Efter några vändor till Esbjerg där svärföräldrarna bor har stadens bästa ölställen utkristalliserat sig, och de är tre till antalet. En krog, en delikatessaffär och ett bryggeri. Vi börjar med krogen, Dronning Louise som ligger på torget längs gågatan Kongensgade. Dronningen är en av de bästa restaurangerna i staden med vällagad dansk mat, men de har också ett trevligt och ständigt roterande utbud av fatöl. Om man bara vill komma hit över några öl utan att äta något finns det en separat pubdel och under sommaren kan man förstås också slå sig ner på uteserveringen på torget. Här har jag bland annat sprungit på en del halvovanliga öl från Mikkeller.

Aakjærs på Strandbygade 46 är i sin tur stället man går till om man vill köpa öl med sig hem. Det är ingen specialiserad ölbutik, utan här finner man också vin, sprit, te, kaffe, lakrits och fler delikatesser därtill. Framförallt kan man hitta en hel del trevlig dansk öl här, men även en del belgare som inte är helt vanliga. Priserna kan i vissa fall kännas höga i jämförelse med Sverige men är relativt normala för Danmark. Passa på att testa öl från Fanø Bryghus, om du inte åker ut till själva bryggeriet förstås.

Fanø ligger nämligen en kort färjetur från Esbjerg och från hamnen är det inte särskilt långt upp till bryggeriet. Här kan man både sätta sig ner och dricka öl på plats samt köpa med sig hem. Såväl fatöl som flasköl som erbjuds är förutom Fanøs egna också från andra bryggare som bryggt sina öl här, t ex Grassroots och Evil Twin. Man erbjuder också provbrickor med deras fatöl, se bara till att fråga om du får välja ölen själv eller om de väljer åt dig. En fin sommardag är det väldigt trevligt att cykla runt Fanø och bryggeriet är ett perfekt vattenhål för ett pitstop. Räkna med att väskorna väger lite mer efter besöket bara.

Under min nyss avklarade långweekend i Prag hade jag två ölmässiga mål. Att utforska tjeckiska mikrobrygder och att ge pilsnern en ärlig chans. Pilsner, ljus lager, svetly lezak, pils eller vad man nu vill kalla det, i Sverige verkar fenomenet "stor stark" ha ödelagt lagerns rykte. Det är synd, för även en välgjord ljus lager har sin plats i dagens ölkultur.

Något jag upptäckte i Prag var att fatölen så gott som alltid smakade bättre än flaskölen, vilket jag vill förklara med färskhet. Fat är det högre snurr på och öl oavsett stil håller sin fräschhet bättre på fat. Att dricka Pilsner Urquell i bryggeriets källarvalv må vara något av en religiös upplevelse, men man behöver inte gå så långt för att uppskatta en pilsner. Eller för den delen en välgjord svensk lager. Bland oss svenska ölnördar verkar det närmast krävas amerikansk humle för att man ens ska snegla mot en lager och det är lite synd, för även de kontinentalt humlade har sin skönhet. Å andra sidan är det väl ungefär lika ofta som Status Quo gör en Sverieturné som det dyker upp en ny riktigt bra, kontinentalt humlad lager på den svenska marknaden.

En del av problemet ligger kanske i att många lagerdrickare dyrkar de tjeckiska ölen. Samma öl har ofta blivit allt för påverkade av tidens tand när de når Sverige för att fortfarande ligga på topp och kunna tampas om uppmärksamheten från oss ölnördar. Som sagt tyckte jag att det var skillnad på flaska och fat även i Tjeckien. När det väl kommer en god och oförstörd lager är majoriteten kanske för lojala mot de tjeckiska ölen, eller för den delen till sina billiga svenska burköl, för att ge dem en chans medan vi ölnördar går med näsan lite för högt i vädret för att plocka ner en lager i kundkorgen.

Melleruds Vårpilsner tyckte jag själv var en mycket trevlig pils och kanske var det den som återigen öppnade mina smaklökar för att även ge ljus lager en ärlig chans. När jag så nu var i Prag och drack färsk pilsner på fat var och varannan dag föll poletten ner ordentligt. Jag hade återupptäckt pilsnern på riktigt. Återstår att se om den får ett uppsving i hela Sverige igen eller om den förblir en stil vi ölnördar överlåter till de som vi gärna kallar för fulölsdrickare.

Tjeckiska mikrobrygder på Nota Bene

Prags ölmässiga huvudnummer må vara Zlý Časy, men det finns också en hel del ställen att gå ut och äta en bit riktigt god mat med en pilsner eller ett gott vin till. Oftast när man går på en restaurang som är finare, dyrare eller bara mer medveten så är det oftast Pilsner Urquell samt eventuellt någon mörkare lager som t ex Master Tmavy som återfinns i öllistan. Pilsner Urquell är det som de flesta tjecker vill ha när de vill ha något finare i matväg. Öl från de tjeckiska mikrobryggerierna är tyvärr svårare att hitta, men kan avnjutas med god mat om man hittar till rätt ställe. De tjeckiska vinerna har hamnat lite i skymundan bakom pilsnern men det vi testade i vinväg var riktigt gott.

Lindad kaninfilé på Nota Bene

Först och främst vill jag tipsa om restaurangen Nota Bene på Mikovcova 605/4 i närheten av I.P. Pavlova. Det är en liten restaurang som försöker sig på att ta ett modernt grepp om den tjeckiska maten. Dessutom har de sex kranar med tjeckiska mikrobrygder. Vid vårt besök hade de bland annat Kocour Quarterback påkopplad, som var en av de bästa ölen jag provade under vår resa. Jag provade en rätt med kaninfilé inlindat i någon slags fett från magpartiet på okänt djur medan min flickvän åt en fräsch sallad med grillad rostbiff. Jag ska inte påstå att maten här var totalt outstanding, men det var trevligt att pröva ett mindre traditionellt försök på tjeckisk mat. Hit går man om man vill ha god fatöl och modernare mat samtidigt. Vår servitör pratade hygglig engelska. Priserna är något högre än en vanlig restaurang utanför turiststormens öga men ändå väldigt överkomliga för en svensk plånbok.

Några av fatölen på Nota Bene

U Zlaté Studně (den gyllene brunnen) är en michelinrekommenderad lyxrestaurang. Undangömd på en bakgata nedanför slottsområdet, i anslutning till ett hotell, ligger denna lilla pärla. Nåväl, jag ska inte säga för mycket, jag har faktiskt inte ätit här då det var fullbokat de två kvällar vi hade möjlighet att gå. Jag har däremot sett den otroligt vackra utsikten från deras terass och dreglat över deras gourmetmeny. Här kan man passa på att skämma bort sig själv med en kulinarisk upplevelse i en av Prags allra finaste miljöer till priset av ett vanligt svenskt restaurangbesök. Priserna för en varmrätt ligger nämligen på 180-400 kr. Se bara till att boka bord i tid. Jag vet inte om de har någon formell dresscode, men man kommer att känna sig pinsamt underklädd om man kommer i sandaler, strumpor, shorts och t-shirt.

Trist mat på Pivovarsky Klub

En liten varning ska klämmas in också. Pivovarsky Klub är en av Prags högst rankade barer på Ratebeer men lämnade oss en aning besvikna. Maten var trist och fatölsutbudet var en aning magert. Kanske hade vi bara otur med dagens utbud, men å andra sidan var det inte heller samma mysiga atmosfär som på Zlý Časy. Istället var stället halvfullt och det livligaste inslaget var fulla ryssar. Det stora utbudet av flasköl kändes som om att det var stort enbart för att vara stort. Vi hade inte på något sätt en otrevlig upplevelse, jag kände bara inte att det levde upp till sitt rykte under vårt besök. I efterhand hade jag hellre besökt Zlý Časy igen.

Flankstek med guacamole på Artisan

Jag fick ett tips från Dempa om att Artisan Restaurang & Café skulle vara trevligt med bra mat. Det hade han helt rätt i! Ölmässigt finns här bara Pilsner Urquell, såklart, men de har en hel del bra viner om man vill dricka gott till maten. Vi åt lunch här en måndag och då var det en del rätter som var slut, vilket visserligen var synd för oss men det tyder också på att de har bra snurr på sina färskvaror. Här serveras temporär mat som thaikryddad fisk, ankbröst med mera av en mycket trevlig och påpasslig personal i en mysigt inredd lokal. Prismässigt ligger det något högre än Nota Bene, men återigen är det billigt för en svensk plånbok. Min lasagneälskande flickvän var mycket nöjd med sin lasagne och min flankstek var perfekt tillagad. Den totala avsaknaden av grönsaker på tallrikarna hade vi dock inte räknat med.

Papardelle och risotto på Villa Richter

På väg ner mot floden från slottsområdet kan man gå igenom en mindre vinodling. Längs denna lilla gångväg har Villa Richter hittat sin plats med en mycket mysig inramning av blommor, vinrankor och utsikt ner mot Karlsbron och Gamla Stan. Hit hör faktiskt två restauranger. Den ena har mer traditionell tjeckisk mat och något lägre priser, men det är den övre lite italienskt inspirerade delen jag rekommenderar. Liksom på Artisan är det Pilsner Urquell och en fin vinlista som gäller i dryckesväg här. Det som gör det här stället så trevligt, utöver den goda maten, är miljön, servicen och den behagliga placeringen på väg ner från slottet. Utöver sin vanliga meny hade de också en sommarmeny där alla rätter innehåller kantareller, till och med en kantarellglass. Här åt vi utsökt färsk papardelle med kantareller och svamprisotto. En varsin strudel till efterrätt och en flaska tjeckisk Chardonnay i mellanprisskiktet på det, så landade notan på totalt ca 500 kr. Slottsområdet luckar igen för dagen kl 18.00 och efter det blir det också betydligt lugnare kring restaurangen. Det enda jag ångrar är att jag bangade på kantarellglassen...

Utsikt från Villa Richter, förärad med en double rainbow

I ren ölväg är Zlý Časy ett absolut måste om man besöker Prag. Det är en ölbutik och en pub som hör samman och i båda delarna hittar man såväl en hel del olika tjeckiska öl, inklusive de högst rankade mikrobryggerierna, som en del häftiga importer. Om man vill kan man köpa med sig öl från butiken och dricka nere i baren, men priserna är desamma och väldigt låga därtill.

Zlý Časy ligger någon kilometer sydost om Prags centrum, i en fin stadsdel som verkade relativt turistfri. Det enklaste sättet att ta sig hit är att åka spårvagn nr 11 (som man exempelvis kan nå via att ta någon av många spårvagnslinjer eller tunnelbanan till hållplatsen I.P. Pavlova) och kliva av vid hållplatsen Náměstí Bratří Synků, som är det fjärde stoppet efter I.P. Pavlova. Zlý Časy ligger på gatan Čestmírova och kan ses direkt från hållplatsen. Enkelbiljetter till spårvagn och metro med 30 minuters övergång kostar motsvarande 8 kr och en dagsbiljett kan köpas för 37 kr.

I butiken står de färska tjeckiska ölen i en rad kylar medan importerna står uppställda på hyllor. Bland annat kan man hitta öl från Matuska och Kocour, som brygger några av de bästa av de öl vi smakade under resan. Priserna är mycket låga på de tjeckiska ölen, där många öl ligger kring 10-20 kr för en halvliter. Många av importölen ligger på ungefär samma prisnivå som via Systembolaget, i de fall de går att finna i Sverige. Bland annat fanns en hel del Brewdog, Mikkeller och Hoppin' Frog. Damen i kassan var mycket vänlig och talade relativt bra engelska. Notera dock att de inte tar betalkort varken i butiken eller i baren, utan endast tar emot kontanter. Det finns dock en bankomat precis runt hörnet, längs den gata som spårvagnsrälsen går på.

Själva baren ligger en dörr bort från butiken och består av tre plan. Det finns en mindre bar på markplan medan huvudbaren ligger i källarvåningen. Dessutom finns en mindre serveringsyta i ett mellanplan, där man också får röka. Trevligast är det helt klart nere i källaren som har en härlig atmosfär med breweriana- och tomflaskedekorerade väggar. Det finns inte jättemånga bord så om man vill sitta ner är det läge att anlända tidigt. Till och med på en måndag var alla bord tagna strax efter klockan sex. Med 24 fatöl och tre kylar fyllda med flasköl finns det en del att utforska här, även om många av flaskölen är hyfsat vanliga att hitta i Sverige.

Vi klev ner i källarlokalen vid sextiden och fick efter en stunds barhäng tag på ett eget bord. Jag gick till baren för att beställa in lite ofiltrerad lager och fick öppna en "nota". Det vill säga, barpersonalen skrev ner priserna på mina beställningar på en papperslapp, som jag själv fick hålla reda på. Med ölglas i hand satte vi oss ner och försökte dechiffrera menyerna, dels ett maskinprintat papper som av priserna att döma innehöll snacks och smårätter och dels en griffeltavla med en handfull varmrätter. Den lilla tjeckiska vi lärt oss tillsammans med en miniparlör räckte halvvägs, sedan gav vi upp och frågade om det inte fanns någon meny på engelska. Vi fick en handskriven beskrivning av huvudrätterna och en lista över smårätterna som även den lämnade en del åt fantasin om man inte är insatt i de tjeckiska rätterna.

Inlagd ost?

Vi bestämde oss för att prova "pickled cheese" och ribs, där den senare beställdes per hekto. Osten visade sig vara en bit inlagd(?) chilicamembert med lök, som med en bit bröd var ett litet kulinariskt äventyr i sig. Och riktigt gott! Till huvudrätt tog vi in en enklare pastarätt respektive en bit fläsk med honungssenapssås. Jag säger "en bit fläsk" då den engelska beskrivningen "pork loin chop steak" var mer förvirrande än förklarande och jag inte riktigt kunde klura ut vad det var för styckningsdel från dess utseende. Enkel men god mat, och mycket billig. Enklare förrätter/pubsnacks kostar 10-30 kr och huvudrätterna kostar 30-80 kr.

"Pork loin chop steak"

Det kan löna sig att läsa in sig lite på tjeckiska ölglosor (se slutet av artikeln) så att man får en uppfattning om vilka sorts öl som erbjuds på fat, utöver de mer internationella stilnamnen. Några engelska beskrivningar av fatölen fanns nämligen inte. Personalen pratar däremot tillräckligt med engelska och det gick smärtfritt att beställa öl och mat. Min flickvän fastnade rejält för ofiltrerad lager och drack det hela kvällen medan jag gick vidare till IPA, rököl och stout. Alla fatöl finns att få på mindre glas (0,3 l) så man kan prova ganska mycket på en kväll om man vill och med priser som startar på 7 kr för ett litet glas klarar sig även plånboken en hel kväll. Jag avslutade kvällen med en Barrel Aged Gonzo på flaska för hiskeliga 36 kr. Trettiosex kronor!

Prislista för fatöl - 3 Kc = 1 kr. Billigt!

Zlý Časy är definitivt värt den lilla omvägen och man kan utan problem spendera flera långa, billiga och trevliga kvällar här. Maten är i enklaste laget men smakar gott och verkade skilja sig lite mot vad man får på varannan restaurang med tjeckisk mat i centrum (läs: inga grisknän eller goulasher på menyn). Dessutom verkar alla smårätter spännande att utforska.

Jag har sammanställt en liten miniparlör över tjeckiska ölord. Läsare som kan bättre tjeckiska än mig får gärna rätta om jag uppfattat dess betydelse fel (eller om det finns mer nyans till ordet).
Ležák - lager
Světlý - ljus
Černé - Svart
Tmavý - Mörk/brun
Polotmavý - Halvmörk
Zlate - Gyllene
Nefiltrave - Ofiltrerad
Kvasnicový - Ofiltrerad och opastöriserad

I Prag, särskilt på den västra sidan av floden Vltava, finns det en del platser med utmärkt utsikt ner över staden. Till exempel uppe vid Strahovklostret, där vi är på den här bilden. Att ölen kostar dubbelt så mycket som på vilket annat hak som helst känns helt okej med sådan utsikt. Hit går man heller inte för att hitta en spännande öl. Hit går man för att dricka öl med en spännande utsikt. Men det gör också ölen så mycket bättre!

Den klassiska porten som känns igen från loggan

Cirka en timme från Prag ligger staden som har gett världens vanligaste öltyp dess namn, Plzen. Pilsner Urquell, vars namn betyder just "den usprungliga pilsnern", är stadens stora ikon och stolthet. Bryggeriet är ett av världens mest klassiska och ikoniska bryggerier med en helgjuten plats i ölhistorien som bryggeriet som bryggde den första ljusa lagern, sedermera känt som pilsner. Att besöka bryggeriet är en helhetsupplevelse för alla sinnen med en inblick i modern ölbryggning såväl som en tillbakablick i tiden.

Det första som möter en när man ankommer till bryggeriet är den gamla porten som kan verka märkligt bekant. Det beror förstås på att porten återfinns i Pilsner Urquells logga. Nästan direkt när man kommer innanför portarna slås man av den typiska, ljuvliga bryggeridoften. Under själva rundturen visar man stolt upp den mycket moderna flasktappningsanläggningen som installerades 2008 och har en kapacitet på 120 000 flaskor per timme. För att sätta det i relation mot något svenskt så motsvarar det en hel årsproduktion för ett litet svenskt mikrobryggeri och på 24 timmar skulle man kunna ha buteljerat en årsproduktion från de största svenska mikrobryggerierna. Tyvärr får vi inte gå ner blanda alla maskiner och löpande band för att titta närmare men från de upphöjda plattformarna vi står på får man, med viss hjälp av pedagogiska scheman, en god överblick över buteljeringshallen och om man är lite tekniskt intresserad kan man inte annat än att bli en aning imponerad. I ren ölväg är det här förstås inte turens höjdpunkt.

Mer inpå själva ölet kommer vi sedan när ingredienserna visas upp, i större detalj än på något annat bryggeribesök jag varit på. Bland annat får man titta på jäst i ett mikroskop (eller möjligen titta på en inspelning av jäst i ett "mikroskop"). Vår guide, som talar mycket god engelska, tar oss vidare ner till såväl det gamla och so det nya brygghuset och förklarar pedagogiskt skillnaderna mellan dem, samt hur deras trestegskokning går till.

Kopparen glänser och gnistrar, precis som det ska i ett brygghus.

Till slut kommer vi fram till en gammal port som leder ner i ett källarvalv och jag inser att den stunden som jag hela tiden längtat efter någonstans i bakhuvudet nu är kommen. Det är med viss andakt vi strider ner i de svala (7 grader) källargångarna och trots att jag bara är iklädd jeans och kortärmad skjorta fryser jag inte det minsta. Om det beror på att jag är en varmblodig svensk eller bara tagen av stunden vet jag inte. Här får vi se deras öppna jäskar i trä och de enorma lagringstunnorna. När till sist glasen med den ofiltrerade och opastöriserade Pilsner Urquell hälls upp direkt från de stora tunnorna är det som att planeterna lägger sig på rad. Visst har vi haft en fantastisk möjlighet att smaka detta öl på Stockholm Beer & Whisky Festival, och det sägs att den återkommer även till årets festival, men att dricka den här i källargångarna under bryggeriet är något alldeles extra. En helt unik ölupplevelse! Det är ett öl fullt med smak och djup. Det finns både balans och fräschör. Där och då slår det faktiskt också det mesta annat i ölväg.

Efter avslutad rundtur kan man också äta på bryggeriets egen restaurang och ölhall, Na Spilce. Här står såklart klassisk tjeckisk mat och deras egna öl på menyn. Maten är godkänd och relativt billig, åtminstone i jämförelse med Prag. Ölutbudet blir förstås begränsat men passa på att prova Master Tmavy, en trevlig mörk bock som lär passa fint till menyns tyngre rätter. Kring lunchtid är det relativt lugnt i restaurangen men enligt bekanta kan det bli ganska livat på kvällen. Serveringspersonalen talar också väldigt begränsad engelska vilket gör att annat än att beställa direkt ur menyn ibland kan bli knepigt.

För att ta sig till bryggeriet kan man antingen åka till Plzen på egen hand (t ex med tåg från Prag) och gå direkt till bryggeriet och anmäla sig för en rundtur. Passa på att kolla upp i förväg vilka tider de engelska turerna går. Det kan kännas irriterande att de tar ut en extra avgift för att man ska få fotografera, men för en svensk är det bara småpengar (ca 15 kr) och är väl värt pengarna. Man kan också åka på direktturer från Prag med busstransport, rundtur, mat och eventuellt extra aktiviteter i Plzen. Detta alternativ kostar förstås lite mer, men kan också vara bekvämare. Hur man än gör är Pilsner Urquell värt ett besök. Oavsett hur många andra bryggerier man har sett innan blir besöket alltid värt det när man får komma ner i källaren. Min flickvän, som är rätt milt ölintresserad, sa efter besöket: "Tack för att du drog med mig hit, det här var riktigt häftigt". Det tar jag som ett gott betyg!

Vad tusan? Snö i mitten av augusti?

Innan Schneiders vanliga weizenbock Aventinus dök upp i Systembolagets ordinarie sortiment figurerade den frysdestillerade varianten, Aventinus Weizen-Eisbock, i ett exklusivt släpp. Det här var för 2,5 år sen och trots att flaskan är märkt med bäst före vid 2015 känner jag att det är dags att se hur det står till med den. Den enda lagrade eisbock jag druckit tidigare var KåtIsBocken, en vinnare i hembryggar-SM för sisådär sju-åtta år sen som bryggdes av hembryggarrävarna Peter Högström och Jessica Heidrich och som traditionen bjuder sedermera bryggdes på ett kommersiellt bryggeri. Den liknar numera närmast en oud bruin med sin ganska rejäla vinägersyra. Peter själv har gissat på att det beror på att flasktappningsmaskinen som det bryggeriet då hade inte riktigt höll den hygieniska standard som behövs för att ett öl ska hålla sig bra över en längre tid.

Nåja, det var en utsvävning, tillbaka till tysken. Den har alltså legat orörd i ett mörkt rum i en källare med sval, jämn temperatur sedan mars 2010. Frågan är nu om den skulle ha fått ligga kvar lite längre eller om den fått ligga för länge? Med 12% alkohol finns en bra början för lagringsvänlighet, men hur vetet klarar lagringen har jag helt enkelt ingen bra koll på.

Doften visar på en del starkvinstoner, ett klassiskt spår av oxidering. Inte helt oväntat, men de är kraftigare än jag väntat mig. Sedan sticker det till i näsan med en intensiv våg av söt, torkad frukt. Den för tyska veteöl så typiska skumbananstonen dyker också upp och verkar klibbigare än någonsin förut. Smaken upplevs först som extremt söt, men det verkar till viss del vara en illusion från alla fruktaromer som förknippas med sötma. Det är i mångt och mycket en Aventinus på steroider med en kraftig smak av banan och torkad frukt. Oxideringen är inte lika tydlig i smaken som i doften och lägger sig som en trevlig nyans.

En öl som jag tycker har tjänat på lagringen hittils. En viss råhet och överdådig sötma som fanns i början har nu lugnat ner sig och det hela känns mer sammanbundet. Den kan nog även tjäna ytterligare på något år till i källaren.