Under hösten har Systembolaget genomfört ett tiotal träffar med lokala leverantörer runt om i landet för att höra vilka förbättringar de vill se i det nya lokalsortimentet. Det har resulterat i tre ändringar som i korthet är att 10-milsregeln ändras till 15 mil, att leverantörerna kan prisändra sina artiklar fyra gånger per år och att man kan välja ut enskilda regioner där man kan få möjlighet att få sin hylla i butik genom så kallat lokalt efterfrågat sortiment. En längre förklaring om ändringarna och vilka effekter det får följer nedan.

Sedan lokala sortimentet infördes har en av definitionerna på lokal producent varit inom 10 mil närmaste bilvägen från Systembolagsbutiken. Detta har gällt både före och efter ändringarna för lokala sortimentet i september. Det här ändras istället till 15 mil. Liksom tidigare gäller att man kan finnas i upp till 10 butiker. Att man överhuvudtaget har en regel om avstånd mellan producent och butik beror på att EU:s regler säger att man inte får gynna inhemska producenter och att man därför inte kan säga att sortimentet bara är till för svenska producenter.

Det finns svenska producenter (dock inte något bryggeri vad jag vet men sortimentet gäller ju även vin och sprit) som inte har en enda butik inom 10 mil och därför inte kunnat vara med i lokala sortimentet tidigare, men som nu kan få vara med. Övriga producenter gynnas också eftersom det blir större geografisk spridning på butikerna man kan kvala in i. En cirkel med radie på 15 mil täcker en 125 % större area än en cirkel med 10 mils radie. Det här är nog framförallt nyttigt för producenter i norra Sverige.

 -Vi förbättrar för de tillverkare som har långa avstånd till Systembolagets butiker. Genom att utöka gränsen till 15 mil så får framförallt våra kunder på landsbygden fler lokalt och småskaligt tillverkade drycker på butikshyllan. Likaså underlättar vi så att dessa drycker, utifrån kundefterfrågan, ska kunna finnas på butikshyllan lite längre bort från tillverkningsstället, säger Systembolagets presschef Lennart Agén i det informationsmail som gått ut till dryckesskribenter.

Att man kan prisändra fyra gånger per år, i samband med övriga sortimentsändringar som sker första helgfria dagen i mars, juni, september och december, gör att det blir lite flexiblare för producenterna. Exempelvis om en bryggare ser att deras öl säljer dåligt kanske de vill sänka för att rädda upp försäljningen. Eftersom det är försäljningen som ligger till grund för om man ska få finnas i sortimentet är detta absolut en fördel. Det kan också vara lämpligt i den omvända situationen, där ett öl säljer bättre än bryggaren hinner leverera, då det kan finnas utrymme för en prishöjning och ändå sälja allt man hinner brygga. Det här är för övrigt samma regler om prisändringsfrekvens som gäller för de övriga sortimenten.

Lokalt Efterfrågat Sortiment (LES) innebär att en produkt kan komma in i en butik var som helst i landet om butikens kunder har tillräckligt stor efterfrågan på den artikeln. Detta sortiment är tillgängligt för alla leverantörer och alla produkter, oavsett om det är lokalt eller inte. När TSLS infördes i september kunde producenterna välja om deras produkter skulle vara valbara för LES eller inte. Detta innebar dock att en produkt från Malmö kunde hamna i tre lokala butiker genom TSLS och en butik i Kiruna genom LES, vilket kanske inte är så intressant för en sådan producent.

Däremot kan det vara intressant för en sådan producent att komma in i butiker i södra Sverige genom LES. Det blir nu också möjligt då producenterna själva kan välja i vilka regioner deras produkter ska utvärderas för LES. Utvärderingen bygger i stor grad på försäljning av produkten i butiken och en förutsättning för att en produkt ska utvärderas för LES är därför att producenten gjort den beställningsbar till butikerna genom att skicka den till Systembolagets depå i Örebro.

Sammantaget bör dessa tre förändringar, på sina olika vis, leda till större möjligheter för en produkt att hamna på hyllan i en butik den annars inte skulle hamna i. Därmed breddas också utbudet för oss kunder, även om förändringarna i första hand påverkar producenterna.

Förändringarna kring LES och avståndsregeln införs 5 februari. Första möjligheten att prisändra artiklar i TSLS blir sortimentsändringarna som sker i mars 2015.

Vilket glas som är bäst att dricka stout ur är väl en evig fråga (?) och så här på stoutdagen kanske som mest aktuell (?). Jag testade hursomhelst tre olika typer av stouts av olika styrka ur tre olika glas, inklusive det så kallade Stoutglaset. Det var däremot ett annat glas som tog hem det för mig.

Utan att ens ha noterat att det är International Stout Day idag svängde jag förbi bolaget och plockade upp lite olika stouter för att utföra mitt glastest och väl hemma upptäckte jag vilken dag det var idag. Passande slump så det var ju bara att köra. Lustigt nog hade den eminente Bark haft ungefär samma idé (och hann publicera sina resultat först) och de kan man läsa här.

Mitt testupplägg är lite annorlunda. Tre glas testas med tre öl. Det finns en arsenal av glas som skulle vara intressanta att testa men jag begränsade mig till tre stycken. Det så kallade Brüssel provsmakarglas, Stoutglaset från Spiegelau och så kupan ur Spiegelaus serie Beer Classics, som syns i nämnda ordning på bilden ovan. För att testa dessa valde jag tre olika typer av stout. En lätt och torr stout i form av Guinness Draught, en lite sötare och starkare mjölkstout i form av Summer Wine Mokko och en rejäl imperial stout i form av den klassiska Great Divide yeti.

Rakt på sak och Guinness först. Utseendemässigt ser den bäst ut i Stoutglaset, för även om jag aldrig varit någon inbiten Guinnessdrickare sitter det inpräntat att dess speciella look ser bäst ut med lite volym och höjd. Däremot är Stoutglaset sämst ur smaksynpunkt där Guinnessen upplevs tunnast och där dess lilla syrlighet känns som mest. Fylligast och mest chokladig blir det i Spiegelaukupan och Brüsselkupan hamnar någonstans mittemellan. Guinness är kanske också en öl där man vill kunna hälla upp hela burken i ett svep och då är Stoutglaset bäst då det rymmer 50 cl jämfört med 44 cl i Spiegelaukupen och 40 cl i Brüsselkupan, som är avsett mer som ett större provningsglas.

Vidare till Mokko Milk Stout på 6 %. Medan sötman är lika framträdande i alla tre glas känns den mer sockrig i Stoutglaset medan den är mer slät och integrerad i de andra två glasen. Utöver det märker jag inga tydliga skillnader glasen emellan.

Till sist den store starke Yetin. Skumbildningen är överlägset bäst i Stoutglaset, sett till volym, struktur och livslängd. Doften är däremot som livligast ur Spiegelaukupan och mest tillknäppt ur Brüsselkupan. Även smakmässigt blir det något mer tillknäppt ur Brüsselkupan och mer öppet ur Spiegelaukupan, medan det blir en lenare smak i Stoutglaset. Även här kan det vara värt att fundera på volymerna som glasen kan hålla och där i alla fall min personliga smak säger att Spiegelaukupan är bäst anpassad för den mängd man vill inta av en imperial stout och samtidigt ha lämpligt avstånd mellan skumyta och glaskant.

Sammanfattningsvis står det alltså mellan Stoutglaset och Spiegelaukupan där den senare vinner och blir första val för mig. Det är också ett utmärkt glas för flera andra kraftigare öltyper. Vill man sedan bredda glasgarderoben är inte Stoutglaset något dumt val.

Alla tre glas är varuprover. Stoutglaset från Sejdelshoppen, Brüsselkupan från Barshopen och Spiegelaukupan från Spiegelau

Nästa vecka är det dags för andra upplagan av All In Beer Fest och efter att ha varit fjolårets trevligaste svenska festival har de en del att leva upp till. På ölsidan ser det väldigt lovande ut med 28 mycket intressanta bryggerier. Vi tar en titt på vad som komma skall.

Framgångsreceptet i fjol byggde på en liten storlek som gav en personlig atmosfär och bra möjligheter för direktkontakt med bryggarna, obefintlig trängsel och full fokus på bra öl. I år har man gjort festivalen lite större, från 300 till 600 biljetter per pass (finns fortfarande lite biljetter kvar) men samtidigt har de varit väldigt medvetna om att den intima atmosfären var en framgångsfaktor ifjol och har arbetat för att behålla det.

Om de så här med en dryg vecka kvar har fler bryggerier att presentera låter jag vara osagt, det var trots allt bara några dagar sedan som danska Spy Brews deltagande annonserades. Däremot säger jag att de 28 bryggerier som nu är annonserade utgör en mycket lovande lineup. Vilket förstärks av att de 62 öl som hittills annonserats är en samling riktigt intressanta öl där många inte serverats i Sverige förut eller åtminstone inte varit särskilt lätta att få sig ett smakprov på. Jag har för övrigt en lista med de öl och bryggerier som hittills presenterats och som kommer uppdateras när fler öl avslöjas.

De två amerikanska bryggerier som deltar är de som kanske också sticker ut allra mest. Dels det väletablerade Cigar City med en lång rad toppöl på sitt CV och dels nya J Wakefield Brewing som i korthet kan beskrivas som en extremt hajpad hembryggare som nu är på gång att starta kommersiellt. Jag skulle säga att det är läge att prova alla öl från dessa två bryggerier då det blir en rätt unik chans att prova dem inom Sverige, utom möjligen Cigar City Invasion som lär dyka upp på andra håll (om den inte redan gjort det).

Omkring dussinet av de 28 bryggerierna är mer eller mindre Göteborgsbaserade så den lokala anknytningen är också stark. Visserligen har den Göteborgska ölscenen börjat få en större spridning i landet, men här finns en utmärkt chans att smaka på det senaste från ett av Sveriges hetaste ölområden just nu. Sad Robot övertygade i fjol och öl från Beerbliotek och All In har aldrig gjort mig besviken men hela GBG-gänget brukar vara intressanta.

En öl som jag absolut inte vill missa är Brekeriet/Ängö Ängelbrekt som är den fantastiska Ängö Oktoberfestlig som skickats till Brekeriet för att sekundärjäsa med deras brettstam. Jag vågar inte riktigt sia om brettjäst oktoberfestöl blir bra men jag ska definitivt ta reda på det.

Jag försöker intala mig själv att jag kan tygla min inre ticker men det är tamejtusan svårt att inte vilja prova allt nytt som dyker upp på All In Beer Fest.
De bästa julölen i måndagens lokala släpp
Av de 16 öl som släpptes i lokalsortiment igår är fem så pass defekta att de är totalt odrickbara medan ytterligare fyra har märkbara defekter. Mitt i misären finns som tur är också ljusglimtar som vi kan tacka Hantverksbryggeriet, Åre, Sundbyberg, Ängöl, Charlis och Rådanäs för.

[Namn]
[Art.nr., Ursprung, Pris, Volym, Alkoholhalt]
[Mitt omdöme]

Bålsta Eklöws Julöl
30056, 39,90 kr, 33 cl, 6,2 %
Oren, plastig smak. Otäck. Nej tack...

Charlis Julefrid
30059, 29,50 kr, 50 cl, 6 %, Varudepå
Maltdriven smak med kola och fudge med en mild humlighet i slutet. Trevlig maltiga nyanser. Enkel men rätt så sjyst i alla fall.

Charlis Lakriz
30060, 33,30 kr, 50 cl, 6,7 %, Varudepå
Sötlakrits, soja och grovt bröd i doften. Smaken har tydliga sötlakritstoner tillsammans med en något chokladig maltighet och rågbrödssmak.

Folkared 15 Deer Beer Christmas Ale
30057, 31,30 kr, 50 cl, 4,8 %
En fjärdedel av innehållet lämnade flaskan direkt vid öppning, vilket även upprepades när nästa flaska öppnades senare i provningen. Något oren smak med en mild syrlighet. Någonstans där bakom kan jag känna en rostad, lite kärv smak. Nej tack...

Hantverksbryggeriet Julnarren
30054, 39,90 kr, 33 cl, 7 %, Varudepå
Murrig smak med djupa malttoner med drag av knäck, vörtbröd och mörk sirap. Välnyanserat och riktigt trevligt.

Marbäcks Santa's Mörka Vinternatt
30062, 29,70 kr, 50 cl, 5,1 %, Varudepå
Luktar lite åt gödselhållet och smakar syrligt och rejält orent. Odrickbart. Nej tack...

Onsala Gathenhielm Vintervitt
30063, 92 kr, 70 cl, 5,5 %
Kvalmigt söt smak med mindre orenheter. Rejäl mousse. Lite nötig, kakig smak och toner som drar åt porshållet.

Skummande flaskor var en vanlig syn i det här gänget

Onsala Gathenhielm Vinthunden
30064, 33,40 kr, 50 cl, 5,1 %
Plastig doft och med så mycket kolsyra att ölet bara blir till skum i munnen. Därför blir det svårt att ens känna någon smak men med tanke på doften kanske det var bäst så den här gången. Nej tack...

Qvänum Vinter 2014
30065, 49,50 kr, 50 cl, 5,5 %, Varudepå
Oren smak med plastighet och grönsaker. Bakom det finns en trevlig kolanyanserad maltsmak men felsmakerna stör tyvärr lite för mycket.

Rådanäs Ekologiska Vinterbajer
30066, 29,50 kr, 50 cl, 5,8 %, Varudepå
Nougat och nötter i smaken samt en lätt liten syrlighet och lite gröna toner. Drickbart åtminstone.

Rådanäs Porter
30069, 21,90 kr, 33 cl, 5,6 %, Varudepå
Choklad och bränt socker med rostad beska och med nyanser av kola. Enkel och trevlig porter!

Sundbybergs Köksbryggeri Julöl 2014
30067, 36 kr, 33 cl, 6,2 %, Varudepå
Julkryddig doft och smak med lite drag åt pepparkaksdeg. Liten syrlighet i smaken som möts av runda malttoner. Funkar fint.

Villovägens Falu Julöl
30068, 37,50 kr, 33 cl, 5,6 %
Doftar cementdamm och nötter, vilket är en rätt udda kombo. Smaken är högst märklig och påminner lite om en strand på västkusten med uppspolad tång och brännmaneter. Mycket märklig.

Västergården Tjockö Skärgårdsjulöl
30070, 22,90 kr, 50 cl, 5,5 %
Syrlig, oren smak och en rejäl gusher. Odrickbart. Nej tack...

Åre Christmas Ale 2014
30072, 147,50 kr, 75 cl, 7,3 %, Varudepå
Lätt julkryddig med fina nyanserade malttoner och bra djup i smaken. Drag av fudge, chokladkola och torkad frukt. Mogen smak. Trevlig helt klart, men närmare hundrafemtio pix för en pava? Tveksam prissättning om än god smak.

Ängö Kalla Tiders Ängöl
30071, 31,90 kr, 50 cl, 5,8 %, Varudepå
Härlig maltkropp med toner av sirapslimpa, nougat och lite choklad. Småsöt och mycket rund smak. Härlig!

Trondheimska bryggeriet Austmann med Thomas Sjue i spetsen har inte funnits längre än 1,5 år men har redan vunnit massor av lanseringar på Vinmonopolet och därtill flera priser i internationella öltävlingar. Namnet syftar på män från öst, alltså vikingarna som seglade västerut, men nu är det mot öst de styr skeppet, närmare bestämt mot den svenska marknaden.

Under förra veckan turnerade Austmann genom Norrland och avslutade sedan Sverigebesöket under gårdagen med en hybrid mellan provning och beer makers dinner på S:ta Clara Bierhaus i Gamla Stan i Stockholm. Där berättade Thomas historien om det unga bryggeriet som redan vunnit stor mark i Norge.

Bryggeriet drivs av en grabbtrio som förutom Thomas består av Anders Cooper och Vinko Sindelar. Att få lån för att starta bryggeri var inte lätt för tre unga killar utan eget kapital och efter flera års planering och drömmande höll allt på att gå i stöpet när banken sa nej till låneansökan. Räddningen kom från familjen då två av grabbarnas mammor och den tredjes moster gick ihop som borgenskvinnor vilket fick banken på bättre humör. Deras insats hyllades sedan med ölet Tre Gamle Damer, en lätt ljus ale i belgisk stil.

Banklån var inte lösningen på alla problem. Att skrubba i ordningen byggnaden som skulle inhysa bryggeriet visade sig vara klurigt mitt i vintern i massiva minusgrader. Att ha igång värmen under iordningfixande av byggnaden var för dyrt och istället fick de blanda i antifrysmedel i vattnet för att det inte skulle frysa till is när de skrubbade golv och väggar. När de sedan skrapades ut för dörren frös det och bildade stora isfläckar utanför dörren, något som markägaren inte var det minsta nöjd över.

När det väl kom igång fick de en flygande start, med 13 lanseringar på Vinmonopolet, Norges motsvarighet till Systembolaget, under sitt första halvår vilket är rekord för ett norskt bryggeri. Det satte höga krav på produktionstakten och liksom med Systembolaget finns negativa konsekvenser om man inte kan leverera utlovad volym i tid. Det fanns inga alternativ till att lyckas alltså, men det gick också vägen. Samtidigt gav det också innovationstakten en rejäl skjuts då man fick arbeta med en mängd olika recept på stor skala på en gång.

Austmann brygger sin öl i öppna jäskar till skillnad från de cylindrokoniska tankar som är mer eller mindre branschstandard. Det ställer högre krav på renligheten (jästankarna står i ett eget rum med filtrerad ventilation) och kräver en högre arbetsinsats, men betalar också tillbaka, bland annat i form av friskare jäst. Vanligtvis återanvänder ett bryggeri sin jäst 7-8 gånger, sen anses risken för muteringar och annat vara för stor. Austmann kan istället skörda sin jäst direkt från ytan i jäskärlen, det vill säga där den allra friskaste jästen befinner sig, Deras två jäststammar har inte bytts ut en enda gång och är nu inne på sammanlagt 80 generationer.

Ordentliga råvaror står också bryggarna varmt om hjärtat. De 50 kg blåbär som används till varje brygd av deras blåbärsstout är knappast billiga i inköp och att skala de 15 kg färsk ingefära som används till varje brygd av Miss Saison tar sin lilla tid. Men det är det värt tycker Austmann. Just Miss Saison har också en särpräglad kryddig smak där ingefäran står i centrum men där kryddningen med limeblad och citrongräs också märks tydligt. Att arbetsnamnet på ölet var "thaisoppa" säger väl en del.

Allra bäst av ölen som avsmakades tyckte jag att deras choklad- och körsbärsstout samt deras hallontripel var. Stouten har en lätt syra som lyfter bärsmaken som i sin tur gifter sig väldigt fint med chokladsmakerna, utan att något tas över och dominerar, utan det är tydligt att det är välgjord stout i grunden. Hallontripeln Fader Halvar är kanske inte lika lätt att känna igen som en tripel men istället får man riktigt härliga hallontoner, med lätt bärsyrlighet och en rund sötma. Vuxensaft beskriver sådana här öl bra.

Och förresten, om ni aldrig har smakat schnitzeln på S:ta Clara är det hög tid att ni göra det. Jösses säger jag bara.
I den andra julölshalvan hittar vi favoriterna bland de mörkare och tyngre pjäserna. Bland annat en fantastisk trio från Mohawk och två riktigt härliga öl från Sigtuna och S:t Eriks. Här är snabbrecensioner på julölen från M till Ö.

Få saker är så hemtrevligt, avslappnande och tryggt som en bra burgare med en bra öl till. I Uppsala finns flera ställen med bra burgare men när man söker efter kombinationen bra burgare tillsammans med bra ölutbud är det tre ställen som står ut. Pipes of Scotland, O'Connors och Churchill Arms. Efter att ha testat alla tre har jag utsett min vinnare.

Den korta historian är att Churchill Arms har bäst burgare. Smakrik och saftig, med gott bröd och bra uppbyggnad. Därtill riktigt bra pommes (med skal) och bra dippsås som följer med. Och så slipper man slabba med coleslaw, det hör ändå riktigt till burgaren för mig. Några pinnhål över konkurrenterna både i burgarsmak och i helhet.

Börjar man titta på lite fler parametrar blir det däremot en längre historia. Churchill Arms må ha den bästa burgaren men medan de har ett rätt så sjyst ölutbud ligger de ändå klart efter både Pipes och O'Connors på den punkten, framförallt på fatölssidan. Med bara två gästfat är det inte mycket plats att rotera på även om det har dykt upp riktigt bra grejer där emellanåt. De fasta faten är förvisso rätt hyggliga men inget man inte hittar någon annanstans.

Tittar man på kostnad och prisvärdhet är det Pipes som är ohotad etta. Deras after-work-deal med en burgare och en valfri fatöl för 149 kr fram till kl 19 på vardagar är det ingen av de andra som kommer i närheten av att slå. Deras burgare må se sig slagen av både O'Connors och Churchill Arms men står ändå stadigt och utbudet av fatöl är alltid bra med nio roterande fat.

O'Connors burgare kostar mest i sällskapet men här finns å andra sidan vanligtvis det bästa ölutbudet, särskilt om Loyaltybaren är öppen för stunden (vanligtvis fredag- och lördagkvällar). Är burgaren ett inslag i en längre kväll där man vill ha ett stort ölutbud är det här kanske bästa valet. Å andra sidan är det så korta avstånd mellan dessa tre ställen att det är väldigt smidigt att äta och ta en öl på ett ställe för att sedan fortsätta på det ena, den andra eller båda andra krogarna.

Det är med andra ord inte alltid ett helt enkelt val om var man ska käka sin burgare i Uppsala men det är å andra sidan något av ett lyxval att välja mellan dessa tre krogar.