Under en period i mitt liv gjordes ganska frekventa resor till Belgien och oftast Bryssel, vilket brukade betyda besök på Cantillon och inköp av flaskor som fick följa med hem. Oftast fanns det en eller flera specialare som fick ta upp det mesta av det begränsade utrymmet i väskan, men ibland fanns det plats över för deras vanliga gueuze. Det är jag glad över nu, för av alla deras öl som jag lagrat är det nog just Gueuze som tenderar att stå sig allra bäst. Den flaska från 2015 som inmundigades senast var närmast gudomligt god.

När jag öppnar och häller upp en Cantillon blir det som en liten ritual med att plocka fram lambickorgen från Cantillon att placera flaskan i, ta fram Cantillon-glaset och skölja det med kallt vatten, dra av kapsylen och skruva i korkskruven. Ploppa korken, kolla korkens status och så slutligen hälla upp öl i glaset.

Små detaljer som var och en bidrar med något litet för att ge ölet chansen att visa sig från sin bästa sida. Ritualen i sig själv gör nästan allra mest, den mentala effekten av att man gör något extra, något lite mer än att bara öppna och hälla upp, det förhöjer också. Den här gången hade det inte behövts.

Ölet var nämligen perfekt. Från den täta, fina skumkronan till den lätta astringensen i avslutet som satte en balans som gav en otrolig mersmak.

Det var omisskännligen en Cantillon i glaset. Jag kan inte definiera den med ord, men de har en hussmak som bara blir tydligare med ålder och som var väldigt närvarande här. Öl med sådan tydlig karaktär och personlighet är alltid kul att ta sig an.

Syran satt exakt där den skulle, uppfriskan utan toner av vinäger eller ättika. Den möttes först av en rondör med drag åt kola, vilket skvallrade om en viss ålder, och sedan av ovan nämnda astringens.

En öl i en mycket fin fas av sitt åldrande, utan minsta tecken på att något börjat förfalla. Den lär överleva många år till men jag är inte riktigt säker på varför man ska vänta när den är så bra nu. Jag har en till flaska från samma buteljering och jag blev otroligt sugen på att dricka den i närtid.

Det här är anledningen till att jag lagrar lambic.

Boulevardier är en av mina absoluta favoritdrinkar och har varit det ungefär lika länge som jag har varit någorlunda intresserad av drinkar. En besk-söt balans tillsammans med härlig bourbon som spelar med flera citrustoner. Dessutom enkel att göra med bara tre ingredienser som man alltid kan ha hemma. Så här gör man en av mina favoritdrinkar, Boulevardier.

Boulevardier omnämns för första gången 1927 i en bok med drinkrecept från Paris, då med recept enligt nedan. Trots sina stora likheter med drinken Negroni, som uppstod i Italien mindre än tio år tidigare, är det oklart om Boulevardier gjordes som en variation på Negroni eller uppstod på egen hand så att säga. Sedan föll drinken i glömska innan den återupplivades på 2000-talet, när klassiska drinkar började bli på mode igen, men då har den ofta förekommit med lite mer bourbon (2:1:1 eller 3:2:2) istället för originalets lika delar. Själv föredrar jag lika delar men gillar man den här sortens drink kan man gärna experimentera med vilken ratio man själv föredrar.

Ingredienser (1 drink):

3 cl bourbon

3 cl Campari

3 cl röd vermouth

Rör alla ingredienser med is och sila upp i ett rocks-glas med en stor isbit. Skär en bit apelsinskal, pressa det över drinken och lägg sedan ner i.

Förblandad drink

Ett alternativ till att röra med is inför servering är att förblanda alla ingredienser och lägga till ungefär 10 - 15 % vatten (detta vatten ersätter den viktiga utspädning man annars får när man rör med is) och sedan förvara i kylen. Då är det bara att ta fram och hälla upp i glas med isbit och fixa med apelsinskalet. Den förblandade drinken håller flera månader, minst, så tycker man om den kan man blanda ihop en större mängd och alltid ha redo.

Lite om spritvalet

Använd gärna en bourbon med mycket karaktär, så får du karaktär på drinken också. Det kostar lite mer men är väl värt det då det blir en helt annan nivå på drinken. Jag använder själv gärna Elijah Craig Small Batch som jag tycker är en perfekt avvägning mellan smak och pris för en bourbon att blanda drinkar på.

Valet av vermouth påverkar såklart också, men jag har inte provat någon normal vermouth som inte blir bra. Klassikern Cocchi Storico passar såklart utmärkt, så även den lite kraftigare Carpano Antica Formula. Det brukar dyka upp en sherrybaserad spansk vermut i Systembolagets tillfälliga sortiment som också funkar fint. Det enda jag själv har testat som inte blev så bra är Carpano Punt e Mes, som är en blandning av två delar vermouth och en del amaro och därmed hyggligt besk. Det blev helt enkelt för mycket beska ihop med camparin.

Campari är Campari och jag tycker den är svår att byta ut mot något alternativ här. Den kraftiga beskan är en viktig komponent till drinkens balans. Det är möjligen om man använder ovan nämnda Punt e Mes som vermouth och därmed kan byta lite Campari mot något mindre beskt, men det känns mest krångligt för att göra annat än som en kul grej. En Negroni passar annars bättre för att leka med alternativ till Campari kan jag tycka.

Variationer

En kul variant på denna drink är en så kallad Kingston Negroni, som trots namnet ligger närmare en Boulevardier än en Negroni i mitt tycke. För att göra den man byter ut whiskeyn mot lagrad jamaicansk rom. I dess original var det sorten Smith & Cross men det går förstås med annan lagrad och extra stark jamaicansk rom. Denna sorts rom har en säregen smak med bl a toner av kryddpeppar som faktiskt gör sig väldigt bra ihop med Campari och vermouth.