För mig var det ingen enskild öl som öppnade mina ögon och gjorde mig till ölnörd. Det har varit en stegvis process, men vissa öl har haft en större roll än andra under resans gång. Eftersom min pappa också är ölintresserad, om än inte på samma nivå som jag har hamnat på nuförtiden, så hade jag redan innan jag fick köpa egen öl förstått att de svenska fulölen inte är så mycket att ha. Redan som liten parvel tyckte jag att öl var kul. Vi har en bild från en flerfamiljsresa till Tjeckien där några vänner till pappa sitter med mig på ett café någonstans i Tyskland och jag halsar en alkoholfri öl som jag hade beställt helt själv. Då var jag sju-åtta år, det ska börjas i tid.

Från de sena tonåren, när jag fick en öl till maten emellanåt, minns jag framförallt tre öl: Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen samt Hell och Julöl från Jämtlands. Hell närmast hatade jag första gången, den var alldeles för besk för mina unga, ovana smaklökar. Men det var nog ändå den första ölen som gav mig en hint om smakbredden hos öl. Rauchbieren hade pappa fått av någon bekant, men han var inte särskilt sugen på att dricka den och nyfiken som jag var så ville jag såklart prova. Jag kan inte påstå att jag uppskattade den på samma sätt då som jag gör nu, men jag tyckte faktiskt att rökigheten var spännande och ganska gott. Jämtlands Julöls fylliga rostighet och fruktighet älskade jag dock från första klunken. Dessa två öl visade ju också på vilken smakbredd det fanns i öl och framförallt så gillade jag dessa nya smaker, vilket väckte min nyfikenhet att upptäcka vilka fler som fanns därute. Detta var omkring 5-6 år sen skulle jag tro, och för mig markerar dessa tre öl starten.

Ännu var jag inte gammal nog att gå på systemet själv och ölutbudet på Faluns krogar vid den här tiden var inte mycket att hänga i granen. Några godare öl fick man ju tag på ändå emellanåt, bland annat minns jag Brooklyn Lager som en riktigt grym öl, men det dröjde ändå tills det året jag gjorde lumpen innan några större steg i utvecklingen tog vid. Jag låg inne i Umeå och de första månaderna, när vi fortfarande var vettskrämda små soldater som fortfarande undrade vad vi egentligen gett oss in på, så vågade man knappt dricka lättöl till middagen. I samband med att de första månadernas grundutbildning tog slut och våren började smyga sig fram även på dessa nordliga breddgrader så vågade vi dock börja ta ut svängarna lite. Jag minns mycket väl en av de första gångerna som vi satt vid en park vid Umeälven och drack öl. Jag gav en hundring till en kompis som redan fyllt 20 och bad honom köpa lite blandade öl som han tyckte såg spännande och annorlunda ut. Han kom tillbaka med Saranac Black Forest, Baron Trenck, Punk IPA, Innis & Gunn och Åbro 1856 (den sista motiverade han med att jag minsann behövde något vanligt också). Alla dracks förstås varma direkt ur flaskan. Jag tror att detta är enda gången jag faktiskt har tyckt att Innis & Gunn är gott. Black Forest, med sin småsöta och mjuka karamelliga smak blev direkt en liten favorit och jag undrar fortfarande om jag skulle gilla den lika mycket nu som jag gjorde då. Troligen inte, men den håller ändå en speciell plats i mitt ölhjärta. Beska på punkens nivå var fortfarande för mycket för mig och inte blev det väl bättre av att den var varm.

Några veckor efter den kvällen fyllde jag 20 och började direkt utforska Systembolagets utbud noggrannare, framförallt de öl som kostade mellan 15 och 25 kronor, med vissa avstickare upp mot 30 kr flaskan, men aldrig över det. Mycket gott hittades den vägen, men inget som förändrade min syn på öl. Under sommaruppehållet i lumpen reste jag även ner till Tyskland och Holland. I Tyskland drack jag min första altbier. Jag minns inte vilken det var, men det var på en liten hårdrocksfestival mellan Dortmund och Düsseldorf där de serverade Warsteiner och denna altbier, kylda dessutom, för det mycket ringa priset av 1,5€. Denna altbier och historian bakom stilen och rivaliteten med kölsch var det som triggade ett intresse att få veta mer om öl och inte bara hur de smakade. På ett av vandrarhemmen jag bodde på under mina dagar i Holland hade de Duvel och Hoegaarden i baren. När jag var 18 hade jag köpt ett sexpack Falcon Weiss (folköl alltså). Det slutade med att jag hällde ut första glaset i vasken, gav bort resten till mina föräldrar och trodde att veteöl inte var min grej. Jag visste inte att Hoegaarden var en veteöl så jag prövade den och i och med den så kom veteölet i ny dager. Duvel i sin tur visade mig att starkare öl inte behöver smaka sprit och gjorde mig även mer nyfiken på belgisk öl.

Efter muck åkte jag till Nya Zeeland i några månader under våren 2009 för att hälsa på min syster som bodde där då och jag provade det mesta jag kom över. Jag kan väl inte påstå att det fanns jättemycket häftigt, men min nyfikenhet fick nya jaktmarker och det var nog i den vevan som jag äntligen lärde mig att uppskatta beskare öl i och med Mac’s Hop Rocker Pilsner och Three Boys IPA. Det var också då, när jag kunde dricka massa öl som inte fanns hemma i Sverige, som jag tyckte det var kul att börja skriva på internetforum och ölsidor om vad jag druckit. Speights i Dunedin var också det första bryggeriet jag besökte och det gjorde mig nyfiken på att veta mer om hur man egentligen gjorde öl.


När jag kom hem till den svenska sommaren, nästan luspank efter resan, lyckades jag ändå hitta pengar till att köpa min första bok om öl, The Brewmaster’s Table av Garrett Oliver. Hans medryckande och entusiastiska beskrivningar av hundratals öl och hur de kan kombineras med mat fångade mig totalt. Det är en ordentlig lunta men jag plöjde igenom den på bara några dagar. Boken blev en otroligt stor inspirationskälla och det som fick mig att gå från lite lagom ölintresserad till ölnörd och upptäcka alla de öl som fanns i boken men som jag inte smakat, samt att jag på allvar började intressera mig för att kombinera öl och mat.

Samma höst öppnade Pitcher’s i Falun och blev det första stället i Falun som hade något mer att erbjuda ett tiotal svenska, engelska och tjeckiska standardöl. Det var perfekt timing för mig som arbetslös och nybliven ölnörd, och med min ölkunskap som största merit lyckades jag få en anställning som bartender där. Jag kan inte påstå att det är särskilt glamoröst att vara bartender, men det var ändå häftigt att få jobba med sitt intresse även om jag visste att just den anställningen skulle bli kortvarig. Där drack jag min första geuze, från Boon, som jag gillade från första början, men i ärlighetens namn hade nog Olivers bok gjort att mina smaklökar redan hade halva inne. Allra viktigast var dock att jag fick åka med barchefen Taylan till SBWF den hösten som fackbesökare. Här gjorde jag mina sista två stora ölupptäckter. Den ena var Founder’s Double Trouble som var en total humleexplosion, jag minns att jag bara lyckades anteckna ”färskpressad humle” om den. Den andra var Kaggen. Oh, sweet memories. Det var 6 cl ren lycka som satte ribban för hur otroligt fantastiskt magiskt gott öl kan vara i sina bästa stunder. Dessa var i min mening de sista enskilda ölen som definierade utvecklingen av min ölpersonlighet. Självklart fortsätter den att utvecklas hela tiden, men nuförtiden sker det mer flytande, utan de stora hopp som beskrivits ovan.

Och nu sitter jag här och kunde inte vara gladare för att allt detta har hänt. Jag har haft många underbara upplevelser, träffat massor av trevliga människor, fått nya vänner och även fått lite jobb tack vare mitt ölintresse. Min flickvän träffade jag under en resa som jag kanske inte hade gjort om det inte vore för ölintresset. Visst tar det upp en ganska stor del av min tid, men någon hobby lär man ju ha. Ibland reflekterar jag också hur vettigt det är att ha en hobby som involverar att konsumera alkohol, men som någon lär ha sagt: ”Pick your poison”. Jag valde öl.

Så här i sista inlägget om mässan tänkte jag sammanfatta lite om några av de andra öl jag drack utöver de nya svenskarna. Först skulle jag dock vilja passa på att tacka mässgeneralen Richard Lindblad för ett trevligt arrangemang, samt förstås alla trevliga utställare, provningsledare och andra som arbetat med mässan och hjälpt till att göra den så bra. Visst finns det saker man kan göra ännu bättre till nästa år, till exempel vore det bra med fler och bättre möjligheter till glasskölj och dricksvatten och en möjlighet att köpa sin ölkuponger med kreditkort, men överlag är det en bra mässa som jag definitivt kommer försöka besöka nästa år också.

Vidare till ölsnacket då. I Nynäshamns monter fanns såväl ett tyskfat med ofiltrerad Landsort Lager som en cask med Bedarö Bitter som var torrhumlad med chinook och centennial. Den ofiltrerade Landsort tyckte jag hade en renare och fräschare smak än den buteljerade varianten, och det var nog också den stora skillnaden för Bedarön också. Inget revolutionerande, men en trevlig variation på deras trotjänare. Riktigt charmigt med de träbackar de hade ställt upp Bedaröflaskor i också!

Früh Kölsch fanns hos Brekeriet och är den enda kölschen som jag känner till som importeras till Sverige just nu (rätta mig gärna om jag har fel). Det är i vart fall den första kölsch jag smakat. Runda, rena och fräscha smaker med en lätt fruktighet och en lätt men tydlig avslutande beska. En sån där öl som sitter fint på en uteservering en varm sommarkväll.

Bödeln och Alkemisten

Hos Hantverksbryggeriet provade jag deras blåbärslambic Alkemisten, som jag har hört väldigt blandade ord om innan. Kanske har den behövt lite tid på sig för att lyfta, för jag tyckte den var riktigt sympatisk. Den ligger nästan och nosar på de bättre belgiska lambicerna i min mening, med funkig touch, balanserad syra, en lätt fruktighet och en aning av blåbär som gör den riktigt intressant, trots att jag egentligen inte är jätteförtjust i blåbär.

Hammenlind serverar Sthlm Syndrome

Sigtuna hade med sig sitt sista fat av Stockholm Syndrome. Det finns förstås fat ute i cirkulation fortfarande, bland annat finns ett påkopplat på O'Connors IPA-festival (om det inte hunnit ta slut redan) men Sigtuna har inga fler kvar nu. Lite väl lätt i doften för en DIPA, men det tar den igen i smaken som är en formidabel explosion av söt, exotisk frukt, framförallt tyckte jag mig känna ananas och mango. En aning spritig tyvärr, dock tycker jag om att beskan inte är tokhög utan är lite lättare men ligger kvar länge i gommen.

I Bishops Arms monter var det Eskilstuna Ölkulturs Linköpings Pale Ale som imponerade mest med sin talliga och fruktiga humlighet och hos Ängö Kvartersbryggeri visade man att de har en stabil grund att bygga vidare på genom bland annat Ljuva Livets ÄSB som känns typiskt engelsk, som jag för en gångs skull menar på ett bra sätt. Än når de inga höga höjder, men de har en hög lägstanivå för att vara så pass nyetablerade.

Alla fyra av Sierra Nevadas 30th Anniversary fanns att smaka på hos Wicked Wine, vilket jag inte kunde motstå trots priset. En liten skvätt av varje för en hundring fick jag till och det var det väl värt för att få prova dem. Rent smakmässigt tycker jag dock inte att de är värda de 399 kr per flaska som de har kostat på bolaget, i alla fall inte för oss som har en någorlunda normal ölbudget. Bra öl är det förstås, men jag inte placera dem i den absoluta toppen. Bäst av de fyra tyckte jag att den mörka barley winen Jack & Kens Ale var.

Eftermiddagen avslutades hos danskarna vid Elixir Wines monter. Alltid kul att få öva sin danska lite! Mest noterbart här var att Amager Colocof inte alls blivit särskilt lyckad utan mest kändes kemisk och luktade målarfärg samt att Raasted Rug IPA var den mest intressanta som prövades där, med smak av grapefrukt, råg och smått övermogen frukt.

Prisnivån hos danskarna går inte att klaga på

Återigen, bra jobbat Richard och alla som varit inblandade i Linköping Beer Expo!

Mitt i alla inlägg om Linköping Beer Expo klämmer jag in ett om veckans event i Uppsala också. Gabbe har nämligen ställt till med IPA-festival på O'Connors där det kommer finnas minst 12 IPA på fat hela veckan vad jag förstått, idag fanns det dock 15. Vad som var först ut ser ni på bilden, samt att Flying Dog Raging Bitch fanns på fat inne i Loyaltybaren. Andra fat kommer att kopplas på så fort någon av dessa tar slut. Bland andra så står Nögne Ö IPA och To Öl First Frontier IPA och väntar på att få kopplas på. 60 kr för 30 cl för alla fat-IPA är det som gäller, och det ska man ju inte klaga på.

Jag var bara förbi en snabbis och delade på Mohawks torrhumlade Extra IPA (som OC ska ha varit först i Sverige med) samt Dugges Never Mind the Bollox, mest för att de var de två jag inte provat alls förut. Dock skickades glasen friskt runt mellan oss vid bordet så det blev sippar av bra mycket mer. Ganska bra med folk för en måndag tycker jag, så uppenbarligen är detta något som drar lite folk. Får se om man hinner med något till besök innan fredag då jag åker till Falun, vore fint att titta förbi någon till dag och se om något mer kul kopplats på. Kul att sånt här händer i Uppsala också!

På ölmässor får man ju också en god möjlighet träffa bryggare och utställare och nosa upp lite nyheter och skvaller om vad som ligger i närmsta framtiden för dem. Bland de första montrarna jag svängde förbi var Brekeriet, en importör baserad i Skåne som startade för ungefär ett år sen. Hittills har de koncentrerat sig på sydsvenska marknaden men börjar nu kika på att expandera lite norrut och att vara med på Beer Expo var ett steg i detta. De fokuserar på europeiska mikrobryggerier och än så länge är det mest belgiskt men de har även Früh Kölsch som jag tror är den enda av sin stil i Sverige just nu.

Provsmakning av Früh Kölsch hos Brekeriet

Nynäshamn vågade inte avslöja mer än att Brännskär Brown Ale, som är slut i beställningssortimentet, är på gång igen och är förhoppningsvis klar att börja levereras igen i slutet av månaden. I Oppigårds monter stod Peter Högström, som varit med och tagit fram First Oak Aged Stout. Han och Jessica Heidrich stod också bakom KåtisBocken, en eisbock som vann SM i hembryggning för några år sen. Jag provade den tidigare i år och då smakade den snarare som en oud bruin och Peter sa att den hade gått åt det hållet redan efter några månader, som han misstänkte berodde på något fel med tapplinan när man buteljerade den. I Oppigårds kyl fanns även flaskor med deras Starkporter med en annorlunda etikett. Det visade sig att detta var etiketter gjorda för att uppfylla kraven på den amerikanska marknaden så att den kan exporteras dit. Tyvärr missade vi att få en bild på dem.

Peter Forss, grundare, och Mattias Hammenlind, bryggmästare

Efter att ha fått bekräftat från Peter på Sigtuna att Ace of Spades är tänkt att bli en serie öl som kommer att släppas under samma namn men med nya varianter varje gång så frågade jag bryggmästare Mattias Hammenlind om det fanns några planer för nästa AoS, och visst hade han redan tänkt på det. Detta var också första gången han avslöjar något om den. Det är tänkt att bli en imperial IPA, eller quadrupel-IPA till och med, som han ska försöka pressa upp över 20 %. Mattias har låtit sig inspireras av Dogfish Head 120 Minute IPA och även denna ska få koka i 120 minuter. Det ska bli väldigt kul att se vad Mattias kan koka ihop.

Glada miner hos Strömsholms

Strömsholms Brygghus kommer att installera flera nya tankar och når en årskapacitet på uppemot 700 000 liter, men första målet är att nå 150 000 liter om året inom något år så det blir en kostym att växa in i. Rent ölmässigt har man en tjeckisk pilsner och en veteöl på gång, samt att man ska brygga en öl till Arboga medeltidsvecka som troligen blir någon form av rököl. Det ska helst vara något traditionellt recept, men de var inte så sugna på att göra en öl utan humle och bara andra kryddor. Dessutom kommer en trimmad variant av Malakias i höst igen, det är nämligen tänkt att bli en årligt återkommande öl. Bland annat kommer man att använda en annan honung för att få mer ljungsötma i ölet. På SBWF i höst är det tänkt att man ska ha med några flaskor från förra året tillsammans med årets Malakias så att man kan prova dem mot varandra.

Upphällning av Hantverksbryggeriets Alkemisten

Hantverksbryggeriet avslöjade att deras blåbärslambic ska bryggas igen, dock ligger det ju i ölens natur att ta lite tid på sig att bli klar så vi får vänta lite på att den nya batchen är klar. Flaskor av den gamla batchen finns dock fortfarande kvar, så vi behöver inte gå utan den än. Även hantverksbryggeriet är också på väg att installera lite nya tankar och ökar kapaciteten till uppemot 100 000 liter om året. Ni som har varit ute i Europa och rest har säkert sett att deras öl har funnits på lite välsorterade ölbutiker i t ex Danmark och Holland. Men man har även exporterat lite öl till USA, nämligen keykegs med Kosacken, Munken och Baronen, sammanlagt omkring 3000 liter.

Alla Tiders Ängöl

En av de sista svenska mikrobryggarna jag svängde förbi var relativt nystartade Ängö Kvartersbryggeri som är baserat i Kalmar. De såg framemot sommaren, som blir deras första. De har sina öl på de två Systembolagen i Kalmar och redan nu säljer varje försändelse slut på bara några timmar och var spända på att se hur det kommer att gå i sommar.





På Slottskällan experimentbrygger man en supersaison. Det är en tweakad variant av nya bryggaren Maartens Saison du soleil levant som jag smakade på Belgofesten i Uppsala och som var mycket god då. Hoppas experimentbryggningen blir lyckad, svenska saisons är ju inte alltför vanliga.

Några blandade citat från dagen:
"Jag vill inte skotta drav när jag är 50"
-Mattias Hammenlind, på frågan vad han tyckte om att få nytt bryggverk

"Vi hissar seglen när det blåser medvind"
-Björn Falkeström, Oppigårds

"När jag pluggade i Uppsala brukade vi ligga och dricka Löwenbrau bakom slottet på soliga sommardagar"
-Björn igen, Avd. Tiderna förändras, och vi med dem

"Dit glas er jo tomt. Hvorfor?"
-Hört hos Elixir Wines. Dansk attityd > Svensk attityd

Foto & redigering: Amaru Ubillus, Foto: Esbjörn Anteskog

Mitt huvudfokus under mitt besök på Beer Expo var de svenska mikrobryggarna som fanns på plats. En del av dem hade lite nya öl med sig och det här inlägget koncentrerar sig på dessa. Den första ölen jag fick ett smakprov av var just en sådan, nämligen en pilsner från nya Linköpingsbryggeriet Roel. De kommer att brygga öl med tjeckisk inriktning även i fortsättningen är tanken, men det ska inte begränsa dem från att göra t ex julöl. Såvitt jag vet är Roel det enda mikrobryggeri i Sverige med en kvinnlig bryggmästare (då räknar jag alltså inte Jessica Heidrich). Kul att det kommer in fler kvinnor i branschen! Själva ölet var gott, fräsch och lättdrucket, precis som en pilsner ska vara.

Bryggmästare Carmen Roel (t.h.) med sin lillasyster

Hos Nils Oscar kunde man få smaka på två nya öl: årets Kalaspåsköl (som dock gick under namnet Våröl) samt Rökporter som legat 36 månader på ekfat. Kalaspåsköl är kraftigt maltig med smak av fullkornsbröd, karamell och med en humlegiva som ger ölet karaktär utan att ta över. Mycket torr avslutning med en sakta avklingande efterbeska. Den ekfatslagrade rökportern var en speciell bekantskap. Man hade lite halvt glömt bort det fatet och när man sen kom på det och provade lite så hade det surnat något och man lämnade det ytterligare för att se om det skulle bli nå bättre, och det visade sig att det gick både upp och ner. Nyligen hade man dock tyckt att det nått en topp och då bestämde man sig helt enkelt för att det var färdigt. En komplex blandning av choklad, rök och sura bär mötte näsan och jag visste inte riktigt vad jag tyckte, men efter en klunk hade jag bestämt för att det minsann var rätt gott. I eftersmaken kom sedan en behaglig beska och blandade sig med syran.

Kalaspåsköl 2011

Oppigårds hade med sig de relativt nya Pale Summer Ale och Drakens IPA, samt helt nya First Oak Aged Stout. 16:e maj kommer Pale Summer Ale i Systembolagets sommarsläpp och den kommer bli ett av två ”husöl” för mig i sommar. Vill man dricka den redan nu så har den dykt upp på fat på krogarna. Den är humlad med Chinook, Cascade och Pacific Gem och ger en god humledos med mycket gräs och grapefrukt och efterbeskan hänger kvar länge i gommen. Drakens IPA är vinnarölet från hembryggar-SM 2010, brygd av Rick Lindqvist, Tomas Lundqvist och Magnus Alström. Traditionen trogen får vinnarna göra sin öl på ett svenskt mikrobryggeri och liksom förra året valdes Oppigårds. Förhoppningsvis kommer denna att dyka upp i ett nyhetssläpp på Systembolaget i en inte allt för avlägsen framtid, men även den finns ute på fat för den som inte vill vänta. Så var det då First Oak Aged Stout, som har bryggts i samarbete med den mycket erfarne hembryggaren Peter Högström. Detta är inte första gången Peter och Oppigårds samarbetar, Peter var nämligen mannen bakom InWit som vann hembryggar-SM 2009 och sedan brygdes på Oppigårds. Denna imperial stout har lagrats på tank med tillsatta ekkuber och eken har definitivt gett karaktär om ölet. Förutom eken noterade jag även mörk frukt, choklad och lite kaffe, som ju låter klassiskt imperial stoutigt, men jag tyckte att det var annorlunda mot de ekade imperial stouts jag provat förut. Den har också en tydlig bitterhet men jag upplevde den inte som humlig. En stabil och bra imperial stout och även om den inte når den absoluta toppen visar Oppigårds att de behärskar mörk bira också.

Peter Högström var på plats i Oppigårds monter

I Sigtunas monter serverades deras nya Summer IPA, som torrhumlats med den nya zeeländska humlesorten Riwaka. Liksom Pale Summer Ale kommer i Systembolagets sommarsläpp den 16:e maj. Fatet som serverades på Beer Expo hade tappats dagen innan och var dessutom ofiltrerat. Förutsatt att den filtrerade flaskvarianten som kommer till bolaget är någorlunda i närheten av detta så kommer det bli den andra ”husölen” för mig i sommar, för det här var riktigt, riktigt gott. Jag vill gå så långt som att säga att det var det bästa av de 30 olika öl jag smakade under mässan och det kommer dessutom passa perfekt i sommarvärmen. Summer IPA bjuder på en rejäl, fräsch fruktighet som tyglas av lite härliga grapefrukttoner. Här har man verkligen satsat på humlearomen, och lyckats riktigt bra med det, samtidigt som man dragit ner lite på bitterheten vilket gör det riktigt behagligt att dricka. Bra jobbat Sigtuna!

Bryggmästare Mattias Hammenlind (t.h.)

Hos relativt nystartade Ängö Kvartersbryggeri fanns deras nya Munkens Pale Ale, som är deras blott sjätte öl på marknaden. Jag missade att fråga vad man har använt för humlesorter, men den känns klart europeisk med trevliga gräsiga och örtiga smaker. En god pale ale som i mitt tycke är deras bästa öl hittills.

Utöver dessa så hade de flesta bryggerier även med sig sina påsköl samt att Slottskällan hade med sig nygamla London Fog (den ofiltrerade varianten av London) och Svart. London Fog har jag fått möjlighet att prova på bryggeriet och den är en fin ESB med lite fräschare karaktär än t ex stilsättaren Fuller’s ESB, utan att för den sakens skull tappa fokusen på malten. Jag tycker den påminner lite om Southern Tier Harvest Ale faktiskt. Sigtuna hade också några provbrygder med sig som jag inte hann med att prova, men det var åtminstone en rököl och en veteöl som jag hört gott om från de som provat dem.

Förutom dessa nya öl så provade jag även en del annat svenskt, och ett fåtal exklusiva amerikanare och danskar. Mer om dessa, samt om alla nyheter och skvaller jag snappade upp kommer i senare inlägg om mässan.

Foto: Amaru Ubillus

Lördagens första pass är över och det blir också det enda passet för mig då jag lovat bort mig på annat när jag för en gångs skull är i de här trakterna. Fem timmar räckte dock gott och väl för att hinna med det jag ville hinna med. Det första som hände efter att vi lämnat av jackorna i garderoben strax efter klockan 12 var att jag gjorde en liten intervju med mässgeneralen Richard Lindblad innan han fick alltför för mycket att stå i.

Han berättade att han varit lite nojig inför fredagen då de endast hade sålt 350 förköpsbiljetter till det passet, men det visade sig bli lyckat ändå med närmare 500 besökare, som var alldeles lagom för att det ändå skulle bli luftigt och besökarna hade verkat mycket nöjda. Till lördagens första pass hade 450 förköpsbiljetter sålts och till kvällspasset hade 800 biljetter sålts. Jag tyckte att det var en alldeles lagom folkmängd under hela eftermiddagspasset. Man slapp trängas, fick lite tid att prata med bryggare och utställare och lokalen kändes ändå relativt luftig.

Intervju med en mässgeneral. Foto: Amaru Ubillus

Idén om Beer Expo föddes när Richard pratade med sin pappa Kenneth, som anordnar Whisky Expo i Linköping. Pappa Kenneth tyckte att Richard med sitt ölintresse kanske kunde arrangera en ölmässa. Richard trodde först att han skämtade, men förra året blev det alltså verklighet och festivalen har växt ytterligare i årets upplaga. Grundtanken med festivalen är att alla ska ha möjlighet att få ställa ut med sina öl, även de allra minsta bryggerierna. Därför tar Richard ut så låga avgifter som han kan för att låta utställare sätta upp en monter och alla intäkter från deras försäljning för de behålla själva. På så sätt kan t ex Ängö delta på samma villkor som t ex Nils Oscar.

På frågan om vilken utställare eller provningsledare som han var mest nöjd med att ha fått med i år så svarade han diplomatiskt med att han var jättenöjd över alla och allra mest var nöjd över den fina bredd som Beer Expo erbjuder i år. Förra året anordnades alla provningar i hans regi på något sätt (även om inte han var provningsledare) men i år fanns det även provningar som anordnades av andra, t ex BrewDogprovningarna, och detta var han också mycket nöjd med.

Avslutningsvis pratade vi kort om kombinationer av öl och mat och Richards favoritkombination var en välgjord men enkel veteöl tillsammans med en lättare fiskgryta med rena smaker. Det kan man ju hålla med om att det inte låter helt fel.