Under Drie Fonteinens Open Door Days i början av september ifjol släppte de en ny, unik kreation vid namn Zenne y Frontera. Namnet har sin förklaring i vad själva ölet är för något, nämligen lambic som lagrats i ett år på 40 år gamla Oloroso- och Pedro Ximénez-fat. Zenne för platsen där ölet kommer ifrån, Frontera för platsen där faten kommer ifrån. En öl tänkt för att överbrygga gapet mellan öl och vin. Nu har flaskor letat sig fram till Akkurat, som är den enda krog utanför Belgien som har fått in ölet. Därmed hög tid för en recension!

Det här är inte riktigt en geuze i meningen en blandning av lambic av olika ålder, utan det är en ung lambic som lagrats på 40-åriga Oloroso- och PX-fat. Totalt rör det sig om nio Olorosofat och tre PX-fat, vilket har gett lambic till omkring 4000 flaskor. Akkurat fick nyligen in 60 stycken, varav cirka hälften var kvar vid mitt besök.

Det här är en öl som behöver dekanteras och luftas för att hitta sin fulla potential, vilket också personalen på Akkurat gör åt en.Väl i glaset bjuder det på en arom som man kanske inte är helt van vid från lambic, med toastade toner, sherry, druvor och russin. Mjuk men invecklad, så man skulle kunna spendera mycket tid på att identifiera alla toner i doften.

Smaken är inte heller riktigt vad jag väntade mig och här börjar man minnas intentionen med att låta ölets och vinets värld mötas. Smaken är inledningsvis mjuk med fruktiga toner av sherry och druvor. Funkigheten är tillbakadragen, medan de toastade tonerna från doften hittar fram igen. Syran kommer först i avslutningen men är mild och angenäm.

Jag samtalade med en äldre herre bredvid mig vid baren och bjöd honom på ett smakprov. Han var först tveksam till att ta emot det då han tyckte att han på äldre dagar börjat få svårt för att hantera syran i lmbic. När han väl ändå provade blev han mycket nöjd med den milda syrligheten i ölet och tyckte det var mycket gott. Jag hoppas du fick kul på festen du skulle vidare på sen.

En flaska på Akkurat går loss på 695 kr och Stene har intygat att priset inte kommer att höjas. De prisrapporter jag har hört från Belgien anger priser kring €50 där nere.

Helt klart en upplevelse!

(Sheryfaten har för övrigt blivit återfyllda så det kan komma mer av denna öl.)

En del öl går förstås att lagra men de allra flesta är trots allt sådana som är bäst att dricka färska. En del kommer bara som fatöl, vilket inte ens ger konsumenten ett val kring när den ska drickas. Visst finns det riktigt bra öl som är tillgängliga året om, men många öl som erbjuder smakupplevelser i världsklass får vi kanske bara chansen att dricka vid något eller några tillfällen om året. Det är inte bundet till årstiderna, men det blir ändå en sorts säsongsvara.

När Akkurat kör Frankenfestival och serverar utmärkt tysk pilsner, vollbier, kellerbier, märzen, rauchbier och så vidare i veckorna två är det den kanske enda chansen på hela året att inom Sverige kunna dricka öl av de typerna i absoluta toppkvalitet. När Omnipollo trycker ut en ny batch Astral är det en av få chanser att dricka riktigt bra IPA på fat som man vet är tokfärska. När Pilsner Urquell drar upp ofiltrerad och opastöriserad öl till Sverige, ja då gäller det att passa på.

I vårt globaliserade samhälle är vi vana att kunna få vad vi vill, när vi vill. Och visst kan vi köpa tomater mitt i vintern, men vill man ha riktigt goda tomater, ja då gäller det att köpa dem när de faktiskt är i säsong. Lite så är det också med öl. Vissa typer av öl i alla fall.

Några årstidsbundna säsonger är det inte riktigt tal om, även om vissa saker händer samma tid varje år. Ytterligare en liknelse med frukt och grönt är att man i många fall kan resa till platser där "säsongen" för en viss typ av öl är betydligt längre, eller finns året runt. Åker man till amerikanska västkusten hittar man grym IPA utan problem. Åker man till södra Tyskland kan man dricka lageröl i toppklass. Åker man till Pilsen kan man dricka ofiltrerad och opastöriserad Pilsner Urquell på plats. Året runt.

Att det i det här så globaliserade samhället finns kvar såväl lokala och regionala specialiteter som kan dyka upp i Sverige någon gång per år och som annars är något man måste resa för att uppleva, det är något som bidrar väldigt mycket till min uppskattning för öl. Det blir mer naturligt och i samma veva också mycket mer romantiskt. 

Bra öl har vi på hyllorna och i kranarna för jämnan, och en del öl kan man spara i flera månader eller till och med år, men några av de där allra bästa upplevelserna måste man vara närvarande där och då för. Jag bryr mig inte så mycket, tror jag i alla fall, om hur många (eller få) flaskor som görs av en öl eller hur mycket hype den har fått. Däremot tycker jag att den där känslan av att det man dricker bara finns under just de dagarna och sen inte igen förrän nästa år, eller att det bara finns på den plats man har rest till, är svårslagen.

Skulle det inte vara bättre om de här upplevelserna var tillgängliga året runt? Ur någon sorts sensorisk synpunkt, så visst, men charmen skulle försvinna. Vi har trots allt ändå tillgång till en hög nivå på det mesta under hela året. Men så kommer de här tillfällena då man får det där lilla extra.

Nåväl, det hela är bara en liten betraktelse på något som jag tycker om med vår ölvärld. Vad tycker ni?

Nästa vecka släpps en öl som nog många med mig har hoppats på skulle dyka upp, nämligen en bourbonfatslagrad variant av Nynäshamn Bötet Barley Wine. Jag har haft möjlighet att testa ölet redan nu och kan väl bara säga att det har varit rättfärdigade förhoppningar.

När krogen Man in the Moon fyllde 20 år gjorde Nynäshamn en väldigt limiterad bourbonlagrad variant av sin Bötet Barley Wine. Så limiterad att det bara fanns ett enda fat (eftersom den lagrats på ett litet bourbonfat). Då blev den väldigt hyllad.

Nu har Nynäshamn haft den goda smaken att återigen lagra Bötet på bourbonfat men den här gången i lite större skala. Hela 6000 flaskor á 25 cl kommer att släppas på Systembolaget den 22/4. Ölet som bryggdes 2014 har först fått mogna på ståltank och har sedan lagrats på bourbonfaten.

Det här är ingen bourbonbomb utan ett barley wine som i första hand smakar just barley wine, med extra toner av bourbon, vanilj och ek. Ungefär vad man förväntar sig av en kreation från Nynäshamn, som sätter stor stolthet i att göra balanserade öl. 

Doften är något anonym, vilket även olagrad Bötet kan vara emellanåt men i smaken öppnar nyanserna upp sig. Karamellen, fudgen och frukten från grundölet har fått nya smakvänner i en bourbonton som främst ligger i början av smaken, en vaniljton i mitten och en ekton som ligger i bakgrunden hela vägen. Eken ger också en lätt strävhet som gör ölet stramare och minskar upplevelsen av sötma.

I eftersmaken får ektonen sällskap av en lätt humlig ton, men ölet har en väldigt mild beska. Tillsammans med att sötman inte heller är särskilt stor ger det en stor kontrast i smakintensiteten jämfört som gör att det känns en liten aning tunt i avslutningen, men den detaljen är också det enda jag har anmärka på.

När Bourbon Bötet släpps kommer det att kosta 44,60 kr per flaska. Det är några kronor för 25 cl öl, men det kommer det också vara värt om man gillar Bötet.

Under helgen i Tallinn använde vi förstås tiden runtomkring Tallinn Craft Beer Weekend till att utforska Tallinn ur ölperspektiv. För min egen del blev jag positivt överraskad i det stora hela, även om det också fanns ställen som knappast behöver besökas. Att många av de bättre ställen ligger inne i gamla stan eller bo gångavstånd därifrån gör också att det är lätt att utforska öllivet till fots.

Kombinationen av närheten till vårt boende och det tidiga öppnandet gjorde att Hell Hunt blev vårt första besök. Deras öl (och cider) under eget namn konstaterade vi ganska fort att man kan hoppa över och det internationella utbudet är inte särskilt upphetsande för en svensk. Däremot har de flaskor från en dryg handfull estniska småbryggerier vilket gör att det trots allt kan vara värt ett besök.

Vidare till Põrgu som ligger i en källarlokal mittemot en gammal kyrka. Sightseeing! När man väl lyckats dra ut någon av de tunga stolarna med solida stålramar kan man kika runt i en omfattande ölmeny. Mycket importerat men också mycket estniskt, framförallt mycket från de bättre bryggerierna. Här finns också några kranar med bland annat öl under eget namn som var riktigt bra. Här hade jag gärna hängt mer men öppettiderna var inte helt kompatibla med vårt schema i övrigt.

Flera av pubarna har egen mat men vill man gå till en riktig restaurang kan jag rekommendera ett besök på Von Krahli Aed som ligger mycket nära Põrgu. Just under veckan för vårt besök hade de en specialkomponerad trerättersmeny som matchats med tre öl från Põhjala. Det helt perfekt pocherade ankägget i förrätten imponerade riktigt mycket, även om smakkombinationerna inte var helt balanserade. Deras vanliga meny kan se något enkel ut men om den håller samma tekniska nivå som den här specialmenyn lär man inte ångra ett besök. 

Just Põhjala har också ett eget ställe, Speakeasy. Ett litet krypin som är extremt enkelt inrett med spånskiveväggar och stolar som verkar vara hämtade från en skola, men också med en större uteplats. Här serveras förstås flera av deras egna öl både på kran och flaska, samt att de har en del flaskor från ett fåtal vänbryggerier, bland annat Lervig. Det riktigt fina här är att även om de inte har någon egen mat så kan man beställa mat från grymma Burger Box som ligger vägg i vägg. Det finns till och med en liten lucka i väggen in mot det Burger Box som man får sin levererad igenom.

Ställen som Beer House och Brewery Õlleklubi springer man lätt förbi när man går runt i gamla stan men man bör inte spilla sin tid på dem. Ölen på dessa bryggpubar är nämligen inget att ha. Möjligen kan man gå in Beer House och ta en pretzel med superstark senap, bara för den upplevelsens skull.

Sist men inte minst är Koht verkligen värt ett besök. Som ett litet vardagsrum med en bar, och som håller öppet väldigt sent om man gillar att bärsa till morgontimmarna. För att vara så litet har det väldigt mycket öl, både på fat och flaska samt med stort fokus på estnisk öl och cider. Vägg i vägg ligger också en liten ölbutik som verkar vara en av de bättre i stan. Själva puben ligger innanför och är väldigt anonym utifrån, men har du gått till Lai 8 och hittat ölbutiken så har du hittat rätt.

Ni kommer väl ihåg mitt löfte att uppmärksamma fler grymma öl i det fasta sortimentet? Specifikt sådana som kanske faller utanför de rådande trenderna. Det är dags igen och den här gången blir det en titt på ölet som satte igång hela tanken med en sådan artikelserie, nämligen Traquair House Ale som är en av världens allra bästa scotch ale.

Traquair House Ale har nu funnits på Systembolaget i några månader och jag hoppas att det får många till på sig utan att försvinna från hyllorna. Det är ett öl som saknar motstycke i Sverige och särskilt på Systembolaget. En scotch ale, eller wee heavy som stilen ibland också kallas, som klockar in på 40:e plats på Ratebeers topplista för stilen, men då är i stort sett alla öl på platserna 1-39 amerikaniserade varianter. Så när jag kallar Traquair House Ale för en av världens i mitt tycke bästa traditionella scotch ale verkar jag vara överens med en hel del andra.

Tradition är det också gott om på Traquair House, en skotsk herrgård med anor från 1400-talet. Själva bryggeriet är bara en liten del, halvt undangömt i källarvåningen i ena flygeln. Det har i sin tur anor från 1700-talet men stod länge oanvänt, tills det grävdes fram av den förre lairden Peter Maxwell Stuart och fortfarande visade sig vara i användbart skick. Nu har det kompletterats med något modernare utrustning men de gamla jäskaren i rysk ek används faktiskt fortfarande.

Traquair House Ale är bryggeriets flaggskepp och en av en handfull öl i regelbunden produktion. Med dess mahognyfärg och fylliga doft vet man nästan innan man smakat ölet att det kommer vara fullt av maltig härlighet. Utan att bli sött är munkänslan kraftig, fyllig och riktigt...tja...brittisk. Det är inte många öl häromkring som lyckas med att få till en sådan munkänsla, som genast gör att man börjar fundera på var man lagt receptet till sin favoritstuvning.

Smakerna drar åt toffee, fruktkaka, plommon, dadlar, sirap och lätt sherry. Kanske är det som jag inbillar mig men ibland hittar man en svag liten ekton också. Ölet är fint nyanserat och tillsammans med munkänslan skapar det en djup smakupplevelse. När man svalt ölen börjar man omedvetet smaka mot gommen för att sedan svälja igen. Humlesmaker? Nä, en mild beska bara, mer behövs inte här.

Det blir nästan fel att skriva om det här ölet på våren, för det är på många sätt en höstöl med smaker som bara skriker efter vilt, rotfrukter, grytor och långkok. Det gör sig också fint med en mildare cigarr, då ölets sötma lockas fram och blir lite tydligare. 

Det här är definitivt en öl att återkomma till. Är det så att man upplever att ölet är lite spritsigt och kanske till och med har tydliga estrar åt bananhållet, ge då ölet en månad eller två så kommer det mogna in till den härliga smakprofil jag beskrivit här.

Är man nyfiken på att läsa mer om Traquair har jag skrivit lite om ett besök på herrgården här. Dessutom har jag skrivit en något längre porträttering av House Ale i c/o Hops #13.

Under helgen som gick arrangerades Tallinn Craft Beer Weekend, en festival som plockat de bästa bryggerierna från Estland, slängt in några ryska och lettiska toppbryggerier i mixen och toppat med några internationellt erkända bryggerier och fantombryggare från bland annat USA, Storbritannien och Danmark. En balt tillställning där det var lett att hitta bra öl!

Det här var andra året som TCBW arrangerades men första gången jag besökte det hela. Det var till och med första gången jag satte min fot i Baltikum. Den fotnedsättning blev dock några timmar senare än planerat. Tjock dimma över Tallinn på torsdagsmorgonen gjorde att vårt lilla propellerplan fick vända tillbaka till Arlanda efter att ha tagit några varv över Tallinn. Efter en stunds väntan på marken kom klartecken för ett nytt försök och den gången gick det bättre.

Upplägget liknar det på Copenhagen Beer Celebration, på så sätt att en biljett för inträde och därefter fria smakprov samt att varje utställare har två kranar att servera sin öl på. Till skillnad från CBC som kör med två pass per dag var det däremot bara ett pass per dag i Tallinn, men alla utställare bytte sina fat ungefär halvvägs genom passen. Ölmässigt kan man väl säga att det blev som två pass per dag ändå alltså. Med 31 deltagande bryggerier och fantombryggerier var de sex timmarna per dag alldeles tillräckligt för att prova sig igenom det man ville prova, ta sig en matbit och hinna med det man vill prova efter ölbytet. 

Bakom festivalen står estniska Põhjala och det var också de som var ett av de mest imponerande bryggerierna under helgen. Huvudbryggaren Chris Pilkington arbetade tidigare på Brewdog och man kan ana en del influenser därifrån i Põhjalas öl men också med tydliga estniska idéer så som den häromkring närmast obligatoriska rågölen bland sina huvudöl. På festivalen ställde de främst upp med sina specialare, bland annat festivalens kanske allra bästa öl, Odravein Bourbon BA.

De två ryska bryggerierna, AF Brew och Bakunin, stod också ut. Åt båda håll. Medan de både bidrog med några av festivalens sämre påhitt till öl väljer jag att komma ihåg deras mer lyckade öl där några hade kunnat bli kioskvältare i Sverige. AF Brew Mosaic IPA hörde till fredagens bästa öl och Bakunin Eclipse åstadkom samma bedrift på lördagen. Den ryska marknaden var tydligen även viktig för flera av de estniska bryggerierna så det rör på sig även hos den stora grannen i öst.

Bland festivalens, för svenska öldrickare, något mer välkända bryggerier märktes bland annat Cigar City, Boneyard, Stone, Buxton, Mikkeller, Beavertown, De Molen, Brew By Numbers, Brewdog, To Öl, Lervig, All In och Loverbeer. I de flesta, men inte alla, fall levererade de ungefär vad man kan vänta sig av dem.

Om man inte var vegetarian var också matutbudet bra, om än begränsat till tre olika försäljare. När en av dem är fantastiska Burger Box spelar det inte så stor roll att det inte fanns så många andra att välja på. Deras burgare är nämligen heeelt fantastiska!

Dessutom gott om sittplatser, gott om ställen att skölja sitt glas, o-gott om köer (förutom till Burger Box kring mitten av passen), gott om toaletter (bajamajor, om man ska vara sanningsenlig) och i stort sett ingen risk att bli utan en öl man ville prova. Festivalbiljett, boende och resa gick inte heller på några större pengar och för den som ville få allt arrangerat ordnade svenska importören Original Brands också en gruppresa över helgen, också den till vad som verkade vara ett bra pris.

Pricken över i:et var att utflyttade britten Phil och hans fru (?), som jag missade namnet på, satte upp en liten och högst inofficiell Tallinn Crap Beer Weekend, med ett bord byggt av några backar, plastglas och sju PET-flaskor med makrolager från bland annat Vitryssland och Ryssland, utanför lokalen inför lördagens öppning. Inte det minsta gott men ett kufiskt inslag och en kul motpol till "hipsterölen" som serverades inomhus.

Nästa tillskott på Uppsalas bryggerikarta blir Porterstekens egna bryggeri. När kontraktet för lokalen nu är påskrivet och utrustning är beställd kan jag äntligen gå ut med denna nyhet. De första ölen väntas släppas till nästa vår, beroende på hur lång inkörningsperiod som behövs när utrustningen väl är på plats.

Det är en gammal dröm som nu går i uppfyllelse när jag får starta min egen bryggeriverksamhet. Pengarna kommer ur egen ficka och från en lokal ölälskande investerare. Med ett bryggverk på 1000 liter samt två 500-literstankar, två 1000-literstankar och åtta 2000-literstankar hoppas jag på kunna komma upp i en produktion om cirka 200 000 liter på något års sikt. När det händer finns plats i lokalen för ytterligare några kombitankar för att växa ytterligare.

Ölen kommer att serveras på fat och burk, inledningsvis runtom i Uppsala samt på svenska toppkrogar som Akkurat, Oliver Twist, The Rover m fl, samt export till Spanien, Storbritannien och USA. Vi siktar på att ha fyra-fem året-runt-öl, bland annat en svart saison med mandarinskal, en rosmarin-IPA, en chiligose och en ginfatlagrad mangostout i folkölsstyrka.

Under mina sex år som ölbloggare har jag besökt mängder av bryggerier med något av en dold agenda om att lära mig olika lösningar att applicera i mitt framtida bryggeri. Samtidigt har jag alltså utbildad mig till ingenjör för att komplettera den tekniska biten. 

I och med detta kommer aktiviteten på bloggen att dras ner något men den kommer att leva kvar. Då jag har anställda bryggare redan från början kommer inte jag själv behöva jobba 18 h om dygnet i bryggeriet för att det ska gå ihop.

Håll utkik efter Portersteken Brewing omkring det här datumet nästa år.