låta humlingen vara ganska mild, så att citrustonerna blir ett komplement till smakerna från jäsningen istället för tvärtom. Väldigt mycket kolsyra dock, och det kan nog löna sig att hälla upp den så att man slår ut en del av den.
Bäst före: Utgången av 2018

Blaugies La Moneuse
Saison, 11480, Belgien, 75 cl, 77,90 kr, 8 % - 1980 st
En gyllene saison som fortfarande har de typiskt friska smakerna men där de något mörkare maltsorterna också för med sig toner av råsocker och torkad frukt. Tyngre och kraftigare. Nästan som en hybrid av en dubbel och en saison, men fortfarande med tonvikt på saison.
Bäst före: Utgången av 2019

Lost Abbey 10 Commandments
Belgisk mörk ale, 11479, USA, 75 cl, 128,90 kr, 10 % - 1344 st
Kraftigt och något sött men inte kladdigt, med mycket torkad frukt men också friska smakkomponenter och en tydlig kryddighet. Karamelltoner och lätt rostade smaker dyker också upp och det blir trots vissa friska smaker ändå lite för tungrott.

Boon Black Label Second Edition
Lambic - gueuze, 11440, Belgien, 75 cl, 99,90 kr, 6,4 % - 5000 st
Syrligt med mogna, finstämda smaker med toner av citron, äpple, lätt funk och en liten, lätt vaniljton. Avslutar med en lätt, torr beska.
Bäst före: 12.04.2036


Modern Times City of the Sun
IPA, 11410, USA, 47,3 cl, 34,90 kr*, 7,5 % - 5000 st
Fräscht fruktig med väldigt rena smaker. Fruktigheten har både exotisk frukt och drag av päron och aprikos. Bra beska på slutet.
Tappad: 11/17/16

Brewski Barbarian IPA
IPA, 11553, Sverige, 33 cl, 37,10 kr, 6 % - 18144 st
Djupt fruktig med dekadent syltiga toner av krusbär, mango och persika. Kakig maltsmak med en märkbar sötma och låg beska.
Bäst före: 16-11-2017

Brewdog Rye Hammer
IPA, 11595, Storbritannien, 33 cl, 27,20 kr*, 7,2 % - 21480 st
Försiktigt fruktig humleton med drag åt citrus. Rågen ger en liiiten kryddighet men märks inte av särskilt mycket egentligen. Ganska kraftig beska.
Bäst före: 10/12/17

Nynäshamn Smörpundet Porter
Torr porter och stout, 11203, Sverige, 25 cl, 27,90 kr, 5,9 % - 4000 st
Lätt bränt knäckebröd, bränt socker och torr karamell. Till en början torr och rostad, mot avslutningen lättas den upp av en sötma och mer kolasmaker.

Oskar Blues Hotbox Coffee Porter
Imperial porter och stout, 11256, USA, 35,5 cl, 41,90 kr*, 6,5 % - 9600 st
En tydlig men mild kaffeton tränger sig igenom de rostade smakerna av kakao och bränt socker. Kaffetonen är överraskande mjuk och len, men inte särskilt aromatisk.
Bäst före: 13/09/2017

Founder's Imperial Stout
Imperial porter och stout, 11441, USA, 35,5 cl, 40,30 kr, 10,5 % - 16800 st
Tung och välbalanserad stout med kraftiga men lena smaker. Rostade toner med bränt socker, mörk choklad, kaffe och kola. Härligt len munkänsla.

Amager La Santa Muerte
Imperial porter och stout, 11881, Danmark, 50 cl, 60,20 kr, 10 % - 8400 st
Tydligt rostade toner men också söta toner av honung och råsocker som gör smaken väldigt dekadent. Mixen av choklad, honung och kola gör den till en riktig efterrättsöl.
Bäst före: 10/2018

Flying Monkeys Chocolate Manifesto - flyttad till 7/4
Imperial porter och stout, 11237, Kanada, 75 cl, 139 kr, 10 % - 3456 st
En ren överdos av choklad och dessutom brygd med laktos som lyfter mjölkchokladigheten ännu mer. För egen del är det här lite för mycket av det goda och lite väl obalanserat, men det brukar ju finnas många som inte håller med om det när det gäller liknande öl.

Buxton Single Barrel Rain Shadow
Imperial porter och stout, 11238, Storbritannien, 33 cl, 72,90 kr, 12,2 % - 1500 st
Spritig doft. Smaken släpper fram fler toner även om spritigheten är något dominerande där också. Choklad, smörkola, vanilj och karamell. Skulle behöva lite tid för att lugna sig.

Har du funderat på vad en New-England-IPA egentligen är? Skillnaden på västkust- och östkust-IPA? Eller kanske var gränserna mellan IPA, dubbel-IPA och trippel-IPA går? Och uppfanns verkligen IPA för att man behövde en öl som överlevde resan till kolonierna i Indien? Låt oss reda ut IPAns historia och IPAns nutid.

IPA är en förkortning för india pale ale, ett namn som funnits sedan början av 1800-talet. IPAns historia daterar dock ända tillbaka till 1700-talets mitt. 1752 grundade George Hodgson sitt Bow Brewery i London och det tog inte lång tid innan han insåg vilken outnyttjad potential som fanns på den indiska marknaden. Hodgson utnyttjade bryggeriets närhet till Ostindiska Kompaniet och skapade sig goda kontakter med handelsskeppens officerare. Ostindiska Kompaniet var mest intresserade av att skeppa hem saker från orienten för att sälja i England. Som en förmån erbjöd de sina officerare plats i lastutrymmet på utresan för att bedriva egen handel. Hodgson lät dem köpa hans öl på krita så att de kunde segla till Indien, sälja ölen på plats och betala Hodgson först när de kom tillbaka. På så sätt byggde Hodgson närmast upp ett monopol på den indiska ölmarknaden. Mellan 1775 och 1800 femdubblades ölexporten till Indien och det mesta kom just från Bow Brewery.

Både före och efter Bows inträde exporterades flera olika typer av öl som kom fram till Indien i gott skick, men Bows pale ale blev särskilt populär. När Hodgson sedan började försämra villkoren för Ostindiska Kompaniet och deras officerare tröttnade de till slut och 1821 kontaktade en av kompaniets chefer, Campbell Marjoribanks, det Burtonbaserade bryggeriet Allsopp och bad dem kopiera Bows pale ale. Det tog några år men Allsopps öl tog över Bows position som det mest omtyckta ölet i Indien. Under tiden gav sig Bass, även de baserade i Burton, också in i leken och redan 1832 var deras öl det mest populära, med 40 % av den indiska marknaden. Det var också under den här tiden som man så smått började referera till ölen som india pale ale. Det första kända användandet av namnet kom 1828 i en indisk tidning, medan det dröjde till 1835 innan en engelsk tidning använde benämningen. Först 1837 nämner återförsäljarna det själva som india pale ale.

Även om det skedde en betydande utveckling av ölet i och med att Burtonbryggerierna trädde in i dess historia är det inte riktigt rätt att påstå att india pale ale var ett öl som utvecklades särskilt för att klara resan till Indien, vilket är en ganska populär variant på historien men som alltså är något av en myt. Snarare var det ett namn som applicerades på en typ av öl som blev populär i Indien.

IPA växte kraftigt i popularitet och nådde sin storhetstid mot slutet av 1800-talet då det bryggdes ofantliga mängder, framförallt i lilla Burton vars vatten var särskilt väl lämpat för stilen. På grund av flera olika mer eller mindre samverkande anledningar, så som det ljusa lagerölets frammarsch, diverse krig och att nykterhetsrörelser blev fashionabla, dog IPAn närmast ut på bara några årtionden.

Idag åtnjuter IPA återigen en stor popularitet, vilket har sitt ursprung i den amerikanska mikrobryggarrevolutionen. Redan 1975 bryggde Anchor Steam sin Liberty Ale för första gången, som med dagens måttstock är ganska milt humlad men som då var något helt nytt. Egentligen inte på grund av mängden humle utan på grund av den nya humlesorten Cascade i kombination med att man tagit till sig den engelska traditionen med torrhumling som ger mer uttryck för humlens aromer. Vissa menar att det här var den första amerikanska IPAn medan andra menar att det är en pale ale.

I början av 80-talet grundades Sierra Nevada, också de i Kalifornien, som också gjorde sin Pale Ale med Cascade-humlen. Den blev något av en urfader för de amerikanska humliga ölen och när de kort efter släppte sin säsongsöl Celebration Ale var det något som de flesta är överens om var den första amerikanska IPAn. Det var dock Yakima Brewing som var först bland de moderna amerikanska mikrobryggerierna att använda termen när de 1983 lanserade Grant's IPA.

I takt med att den amerikanska ölvärlden har utvecklats från ett fåtal mikrobryggerier till att husera dagens dryga 5000 bryggerier har också stilen IPA utvecklats och förgrenats. Till en början drevs utvecklingen av den amerikanska inställningen om att göra saker och ting större och starkare, samt en kamratlig branschanda som gick ut på att överträffa varandra. Tillsammans gjorde det att man tryckte i mer och mer humle i sin IPA. Idag är man ganska överens om att det var Vinnie Cilurzo, på den tiden på Blind Pig och numera ägare till det legendariska Russian River, samt John Maier på Rogue som på varsitt håll bryggde en DIPA under 1994. Vem som var först har de inte riktigt brytt sig om att reda ut, men det var dessa som var de första i stilen DIPA som helt enkelt är en något alkoholstarkare och ännu kraftigare humlade variant av IPA.

Med tiden har IPA i sig också utvecklats åt olika håll och det uppkom ganska fort en distinktion mellan hur man gjorde IPA på de amerikanska kusterna. IPA på östkusten blev mer maltig med mörkare, mer karamelliga maltsorter medan IPA på västkusten hade mer fokus på humlearomen. Nu har västkust-IPA gått ännu mer mot en kraftig humlearom, bland annat genom att dra ner på beskan. Samtidigt har många bryggerier i New England på norra östkusten börjat göra en väldigt grumlig IPA, ofta brygd med både havre och vete, som har en "saftigare" smak. Dessa är närmast en vidareutveckling av den moderna västkust-IPAn eftersom de bygger på att lyfta fram humlen, men det finns flera distinktioner. Förutom att det grumliga utseendet och den rundare smaken skiljer sig från västkust-IPAns klara utseende och torra, krispiga smak tenderar New England IPA att fokusera mer på humlesorter med tropiska fruktaromer medan västkust-IPA klassiskt har jobbar mer med en blandning av tropisk frukt, citrus, grapefrukt och tall. Alchemist Heady Topper kan ses som ett tidigt exempel på New England IPA men det är först med bryggerier som Trillium och Tree House som den här typen av IPA har fått ordentligt fotfäste och det är även åt det här hållet som öl som Stigberget GBG Beer Week IPA och O/O Narangi går. Men kom ihåg, det är inte en New England IPA bara för att det är grumligt.

På vägen hit har också stilar som svart-IPA, belgo-IPA, session-IPA med mera uppstått. Svart-IPA är den klart äldsta eftersom öl som följer dess anda fanns redan på 1800-talet under IPAns första guldålder, även om de inte kallades för svart-IPA då. Den första moderna varianten var Tartan IPA som bryggdes av Greg Noonan på Vermont Pub & Brewery kring 1989. Stilen har också kallats för Cascadian Dark Ale eftersom det blir en oxymoron att kalla en stil för svart och ljus samtidigt, men till slut verkar det ändå ha blivit svart-IPA som man stannat vid. Stilen har utvecklats allt mer bort från de bittra, brända smakerna för att maltsmakerna ska gå bättre ihop med humlearomerna.

Belgo-IPA uppstod varken i USA eller Belgien, utan i Nederländerna i och med Urthel Hop-It som kom 2004. Stilen går ut på att blanda den moderna humlens fruktiga smaker med den belgiska jästens karaktäristiska fruktiga estrar. Session-IPA å sin sida har uppkommit som ett led i trenden mot smakrika alkoholsvagare öl. Troligen var Founder's All Day först med att benämna sin öl i dessa termer, även om den typen av mycket välhumlade alkoholsvaga öl fanns ännu tidigare, exempelvis Brewdog Dead Pony Club.

Åt andra hållet ser man ibland benämningen trippel-IPA (och ibland också quadrupel-IPA) som helt enkelt är ännu starkare än dubbel-IPA. Gränsen mellan vanlig IPA och dubbel-IPA brukar dras kring 7,5-8 % och trippel-IPA brukar börjar användas från 10-11 % och uppåt. Även om dessa också innehåller väldigt mycket humle tenderar smakbalansen i en så stark öl göra det svårt för humlen att dominera så mycket som i IPA och dubbel-IPA och en trippel-IPA brukar därför ha större balans mellan maltiga och humliga smaker samt att alkoholen brukar göra sig påmind även i smaken på dessa nivåer.

Svart-, belgo-, västkust-, östkust- och New England IPA är olika variationer på IPA, medan session-, dubbel och trippel snarare är en markör på alkoholstyrka, och dessa kan därför blandas hejvilt så som session-IPA i västkuststil och dubbel-belgo-IPA.

Och vad skiljer då dagens IPA från 1800-talets? Det finns oväntat stora likheter i recept och tekniker, men en avgörande skillnad är att 1800-talets IPA bryggdes för att serveras efter minst ett års lagring medan dagens IPA görs för att drickas så färska som möjligt. Därtill utgörs förstås en stor skillnad av utvecklingen av såväl råvaror som bryggeritekniska framsteg. Man ska också komma ihåg att smakprofilen i en typisk IPA har utvecklats väldigt mycket från 80-talet till idag, och blivit betydligt mer fokuserad på en kraftig humlearom.

Årets Frankenfestival på Akkurat drar igång nästa vecka och i år blir det fler bier från fler brauereier än tidigare, med hela 43 öl från 21 bryggerier. Som vanligt har Portersteken hela listan över ölen som kommer att serveras under den 16 dagar långa festivalen. Vad sägs att kunna dricka Witzgall Landbier eller en självrunnen Schlenkerla Urbock? Det blir också premiär för en mark III av Gänstaller Rocks Steinbier, som är brygd med heta stenar och kommer att finnas på fat på Akkurat under våren.

Frankenfestivalen är årets höjdpunkt för alla tyskölsälskare med massor av öl från Frankenregionen som är vida erkänd som en av världens bästa områden för lageröl. De serveras dessutom superfärska och i många fall är de dessutom självrunna. Att det serveras så här många av dessa öl på samma ställe är något av en unik chans att djupdyka i den frankiska ölkulturen utan att resa till Tyskland.

Dessutom blir det såklart också en särskild tysk matmeny med haxe, schnitzel och korvar, där allt fläsk kommer från svensk gårdsgris, samt apfelstrudel och schwarzwaldtårta.
Gänstaller Rocks Steinbier Mk. III är den tredje steinbieren som Gänstaller gör tillsammans med Akkurat. Den har dock ett lite annorlunda recept än de första två, där skillnaden sinsemellan var att den första var ofiltrerad och den andra filtrerad. Mk. III är istället en steinbier-variant av Fatboy Braun, det vill säga den öl som Oppigårds och Gänstaller bryggde ihop som en dekoktionsmäskad och underjäst variant av Oppigårds Fatboy Brown som var en brown ale för bandet Fatboy. Mk. III följer i stort sett samma recept som Fatboy Braun men har alltså även varma stenar tillsatta under bryggningen, precis som i de tidigare Rocks. Hängde ni med? Lite av en ölvariant på inception det här. Den är hursomhelst brygd med pilsner-, caraamber-, caraaroma-, carafa II-, dark wheat- och en gnutta belgisk whiskymalt samt har humlats i kylskeppet med sorterna Belma och en skvätt Amarillo. Såklart är den också dekoktionsmäskad. Gänstaller Rocks Steinbier Mk. III har premiär under Frankenfestivalen men kommer även serveras efter i någon månad till efter festivalen.

Några av ölen att verkligen hålla utkik efter under Frankenfestivalen är Witzgall Landbier, Schlenkerla Urbock, Spezial Ungespundet, Heckel Vollbier och Krüg Kellerbier. Var dock beredd på att vissa fat kan ta slut fort. Tycker man att man provade allt på fjolårets Frankenfestival och av någon anledning inte tycker om att dricka samma öl igen finns det ändå omkring ett dussin öl som inte fanns med förra året.

K = vanligt fat (keg)
BA = självrunnet (bayerische anstich)
C = combi, ett sorts fat som både kan serveras självrunnet och med kolsyretryck (ej samtidigt dock)
Ny = fanns inte med på förra årets Frankenfestival

Gänstaller Bräu, Schneid Hallerndorf
Pils (K)
Rocks Steinbier Mk.III (K) [Ny]
Weizenator (K) [Ny]
Schwarze (K) [Ny]

Brauerei Heller (Schlenkerla), Bamberg
Weizen (K, FL) [Ny]
Märzen (K, BA, FL)
Helles Lager (K, BA)
Fastenbier (K, BA)
Eiche (K) [Ny]
Urbock (BA) [Ny]
Kräusen (K) [Ny]

Brauerei Spezial, Bamberg
Spezial Märzen (K, FL) [Ny]
Spezial Ungespundet (K)
Spezial Lager (BA)

Brauerei Kundmüller, Viereth -Weiher
Kundmüller Weiherer Rauch (C)
Kundmüller Weiherer Lager (C)
Kundmüller Urstöffla Dunkel (C) [Ny]
Kundmüller Weiherer Märzen (C) [Ny]

Brauerei Hummel, Mekendorf
Hummel Räucherla (BA)
Hummel Kellerbier (BA)

Brauerei Hartmann, Würgau
Erbschänk Dark 1550 (C)

Brauerei Griess, Geisfeld
Kellerbier (BA)

Brauerei Heckel, Waischenfeld
Vollbier (BA)

Brauerei Keesman, Bamberg
Sterna Lager (C)
Herren Pils (K)

Brauerei Krüg, Breitenlesau
Kellerbier (BA)
Dunkel Lagerbier (BA)

Brauerei Herrmann, Ampferbach
Kellerbier (K)

Brauerei Hübner, Steinfeld
Vollbier (BA)

Privatbrauerei Günter, Burgkunstadt
Günter Bernstein (C)
Günter Schwarz (K)
Günter Weisse (K) [Ny]

Brauerei Gradl, Pegnitz-Leups
Leupser Dunkel (BA)

Brauerei Scharpf, Seßlach-Heilgersdorf
Scharpf Märzen (BA)

Brauerei Knoblach, Litzendorf -Schammelsdorf
Ungespund’s Lager (K) [Ny]
Räuchsla (K) [Ny]

Brauerei Wagner, Merkendorf
Wagner Märzen (BA)
Wagner U-Lager (BA)

Brauerei Witzgall, Schlammersdorf
Landbier (K)

Brauerei Zehendner, Mönchsambach
Zehendner Lagerbier (BA)
Zehendner Export Naturtrüb (K)

Brauerei Hartleb, Maroldsweisach
Landbier (BA)

Brauerei Roppelt, Stiebarlimbach
Kellerbier (K) [Ny]


Belgoträffen är en årlig vintertradition här i Uppsala där man alltid bjuds på en härlig upplevelse om man gillar öl i belgostil och särskilt om man tycker det är kul när det är en tvist på dem. I typisk modern hembryggaranda är det nämligen få öl, åtminstone i vissa stilar, som görs på traditionellt vis. Men god öl fanns det gott om ändå.

Kommersiella bryggare fanns också på plats - vissa för att prova och vissa för att ställa ut med hembrygder
Allt från amerikanskt humlad öl via ljusa belgare där närmare hälften av extraktet kom från honung till tunga mörka saker med russin. Inte helt oväntat så var det gott om saison och diverse surisar, medan det var något mer tunnsått med blonde, dubbel och tripel. Åtminstone sett till de mer klassiska tolkningarna. Varianter med allsköns kryddningar och andra smaksättningar fanns det förstås.

Men då ska man förstås komma ihåg att det här med att krydda ölet är helt i den belgiska andan, även om hembryggarna kanske tagit det steget längre än de kommersiella belgiska exemplen. Det lär ha slagits publikrekord i år igen, eller åtminstone tangerat det gamla, och framförallt var det rekord i antal utställande öl med över hundra stycken. Jag gjorde ingen ansats att prova allihopa utan testade runt lite, halvt på måfå och halvt bland bryggare jag känner igen eller fick rekommenderat.


Särskilt kul var det att se Gammalt Öl igen, en öl som lagras på ett träfat som man tappar ur hälften ur varannat år och fyller upp med ny brygd. Det ursprungliga fatet tjänstgjorde i omkring 200 år men för några år sedan blev det till slut i så dåligt skick att man fick byta ut det. Ölen smakar fortfarande förträffligt för det och familjen som för traditionen vidare ska ha mycket stor respekt. Tala om unik bärs!

Min dag på Belgoträffen började dock med att jag sprang in i en barndomsvän som jag inte träffat på omkring 10 år, vilket förgyllde hela dagen. Ölet för verkigen folk samman!


Medaljer delades det också ut, guld silver och brons i en domartävling och i folkets val, som båda delats upp i lätta och tunga grupper efter alkoholstyrka. Notera att bara en öl tog medalj från både folket och domarna. Bland priserna fanns bland annat att få brygga sin öl på Monk's Café och på Bryggeriet Ångkvarn. Om man gillade vinnarna kan det alltså komma en chans att få dricka några av dem i kommersiell utgåva.

Domartävlingen, lätta gruppen
Guld: David (112), Blonde bryggd av Mats o Maria Hellman, Bo Eriksson, Mathias Hansson
Silver: Prunus Spinosa (124), Saison bryggd av Christoffer Emet
Brons: Vite Roger Hallon (142), Witbier med råg bryggd av Hanna Måhl Åsberg, Peter Klötz

Domartävlingen, tunga gruppen
Guld: Belgiska Kranen (205), Tripel bryggd av Kenny Kvarnström, Mårten Lönnberg, Andreas Karlsson, Fredrik Lund
Silver: Support Your Local Kasteel (234), Mörk stark Belgare/Quadrupel bryggd av Staffan Högfeldt, Andreas Högfeldt
Brons: Totalquaddad Quadruppel (221), Mörk Stark Belgisk Ale bryggd av Jan Tejbrant, Pedro Pinho

Folkets val, lätta gruppen
Guld: Cuvée Humlegården (160), Oud Bruin bryggd av Roger Almström, Henrik Andersson
Silver: David (112), Blonde bryggd av Mats o Maria Hellman, Bo Ericsson, Mattias Hansson
Brons: Hallon o Körsbärsblandning Sur (155), Fruktlambic bryggd av Anders Nilsen

Folkets val, tunga gruppen
Guld: Kalles Belgian Citra (232), Belgisk IPA bryggd av Karl Johan Freden Jansson
Silver: Von Trippel Hatt (201), Tripel bryggd av Christer Gunnarsson
Brons: Travail au Noir (223), Mörk stark belgisk ale bryggd av Mikael Terner

Ossau-Iraty är en fransk fårost som görs i de sydvästra delarna av landet och har en typiskt nötig och smörig smak. Är man ovan med ostar av fårmjölk skulle man nog inte ens gissa att den var gjord på fårmjölk, då den inte visar upp de smaker som många associerar med får och lamm. Dess nötiga toner gör att en brown ale är en typisk matchning och jag har testat just den kombon mot två utmanare från det underjästa området på ölkartan.

Blåmögelosten Roquefort och Ossau-Iraty är de enda två franska fårostarna som har blivit ursprungsskyddade med en AOC-märkning, men Ossau-Iraty har en historia som går betydligt längre bak än 1980 då den blev godkänd för AOC. Den har långa traditionerna i franska Baskien och i det angränsande området Béarn. Det är också därifrån den har fått sin namn, närmare bestämt efter Ossau-dalen i Béarn och Iraty-skogen i Baskien. Smaken är smörig och nötig med mjölkiga, fruktiga och örtiga inslag. Klart annorlunda från till exempel den spanska fårosten Manchego, så pass att man skulle kunna beskriva den som en blandning av Manchego och de klassiska alpostarna.

En typisk ölkombo med Ossau-Iraty är att välja en brown ale för att accentuera de nötiga tonerna. I Systembolagets fasta sortiment finns idag egentligen bara Newcastle Brown Ale, som jag inte räknar som en äkta brown ale, och den amerikanska Avery Ellie's Brown Ale och jag har därför valt den senare. Dessutom har jag valt Nils Oscar God Lager för att testa mot något lättare som också är ganska maltigt, samt Ayinger Celebrator som också har en del nötiga toner.

God Lager visade sig vara lite för lätt för osten och ölets smaker hittar inte riktigt ett fotfäste som de kan jobba mot osten från. En god öl och en god ost men de går inte riktigt ihop. Bara att gå vidare.

Ellie's Brown Ale är, trots att den är amerikansk, inte alltför långt ifrån de brittiska klassikerna. Framförallt går den inte lös på de amerikanska humlesorterna utan låter den medelrostade malten glänsa. Det tillåter den också att med sin nötighet och milda fruktighet hitta fina smakbryggor mot osten. Det blir väldigt delikata och nästan lite subtila lyckokast i matchningen, och det är därför inte något som märks om man bara kastar i sig ölen och osten. Det kräver lite eftertanke, men att inte ta sig tid att njuta av en god ost och en god öl vore ju dumt hursom. Man kan med god anledning också misstänka att det här blir ännu bättre med en brittisk brown ale av klassiskt snitt, om man råkar ha tillgång till en sådan.

Celebrator är snäppet fylligare och flera snäpp sötare än Ellie's Brown Ale, vilket gör att matchningen blir mer pang på och mer styrd av ölen. Där kombinationen med Ellie's var närmast subtil blir det här väldigt uppenbart, men också med risk för att ölet tar över i gommen. Matchningsmässigt blir det också lite endimensionellt, då det mest är nötigheten i osten som den spelar mot.

Därmed är det bara att slå fast att brown ale är en riktigt bra matchning för en bit Ossau-Iraty.