Det brukar ju vara mycket snack om färskhet när det dyker upp välhumlade öl i Sverige, såväl på krogen som på Systembolaget. Många öldrickare där ute tycker att det är väldigt viktigt att välhumlade öl är så färska som möjligt. Samtidigt har jag hört yrkesbryggare i vårt avlånga land som tycker att humlehysterin är överdriven och jag känner andra som jobbar professionellt med öl som tycker att en IPA behöver lite tid på sig för att nå sin topp.

Jag tyckte därför att det var läge att göra ett litet test kring detta. Jag har ju beställt Oppigårds Amarillo vid två tillfällen i år och hade kvar en flaska från den första lådan som var en tidigare batch än den andra lådan jag beställde. Så jag testade helt enkelt en äldre flaska mot en nyare. Buteljeringsdatumen ska enligt uppgift från Björn på Oppigårds vara 5:e november respektive 19:e januari. Jag gjorde helt enkelt så att jag hällde upp ölen i varsitt, identiskt glas och tejpade fast papperslappar på undersidan av glaset där det stod vilket öl det var och bytte sedan plats på glasen en massa gånger tills jag helt och hållet tappat kollen på vilket som var vilket. 2½ månads åldersskillnad gör förstås ingen skillnad på utseendet och de hälldes upp lika, så det fanns inget sätt för mig att veta vilket som var vilket. För att vara riktigt detaljerad om omständigheterna ska jag väl också säga att båda flaskorna togs ut ur kylen ca en kvart före upphällning och att jag drog ut på provningen så att de fick en chans att värma upp sig ytterligare i glaset.

I doften har öl 1 en tydlig men något mild och härligt välbalanserad humlighet medan öl 2 känns lite aggressivare och råare och med en liten, liten touch av alkohol i doften. Det är också mer malt som framträder i öl 2, vilket i detta öls fall är en liten nackdel. Öl 1 känns dock något humligare i smaken och med en tydligare efterbeska än öl 2. Skillnaderna ölen emellan blev mindre när de fått värmas upp en stund i glasen. Det är definitivt samma typer av humlearomer i bägge ölen och man känner att det är samma öl i grunden. Jag tycker att öl 1 är något godare och gissar på att det innehåller det färskare ölet, men skillnaden är mindre än vad jag väntat mig.

Mycket riktigt så var det också öl 1 som var den färskare av de bägge. Jag är medveten om att batchskillnader också kan spela in och rent statistiskt säger ju ett enda test av en enda person ingenting. Jag skulle ändå vilja påstå att mitt lilla test pekar på att två och en halv månaders åldersskillnad gör skillnad i smak på ett relativt humligt öl, även om skillnaden kanske inte är så stor som vissa vill göra den till. Jag vet dock av alltför många egna erfarenheter att det kan bli riktigt trist med ett välhumlat öl som fått stå för länge och bryggmästarens intentioner med dessa typer av öl är ju faktiskt att det ska smaka så som det gör när det är färskt. Kanske har humlehysterin gått lite överstyr, men samtidigt är det ju en fråga om personlig smak och ingen kan väl förneka att det är skillnad på färsk och gammal IPA.

Med smaklökarna utslagna av en förkylning har det inte funnits särskilt mycket inspiration till varesig någon spännande matlagning eller öldrickande, men nu har de återhämtat sig och jag utmanar dem direkt med något nytt. Jag prövade nämligen att marinera en fläskfilé i en quadrupel, och för att stödja lokala producenter blev det en Slottskällan Kloster. Det blev ett snabbt, improviserat recept med det jag hade hemma utöver ölen, så jag gjorde marinaden av öl, salt, peppar, några hackade scharlottenlökar, paprikapulver, rosmarin och oregano. Jag lät fläskfilén ligga i denna marinad över natten och sen tillagade jag den i ugnen på 175 grader. Under tiden kokade jag ner marinaden lite för att se om det kunde funka som sås/sky.

Det var gott igår när den var nyligen tillagad men sedan skivade jag upp resten och hällde över den reducerade marinaden och lät det stå i kylen till idag för en andra marinering. Så idag har jag bara värmt upp det lite och det smakar ännu bättre idag. Köttet är väldigt smakrikt och det finns definitivt en djupt maltig och fruktig smak tillsammans med kryddorna. Det lär definitivt finnas mycket att förfina i receptet, men det viktigaste resultatet var att man kan få bra resultat med att marinera i quadrupel. Servera fläskfilén med ugnsrostade rotfrukter eller en potatisgratäng, gärna med ett lager jordärtskockor i.


Igår prövade jag att dricka just Slottskällan Kloster till för att se om man kunde få ett fint giftermål mellan ölet och marinaden, men det är helt enkelt en lite för tung öl för denna rätt för att det ska funka riktigt bra, även om de enligt etiketten tycker att det ska passa bra till fläskkött. Jag tycker att det funkar betydligt bättre med en lättare och friskare öl, t ex en bra pale ale eller en humlig lager, som skapar en fin och uppfräschande kontrast till maten.

Då kör vi igen! Returmatch i mötet mellan Mohawk vs Amarillo och Oppigårds Amarillo. Jag fick reklamera min dåliga flaska Mohawk vs Amarillo och bytte den mot en ny med ett annat batchnr (118, det var 117 på den förra). Samtidigt plockade jag upp en ny låda Oppigårds Amarillo, då jag beställde en ny låda så fort jag hörde att de som nu skickades ut var buteljerade 19 januari. Enligt Stefan Gustavsson är Mohawk vs Amarillo bryggd i december och buteljerad i januari, så de bör vara nästan precis lika gamla. Tycka vad man vill om hur mycket åldern spelar roll, men nu tävlar de i alla fall på lika villkor.

Naturligtvis ser de likadana ut som senast, dvs så här:

Jag kan med en gång säga att Mohawken är i bättre form den här gången, nu märker man av humlen även om det inte på långa vägar är någon käftsmäll. Det är en lättarbetad humlighet som inte kräver särskilt mycket av den som dricker, men som inte heller ger så mycket tillbaka till den som vill ha det. Amarillon står inte i centrum utan får trängas med en nästan lite kvalmig maltighet som känns väldigt brittisk. Det blir inte riktigt rätt miljö för amarillon helt enkelt. EKG-humlen i Mohawk vs Goldings, som har samma maltrecept, verkade trivas mycket bättre, vilket väl också är helt naturligt. Den där kvalmiga känslan hänger kvar så länge att inte ens den annars väldigt trevliga efterbeskan slipper undan den helt och hållet.

Oppigårdaren är betydligt fräschare i sin framtoning, med en renare maltighet som känns mer amerikansk, eller typiskt Oppigårdsk för den delen, och som låter amarillon visa upp sig på ett helt annat sätt. Det blir mer humlecentrerat helt enkelt, vilket jag gillar. Jag skrev så här om detta öl för nästan ett år sen och min kärlek till det lever fortfarande kvar. Nu väntar jag bara på att våren ska komma också.

Jag personligen föredrar alltså, som ni säkert redan förstått, Oppigårds Amarillo av dessa två. Men jag tror egentligen inte att jag hör till målgruppen för Mohawks två vs-öl. Jag vet redan tillräckligt väl vad amarillo och EKG har för karaktärer för att det ska vara intressant för mig att jämföra dem två mot varandra. Jag vet redan att det är stor skillnad på amerikanska och engelska humlesorter. Då är det istället mer intressant att jämföra två mer likartade humlesorter mot varandra för att se vad smakskillnaderna är, och till det finns ju till exempel Mikkellers serie med single hop IPA. Hade jag däremot druckit de två Mohawkerna för en sisådär två-tre år sen, när mitt ölintresse just hade börjat gro så hade det varit väldigt intressant och det är till de som befinner sig där just nu som jag tror att dessa öl riktar sig. Förresten så avundas jag dem lite, att ha så många spännande upptäckter kvar. Jag är tveksam till om jag gillat Oppigårds Amarillo för tre år sen. Den hade nog legat precis på gränsen mellan att vara häftig och god och att vara alldeles för mycket för mina ovana smaklökar.

Med mitt nutida jag som domare så vinner i alla fall Oppigårds i Amarillo vs Amarillo. Vem vinner när du dömer?

Kan man verkligen få en bra uppfattning om ett öls karaktär genom att bara läsa en beskrivning av det, oavsett om det är ens egna gamla anteckningar, på en ölblogg eller på en ratingsida? Om jag är på en provning och för anteckningar så blir det allt som oftast bara lite korta stödord, men i efterhand säger det ju inte så jättemycket om en imperial stout att den var "svart med ett ljusbrunt skum med smaker av choklad, kaffe och mörkt frukt". Jag tänkte därför göra ett litet test. Jag har valt ut tre öl som de flesta av er bör ha druckit och sedan letat upp ratings för dem som är både lite längre och väl utvecklade samt känns typiska för ölet. Sen tänkte jag att ni läsare ska få gissa vilket öl det rör sig om. Det är inte mina egna ratings det rör sig om, utan sådana som är inlagda på de stora ratingsidorna, och sen har jag bara översatt dem lite fritt till svenska.

Öl #1
Mörkt brun med ett lätt färgat skum. Doften har mjuka maltaromer, rågbröd, karamell och lite vinös fruktighet. En aning av kaffe. Smaken är mild och lite tillbakahållen, men ändå bra. Den har en ganska söt smak med brödig malt i förgrunden. Dessutom vinös fruktighet, trä, en touch av kaffe och en förnimmelse av choklad. Avslutningen är kort med minimal beska, lite mineraler och en maltig sötma. Kroppen är medelstor och kolsyrningen hör hemma i en internationell lager. En klassisk öl som tappat i kvalitet på senare år.

Öl #2
Grumligt halmgul med en krämigt vit skumkrona. I doften finns pärongodis, hö, gräs, prästkrage, honung och en tydlig kryddighet. Smaken börjar med honung eller möjligen mjöd och övergår till hö, fernissa, apelsiner, söt citrus, citron och tvål. En värmande alkohol finns också. Avslutningen är kryddigt bitter.

Öl #3
Klar kopparfärgad öl med lite orangea toner och ett tre fingrar högt smutsvitt skum. Snygga skumgardiner! Det doftar karamellmalt, en aning av äppelcider och citrus och en touch av blommig humle. Smaken är först ljust maltig följt av lite bitter citrus i mitten och karamell och brödig malt i avslutningen. Eftersmaken är en mix av söt malt och en mild beska. Den är inte särskilt besk, vilket man kanske skulle kunna tro. Kroppen är medium men med en något vattning känsla. Den kittlande kolsyrningen är medelstor. Mycket bra drickbarhet på detta öl.

En poäng för rätt ölstil och ytterligare en poäng för rätt öl. Vinnaren bjuder jag på en öl (men inte någon av de ovanstående försts) när och där det passar sig. Nästan alla med ett ölintresse har druckit åtminstone två, men troligen alla tre, av dessa öl tidigare, och säkert mer än en gång. De är tre olika ölstilar och de är bryggda i tre olika länder. Då var det bara att börja gissa!

Det är fredag, klockan är strax efter fyra och helgen har just börjat. Om du, som jag, tänkt att ta en lugn helg kan det passa bra att inleda med en liten tidsresa tillbaka till 1939, då Falkens Bryggeri (det som sedermera blivit Falcon) i Falkenberg gjorde en liten informationsfilm om sitt toppmoderna bryggeri. Observera att de inte bara brygger öl vid den här tiden, utan också gör vichyvatten och läskedryck så att det ska finnas virke till det allt populärare groggandet.

Varsågoda, "En rundvandring i Hallands största bryggeri". Riktigt bra initiativ att lägga upp filmarkivet online. Några fler ölrelaterade filmer verkar det inte finnas, men väl en del annat roligt. Kika runt lite vettja!

Fick höra att Gabbe lyckats plocka hem lite öl från Cigar City till O'Connors, eller OC som det heter i ölfolkets mun. Tänkte att tisdagsträffarna med folk från Gambrinus vore ett utmärkt tillfälle att se vilka cigarröl han faktiskt fått in, och kanske smaka på'rom också. Så efter att ha avslutat matchen East Kent vs Styrian var det bara hoja ner mot stan. När jag kom innanför dörrarna såg jag dock att den gamle godingen Old Rasputin fanns på fat i vanliga baren, och jag kunde inte undgå att värma upp med den då det är en gammal favorit för mig. 71 kr för omkring 30 cl, på fat, är klart godtagbart pris.

Med gamle Rasputin i handen var det bara att fortsätta in till Loyalty Bar för att inspektera exakt vilka öl från Cigar City som hamnat i kylarna. På stora flaskor fanns Bolita (som kommer på bolaget 15 april), Sea Bass och Humidor Series IPA och på 12oz-flaskor fanns Either och Or, två samarbetsbrygder som bryggdes tillsammans med danska Grassroots och ganska nya, up-and-coming-bryggeriet Hill Farmstead. Det fina med tisdagsträffarna är att det alltid finns folk att dela lite roliga flaskor med, så slipper det kosta skjortan att prova nya grejer. Vi samlade ihop några stycken och började med att dela på Sea Bass, en mörk saison med lite brett om jag minns deras egen beskrivning rätt. Redigt brettig var den också, med en ganska syrlig arom med massor av smultron och lite balsamvinäger. Syrligheten i smaken var inte alls så kraftig som förväntat utan mer som ett balanserande inslag. Vi fortsatte med Bolita, en "double nut brown ale" som definitivt var välgjord och mycket nötig. God och okomplicerad med riktigt mjuka och fina smaker av choklad, nötter och torkad frukt.

Sedan kom kvällens absoluta höjdpunkt, när vi plockade in Either och Or. Jag var lite förvirrad över vilken som var vilken då båda är mörka IPA (eller cascadian dark ale eller india black ale eller vad man nu vill kalla dem), båda är bryggda med honung och båda är lagrade på spanskt cederträ. Båda är bryggda i Cigar Citys bryggeri, men det är Cigar City som bryggt Either medan Grassroots och Hill Farmstead bryggt Or. Recepten ska vara liknande, men inte identiska. Skillnaden i smaken var dock stor. Either var förvisso humlig, men det fick inte ett jättestort genomslag utan det var chokladfudge och mud pie som dominerade smaken. Or däremot, var en orgie i gräsig, fruktig och kådig humle och lyckades samtidigt binda ihop det med chokladfudge, len honung och lättrostade toner på ett helt fantastiskt sätt. Cedern fanns där också, i en fin harmoni med de andra smakerna. Sånna där små cederrullar som ibland omsluter cigarrer kan jag sitta och sniffa på i en evighet, så det var kanske inte så konstigt att jag gillade det här ölet. Or blev inte bara kvällens höjdpunkt, jag tycker att det är det bästa av de drygt sjuhundra öl jag har druckit i hela mitt liv. Helt fantasmiskt superhärlig öl! Tyvärr har det väl inte direkt kommit jättemånga flaskor till Sverige, men ser du Or och Either någonstans är det bara att slå till.

Det blev förstås svårt för Midtfyns Barley Wine att mäta sig med den totala smakupplevelse som Or bjöd på, men den gjorde ett rätt bra jobb ändå. Doften var fullständigt dominerad av högkvalitativ honung. Det var precis som att lukta i en honungsburk. Hade Nalle Puh druckit öl hade han druckit den här åtta dagar i veckan. Det hade varit intressant att lukta på den med ögonbindel, utan att veta att det var öl. Jag hade nog blivit ganska ställd faktiskt. I smaken var dock honungen inte lika överväldigande, vilket nog var tur för drickbarheten. Sen hade jag tänkt gå hemöver, men en skvätt Mikkeller Beer Geek Brunch Highland Edition lockade mig att stanna kvar några minuter till. Jag tyckte att Brunch Islay Edition var riktigt bra när jag prövade den i somras någon gång, men Highland Edition nådde inte riktigt upp till den nivån. Den var helt enkelt lite spritig och för rå i smaken. Lite tuff råhet kan vara riktigt gott i en imperial stout, men i en whiskylagrad sådan slår det lätt fel, och så gjorde det också här.

Jag skrev kemiprov morgonen efter. Det gick alldeles utmärkt!

Igår provade jag Mohawk vs Amarillo mot Oppigårds Amarillo i en något seg uppgörelse. Sedan dess har Björn på Oppigårds bekräftat att den Amarillo jag hade var buteljerad i början av november, samt att om man nu beställer Oppigårds Amarillo så bör man få av den senaste batchen som buteljerades för mindre än en månad sen. Stefan "Mr Mohawk" Gustavsson har berättat för mig att Mohawk vs Amarillo bryggdes i december och buteljerad i januari. Troligen fick jag en dålig flaska, så jag ska se om jag kan få reklamera den på Systembolaget och byta mot en ny. Eftersom jag dessutom just beställde en ny låda Oppigårds Amarillo via Systembolagets eminenta e-beställning så ser jag framemot en returmatch med bra och färska öl om en vecka.

Hursomhelst, det här inlägget ska istället handla om en liten uppföljningsmatch mellan Oppigårds och Mohawk, nämligen mellan Mohawk vs Goldings som är bryggd med East Kent Goldings och Oppigårds Single Hop Ale som är bryggd med en slovensk variant av Styrian Goldings. Det är väl rimligt att anta att vs Goldings buteljerades samtidigt som vs Amarillo, det vill säga i januari, och Single Hop Ale som har bäst före datum satt till sista maj borde ju då vara buteljerad ungefär samtidigt som Amarillo med samma bäst före, dvs i början av november. Så var den delen utredd.

Till själva ölen så, och jag kan direkt säga att min flaska med vs Goldings inte har följt samma öde som gårdagens vs Amarillo, för i doften känner man en tydlig humlighet som påminner om en gammal engelsk lord, på ett bra sätt. Det är lite jordigt med en marmeladton bakom. Den mycket ljusare Oppigårdaren har istället en gräsighet i doften, följt av en lätt, fräsch fruktighet.

Smakmässigt är Mohawken tyngre och fetare, vilket kanske inte är så konstigt då den är både starkare och tydligt mörkare. Man undrar lite var beskan tog vägen, men så kommer den smygande samtidigt som hela munnen börjar kännas torr. Oppigårdaren spelar istället på sin friska lättsamhet och fräscha framtoning. Den lyckas med konststycket att vara lätt utan att bli blaskig och även här smyger sig en lätt beska på just när man började undra hur det kommer sig att det inte är beskt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det här är två öl som siktar mot lite olika mål och båda träffar rätt bra. Mohawk vs Golding är verkligen ett gamla världens öl och därmed precis det man vill visa enligt flasketiketten. Ett redigt husmanskostöl skulle jag vilja säga, och säkerligen gott till rätter som kallops och köttfärslimpa. Oppigårds Single Hop Ale är istället ett öl som visar att Goldings inte behöver betyda att det blir klassiskt brittiskt. Det är en frisk och fräsch ale som bör göra sig bäst till lättare rätter när Kung Bore släpper sitt grepp om oss och våren kommer smygande. Varför inte till en greksallad när den sista snön smälter bort i vårsolen?