En riktigt härlig förrätt till sommarens varma grillkvällar är tomatbruschettan. En frisk och förförande god men samtidigt otroligt enkel liten sak att servera medan grillen blir varm. Den fantastiskt fina Jaipur från Thornbridge passar mycket bra till.

Jan-Erik ”Janko” Svensson är en av Sveriges största ölgurus, om inte den allra största. Om någon förtjänar att döpa sin bok till Stora Ölboken är det han. I detta informativa verk berättas det om öl med en detaljrikedom som jag inte sett hos någon annan svensk ölförfattare.

Med Jankos koncisa språk ryms det, trots många bilder, ohyggligt mycket info på bokens 220 sidor. Istället för att bara presentera de olika bryggartraditionerna förklaras också varför de har uppstått där de har uppstått och varför de skiljer sig åt. Istället för att bara förklara vad som är typiska smaker för olika stilar förklaras också hur dessa smaker uppstår och vilka ämnen som frambringar dem. Janko har inte hållt tillbaka på sina kunskaper.

Här finns inga romantiska utläggningar om varför öl är så bra, varför det är bättre än vin, varför det passar bra till mat eller varför öl är en kulturdryck. Det är full fokus på ölet i sig med dess smak, tillverkning, historia och tradition. Det mesta är faktaspäckat och författarens subjektiva åsikter ges begränsat med utrymme. I det extra utförliga avsnittet om Franken och intilliggande områden kan man dock ana en viss förkärlek för områdets egna ölstilar. Det är egentligen bara trevligt och ger boken lite mer personlighet.

Boken är också uppbyggd så att den med hjälp av sitt ordentliga register ska kunna fungera som ett slags mindre uppslagsverk. På grund av detta har flytet i texten på sina håll fått offras, till nyttan av att det blir lättare att gå tillbaka och läsa om enskilda avsnitt eller slå upp något särskilt. Med all information som klämts in kommer den därför vara användbar i många år framöver.

Ska man nu klaga på något håller bildmaterialet en högst blandad kvalitet och som läsare upplever jag helt enkelt att det har underprioriterats något i bokens produktion. På vissa håll är det väldigt bra, särskilt med gamla teckningar över dåtidens olika tekniska lösningar i de engelska brygghusen. På andra håll är det däremot en hel del fotografier som passar fint till ett privat fotoalbum men som kanske inte håller den standard som jag tycker att man borde kunna förvänta sig i en tryckt och publicerad bok. Det naggar ett mycket gott helhetsintryck i kanten, men inte mer än så.

Är man intresserad av öl och vill köpa sig en bok för att lära sig mer bör den här definitivt höra till ett av förstahandsvalen. Det underlättar definitivt om man har lite grundkunskaper om råvaror, bryggprocessen, historia och bryggtraditioner, men så länge man har ett intresse av att lära sig mer om öl på en hyfsat detaljerad nivå kommer ett köp av denna bok att vara väl spenderade pengar.

För något år sen kom Boon Kriek Mariage Parfait 2008 på Systembolaget. Nu har denna vackra lilla pjäs fyllt fem år men de 400 gram körsbär per liter som den gjorts med känns fortfarande av väldigt tydligt.

Det är ingen syrabomb men den är definitivt något surare med något extra år på nacken. Däremot är den fortfarande väldigt mild i funkigheten, något som inte är ett problem för denna öl. Körsbärssmaken är fortfarande djup och kraftig och bärs väl upp av de 8 % de vilar på.

En mycket trevlig utvecklingen i denna öl är den vinösitet som smugit sig fram och nu lägger en snygg backdrop. Det passar otroligt bra ihop med körsbären och den lite högre alkoholhalten, samtidigt som den binder ihop ölen väldigt snyggt. En liten utvecklingen som gör stor skillnad.

Det ska dessutom påpekas att syran är mycket behaglig och snäll mot gommen även fast ölet har en uttalad syrlighet. Mycket snyggt! Den här ölen har varit väl värd att ge några extra år.

Efter succéer med Moebius och framförallt Nebuchadnezzar har Omnipollo nu gett sig på att göra en ny DIPA. Nathalius är namnet på det nya verket som använder majs och ris för att bli extra krispig och sedan en tid tillbaka finns den på krogar och för privatimport. ”Som vanligt” är den gjord på De Proef i Lochristi i Belgien.

Till skillnad från Omnipollos tidigare försök i stilen är det inte mycket som gått vägen här. Kroppen är för tunn och torr för att bära upp humlen och beskan. Den finns knappt alls förrän alkoholen slår in i slutet och ger en spritig smak. Visst smakar det humligt, men humligheten slår efter en initial trevlig fruktighet över åt det vita mellan skal och fruktkött på citrus, vilket inte smakar speciellt gott. Beskan är också därefter, alltså obehagligt stark.

Nä, den här ölen är helt enkelt inte särskilt trevlig att dricka. Om det har att göra med inblandningen av ris och majs vet jag inte, men efter att ha kämpat mig igenomhalva flaskan åker resten i vasken.

Bara AleSmith IPA och Bells Two Hearted Ale är bättre, om man ska tro Ratebeer. Sculpin IPA från Ballast Point rankas som världens tredje bästa IPA och nu har den kommit till Sverige, på både fat och flaska. Under onsdagen kopplades fat på vid några av Sveriges bästa ölbarer. Jag kilade ner till Gästrike-Hälsingland nations pub GHuben, en av Uppsalas bästa studentpubar, och tog mig några glas av denna världstrea.

En första sniff och leendet sprider sig genast på läpparna. En mjuk fruktighet letar sig upp i näsborrarna. Score! Första sippen bekräftar intrycken och det är bara att luta sig tillbaka och njuta av vad som känns som Kaliforniskt solsken fångat i ölform.

Smaken har massor av aprikos och persika tillsammans med klassisk västkustsk citrus och en aning nyslaget gräs. God balans trots mycket humle är en av anledningarna till att IPA från amerikanska västkusten fått så gott rykte. Sculpin tar det till perfektion med total balans i varje aspekt av ölen. Riktigt, riktigt bra!

Jag har druckit Sculpin pinfärsk på flaska på plats i Kalifornien och mitt intryck var att fatet höll upp bra trots att det gått tre månader sen det tappades och att det har fått resa över Atlanten. Framförallt kunde man inte känna några direkta tecken på ålder och hade jag inte druckit den färsk hade jag kunnat tro att den var väldigt färsk.

En skara av Uppsalas ölälskare tog sig igenom inte bara ett utan två hela 20-litersfat med Sculpin under kvällen. Stundtals var det närmast glasbrist i baren. Att den bara kostade 55 kr för dryga 30 cl skadade förstås inte. Jag var bland de första som köpte den och jag fick även den sista slatten ur det andra fatet. Däremellan slank det förstås ner några till. Jag brukar vanligtvis variera mig över kvällen men den här gången var det bara en sak som gällde. Sculpin.

Haandbryggeriet, Dugges Nögne Ö, To Öl och nu också St Eriks har alla nyligen gjort eller ska snart göra öl med havtorn i. Hembryggarna-about-to-go-pro i Jackdaw har hakat på trenden och satt sin egen twist med en tripel som till sekundärjäsningen matats med havtorn och champagnejäst. Precis som med hjortronölet Chicoute har man låtit den få namn efter den franska översättningen av dess specialingrediens.

Jag gillar Jackdaws koncept. De sätter ofta en twist på sina öl men det känns också genomtänkt. Inget "vi slänger i den här ingrediensen och ser vad som händer", som visserligen också är viktigt att folk gör för att hitta nya kombinationer men som kanske inte riktigt passar den som aspirerar på att bli kommersiell i en nära framtid.

Juli är nyhetsfritt på hyllorna men i lokala beställningssortimentet hålls såklart takten uppe. Ingen vila, ingen ro på den fronten. Den här månaden är det inte mindre än fyra bryggerier som gör premiär på Systembolaget. Samtidigt har Eskilstuna släppt en Anders DIPA, som inte längre fick vara med i lokala beställningssortimentet pga för god försäljning/spridning, under nytt namn och något putsat recept och verkar därmed komma runt bolagets begränsningar.