Under en period i mitt liv gjordes ganska frekventa resor till Belgien och oftast Bryssel, vilket brukade betyda besök på Cantillon och inköp av flaskor som fick följa med hem. Oftast fanns det en eller flera specialare som fick ta upp det mesta av det begränsade utrymmet i väskan, men ibland fanns det plats över för deras vanliga gueuze. Det är jag glad över nu, för av alla deras öl som jag lagrat är det nog just Gueuze som tenderar att stå sig allra bäst. Den flaska från 2015 som inmundigades senast var närmast gudomligt god.

När jag öppnar och häller upp en Cantillon blir det som en liten ritual med att plocka fram lambickorgen från Cantillon att placera flaskan i, ta fram Cantillon-glaset och skölja det med kallt vatten, dra av kapsylen och skruva i korkskruven. Ploppa korken, kolla korkens status och så slutligen hälla upp öl i glaset.

Små detaljer som var och en bidrar med något litet för att ge ölet chansen att visa sig från sin bästa sida. Ritualen i sig själv gör nästan allra mest, den mentala effekten av att man gör något extra, något lite mer än att bara öppna och hälla upp, det förhöjer också. Den här gången hade det inte behövts.

Ölet var nämligen perfekt. Från den täta, fina skumkronan till den lätta astringensen i avslutet som satte en balans som gav en otrolig mersmak.

Det var omisskännligen en Cantillon i glaset. Jag kan inte definiera den med ord, men de har en hussmak som bara blir tydligare med ålder och som var väldigt närvarande här. Öl med sådan tydlig karaktär och personlighet är alltid kul att ta sig an.

Syran satt exakt där den skulle, uppfriskan utan toner av vinäger eller ättika. Den möttes först av en rondör med drag åt kola, vilket skvallrade om en viss ålder, och sedan av ovan nämnda astringens.

En öl i en mycket fin fas av sitt åldrande, utan minsta tecken på att något börjat förfalla. Den lär överleva många år till men jag är inte riktigt säker på varför man ska vänta när den är så bra nu. Jag har en till flaska från samma buteljering och jag blev otroligt sugen på att dricka den i närtid.

Det här är anledningen till att jag lagrar lambic.

Boulevardier är en av mina absoluta favoritdrinkar och har varit det ungefär lika länge som jag har varit någorlunda intresserad av drinkar. En besk-söt balans tillsammans med härlig bourbon som spelar med flera citrustoner. Dessutom enkel att göra med bara tre ingredienser som man alltid kan ha hemma. Så här gör man en av mina favoritdrinkar, Boulevardier.

Boulevardier omnämns för första gången 1927 i en bok med drinkrecept från Paris, då med recept enligt nedan. Trots sina stora likheter med drinken Negroni, som uppstod i Italien mindre än tio år tidigare, är det oklart om Boulevardier gjordes som en variation på Negroni eller uppstod på egen hand så att säga. Sedan föll drinken i glömska innan den återupplivades på 2000-talet, när klassiska drinkar började bli på mode igen, men då har den ofta förekommit med lite mer bourbon (2:1:1 eller 3:2:2) istället för originalets lika delar. Själv föredrar jag lika delar men gillar man den här sortens drink kan man gärna experimentera med vilken ratio man själv föredrar.

Ingredienser (1 drink):

3 cl bourbon

3 cl Campari

3 cl röd vermouth

Rör alla ingredienser med is och sila upp i ett rocks-glas med en stor isbit. Skär en bit apelsinskal, pressa det över drinken och lägg sedan ner i.

Förblandad drink

Ett alternativ till att röra med is inför servering är att förblanda alla ingredienser och lägga till ungefär 10 - 15 % vatten (detta vatten ersätter den viktiga utspädning man annars får när man rör med is) och sedan förvara i kylen. Då är det bara att ta fram och hälla upp i glas med isbit och fixa med apelsinskalet. Den förblandade drinken håller flera månader, minst, så tycker man om den kan man blanda ihop en större mängd och alltid ha redo.

Lite om spritvalet

Använd gärna en bourbon med mycket karaktär, så får du karaktär på drinken också. Det kostar lite mer men är väl värt det då det blir en helt annan nivå på drinken. Jag använder själv gärna Elijah Craig Small Batch som jag tycker är en perfekt avvägning mellan smak och pris för en bourbon att blanda drinkar på.

Valet av vermouth påverkar såklart också, men jag har inte provat någon normal vermouth som inte blir bra. Klassikern Cocchi Storico passar såklart utmärkt, så även den lite kraftigare Carpano Antica Formula. Det brukar dyka upp en sherrybaserad spansk vermut i Systembolagets tillfälliga sortiment som också funkar fint. Det enda jag själv har testat som inte blev så bra är Carpano Punt e Mes, som är en blandning av två delar vermouth och en del amaro och därmed hyggligt besk. Det blev helt enkelt för mycket beska ihop med camparin.

Campari är Campari och jag tycker den är svår att byta ut mot något alternativ här. Den kraftiga beskan är en viktig komponent till drinkens balans. Det är möjligen om man använder ovan nämnda Punt e Mes som vermouth och därmed kan byta lite Campari mot något mindre beskt, men det känns mest krångligt för att göra annat än som en kul grej. En Negroni passar annars bättre för att leka med alternativ till Campari kan jag tycka.

Variationer

En kul variant på denna drink är en så kallad Kingston Negroni, som trots namnet ligger närmare en Boulevardier än en Negroni i mitt tycke. För att göra den man byter ut whiskeyn mot lagrad jamaicansk rom. I dess original var det sorten Smith & Cross men det går förstås med annan lagrad och extra stark jamaicansk rom. Denna sorts rom har en säregen smak med bl a toner av kryddpeppar som faktiskt gör sig väldigt bra ihop med Campari och vermouth.

Ett till år går mot sitt slut och trots att det även i år varit väldigt sparsamt med artiklar här på Portersteken har det i alla varit många gångar jag funderat på om jag skulle skriva något. Någonstans finns ändå ett litet intresse att hålla igång Portersteken, men nya intressen kommer emellan, för att inte tala om livet som småbarnsförälder. Här kommer i alla fall några reflektioner från året som har gått.

Jag har bara häromveckan fått tillfälle att återbesöka Gull-Olles Ölstuga i Norrköping och bekräftat det jag upplevde för ungefär två år sedan, nämligen att det är ett riktigt bra ställe med en intressant fatlista, bra stämning och vällagad, enkel mat till väldigt slagkraftiga priser. Vid besöket för några veckor sen var det nästan fullsatt när vi gled in vid halv fem på en onsdagseftermiddag (de öppnar kl 16) och vi haffade de tre sista platserna för att kunna slå oss ner och äta och svinga en varsin bägare. När vi gick vidare noterade vi att det var ganska sparsamt med folk på övriga ställen vi passerade, så Gull-Olles gled knappast på någon allmän våg. Men det kanske passade bra in för grupper, liksom våran, som ville ut på en enklare julavslutning utan julbord.

En av årets bästa öl-och-matkombos var en hemgjord laksa (malaysisk nudelsoppa med kyckling och kokosmjölk) och Saison Dupont. Helt klockren kombination! Jag utgick från ett recept som varit med mig sedan innan jag startade Portersteken men där jag bytte ut tärnat kycklingbröst mot kycklingklubbor som jag körde sous vide några timmar och sen plockade köttet på benen från och den vätska som släpptes i påsen använde jag som buljong i soppan, jag bytte ut färskpressad lime mot tamarindpasta, adderade lite palmsocker, bytte torkade äggnudlar mot färska tjockare nudlar och istället för att toppa med babyspenat blev det en ordentlig hög med grovhackad koriander ovanpå soppan. Sjukt gott, men det som var slående var hur otroligt bra kombinationen med Saison Dupont var. Jag bara måste återuppleva detta igen snart.

I år infördes både differentierad alkoholskatt på öl från svenska småbryggerier liksom gårdsförsäljning. Jag hoppas det ger en viss lättnad för en pressad bryggeribransch. Fast kanske betyder det ännu mer att räntorna har gått ner ganska mycket och att kunderna på det stora hela borde börja få lite mer pengar kvar i plånboken vilket låter dem välja öl med lite högre pris igen.

För min egen del känner jag att ölsmaken har cementerats ganska ordentligt i ett urval av klassiska europeiska stilar. Jag tror att jag varit inne på det här redan för några år sedan och det har inte skett någon direkt förändring. Ganska bekvämt, om jag får säga det själv. Däremot fortsätter jag att utforska såväl viner som cocktails och emellanåt har jag funderat på om man skulle skriva något om vin och sprit här på Portersteken. Hojta gärna om det är något som just du vill läsa om här! Kanske skulle det kunna få igång lite mer aktivitet även för ölrelaterade artiklar.

För lite grann står det väl och väger nu om Portersteken ska få sätta punkt på riktigt istället för att ebba ut i sanden, eller ges en lättare revitalisering där det kanske kan få handla om mer än bara öl. Vin, mat, kaffe, drinkar, sprit, kanske någon cigarr - ja, livsnjuteri helt enkelt. Jag tänker att 2026 ska få ge svar på det, men berätta gärna vad du som läsare tycker.

För oss som gillar öl från Franken kommer ett riktigt spännande öl från Kalmar, där Jan-Erik "Janko" Svensson tillsammans med Ängöl har tagit fram en vollbier som tar efter så mycket som möjligt av de frankiska bryggartraditionerna. Jag har provat ölet och finner det både oväntat och gott.

Janko har själv skrivit så här om ölet:

Jag har gjort receptet i samarbete med bryggare Emil Lindén och det vi har siktat på är ett klassiskt Vollbier av frankisk typ. Bärnstensfärgat (endast basmalt, ingen karamellmalt), dubbeldekoktion, långt vörtkok med kontinental humle och saaz i slutgivan, kall jäsning, kröjsning vid omtappning.

Okej, men vad är vollbier av frankisk typ? Vollbier betyder ungefär full öl (full som i motsatsen till tom) och är en rätt så lös term, men kan väl sägas vara ungefär en standardöl. Utanför Franken används termen sällan nuförtiden, särskilt inte av ett bryggeri om deras öl, medan det hos frankiska bryggerier fortfarande är en term som används i ölnamn. Det är i Franken ofta men inte alltid en koppar- till bärnstensfärgad och underjäst öl med torr smak och omkring 5 procent alkohol. Men det kan vara såväl ljust som mörkt, samt ha en sötare ton. Janko och Ängöl verkar ha siktat på ungefär det jag just skrev.

Jag går såklart igång på beskrivningen av detta öl, så förväntningarna var ganska höga när jag knäppte av kapsylen och hällde upp i ett väl valt glas som brukar leverera bra på såväl frankiskt som tjeckiskt öl. Den omedelbara känslan är att det inte riktigt är vad jag förväntade mig, fast på ett sätt ändå väldigt nära. Smaken är kexig och helt torr, men det finns ett visst djup. Dekoktionstonerna lurar i bakgrunden, mer som en känsla eller förnimmelse av något än en smak som går att sätta ord på, och skänker glädje till gommen. Humletonerna är ädla och helt i nivå med malten. 

Det är nog det där kexiga som jag inte riktigt hade förväntat mig, utan jag hade snarare förväntat mig lite nötiga toner och lantbröd. Jag kanske tänkte för mycket på sydbayersk öl. Men det är gott även om det inte var som förväntat. Väldigt gott faktiskt. Man blir väldigt snabbt sugen på en till klunk. Det största problemet med detta öl är väl att det kommer på 33 cl, vilket för mig gör att man inte riktigt är klar med det när man nått botten av glaset. Det hade gjort sig väldigt bra på en större flaska. Eller burk, fast då hade det uppstått någon form av kognitiv dissonans och man hade tappat förankringen till Franken. Finns det en enda burklina i hela Franken?

Och så var det namnet. Ölet släpps till påsk och Janko har rötter i den småländska orten Påskallavik, som bara ligger 6 mil från Kalmar och Ängöl.

Ängöl Jankos Påskalla släpps i lokalt sortiment den 31/3, alltså nu på måndag, och man får ge 26,50 kr för 33 cl. Länk till Jankos Påskalla på Systembolaget.

Ps. Så här kan man tänka sig att det skulle vara att sitta i en tysk ölhall och dricka Jankos Påskalla.

En riktigt bra dubbelbock kan vara något av det finaste man kan uppleva i ölväg. De upplevelserna är tyvärr sällsynta, för det är dels en ganska ovanlig ölstil då den knappast är någon kioskvältare och dels är det ganska ovanligt att de som ger sig på den lyckas riktigt bra. Idag lanserade Jämtlands Bryggeri sitt försök i det lokala sortimentet på bolaget, och jag har kollat om den hör till den sällsynta skaran av riktigt bra dubbelbockar.

Det är lite oväntat att just Jämtlands ger sig på denna stil. Även om de förstås har bryggt en del lager är min bild av deras stil som en hybrid mellan det klassiskt (och neoklassiskt) brittiska och det moderna hantverksbryggeriet. Dubelbock passar inte riktigt in där, men så är den på papperet inte heller helt typisk. För stilen är alkoholstyrkan på 6,6 procent ganska beskedlig och maltnotan som innehåller maris otter men saknar münchnermalt ser nästan mer brittisk än tysk ut.

Allt det där kollade jag dock på i efterhand, så när jag smakade på Lucifer hade jag ännu inte tittat på de tekniska detaljerna (utöver alkoholstyrkan). Det börjar bra med en fin och klar mörkt guldbrun färg. Smaken bjuder på karamell, nötter och rostat bröd, men jag kan inte beskriva den som mångfacetterad. Det är tydligt på fylligheten och känslan av alkoholen att det är en lite starkare lager. Den smakar rent och fint, begår inga misstag men saknar "det".

Detta "det" som jag saknar här är något som jag i en annan dubbelbock där det funnits beskrivit som "något som jag sällan kan sätta ord på men som liksom pockar på något mer basalt smakstimuli i hjärnan, något långt in och liksom instinktivt". Det jag syftar på är något som jag vill påstå liknar smakerna från när man skapat Maillard-reaktioner, alltså exempelvis en bra stekyta. När det gäller öl associerar jag starkt denna smak med dekoktionsmäskning och när jag kollar i infon från bryggeriet om Lucifer står det inget om dekoktion. Det står faktiskt ingenting om mäskningen överhuvudtaget, men man hade nästan garanterat nämnt dekoktion om det var något man bemödat sig med.

Nu är det ju långt ifrån alla dubbelbockar som är dekoktionsmäskade, så man begår kanske inte något avsteg från gängse stiltraditioner just där (men jag är alltså lite misstänksam mot maltnotans stiltypicitet). Däremot vågar jag sätta pengar på att alla de få dubbelbockar som jag tycker är riktigt bra är dekoktionsmäskade.

Som helhet är Lucifer ändå klart godkänd och värd att prova utifrån att det dessutom är så ovanligt med svenska dubbelbockar. Just nu finns endast nio andra sådana på Systembolaget, varav minst fyra är att klassificera som olika substilar (rökbock, fatlagrade etc) snarare än "vanlig" dubbelbock.

Jämtlands Lucifer släpptes i Systembolagets lokala sortiment idag den 3 februari och är beställningsbar till alla butiker. Man får ge 29,90 kr för 33 cl. Länk till Lucifer på Systembolaget.

I min ungdom tyckte jag att det var spännande att jaga nya öl att prova. Jag höll inte reda på hur många jag hade provat, så det handlade inte om att jaga siffror, utan bara just om nya upplevelser. Jag gick lite efter devisen "new is always better", för att dra en halvobskyr popkulturell referens. På senare tid har pendeln svängt över och jag har istället hittat en stor glädje och njutning i att återvända om och om igen till ett fåtal ölsorter.

Jag tror att den där upptäcka-nytt-fasen var nödvändig, åtminstone för mig, och dessutom var den rolig och hade absolut sin charm. Det hela förstärktes väl av att som ölskribent både få en stor möjlighet att prova väldigt mycket ny öl och att som ölskribent ha ett behov (upplevt eller faktiskt låter jag vara osagt) av att ständigt prova nytt för att få stoff att skriva om och bygga en referensbank. Men nu är i alla fall den fasen över.

Nu tycker jag att det är fantastiskt att hälla upp samma tjeckiska pilsner för andra gången den här veckan och femte gången den senaste månaden. Jag vet exakt hur den kommer att smaka. Jag vet hur den beter sig om jag intar den framför grillen en solig sensommardag. Jag vet hur den beter sig till en indisk gryta och till en skomakarlåda och till raggmunkar med fläsk och till i stort sett alla andra rätter som vi brukar laga där en tjeckisk pilsner kan passa åtminstone någorlunda till. Det är inte spännande att dricka den igen, men det är inte heller tråkigt. Kvalitet som dessutom uppfyller ens personliga smak blir inte tråkigt bara för att det repeteras. Däremot är det tryggt och hemtamt, vilket ger en extra dimension. Det är som att hänga med en god vän man haft sen länge istället för att vara ute och mingla bland okända människor. Andra änden av spektret jämfört med att uppleva nyhetens behag, men lika givande.

Och det är väl egentligen det här jag vill lyfta med den här texten. Det är inget fel alls med att fokusera på att testa nya saker, men det finns också något väldigt fint att hitta i att dricka samma goda öl igen, och igen, och igen. I mitt fall är det ett fåtal som återkommer väldigt mycket.

Det här skiftet råkar sammanfalla hyggligt väl i tiden i tiden med att jag nästan helt och hållet lämnat min gamla livsstil och istället lever ett liv med småbarnsfamilj, villa och kontorsjobb. Man skulle alltså kunna tänka sig att det finns ett samband men det tror jag inte det gör. Som det är besöker jag Systembolaget tillräckligt ofta för att hinna fånga upp massor av nyheter, om jag bara ville. Jag skulle ha råd, om jag bara ville. Men jag vill inte. Jag har bara hittat ett annat sätt att njuta av öl som inte bygger på nyhetens behag.

Jag är lite intresserad  av vin, bourbon och drinkar också och lustigt nog ser konsumtionsmönstret helt annorlunda ut när det gäller vin medan det är liknande med bourbon och drinkar. Med vinet är jag fortfarande i en ganska tydlig upptäckarfas, även om det till viss del börjar röra sig mer mot etablerade favoriter även där. När det gäller bourbon och drinkar har jag redan landat i några favoriter som jag i stort håller mig till.

Jag började på allvar komma i kontakt med öl från Eskilstuna Ölkultur någon gång under tidigt 10-tal och det som gjorde att det "slog igenom" bland ölnördar måste ha varit Anders Dubbel-IPA. Så minns i alla fall jag det. Jag sprang sen på Anders, som var VD på bolaget, ganska många gånger under årens lopp. Men så lämnade Anders över stafettpinnen i slutet av 10-talet och i ungefär samma veva slutade jag jobba heltid med ölskriveriet. Lustigt nog hamnade vi båda i energibranschen och ifjol sprang vi lite oväntat på varandra på konferensen Energitinget i Eskilstuna. I år upprepades det mötet, men då var Anders beredd och lämnade över en hembrygd suröl till mig att testa. Här är mina tankar om den.

Det har gått fyra veckor sedan Energitinget, ledsen att du fått vänta så länge på ett utlåtande Anders. Du var så nyfiken på vad jag skulle tycka! Så fort jag kom hem ställde jag undan ölen i kylen så den skulle få lugna ner sig lite efter resan, och så blev den stående ett tag, men nu är den testad.

Det rör sig om en lambicinspirerad och spontanjäst kreation på 5 procent som dessutom är en blandning av tre årgångar, för att efterlikna konceptet med geuze. Anders kallar sitt hembryggeri för Galna Åsnan och detta öl har i bästa hembryggartradition fått det fyndiga namnet Åsnegås. Blandningen utgörs av hälften 2021, en tredjedel 2020 och en sjättedel 2019. Jag har inte så mycket detaljer om själva bryggningen, så hur mycket det efterliknar lambic i det tekniska (turbid mash, en ansenlig andel vetemalt, lagrad humle etc) vet jag inte. Det är därför kanske inte jättesnällt att jämföra med kommersiell lambic men det blir ändå ett bra sätt att förklara hur det smakar.

När man smakar på ölet finns en del uppenbara likheter men kanske ännu större skillnader jämfört med en typisk geuze. Såväl syrlighet som en brettig karaktär finns där, men det är en svagare syrlighet än kommersiell geuze och dessutom med ett litet drag av vinäger. Ändå finns en balans och det brettiga tar inte över.

Det är ett öl som har en tydlig karaktär av spontanjäsning men som inte är så karaktärsfullt som en geuze. Det ligger nära till hands att beskriva det som ganska snällt. Det finns en del positiva mognadstoner och eventuella ungdomliga drag har blåst förbi vid här laget. Förutom vinägertonen lyser felsmaker med sin frånvaro.

Det skulle vara intressant att prova de olika ingående delarna var för sig. Det finns klara likheter mellan en del kommersiella öl där man blandat lambic och icke-suröl, så det ligger nära till hands att tänka sig att man här fått till en bra spontanjäsning i en eller två ingående delar men att det också är en eller två delar där det inte utvecklats så mycket syra.

Trots att Anders har jobbat i ölbranschen och därför inte bör vara någon dussinhembryggare är jag imponerad hur långt han har kommit med ett första försök på den här ganska avancerade öltypen. Samtidigt är det en bit kvar till en sådan kvalitet att jag hade lagt pengar på att köpa det om ölet var kommersiellt.