Systembolagets mest sålda porter är en öl i världsklass. I jämförelse med de riktiga storsäljarna har Fuller's London Porter visserligen inte så mycket volym att komma med, men det är ändå glädjande när en bästsäljare är bra snarare än billig. Fuller's London Porter är nämligen en av världens absolut bästa porter. Och den finns i Systembolagets fasta sortiment.

Den ligger faktiskt på femte plats i världen på Ratebeers lista över porter. Anmärkningsvärt i sig, men räknar man bort smaksatta varianter och öl över 7 % hamnar den plötsligt på andraplats, endast slagen av den lika fenomenala Founder's Porter. Mitt påstående om att det här är en öl i världsklass stöds alltså även av Ratebeer.

I fjol gick London Porter om Carnegie Porter i försäljningsstatistiken och blev den tredje mest sålda ölen i kategorin porter och stout. Framför sig har den bara två stouter, Guinness Draught och Guinness Extra Stout. Därmed var den alltså Systembolagets mest sålda porter under 2015. Den och Carnegie var för övrigt de enda porter i topp tio för kategorin. Nu har den snart funnits i sortimentet i sex år och som en av bästsäljarna i sin kategori är det förstås ingen större risk att den skulle åka ur sortimentet inom den närmsta framtiden, även om halvlitersformatet gör att den straffas i Systembolagets utvärderingssystem.

Ölet självt är nästan ogenomträngligt svart vid första anblick men får en rödbrun ton när man håller det mot ett ljus. Skummet påminner om en fin crema på nybryggt kaffe, vilket tillsammans med den mörka färgen gör att man nätan skulle kunna missta ölet för kaffe på utseendet.

Smaken är milt chokladig med mjuka nougattoner, drag av mörk sirap och mörka bär, samt en mycket mild men aromatisk ton av kallbryggt kaffe. Den djupa och mjuka smaken glider enkelt ner och följs av en lätt rostad efterbeska. Samtidigt som det finns en fin bredd i smaken finns inte minsta nyans som sticker iväg åt fel håll, vilket är imponerande.

London Porter är grym till smakrikare kötträtter, liksom till de inte alltför tunga efterrätterna. Det är också en öl som passar bra att hälla i maten emellanåt, särskilt eftersom den är så lätt humlad. Grytor, chilin eller varför inte i bröddegen?

22,90 kr plus pant är dessutom ett alldeles utmärkt pris för en halvliter porter - och nu är det alltså en porter i världsklass det rör sig om. Och så kommer den på burk.

Allt fler leverantörer minskar sina kollikrav i beställningssortimentet från hela lådor till sexpack. Än så länge har inte Systembolagets egen hemsida någon funktion för att filtrera eller sortera sökresultat på kollistorlek, men det finns som tur är externa sidor som Systemizr som ordrnar detta åt en. Jag har plockat ut några tips på bra öl som finns att beställa på sexpack.

Beavertown har flera olika av sina burköl på sexpack i beställningssortimentet, bland annat deras session-IPA neckoil som är en av mina favoriter från dem. Även Flying Dog har sin session-IPA, vid namn Easy IPA, på sexpack. Ytterligare en grym öl i samma stil är Lagunitas Daytime och som ni säkert gissat finns även den på sexpack. 

Från Magic Rock finns det också burköl att beställa på sexpack. High Wire är en av flera favoriter från dem. Får man ändå inte nog av humlen kör man på Sierra Nevada Hop Hunter IPA som humlats med en olja utvinnen från humle i samband med skörden för att bevara den där särskilda smaken från färsk humle.

Bland de mörkare ölen hittar man flera gamla bekantingar. Såväl Flying Dog Gonzo Imperial Porter som Ballast Point Victory At Sea finns att beställa som sexpack. Är man mer sugen på surt rekommenderas Liefmans Goudenband vars småflaskor går att beställa i sexpack. 

Stone IPA lanserades nyss på burk i ett limiterat släpp och en fågel har viskat i mitt öra att den snart lär dyka upp på sexpack. Fram tills dess, och därefter, finns flera andra öl från Stone att beställa, bland annat den tunga Ruination 2.0.

Sen finns det ju förstås en del öl på fyrpack och åttapack också, där det också finns några guldklimpar att hitta. Bland annat Timothy Taylor Landlord, som visserligen förstås är klart bäst på cask, men med sin status som en av de allra bästa brittiska bitters är det ändå något som är värt att beställa hem.

Och så den smått fantastiska Andechser Doppelbock Dunkel, min personliga favorit i stilen näst efter Ayinger Celebrator. Här snackar vi 50 cl (gånger sex) av maltig lycksalighet. Och så behöver man inte oroa sig särskilt mycket över färskheten heller.

Bild för fri användning

Butansyra, allmänt känt som smörsyra, kan uppstå i öl vid vissa typer av bakteriell infektion och gör då att ölet får en odör som i bästa fall kan påminna om parmesanost och i sämre fall härsket smör eller (baby)kräks. Denna felsmak uppstår oftast i samband med bryggning av syrlig öl med surmäskningsmetoden, då flera smörsyraformande bakterier trivs i den miljö som skapas vid surmäskning.

Smörsyra är en mättad karboxylsyra och är den enklaste av de mättade fettsyrorna. Dess kemiska formel är CH3CH2CH2-COOH och ser alltså ut som på bilden ovan. Det är inte helt oväntat att molekylen har vissa likheter med diacetyl som liksom smörsyra finns i smör. I smör är dock smörsyra uppbundet i triglycerider, det vill säga som fett, men om smöret härsknar faller fettet sönder och frigör smörsyran vilket leder till den härskna odören. Smörsyra är också ett av ämnena som ger parmesanost dess säregna smak, och det blir särskilt tydligt i riven parmesan.

Smörsyra finns även i den mänskliga kroppen vilket kan märkas om man fått i sig alldeles för mycket öl. Det är nämligen smörsyran som ger kräks dess distinkta lukt. Personligen associerar jag det särskilt till babykräks, kanske för att en babys mage inte innehåller lika mycket halvnedbruten mat som en vuxen persons.

Det mänskliga luktsinnet är mycket känsligt för smörsyra och uppfattar dess odör redan kring koncentrationer på 10 miljondelar. Jag läste en bra jämförelse som ger en någon sorts perspektiv på hur stor en miljondel är, nämligen att en miljondel av ett år är 32 sekunder. Så om vi liknar ett andetag vid ett helt år räcker det med att smörsyra utgör drygt fem minuter för att man ska uppfatta det.

I öl uppkommer smörsyra genom bakteriell infektion. Flera olika arter inom släktena Megasphaera och Clostridium producerar smörsyra och dessa trivs bra i den anaeroba (syrefria) miljö som uppstår vid surmäskning. De kan även utgöra ett problem vid syrning i pannan (kettle souring). De tål dessutom relativt sura miljöer, där vissa arter klarar sig ända ner till pH 4,0, vilket gör att det dröjer innan syrningen tar kål på dem. De allra flesta av dessa arter dör i kontakt med syre, men syre är å andra sidan något som välkomnas av vissa andra oönskade bakterier.

Mjölksyraproducerande bakterier kan också producera smörsyra men de gör det utifrån lipider som det finns för lite av i vört för att några betydande mängder smörsyra ska kunna uppstå enbart från dessa bakterier.

Smörsyra är mycket ovanligt i öl som inte har syrats.

Det började som en jubileumsöl för en krog som firade 20 år. Sen blev det en tillfällig lansering på Systembolaget. Nu blir Södermalmspilsner en fast produkt i Nils Oscars sortiment, lanseras i beställningssortimentet och får en fast kran på Akkurat.

Idag kom nyheten som alla som älskar en bra pils lär ha väntat på. Nils Oscar Södermalmspilsner blir en fast öl i bryggeriets sortiment. Den kommer dessutom få en fast kran på Akkurat, som var med och utvecklade ölen inför krogens 20-årsjubileum och som även varit med i vidareutvecklingen i de senare bryggningarna. 

I september släpps den också i Systembolagets beställningssortiment med ett något lägre pris än vid den tillfälliga lanseringen i juni. Då kostade den 29,90 kr, i den kommande lanseringen blir priset sänkt till 26,50 kr. Kollikravet blir 15 flaskor, och ett helt kolli kommer alltså väga in på strax under en fyrhundring, eller 397,50 kr för att vara exakt.

-Åtgången på de flaskor som släpptes i juni var väldigt god och de 20 000 flaskorna gick åt väldigt fort. Nu finns bara enstaka flaskor kvar från det släppet. Naturligtvis hoppas vi på succé igen så att den kvalar in till Systembolagets fasta sortiment, säger Stene Isacsson på Akkurat stolt och avslöjar också att nya samarbetsöl mellan Akkurat och svenska bryggerier är på gång.

Belgiens allra minsta trappistbryggeri Brouwerij der Trappistenabdij De Achelse Kluis, eller Achel som man oftast nöjer sig med, är inte helt lätta att få tag på men för en sisådär sex (?) år sen släpptes de på Systembolaget. Sedan dess har en flaska vardera av deras 8 Blond och 8 Bruin legat till sig i mitt öllager och ärligt talat så smått glömts bort. När jag kikade igenom mina öl häromdagen la jag märke till dem och insåg att det nog var dags att ta och dricka dem. Om det inte redan var för sent?

Produktionen på De Achelse Kluis ligger kring 300 000 liter om året, det vill säga som ett medelstort svenskt småbryggeri och ännu mindre än vad Sint-Sixtus Westvleteren klämmer ur sig, så det är kanske inte så konstigt att man inte ser dem så ofta häromkring. Därför har jag heller inte några färskare flaskor att jämföra, eller ens ett klart minne av hur de smakar. Däremot har jag anteckningar från när jag provade den för fem år sedan och det är ju alltid något.

På 8 % ligger de möjligen lite i underkant för vad som är passande för längre lagring när det gäller den här typen av öl. Gott om kolsyra är det i vart fall i dem bägge och jag får hälla upp Bruin mycket försiktigt för att det inte bara ska bli skum i glaset. Även så får jag bara ner halva flaskan i ett tekuglas innan det smutsvita skummet når den utsvängda glaskanten.

Medan jag väntar på att Bruinskummet lägger sig börjar jag smaka på Blond som jag hällt upp det i liknande Sensorik-glaset som blivit en favorit för olika typer av ljusa belgiska öl. Några jästflask har slunkit med ner i glaset trots yttersta försiktighet i hanteringen av flaskan. Åldern har satt sitt tydliga avtryck på smaken som är präglad av madeira, torkad frukt och lite papp. 

Den pigga fruktigheten som jag gjorde en anteckning i vid min provning av samma öl för fem år sedan är som bortblåst och är helt ersatt av den djupare, sliskigare smak av torkad frukt. Det här ger först ett intryck av sötma, men när dessa smaker sjunker undan visar sig smaken i själva verket vara torr. Först då, i avslutningen, ger ölet med sin torrhet och lätta kryddighet en hint av den friskhet som nu till stor del försvunnit. Det här har i min mening tappat det som gjorde det färska ölet bra och har tagit sig an väldigt generiska lagringstoner som man kan få fram i väldigt många öl.

Medan jag provat Blond har skummet på Bruin lagt sig till ett lock över ölet med skumrester längs hela glaset. Här har en liknande utveckling skett, med typiska lagringssmaker av madeira och torkad frukt, men det passar in bättre i det bruna ölets karaktär som bygger på smaker av brunt socker och en komplex fruktighet. Jag noterade redan i det färska ölet en väldigt len munkänsla, som med åldern har blivit exceptionell. Bara munkänslan i sig gör ölet till en njutning att dricka. Trots eller kanske tack vare den skummiga upphällningen är kolsyran behagligt mjuk och allt glider ner utan minsta motstånd.

Den upplevda sötman blir inte sliskig, smakerna av torkad frukt blir inte kvalmiga, några papptoner finns inte alls och den lilla, lilla avslutande beskan är pricken över dess i. I motsats till sitt syskonöl har utvecklingen för Bruin varit positiv och där Blond gav en något missnöjd känsla skänker Bruin istället massor av drickglädje. Ett nu fantastiskt öl som efter sex-sju år i flaskan fortfarande har smakegenskaper som gör att det står ut från andra öl av samma ålder. 

Just ja, någon undrar kanske varför flaskorna har hörlurar på bilden? Det får ni klura ut själva...

Det näst senaste glaset i Spiegelaus glasserie Craft Beer är ett glas som tagits fram med amerikanska Bells för att dricka witbier och amerikansk wheat ale ur. Designen kan beskrivas som en större variant av deras stoutglas med mjukare kurvor. Jag satte det på prov med den mest klassiska av witbiers, Hoegaarden.

Att just Bells fick vara med och utveckla ett veteölsglas kan tyckas lite märkligt vid första anblick, det är knappast en stil de är särskilt kända för internationellt. Deras Winter White Ale är dock en av de mer populära och spridda amerikanska exemplen i stilen även om den förstås har en liten bit kvar till Allagash White. 

Hoegaarden har förstås sitt eget glas som är nästan lika klassiskt som ölet självt, men tyvärr äger jag inte något sådant så den annars självskrivna jämförelsen mot det fick utgå. Istället jämförde jag mot ett "vanligt" ölgas på fot som är rätt så likt glaset för exempelvis Celis White, för att ha någon sorts referenspunkt.

Spiegelau Witbier/American Wheat Beer är ett glas som rymmer så mycket som 75 cl, vilket en stackars Hoegaardenflaska såklart inte fyller själv så jag använde mig av flera småflaskor för att få till en önskvärd fyllningsgrad. Att testa ett glas med för lite öl bör rimligtvis kunna göra att man missar en del aspekter i glasets uppförande.

Glaset är definitivt behagligt att dricka ur. Det ligger bra i handen och mot läpparna, två aspekter som jag lägger vikt på. Men det smakar också bättre än i det vanliga glaset. Ölet blir lite mjukare i munkänslan, kanske för att mer kolsyra slås ut vid upphällningen, vilket också gör att de kryddiga tonerna blir rundare. En klart positiv aspekt för mig. Dessutom lyfts citrustonerna fram och får en extra skjuts vilket ger ölet en bättre avslutning. 

Ju mer jag provar, ju mer känner jag att Spiegelaus glas verkligen lyfter ölet. Det gör ölet rundare och behagligare samtidigt som det lyfter de rätta smakerna. Jag är imponerad!

Glaset finns bland annat att köpa på Sejdelshoppen.

Om en vecka är det dags för släpp igen, och det enda släppet som blir i juli, men vilket släpp sedan. Bland de 24 ölen som släpps är det mycket få plumpar i protokollet och mången toppöl. Eller vad sägs om Zinnebir, bärdubblett från Hanssens, grapefrukt-IPA, hela fem öl från Stone och en hel hög härliga humlebomber. Här är snabbrecensioner på hela släppet!

[Namn]
[Art.nr., Ursprung, Volym, Pris, Alkoholhalt, Modul - Beställt antal]
[Mitt omdöme]
[Datummärkning (om det fanns någon läsbar på provflaskan)]

Brewdog Elvis Juice
11359, Storbritannien, 33 cl (burk), 26,90 kr*, 6,5 %, T5 - 25000 st
Tydligt grapefruktig inledning, nästan som ren grapefruktsjuice, som släpper efter en stund och lämnar efter sig en mer klassisk IPA-smak med kakig malt och citrustung humle. Får till mötet mellan citrus och öl på det bästa sätt jag smakat i en grapefrukt-IPA.
Bäst före: 21/03/17

Victory Kirsch Gose
11663, USA, 35,5 cl, 29,90 kr, 4,7 %, T5 - 12000 st
Fräscht och syrligt med en körsbärssmak som inte dominerar ut grundölet. Väldigt bra balanserat med en liten bärsötma, och med intressanta nyanser. Läskande!

Modern Times Fruitlands Apricot Gose
11262, USA, 65cl, 89 kr, 4,8 %, T7 - 1680 st
Något tam med tillbakadragen syra och ganska försiktiga aprikostoner. Avslutar med en tydlig laktoton. Blir väl enkelt, känns lite oinspirerat så att säga.

Hanssens Experimental Cassis
11623, Belgien, 37,5 cl, 89,90 kr, 6 %, T6 - 3600 st
Stor arom med mycket funk, ek och bär där särskilt den mer skogiga (eller stjälkiga?) tonen i svarta vinbär kommer fram. Även med en lätt ton av ättika i doften. Smaken är rundare än väntat, med mindre funk och ek än i doften samtidigt som bärtonen också är rundare än i doften. Vinägertonen hackar några jack i rondören vilket här bara blir positivt. Utan kolsyra, vilket kan bero på att den inte fått så lång tid på sig i flaskan än.
Buteljerad: A 2016

Hanssens Oude Schaarbeekse Kriek
11497, Belgien, 75 cl, 179,90 kr, 6 %, T6 - 1800 st
Fyllig och rund med härlig, egenartad körsbärston och lätta toner av mandel. Den nästan smöriga tonen passar helt perfekt och syran är väl avvägd mot bärsmakerna. Fantastiskt bra kriek!
Buteljerad: F 2016

Rodenbach Caracter Rouge
11276, Belgien, 75 cl, 119,90 kr, 7 %, T5 - 5000 st
Spritsigt bärig smak med toner av både körsbär och hallon, samt vinösa och lätt karamelliga smaker. En lätt ekton lurar i bakgrunden och ger viss stramhet. Mycket friskt och gott!

Oppigårds Summer Session
11440, Sverige, 33 cl, 21,90 kr, 5,2 %, T5 - 20900 st
Lätt, kexig maltbas med humletoner av citrus, tropisk frukt och hö. Beskan i avslutningen ger ett fint bryt som bjuder in till en ny klunk. Mycket lättdrucken och somrig öl.
Bäst före: JAN 17

De La Senne Zinnebir
11966, Belgien, 33 cl, 28,50 kr, 5,8 %, T6 - 3456 st
Lätt estrig och frisk smak med höiga och lätt fruktiga humletoner. Enkla smaker som tillsammans skapar något så mycket större. Riktigt, riktigt bra!

Buxton Patersbier
11396, Storbritannien, 33 cl, 29,90 kr, 4 %, T5 - 11664 st
Estrig och kryddig med en mild maltig uppföljning. Skillnaden i intensitet mellan de jästdrivna och de maltdrivna smakerna skapar en lite märklig obalans i ölet.

Stone Arrogant Bastard
11018, Tyskland, 50 cl, 32,90 kr*, 7,2 %, T5 - 20000 st
Inledningvis mycket maltig öl med toner av mörk sirap, hård knäck, kavring och bränt socker, dock med en övervägande torr smak. De maltiga tonerna följs av en ton av barr och kåda, samt en stor beska.

Kinn Sommaröl
11321, Norge, 75 cl, 59,90 kr, 5,5 %, T5 - 7800 st
Kryddigt och något pepprigt öl med mild fruktighet och mycket lätta humledrag. Anar jag inte lite brettfunk i eftersmaken?

Nääs/All In Ka-Blammo 2.0
11345, Sverige, 33 cl, 32,90 kr, 6 %, T5 - 10000 st
Rejält humlig med ordentligt tryck i fruktigheten som drar åt melon, lychee och tropisk frukt. Bakom humlen finns en väldigt neutral bas som knappt bjuder på någon smak alls i kontrast mot all humle.

Stigbergets GBG Beer Week IPA
11920, Sverige, 33 cl, 33,30 kr, 6,5 %, T5 - 15000 st
Mycket, mycket fruktig IPA med massor av tropisk frukt och söt citrus. Lite sockerkakstoner bakom men så är det också en lätt, lätt ton av blomstjälk som drar ner något men den kan nog hinna försvinna till släppet. Knappt någon beska alls, vilket kanske är ett snäpp för lite beska för min del.
Bäst före: 2017-04-08

Stone IPA
11487, Tyskland, 33 cl (burk), 24,90 kr*, 6,9 %, T5 - 30000 st
Old school som står sig än idag. Citrus och bärtoner i smaken med brödig och kexig grundsmak. Något fyllig kropp och så en härlig avslutande beska som sätter balansen i ölen perfekt.

Dry & Bitter Hobo Chic DIPA
11909, Danmark, 33 cl, 35,90 kr, 8 %, T5 - 11904 st
Fyllig och ganska tung DIPA för att vara 8 %, med kraftig och dov humle med smak av melon, barr och lite, lite diesel.
Bäst före: 01/05/2017

Coronado/Bear Republic Merbear Rye IPA
11513, USA, 65 cl, 79 kr, 7,5 %, T7 - 1776 st
Tydliga rågtoner med dess lilla kryddighet, tillsammans med karamellsmaker och humle med lättare fruktighet. Välbalanserat men lite tråkigt.

Stone Pataskala Red X IPA
11972, USA, 35,5 cl, 32,90 kr, 7,3 %, T6 - 5000 st
Knäckig grund med fruktiga humletoner och ganska låg beska som knyter in i varandra fint. Att den håller nere både sötman och beskan gör den till en av de bättre red IPA jag kan minnas såhär på rak arm.
Buteljerad: 13/01/16

Founder's Devil Dancer
11742, USA, 35,5 cl, 64,90 kr, 12 %, T6 - 4000 st
Tungt och lätt eldigt med massor av malt och karamell, som har övertoner av ljust fruktig och citrusig humle. Den kraftiga men välavvägda efterbeskan hänger i länge.

Founder's Sumatra Mountain Brown
11848, USA, 35,5 cl, 36,90 kr, 9 %, T5 - 12000 st
Toner av kallbryggt kaffe, som hela tiden håller sig i förgrunden, blandas fint med lätta chokladsmaker och toner av rostat grovbröd. Inte så somrigt, men väldigt bra.

Stone Old Guardian 2016
11324, USA, 65 cl, 99,90 kr, 11 %, T6 - 2340 st
Tungt karamellig och maltig med toner av fudge och vanilj. De lätt fruktiga humletonerna glider sömlöst in i karamelltonerna och skapar en ljuvlig harmoni. Beskan är låg för en amerikansk barley wine och det är till dess fördel då så mycket mer av de andra smakerna släpps fram.

Stone Americano Stout
11903, USA, 35,5 cl, 39,90 kr, 8,7 %, T7 - 1512 st
Aromen är full av espresso som minglar med rostad malt. I smaken kommer de rostade maltsmakerna fram tydligare och är mer på samma nivå som kaffesmakerna. Den ganska tydliga sötman gör att det drar sig mot en efterrättsöl.
Buteljerad: 02/28/16


Följande öl släpps i T7 men var inte med på skribentprovningen:
Alvinne Omega, 11219, Belgien, 33 cl, 35,90 kr, 6 % - 1512 st
Bush Prestige, 11683, Belgien, 75 cl, 198,90 kr, 13 % - 378 st
Dieu du Ciel Herbe à Détourne, 11932, Kanada, 34,1 cl, 44,90 kr, 10,2 % - 3456 st

Alvinne Omega är ett härligt ljust suröl som dock kan variera lite mellan batcher verkar det som. Bush Prestige är ett häftigt öl men kanske inte riktigt tvåhundralappshäftigt. Ölet från Dieu du Ciel har jag aldrig smakat men det rör sig om en citrahumlad tripel som ligger på 10:e plats på Ratebeers tripel-lista så det är med stor sannolikhet intressant.

*Exkl pant