I dagarna har det kommit fram att Systembolaget gått till attack mot Mjödhamnen angående deras användande av cirkeldiagram för att beskriva smaken på deras produkter. Systembolaget har nämligen mönsterskyddat sina så kallad smakklockor och anser att Mjödhamnens diagram inkräktar på detta. Medan Systembolaget till synes har lagen på sin sida har de negativa reaktionerna inte låtit vänta på sig.

Hur Systembolaget lyckades få mönsterskydd på ett svartvitt cirkeldiagram med en ram runt är lite oklart, då lagen om mönsterskydd bland annat anger att skydd ej ska ges om det finns "mönster som ger samma helhetsintryck hos en kunnig användare av mönstret". Att de ändå är skyddade hos Patent- och Registreringsverket råder det dock inget tvivel om. Utöver den typen av drycker som Systembolaget säljer gäller skyddet även för varugrupper och tjänster så som bland annat kött, fisk, mjölkprodukter, spannmål, kaffe, te, kakao, konditorivaror, glass, kurser och utbildningar inom mat- och dryckeskunskap, annonsering samt "klassificering av mat och alkoholhaltiga drycker genom smakbestämning". De sista tre är rimliga, men av de totalt 8 varu- och tjänsteklasser som skyddet gäller för är det väldigt svårt att se relevansen i åtminstone tre av dem.

Det är dock inte första gången det här händer. Ett exempel är Slottskällan som förr i tiden använde cirkeldiagram på etiketterna för att beskriva smaken på ölet. Den historian jag känner till är att Systembolaget invände mot detta, varpå Slottskällan inverterade färgerna och sen var allt frid och fröjd. Så enkelt verkar inte Systembolaget ge sig den här gången. Till att börja med använder Mjödhamnen endast sina cirkeldiagram på sin webbsida och enligt dem själva har de också bytt färger efter att Systembolaget hörde av sig, men Systembolaget har inte gett med sig. Om Mjödhamnen inte slutat att använda sina mörkbruna och limegröna smakkklockor till imorgon så säger sig Systembolaget gå vidare med fallet och kräva skadestånd för det varumärkesintrång de upplever från Mjödhamnen.

Exakt var gränsen går för hur likt det måste vara för att göra intrång på mönsterskyddet är upp till jurister att avgöra, men att Systembolaget har ett skydd att vila sig mot råder det inga tvivel om. Huruvida det är lämpligt och moraliskt riktigt att ett statligt monopolföretag som Systembolaget håller så hårt på dessa immateriella tillgångar är däremot betydligt mer tveksamt.

Systembolaget har gissningsvis valt att använda smakklockorna för att de är enkla och inuitiva för kunden att ta till sig. Med något så enkelt och vedertaget som ett cirkeldiagram för att beskriva så pass vedertagna dryckesdeskriptorer som t ex sötma och syra så får man också räkna med att det är rimligt att andra använder dem. Det finns förvisso en viss rimlighet i att Systembolaget vill varumärkesskydda sina deskriptorer för att undvika att de missbrukas, men då får man också ha lite bättre fingertoppskänsla över vad som är intrång. Särskilt som statlig ägd monopolinnehavare.

Det Systembolaget i praktiken vill hävda är att andra företag inte får använda cirkeldiagram för att beskriva en smaksammansättning på den typer av drycker som Systembolaget säljer. I förlängningen blir det att staten går in och ganska grovt inskränker hur företag får beskriva sina produkter i sin konsumentinformation och marknadsföring. Att man inte får kopiera deras smakklockor rakt av är en sak, men här är det väldigt lätt att se att det är något annat än Systembolagets smakklockor som används. Det här är förstås mycket olyckligt och väldigt illa hanterat av Systembolaget.

Det klassiska Londonbryggeriet Fuller's släpper varje år sedan 1997 sin Vintage Ale. Humle- och maltkompositionen i denna strong ale varieras från år till år men görs ständigt till 8,5 % alkoholstyrka. 2010 släpptes den 14:e årgången och sedan dess har ytterligare fyra årgångar kommit ut medan jag väntade med att öppna ölet från 2010. När det så blev dags var det något av en besvikelse.

Just den här årgången gjordes med malt från kornsorten Tipple och humlades med de klassiska brittiska humlesorterna Golding och Fuggles, följt av en torrhumling med mer Goldings samt Target. Vintage Ale är gjord för att kunna lagras och Fuller's skriver själva på de senare årgångarna att deras erfarenheter av tidigare årgångar är att de klarar mycket lång lagring. Jag är böjd att motsätta mig det, åtminstone vad gäller denna årgång.

Jag är nämligen måttligt imponerad över den riktning den här ölen valt att gå. Smakerna är lite "kladdiga" och känns liksom utsmetade, med övermogen frukt och sockrig karamell. Visst finns också ljuspunkter med snyggare nyanser av torkad frukt och kola, men när man tagit en klunk blir man inte riktigt sugen på en till.

I efterhand upptäckte jag att just den här årgången är bland de sämsta om man ser till betygen på Ratebeer, vilket kanske kan förklara varför den trots ett arv av erkänt lagringsbara öl inte har utvecklats särskilt bra. Det här är nämligen inget som är värt att lagra, om det ens var värt att köpa från början. Jag har också mycket svårt att se att den skulle bli bättre med ännu mer lagring.

Med det sagt påminner jag själv om att receptet ändras från år till år och lovar mig själv att ge andra årgångar chansen i källaren, trots dennas misslyckande.
Bryggeribränder och bryggeripubar, lättöl och fatöl och så lite bryggerihandel på det. Ja, det är alltså lite av vad som senaste uppdateringen av blandade smånyheter handlar om.

Det belgiska bryggeriet Hof Ten Dormaal, som i höstas började importeras till Sverige genom Constant Companion, har eldhärjats. Ingen person har kommit till skada enligt de första rapporterna men det är stora materiella skador. Än så länge är det oklart exakt hur det kommer att påverka deras framtid. Deras Zure Von Tildonk och Stillwater-samarbetet Bronze Age är för övrigt planerade att släppas på Systembolaget 6/2.

André Janssens, ägare av Hof Ten Dormaal


Omnipollos bar har det pratats länge om och nu har den fått ett namn, en Facebooksida och en inofficiell adress. Omnipollos Hatt blir namnet och adressen sägs bli Hökens Gata 3, vilket ligger i närheten av Slussens T-bana på Södermalm och ett stenkast från Oliver Twist. Upplägget blir surdegspizza och god öl från Omnipollo och deras vänner.


Folkared planerar också att öppna egen pub, med namnet The Red Fox. Premiären beräknas till slutet av juni.


Mikkeller ordnar en Bangkok Beer Week för att fira Mikkeller Bar Bangkoks ettårsjubileum, med bland annat tap takeovers och meet the brewer-events. 100 olika fatöl utlovas och därtill massor av flaskor. Det hela kommer att pågå från 26:e januari till 7:e februari.


Nya Carnegiebryggeriet släpper en lättöl vid namn Halvljus. Premiär imorgon onsdag.


Lost Abbeys välkända suröl Cuvee De Tomme kommer bara släppas på fat i år. Beslutet tvingades fram på grund av begränsningar i paketeringsanläggningen.


Zephyr Adventures (som bland annat driver European Beer Bloggers Conference) har gjort en sammanställning över världens 20 mest inflytelserika (engelskspråkiga) ölrelaterade webbplatser. Genom att ranka olika sidors Alexa-ranking, Twitterföljare samt Facebookgillare har man kommit fram till att Heineken är mest inflytelserika i onlinevärlden, följt av BeerAdvocate, Dogfish Head, New Belgium och Stone. Hela listan och mer om hur de kommit fram till sina resultat finner ni här.


Founder's har sålt 30 % av företaget till det spanska familjeägda bryggeriföretaget Mahou San Miguel. Genom denna deal kommer Founder's bland annat få tillgång till Mahou San Miguels internationella försäljningskanaler.

Pete Brown gick från att vara PR-kille i bland annat ölbranschen till att bli en av Storbritanniens mest kända ölskribenter under 2000-talet. Man walks into a pub, en berättelse om den brittiska ölhistorien och pubens framväxt, är hans första bok och har sedan dess följts upp av både en ny utgåva och en handfull andra böcker. Om man är det minsta intresserad av brittisk ölkultur eller bara är allmänt anglofil bör man läsa den mer eller mindre omgående, för här blandas historia med öltrivia dragerat med en hälsosam dos brittisk humor.

När jag sätter mig ner för att skriva den här bokrecensionen inser jag att det här antagligen är den första ölbok jag läst som kommer i det behändiga pocketformatet. Medan många andra ölböcker, åtminstone bland de jag läst, har ett upplägg som gör att de går att använda även som uppslags- och referensverk är Man walks into a pub skriven som en historia. Kanske är det därför som pocketformat också passar denna bok så bra.

Med avstamp i forntiden tar Brown med oss på en tur genom den brittiska historien med romare, imperialism, världskrig, fotboll (och så vidare) och hur ölet, och synen på öl, förändrats genom tiderna samt hur det i sin tur har lett fram till dagens brittiska pubkultur. Istället för att torrt stapla händelse på händelse berättas det hela i historieform med tydlig brittisk humor (och med en abnorm mängd fotnoter), som får en att sitta och småfnissa mitt i läsningen.

Bara en sådan sak som att boken börjar med att räkna upp en (mycket) lång radda med brittiska slangord för fylla säger en att det här inte riktigt är din typiska ölbok. Någonting säger mig också att alla dessa mer eller, oftast, mindre diskreta fyllesynonymer används igen på ett eller annat ställe i bokens ca 400 sidor.

Boken gavs ut första gången 2003 men man bör leta rätt på den andra utgåvan från 2010 som uppdaterats med utvecklingen under de sex händelserika år som förflutit däremellan och dessutom har en del annat rättats. Länken nedan ska leda till den andra utgåvan (även om det står 2004, då den första utgåvan kom som pocket, som utgivningsår av någon anledning).

Det här är en bok man bör läsa om man är intresserad av brittisk ölkultur, gillar öl och brittisk humor eller bara är lite anglofil, i och med att den berör så mycket som hör till kvintessensen av brittisk historia och kultur. Har du en kompis som är anglofil men inte nödvändigtvis har något djupare intresse för öl är det här alltså ändå en utmärkt gåva (ledsen att jag inte berättade det innan jul).

Man walks into a pub (120 kr) och Pete Browns andra böcker hittar du t ex på Adlibris.
För två år sen satt jag på en liten ölmiddag med Jef Versele, bryggmästare på belgiska Van Steenberge som bland annat brygger märkena Gulden Draak, Augustijn, Hopduvel och St Stefanus. Här i Sverige är det väl kanske det förstnämnda som är mest kända men den kvällen var det istället det sistnämnda som stod i fokus. Efter en härlig middag fick jag även med mig en flaska av deras Blonde som jag lämnade i källaren och nu, 2,5 år efter buteljering, blev det dags att smaka av vad som hänt under den tiden.

Jag minns det här ölet som relativt friskt med stor fruktighet. Med ålder har det blivit mer komplext med djupare smaker men betydligt mindre friskhet förstås. Några större oxidationstoner märks inte av ännu däremot.

Det är på många sätt en trevlig pjäs som skapats med tiden. Mognad, utan att ha blivit för gammal. Det var kanske inte världens bästa blonde som färsk men över medel i vart fall. Ungefär där ligger den fortfarande, med mer av en förskjutning i sidled än upp eller ner. En lite annorlunda öl snarare än bättre eller sämre alltså. Mer samlad, men inte lika pigg.

Lagring handlar inte alltid om att göra bättre eller sämre. Det är i och för sig aldrig önskvärt att det blir sämre, men det är i vart fall inte en nödvändighet att det blir bättre. Det intressanta ligger i förändringen i sig. Det här var ett typiskt exempel på det. En intressant förändring, som för min del gjorde det värt att lagra den, utan att den för den sakens skull blev märkbart bättre. Det funkar väl lite på samma sätt som att jag ofta väljer att prova en ny öl om jag kan. En ny upplevelse. Det behöver inte alltid vara sensoriskt bättre, men det nya i upplevelsen är det som gör den intressant och värd.

Den här ölen var ett varuprov (för två år sen)

Det nya årets första dag är snart till ända och jag tänkte ta tillfället i akt att se framåt mot vad som väntar under resten av året. Så här kommer lite mummel och tankar om 2015 för öllandet Sverige och för Porterstekens egen del.

Några saker att se framemot så här i början av året blir den alltid trevliga Belgoträffen samt de nya festivalerna Uppsala Beer & Whisky Festival och Nöjesguidens ölfestival i Stockholm. Jag överdoserade nästan lite på ölfestivaler under 2014 och det blev ett ordentligt flängande runt om i Sverige, men när det vankas ölfestival på hemmaplan är det ju förstås betydligt bekvämare. Sista helgerna i januari och februari är med andra ord redan inbokade.

Lite ölresande blir det ändå, för däremellan hamnar en ordentlig långresa i form av en tur över till San Francisco Beer Week i februari. Över hundra events runt om i San Francisco och Bay Area under en dryg veckas tid. Hur levern ska klara av det är jag inte helt säker på men resesällskapet har överlevt några tidigare besök så det borde väl gå.

I mars firar Portersteken fem år online. Jag har klurat på lite olika former för att uppmärksamma detta och hur det hela slutar lär väl märkas. Jag har också en hel del idéer, några nya och några gamla, för såväl Portersteken som för mitt ölskrivande på annat håll men hur många som kan bli verklighet återstår att se. Under nästan all tid som jag drivit sidan har jag varit student, vilket gett en stor flexibilitet för att göra ölrelaterade saker. Studenttiden blir snart (nåja, men under året i vart fall) ett minne blott och med det följer förstås en viss osäkerhet kring hur jag kommer kunna fortsätta driva den här sidan. Å andra sidan är möjligheterna i min ölskribentroll större än någonsin.

Bland alla nya bryggerier som dragit igång ska det bli särskilt spännande att följa Coppersmiths och Brewski (tillsammans med All In), av den enkla anledningen att de istället för att hamra ihop ett bryggeri från gamla mjölktankar har skaffat ordentlig utrustning från början. Ölen de släppt hittills har ju också varit imponerande. Det blir också spännande att se om den rådande takten med i genomsnitt strax över tre nya svenska bryggerier per månad kommer att hålla i sig.

Göteborg och Skånetrakten har varit väldigt heta områden ölmässigt men nu känns det som att Stockholmsområdet är på gång igen. Är det i Stockholm det händer 2015?

Förutom alla nya svenska bryggerier blir det också enormt spännande att följa utvecklingen på importörssidan. Alla duktiga importörer har under det gångna året verkligen överträffat sig själva vad det gäller att få in god öl till Sverige och det lär nog inte bli sämre under året som ligger framför oss. Det känns som att Sverige har blivit en marknad som man i internationella kretsar gärna vill synas på. Det kan man som ölkonsument knappast klaga på.

Skål och god fortsättning!
Den senaste tiden har det dykt upp en del vintager av Chimay Blå på Systembolaget. Dess två systeröl Röd och Vit, eller Première och Cinq Cents som de också kallas, har jag själv lagrat i några år och nu smakat av för att se om de lagras lika bra som deras blå syskon.

Den enkla, snabba sanningen är att nej, de lagras inte lika bra som Chimay Blå. I alla fall inte på fem år, vilket är åldern på dessa två flaskor.

Den röda får fram lagringstoner som passar fint i dess grundsmaker men dess egen smak hamnar i skymundan. Karaktären av Chimay Röd försvinner och kvar finns smaken av lagrad dubbel. Det är förvisso gott och slinker ner lätt, men blir tämligen intetsägande i slutändan.

Chimay Vit har en överraskande välslipad beska kvar och smakar förvånansvärt piggt fortfarande. Att det är en tripel känns fortfarande tydligt. Lagringstonerna passar däremot inte in riktigt och skapar mer krock än harmoni.

I båda fallen skulle jag föredra en färsk flaska över den lagrade, utan att tveka. Samtidigt får jag väl erkänna att fem år i källaren var lite längre än vad som egentligen var planerat för dessa. Den röda klagar nog inte på 1-2 års lagring, men fem var för mycket.