Imorgon är det dags för lite nya öl på Systembolaget igen efter torkan i juli, men det är också ett släpp som markerar slutet på mitt-i-månaden-släppen. Systembolaget har nämligen valt att lägga de exklusiva lanseringarna, alltså de som bara kommer på hylla till vinkällarbutikerna (men kan beställas till övriga butiker), tillsammans med de övriga släppen i början av månaden istället för i mitten av månaden.

Personligen tycker jag att det här är en smärre försämring. Om man av någon anledning inte kan gå på Systembolaget i början av månaden så riskerar man att missa två släpp istället för ett. Dessutom gräver det större hål i plånkan i början av månaden. Ingen katastrofförändring men likväl en försämring, och det är ju aldrig av godo.
Så har jag nått ett av de mål som jag satte upp för mig själv när jag började bli mer intresserad av öl: Att dricka ett tusen olika öl. Grassroots Neither, inköpt på Fanö Bryghus där den också är brygd, fick den stora äran. Det är den tredje i samarbetsserien mellan Cigar City, Grassroots och Hill Farmstead. De första två, Either och Or, som båda bryggdes hos Cigar City tyckte jag var riktigt goda, särskilt Or som jag håller som en av de bästa öl jag någonsin druckit.

Neither intogs tillsammans med min flickvän på en solig uteplats hos mina svärföräldrar i Esbjerg i Danmark och stunden kunde knappt ha varit bättre, trots att det bästa glasvalet var ett pintglas från Tuborg och en mild förkylning. Jag vill nog säga att det här också är ett av de bästa öl jag druckit i mitt liv, och definitivt den bästa DIPAn. Perfekt avvägd i alla aspekter och med en grymt trevlig humleprofil.

Jag passar på att säga skål till er kära läsare och hoppas att ni också får er något gott att dricka ikväll. Själv ska jag på 70-årskalas där det troligen bara serveras Odense Pilsner och Odense Classic från Albani, men jag får helt enkelt drömma mig tillbaka till Neither.
I söndags tyckte jag att det var dags att grundligt gå igenom ölförrådet igen för att se vad som finns och tänka över vad som borde drickas snart och framförallt vad jag ska fundera på att ta med till Uppsala och vad som kan få stå kvar i Falun på långtidslagring. När jag ändå höll på tänkte jag att det kunde vara kul att ta bilder på allt också. Så varför inte slänga upp allt på bloggen också? Sagt och gjort, här är alla olika öl jag har i källaren just nu. Om det är någon i Uppsalaområdet (jag räknar in Stockholm i det) eller Falunområdet som är sugen på att äga eller dricka någon av dessa kan man ju alltid höra av sig till mig på portersteken@gmail.com och komma med förslag på ett ölbyte eller bjuda in till en provning.


I helgen som gick bjöd jag in två kompisgäng till en varsin blindprovning. Första provningen var med några som föredrar ljusare öl men som gärna dricker en Punk IPA eller någon av Oppigårds otaliga ljusare ales medan de två jag bjudit in till den andra provningen brukar köra på antingen ljus lager i stil med Pistonhead och Staropramen eller något rätt mörkt som t ex Guinness eller Samuel Adams mörkare sorter. Jag körde samma ölstilar på båda provningarna men bytte ut hälften av ölen till andra provning.

Den första provningen började jag med Pripps Blå 7,0 % som en liten slamkrypare. Jag blev själv överraskad av smaken. För det första hade jag väntat mig en tydlig alkoholton men märkte ingenting alls av det. Först tänkte jag att det kanske bara var jag som blivit för härdad mot alkoholsmak i öl, men när inte heller någon annan påpekade något om alkoholsmak så insåg jag att de nog lyckats gömma de extra två procenten. För det andra hade jag väntat mig en sämre maltkropp men den var faktiskt inte så dum. Inte så att jag vill dricka den igen men det var inga direkta felsmaker. Å andra sidan var den riktigt tråkig och med en något obehaglig beska på slutet.

Sedan körde vi på med Brewdog 77 Lager följt av en Leffe Blond som pappa köpt en låd 75or av i Tyskland och tröttnat på. Även Leffen överraskade mig positivt för även om den kanske inte var lika rik på nyanser som en del andra belgiska blondes så smakade den inte alls dumt och även de andra öste beröm över den. Oppigårds Amarillo uppskattades också väldigt mycket vilket i och för sig var väntat givet deras preferenser.  Efter Leffen kom den humledosen nästan som en chock för dem men det tog inte många gissningar för att komma fram till att det var från Oppigårds.

Sedan höjde jag svårighetsgraden lite och hällde upp Aventinus. Vid det här laget spelade det i och för sig inte så stor roll att denna och efterföljande öl provades blint då mina kompisar ändå inte hade en aning om vad det var för sorts öl. Alla uppskattade den i alla fall och var överens om att det var en öl de kunde tänka sig att sitta och njuta av under en kväll. Därefter serverade jag den öl som jag sett mest framemot att "utsätta" dem för, nämligen Rodenbach Grand Cru. Den första som satte näsan i glaset slängde tillbaka huvudet så häftigt att man nästan blev orolig att han skulle få en whiplashskada. En annan frågade om det verkligen var öl i glaset och när jag intygat på heder och samvete att jag inte lurades med något annat än öl så undrade han om ölet faktiskt skulle smaka så. Jodå, sa jag, det ska det ju men vill du inte ha allt så är det helt okej att hälla över till mitt glas. Efter några försiktiga klunkar började han dock uppskatta den mer och sög till slut i sig hela sitt smakprov. Den växte tydligen på han som nästan fick whiplash också då han efter att hämtat sig från den initiala chocken började gilla den otroligt mycket och förklarade att den smakade som vin, fast bättre.

Avslutningsvis hällde jag upp en Yeti men den blev för mycket för alla och även jag tyckte att den inte riktigt var på topp. Funderar lite på om den kan ha befunnit sig i en åldersmässig dipp där humlen klingat av medan den inte hunnit mogna i de övriga smakerna.

Den andra kvällen inledde jag med en Swedish Elk Brew X-Strong. 33 cl med 7,5 procentig öl för en tia, hur bra kan det vara egentligen? Inte särskilt, den både doftade och smakade intensivt av söt och smörad majs. I likhet med den starka Prippen så smakade det dock inte något särskilt av alkohol. Alla var tämligen överens om att det bara kunde bli bättre, och det blev det snabbt när jag serverade St Eriks Pilsner. Det kom en gissning på "en sån där pale ale" och ärligt talat hade jag nog också nästan kunnat gissa på det om jag själv fått den blint. Den andra snackade om tallbarrste och tyckte att man nästan borde gå ut och sätta sig i skogen och dricka den där istället. Medan de var överens om att det här var något de hellre skulle njuta av i sakta mak så är det precis en sådan öl som jag själv kan suga i mig alldeles för snabbt.

Leffen jag serverat kvällen innan var den sista vi hade så istället försökte jag mig på en liten luring med en cider som någon glömt kvar efter min födelsedagsfest, mest bara för att se om de skulle fatta att det var en cider och de gjorde de förstås på en gång. Sen körde jag, precis som kvällen innan, med Oppigårds Amarillo där det gissades på IPA och det är ju egentligen väldigt nära. Aventinus uppskattades mycket och utsågs sedan till kvällens favorit av en. Det var precis lika roligt som kvällen innan att chocka med lite Rodenbach. En beskrev det som om man silat vatten genom en kompost och på sätt och vis kan jag nog förstå vad han menar även om jag tycker den är riktigt bra. Alla fick dock i sig sina smakprov.

Sista ölen ut fick bli Gonzo från Flying Dog och eftersom de här killarna vanligtvis dricker en hel del mörkt så hade jag väntat mig att det skulle bli en favorit. Så blev faktiskt inte fallet, för även om de gillade den så föredrog de Aventinus och Amarillo. Jag tyckte att humlen kändes piggare än i Yetin och som helhet var Gonzo också mer välbalanserad.

Det är alltid kul att bjuda in till ölprovning men det var extra kul att göra det blint och utsätta kompisarna för öl som Rodenbach Grand Cru. Precis som jag hade hoppats så blev det några aha-upplevelser för alla, även mig själv.
Jag satt just som bäst och spånade på ett kommande inlägg om att para ihop lambic med mat och kom att tänka på en sak. Nämligen att det förr i tiden inte var helt ovanligt i Belgien med så kallade negociants, dvs lambicblandare som köpte in vört och oblandad lambic för att lagra och blanda sina egna gueuzes med. Principen är ju faktiskt samma som för modern kontraktsbryggning. En gueuzeblandare låter någon annan brygga grundölen för att sedan lagra och blanda den själv. En fantombryggare tar själv fram sitt recept och låter sedan någon annan brygga den. Ingen av dem har ett eget bryggeri. Same same but different tycker jag.

Inte är det väl någon som ser ner på Hanssens Artisinaal bara för att de inte brygger sitt öl själva? Sug på den ni, fantombryggerimotståndare.
Jag kan väl inte säga att jag varit särskilt delaktig i den stora försäljningen av sommaröl, men det är flera öl i sommarens tillfälliga sortiment som tagit slut helt. Jag var förbi bolaget idag och frågade personalen om några öl och det visade sig att Black Isle Yellowhammer, Brooklyn Summer Ale och Bocken I Paradiset helt enkelt tagit slut helt hos både depån och leverantören och inte verkar komma tillbaka något mer, så de flaskor som finns på hyllorna är troligen sommarens sista av dessa. Oppigårds Pale Summer Ale var tillfälligt slut hos leverantören och verkade inte komma tillbaka förrän början av augusti enligt deras information.

Uppenbarligen säljer alltså sommaralen väldigt bra. Positivt på sitt sätt förstås, men samtidigt vill man ju ha tillgång till de ölen hela sommaren, inte bara hälften av den. Sigtuna Summer IPA och St Eriks Sommar fanns fortfarande på hyllan så de tänkte jag inte på att fråga om.

Det verkar förresten också som att Cantillon Kriek har avnoterats från sortimentet på grund av större åtgång än vad de klarade av att leverera. Kanske var det något av en självuppfyllande profetia att många av oss trodde att de inte skulle klara av att leverera och bunkrade upp när den fanns på hylla och därmed gjorde just så att de inte kunde leverera i takt med försäljningen?
15 liter suröl på en kväll: Galet? Jodå, lite smått sådär. Kul? Så innåt. Gott? Det kan du hoppa upp och sätta dig på.

Micke, Hasse, Jag, Johan och Mattias åkte ut till de två sistnämnda brödernas sommarstuga utanför Östhammar för att fira Johans födelsedag med bland annat en ”liten” surölsprovning. Så liten var den förstås inte, den bestod av 13 stora och 14 små flaskor vilket totalt alltså blir 15 liter och 27 olika suröl. Sju gueuze (varav en torrhumlad), sex kriekar, tre framboise, tre övriga fruktöl (blåbär, svarta vinbär och merlotdruvor), en faro, en oblandad lambic och sex övriga amerikanare. Vi satt ute på altanen och provade oss framåt i uppställningen från middagen tills långt in på småtimmarna. Härligt att kunna sitta utomhus och prova öl nattetid, dessutom ackompanjerade av råbockarnas bröl.

Kvaliteten var överlag riktigt hög med några riktiga godbitar och endast några få bottennapp. De amerikanska inslagen från Lost Abbey, Cascade och Russian River stack ut från mängden med sina lite fylligare och rundare kroppar och hörde till kvällens favoriter. Den mest hajpade och svåråtkomliga ölen lär ha varit Cantillon Blåbär, men ingen tyckte årets batch levde upp till hajpen. Dåligt år eller behöver den bara lite mer tid? Jag har själv aldrig provat den förut men Micke tyckte att förra årets batch var bättre.

Vi noterade snabbt att syran i de olika ölen var helt olika. Vissa öls syrlighet kom direkt men försvann snabbt, andra kom smygande och attackerade på med full kraft på slutet. Några fick det att vattnas ordentligt i munnen medan någon annan var närmast uttorkande. Ibland var syran stark och frän och i andra fall var den rund och mjuk. Otroligt hur stor variation det kan vara på bara en sån grej som syra i öl.

Omkring halv fyra på morgonen kastade vi in handduken trots några kvarvarande suröl. Inte för att vi kände oss fulla utan för vi helt enkelt var för trötta och möjligen för att smaklökarna blivit lite väl slitna av all syra. Alkoholmässigt låg nämligen de flesta öl kring 5-6 % och toppade på 8 % så med tanke på vilka styrkor vi brukar kunna snitta på våra provningar var ju detta rena lättölsprovningen. Morgonen efter kändes inga krämpor från alkoholintaget, endast en något oväntad smak av brett som låg och lurade i gommen. Vi hade funderat lite på hur magen skulle reagera på så mycket suröl, men det var ingen som led av det.

Utöver detta låter jag nog bilderna tala för sig själva. För fler bilder och lite omdömen kan man spana in Mickes blogg Sour and Hops där han lagt upp ett inlägg om kvällen.











När jag fyllde år tidigare i veckan så var jag ut och lunchade med flickvännen och som födelsedagsbarn fick jag fria händer att välja ställe att käka på. Jag drog till med Kopparhatten eftersom jag var rätt säker på att de fortfarande hade Kloss på lager, och visst visade de sig ha det.

Kloss är en öl som är framtagen av Peter Carlsson & Blå Grodorna, från början i samarbete med Monk's i Stockholm men denna version är bryggd hos De Molen som ju har lite större kapacitet. Den är främst tänkt att serveras på deras spelningar men har också letat sig till ett fåtal krogar i Falun som ju är bandets hemmaplan. Peter Carlsson kommer från Grycksbo som är en by en mil utanför Falun och kloss är tydligen Grycksbodialekt för såväl ett korpulent fruntimmer som att man är väldigt berusad.

Hur var ölet då? Jodå, mycket trevligt faktiskt. På flaskan står det bara "ljus ale" men det har de själva sagt att det är en liten tryckmiss då det i själva verket är en IPA, om än i den lättare delen av IPA-skalan med sina 5 %. Den hade en relativt lätt kropp med en liten sötma och ovanpå det låg en mycket härlig tropiskt fruktig humlighet, särskilt mango. Perfekt öl till Kopparhattens lunchbuffé en solig sommardag på deras mysiga uteservering vid Faluån.
Att laga mat med öl är ju alltid kul och en av de visuellt roligaste maträtterna med öl som man kan laga lär ju vara beer butt chicken. Jag gjorde det förra sommaren och skrev om det här, inklusive recept. Just frasen beer butt chicken är faktiskt med i topplistan i statistiken över sökord som har lett in folk på bloggen från google, och när jag såg det nyligen så blev jag påmind om denna maträtt och tänkte göra den igen.

Jag gjorde precis som förra gången, bara att jag använde Abbot Ale istället för Bishops Finger. Man kan ju dock ta en tomburk och hälla i vilken öl man nu känner för, men det orkade jag inte riktigt med den här gången. Nästa gång ska jag dock pröva något roligare, kanske en Rodenbach Grand Cru? När kycklingen var klar så tog jag ölet som var kvar i burken och gjorde en sås på den, grädde, soja, lite örtkryddor och en skvätt vinäger för att neutralisera lite av beskan. Mycket gott!
Till detta drack jag en Bear Republic Racer 5 IPA som, trots att den kanske inte var särskilt färsk, satt alldeles utmärkt till det hela. Mat som är kul att laga blir också kul att äta, så detta rekommenderar jag starkt. Gör det gärna till någon middagsbjudning eller liknande, dina vänner har säkert aldrig sett något liknande.

Till slut bjuder jag på en bild på min 2-åriga systerson. De ska läras upp i tid!
Ja, det är bara vatten i flaskan...
Efter en helkväll med bakning av diverse kakor och pajer så ville jag varva ner med något mörkt och tyckte att det var lika bra att ta sig an den porter jag fick av Micke i tisdags, som hans kompis Oscar har bryggt. Den har inte fått något mer spännande namn än Porter S-04, syftandes på jästen som använts. Som ni kan se på etiketten så är den brygd med korn, råg och havre samt humlad med tettnanger och ligger på 4,7 %.

När jag luktar på ölet slår det mig genast att det finns en svag antydan till felsmak i form av grönsaker och jord. Överlag doftar det faktiskt ganska hembryggt så att säga. Jag har ingen superkoll på vad som kan ge upphov till olika felsmaker men jag skulle väl kanske gissa på att temperaturen inte varit ideal genom hela bryggprocessen. Nåväl, det finns också en sjyst rostad ton, det känns lite som att Oscar även har använt rostat omältat korn? I smaken är hembryggarkänslan betydligt blygsammare, och en mjuk och fin kropp blandas med en ganska skarp rostighet. Rågen tycker jag mig känna i smaken men inte riktigt havren. Just mötet mellan den mjuka kroppen och den skarpa rostigheten är både intressant och märklig. Tyvärr är det inte riktigt något jag faller fullt ut för.

Sammantaget så är detta en godkänd öl men på grund av feldofterna och den skarpa rostigheten så kan jag inte gå högre än så. Grundidén är god och tål att filas vidare på. 3-/5
Det här är en härligt medelhavsinspirerad rätt som bygger på den fina kombinationen mellan citron, oliver och kyckling. Den är mycket enkel att laga och går också ganska snabbt. Det doftar underbart när man river citronskal så jag blev alldeles glad av att laga det här ikväll. Receptet är som följer:
4 kycklingbröst
2-3 vitlöksklyftor
saft och rivet skal från en halv citron (eller en hel om den är liten)
2½ dl matlagningsgrädde (eller blanda riktig grädde med lite mjölk)
½ hönsbuljongtärning
1 tsk torkad rosmarin
1 dl svarta oliver
½ dl grovhackad persilja

Skär varje kycklingbröst i 3-4 bitar på längden och bryn på dessa i lite smör så att de får fin yta. Använd en stor stekpanna eller gör det i två omgångar. Hacka under tiden vitlöken. Blanda grädde, buljong, rosmarin (stöt den gärna i mortel först) och citronsaft i en gryta. Lägg i de brynta kycklingbitarna samt vitlöken och koka i 5 minuter (eller tills kycklingen är färdig). Ta av plattan och rör ner citronskal, oliver och persilja. Voila! Klart! Servera med färskpotatis eller kanske bara ett gott bröd och en ordentlig sallad.

Jag drack en Flying Dog Raging Bitch till detta. Maten lyfte fram ölets maltighet och den typiskt belgiska fruktigheten för att sedan låta humlen titta fram mer i slutet. Jag gillade det men jag också tänka mig att effekten av kombinationen inte är något som alla uppskattar. En kanske ännu bättre kombination hade varit Houblon Chouffe Dobbelen Tripel IPA som nyligen kommit till beställningssortimentet. Den är lite friskare och har en lättare maltighet än Raging Bitch. Vill man pröva något helt annat än belgo-IPA till så kan jag tänka mig att en klassisk tysk hefeweizen, en belgisk blonde eller hyfsat välhumlad lager kan komma bra överens med kycklingen.
Danska TV2 gjorde ett litet blindtest med några besökare på Roskildefestivalen för att finde ut af vilket öl som funkar bäst att dricka okyld, dvs vilket som passar bäst att ta med sig på festival. Se inslaget här. Mycket underhållande, särskilt när de kommer till sista ölet. Riktiga lirare de där två killarna. Enjoy!
Jag har varit i Uppsala i dagarna för att flytta till en ny lägenhet där och passade på att möta upp ölgänget för en liten provning. Det blev en salig blandning av diverse inköp från Danmark, amerikanska gåvoöl och hembrygder. Vi kom fram till att bara två öl faktiskt kom från Systembolaget, och den ena av dem finns bara lokalt medan den andra sålde slut samma dag den släpptes för några månader sen.
Vi började lite lätt med en Glenn no 5 från Ocean, en utmärkt blond ale med härliga dofter av nybakt bröd och lite kryddig humle. Maltigheten kändes otroligt fräsch, något som jag verkligen uppskattar i den typen av öl men som få når upp till. Raskt vidare till en Full Sail Limited Edition Lager 05 (den är inte från 2005, det är nummer 5 i deras serie med limited lager), en kopparfärgad lager som dock var rätt klen i smaken även om grundsmaken var intressant. Lite väl gammal tyvärr, kändes som den kunde varit trevligare om den inte varit så nära sitt bäst-före-datum. Vi drack också två till öl från Full Sail, nämligen Amber Ale och Session Black Lager. Tyvärr var Amber Ale också väldigt nära inpå sitt bäst-före-datum och var rätt trist, men Session Black Lager var däremot lite roligare även om den inte var något särskilt. En bra mörk lager helt enkelt.

Sen bröt vi av med Mickes hembrygd Horus, en lättare sommarale humlad med Northern Brewer och Nelson Sauvin. Riktigt härlig arom! Som Slottskällans Nelson fast i aleformat kan man säga. Den är brygd med en braumeister och hade inga typiska hembryggartoner i sig. Vi pratade lite om det där och tänkte att en braumeister ger bättre resultat direkt och lämpar sig bra om man är mer intresserad av att pilla med recepten än med utrustningen. Samtidigt hade vi alla förståelse för att man kan känna att det är lite "fusk" med en färdig maskin och är man lite händig kan det säkert vara roligare med en vanlig hembryggarutrustning med allt pill och plock som ingår i det.

Därefter följde tre öl från Three Floyds som köpts i Danmark, nämligen Gumballhead, Pride & Joy Mild och Alpha King. Pride & Joy var den enda nya för mig men jag hade verkligen inget emot att dricka Gumballhead och Alpha King igen, två riktigt bra öl. Gumballhead är verkligen en grym sommaröl, hade jag bott någonstans i USA där den fanns färsk på hyllan hade jag nog druckit ett sexpack i veckan under sommaren. Pride & Joy var däremot lite märklig med sin klena kropp, väldigt framtonade citrusarom och med väldigt kraftig kolsyrning. Det kittlade ordentligt i tandköttet, men tyvärr på ett sätt som inte alls passade ölet.

Oundvikligen började vi snacka om amerikanska veteöl och vilka besvikelser som kommit till Systembolaget, inte minst 312 Urban Wheat från Goose Island. Bara på skoj provade vi därför en Haystack från Left Hand som Mattias hittade i kylskåpet och den var som väntat rätt trist men kanske också lite väl gammal. Innan vi fortsatte med lite dansk öl så klämde vi oss ytterligare en hembrygd, en porter med råg och havre som Micke fått med från sin polare Oscar. Jag fick med mig en flaska hem också så det kommer ett separat inlägg om denna öl senare.
Nörrebro fick följa upp med VårSaison 2009 och Tripel de Lente Sauternes Barrel, två rätt spännande öl som inte alls var några typiska saisons eller tripel. Saisonen påminde en hel del om en gueuze med sina fruktsyrliga och lite stalliga smaker. Mycket som hände samtidigt i munnen och den krävde en del av drickaren. Tripel de Lente ville inte vara sämre den och bjöd på en kombination av honung, dessertvin, kryddor, fruktig syrlighet och fattoner. Väldigt intressant öl som Nörrebro själva tydligen är extremt nöjda med.

Sedan drack vi två av de öl som jag sett framemot att prova, nämligen Goslarer Gose Hell och Port Brewing Mongo IPA. Gose är en traditionell tysk ölstil med vete, salt (!) och koriander (den har fått undantagstillstånd från reinheitsgebot) som ingen av oss prövat förut. Saltet kände man inget särskilt av, men koriandern och vetet var framträdande och den påminde en hel del om en wit. Samtidigt hade den mer tysktypiska skumbanantoner. I slutändan blev det inte så mycket mer än en okej öl som inte alls var så spännande som jag hade trott. Mongo IPA fick mig dock att glömma den lilla besvikelsen för det var en riktigt bra DIPA. Den bryggdes för att hedra Port Brewings bryggerikatt när den dog och har varit ett hett bytesobjekt på Ratebeer. Jag tyckte att det här var kvällens bästa öl med sina toner av skönt övermogen tropisk frukt (någon som jag ibland är skeptisk till men som satt fint här). Mango, lychee, persika och päron hittade jag, samt lite tallbarr och kåda. Ganska clean maltprofil utan massa sliskiga maltsorter. Vi hittade också en Ingrid som vi jämförde med, det har blivit lite av en tradition att knäcka en Ingrid på våra provningar. Det är intressant att se hur den utvecklats, jag tycker att hjortronsmaken är betydligt mer påtaglig nu när den värsta humlen klingat av lite och faktiskt tycker jag nog den är bättre nu än när den var färsk.

Många flaskor blev det
Kvällens sista hembrygd blev Vårnatt som en bekant till mig och Micke har bryggt. Målet var att göra en lätt och blommig porter och det får man väl säga att han lyckades med även om det kanske var lite väl sent in i provningen för att verkligen uppskatta en så pass lätt öl. Sista ölen på provningen blev Sierra Nevada Ovila Dubbel som vi utsåg till kvällens snyggaste etikett. Micke påpekade att den gott kunde vart ett skivomslag till ett death-metal-album (vilket jag tror är en komplimang när det kommer från honom). Ölen i sig var bra men inte övertygande och inte nådde den upp till de bättre belgiska dubblarna. Dock kan jag väl möjligen gå med på att den hör till de bättre amerikanska tolkningarna av stilen som jag har smakat. Dess största problem var att den helt enkelt var för tunn i smaken.

Vi brukar alltid ha lite ost att tugga på under våra provningar och så även ikväll, och jag tänkte tipsa om Gruyere Etivaz som Johan hade med sig. Riktigt fin och smakrik gruyere med ordentlig karaktär. Man kanske får slanta upp lite mer än för en standardgruyere men det är det värt.
Vi hann förbi O'Connors en sväng också där jag drack en Aecht Schlenkerla Fastenbier vilket jag var väldigt nöjd med då det dels är en öl som stått på min ölönskelista och dels så överträffade den mina förväntningar då den var en riktigt, riktigt bra rököl. Kraftigt rökt skinka blandad med silkeslena toner av rostat bröd, karamell, choklad, en svag fruktighet och en touch av trä. En grym bira som också fick avsluta kvällen. Nu är jag tillbaka i Falun och ska skynda mig iväg för att hinna i tid till en ölprovning här ikväll.
Igår kväll sändes konserten med The Big 4 på Ullevi live på SVT, vilket förstås satt riktigt fint för mig som gillar metal men inte kunde vara på plats på Ullevi. När det började bli dags för Metallica att äntra scenen kände jag att det var läge att springa ner i källaren och rota lite igen. Den här gången kom jag upp med en Samuel Smith Imperial Stout i näven. En kompis köpte den till mig i Danmark förra våren och den har legat i källaren sedan dess. Bäst före var satt till april 2011.

Enda gången jag druckit denna tidigare var i slutet av en provning i våras då jag tyckte att den var lite för tunn och syrlig för att vara mer än bara en bra öl. Hur gammal den flaskan var eller hur den förvarats vet jag inte, men gårdagens öl var betydligt godare. Det fanns en svag syrlig touch men den var bara trevlig och vägde upp sötman i ölet som hade en härligt lyxig smak av fin choklad med en skvätt portvin. Den ligger bara på 7 % och för en imperial stout så var den också på den tunnare sidan av fyllighetsspektrat men det funkade riktigt fint. Skillnaden mot ölen jag drack i våras var enorm, fast den gången var förstås smaklökarna lite slitna medan detta var gårdagens enda öl. Helt klart en öl värd att lägga ner i källaren tills den passerat datumet för bäst före.

PS. För den som missade livesändningen igår eller som helt enkelt vill njuta av det igen finns hela konserten att beskåda på SVT-play i en månad framåt.
På grund av kraftiga regn på Själland så har Köpenhamn svämmats över. Vattnet på gatorna når upp till knäna på de videoklipp jag sett därifrån. Såväl Mikkeller Bar som Ölbutikken ligger i källarlokaler och Jeppe från Ölbutikken har uppgett att båda lokalerna har fått svåra skador. Vi kan bara hoppas att det inte påverkar deras dagliga affärer alltför mycket/länge.