Häromveckan skrev jag om några saker som varit flugor i ölvärlden men försvunnit mer eller mindre (länk). Vissa saker mindes man nostalgiskt, andra drog man på smilbanden åt. Eftersom det dök upp en himla massa roliga förslag från er läsare vill jag lägga ut även mina favoriter bland dessa. Tack till alla er som bidragit med förslag.
Att experimentera med olika ingredienser utöver malt, humle, jäst och vatten var stort under hela 10-talet, särskilt omkring mitten. Vissa ingredienser, så som bacon, guava och drakfrukt, har haft egna små peakar innan de hamnat i kylan igen. Ett tag fanns dock en ännu tydligare "sub-fluga" i ingredienslistorna som gick ut på att få med en shockfaktor eller äckelfaktor. Vaginaljäst, bävergäll och friterade tjurtestiklar är bara några exempel. Det ska väl dock sägas att ölet med tjurtestiklarna började som ett briljant aprilskämt. I staterna kring Klippiga Bergen, som ju inte ligger vid havet och därmed inte har några lokala ostron, kallar man friterade tjurtestiklar för just rocky mountain oysters (wiki-länk). Och oyster stout är ju en gammal ölstil, så en lokal variant för Coloradobryggeriet som låg bakom detta skulle såklart bli rocky mountain oyster stout. Det var som sagt bara ett aprilskämt från början som skojade lite med just hur knäppa saker folk stoppade i öl. Efterfrågan blev dock så stor på det fiktiva ölet att man började brygga det på riktigt.
Lite kopplat till äckelfaktor är en annan fluga, nämligen att använda kopi luwak i ölet. Alltså ett kaffe där man plockade bajs från ett särskilt mårddjur i Sydostasien. Det åt nämligen kaffebuskens frukt men bönorna passerade matsmältningssystemet och kom ut i bajset. Eftersom mårddjuret bara anses äta de bästa frukterna, tillsammans med att påverkan från magsyror och annat skulle vara positivt, anses/ansågs kaffet på dessa utvalda bönor vara en delikatess. Och såklart plockade ölvärlden upp det där (jag tror att Mikkeller var först) för att göra extra speciella kaffekryddade öl. Och såklart blev öl med bajskaffe lite av en snackis. Nuförtiden är det däremot itne något man ser särskilt ofta. Lika bra det, historien kring kopi luwak är nämligen lite för bra för att vara helt sann. Att leta upp och plocka mårddjursbajs i djungeln är tidskrävande och därför förekom det att man fångade in djuren, stängde in dem i en bur och matade dem med kaffe. Primärt är det ju trist att stödja en sådan behandling av djur och, betydligt mindre allvarligt i relation, förtog det ju också lite av poängen med att djurets urval av kaffe skulle göra det extra fint.
Vi går vidare. Själv hade jag helt förträngt dragkampen om den tveksamma äran att ha bryggt världens starkaste öl, trots att jag själv var med och avslöjade Brewmeisters bluff när de försökte roffa åt sig titeln några efter den mer uppmärksammade kampen mellan Brewdog och Schorsbräu. Och trots att jag alltid drar den historien på ölprovningar när frågan om hur stark öl det egentligen går att göra oundvikligen dyker upp. Om man verkligen kan kalla det en fluga när det egentligen bara var ett fåtal bryggerier inblandade vet jag inte, men det var något som fick mycket uppmärksamhet då och som mer eller mindre fallit i glömska nu. Att Brewdog och Schorsbräu bara häromåret gjorde ett samarbetsöl med ölet Strength in numbers som enligt utsago är starkast av dem alla hade i vart fall gått mig förbi.
På tal om stark öl brukade amerikanska bryggerier släppa sin starkare alster, t ex imperial stouts och barley wines, på så kallade bombers alltså flaskor á 65 cl. Detta var ett resultat av den amerikanska kulturen att sälja öl på flerpack och för att kunderna skulle slippa köpa ett helt sexpack med barley wine släppte man dessa öl på bomber som såldes styckvis. Eftersom det inte var någon mening att tappa på småflaskor bara för exportmarknaden fick vi stå ut med att många starka amerikanare kom på bomber. Det där har sakta men säkert ändrats och nu säljs många dylika öl på småflaskor i fyrpack istället och vi i Sverige ser dem därför desto oftare på småflaskor istället för bombers.
Något taget från en annan del av ölvärlden är företeelsen att beställa en u-båt på krogen (jag såg eller hörde i alla fall aldrig om någon som gjorde u-båtar hemma). En u-båt är alltså en shot Jägermeister, med shotglas och allt, i en stor stark. Jag minns två varianter, dels den enkla där man släppte i ett shotglas i en redan upphälld öl och dels den lite svårare där man höll ett tomt ölglas uppochner, höll shotglaset mot botten av ölglaset och vände tillbaka allt för att sedan tappa upp öl i glaset. Inbringade definitivt vissa coolhetspoäng att beställa en sådan när jag var i 20-årsåldern, det vill säga slutet av 00-talet. Jag blir lite osäker på om det här är något som faktiskt har dött ut eller om det bara är jag som inte går på samma typ av krogar (eller finlandsfärjor) längre.
Förr i tiden var vi konsumenter betydligt mer förlåtande med varierande kvalitet från småbryggarna. Man ursäktade det lite med att det hörde till charmen med småbryggerier att samma öl kunde smaka lite olika från gång till gång. Idealt ska det ju inte behöva vara så, men jag tror nog att en ursäkt var nödvändig ett tag, i ett stadie då man både jobbade med att höja kvaliteten och att få marknaden för småbryggerierna att växa. Nuförtiden finns dels fler småbryggerier som inte svajar och dels är konkurrensen mellan småbryggerierna större och då flyger inte sådana ursäkter längre. Litegrann lever det dock kvar, se belgiska bryggeriet Fantome.
Lite halvt relaterat till detta är att det under en period var trendigt med brettade öl. Relationen till stycket ovan ligger i att det inte alltid var menat att ölet skulle vara brettat. Det förekom nämligen att bryggerier upptäckte en infektion innan ölet nådde marknaden och marknadsförde ölet som brettat eller funkigt istället för att dumpa det.
Slutligen, jag nämnde senast att det blivit ovanligare med beer makers dinner och det påpekades att även event av typen meet the brewer var ganska vanliga förr men har försvunnit nästan helt nu.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar