De Heeren van Liedekercke var enligt vår resplan avsett som resans kulinariska höjdpunkt, men det priset tog istället restaurangen Zarza i Leuven. Och det med råge. Med genomtänkta, lite lagomt innovativa och snyggt presenterade rätter samt en liten men kompetent ölmeny bjöd Zarza på den bästa mat jag ätit i Belgien.

Förutom a la carte kör Zarza med två olika satta menyer (Folie och Zita), den ena med fyra rätter och den andra med fem rätter med möjlighet att välja bort en. Påpassligt nog kunde man också välja fritt vilken av de två olika menyernas varmrätt man ville ha, vilket om något gjorde det ännu svårare att faktiskt ta ett beslut. Att döma av senare kommentarer kring bordet var det kanske inte så mycket att fundera över då alla rätter fick mycket uppskattning.

Ölmenyn var alltså rätt så liten men med ett kompetent urval av belgisk öl som går bra med mat. Tydligen har restaurangen haft en betydligt större öllista tidigare men dragit ner på det då gästerna inte visade sig tillräckligt intresserade. Med öl som Westmalle Dubbel, Blanche de Namur, Kortrijk-dUtsel, med flera, behöver heller inte ölmenyn vara alltför stor när dess primära uppgift är att vara måltidsdryck. Vill man ölnörda i Leuven finns det många andra lämpliga ställen att styra kosan.

De första rätterna, makrill med tärnat äpple, picklad gurka och ett flertal kalla krämer, samt någon form av bläckfiskbaserad(?) rätt (jag hade menyn med det förstnämnda) imponerade med genomtänkta smakkombinationer och snygga presentationer. Det var förvisso ett genomgående tema i rätterna. "Fördrinken" Kortrijk-dUtsel som jag fortfarande hade kvar i glaset var utmärkt till makrillen och dess tillbehör. Därpå följde hummer med blandade (skalade) skaldjur i en hummersoppa/fond som smakade än bättre än tidigare rätt och med Blanche de Namur i glast knöts allt ihop fantastiskt.

Till varmrätten bestående av lammracks, vit sparris, mintkräm, hollandaise och "fågelbo" på torkad pasta valde jag en Westmalle Dubbel. Enkel kombination men så givande. Trots att jag i skrivande stund just ätit middag blir jag hungrig vid tanken på lammköttets rosa skimmer och Westmallens krämiga maltighet. Samma öl gjorde sig också mycket bra till efterrätten, en "short bread" med jordgubbar, vaniljkräm och jordgubbsglass. Här handlade det om snygga kontraster mellan söta jordgubbar och chokladiga smaker i ölet, snarare än härliga harmonier mellan karamelliserad maltighet och perfekt tillagat kött.

Jag kunde inte hjälpa att bli lite sugen på den andra menyns dessert, en rätt baserad på chokladbakelser och ananas som såg ljuvlig ut. Samtidigt måste jag säga att det var en riktigt bra måltid och definitivt den bästa jag ätit inom Belgiens gränser. Priserna var dessutom mycket humana och råkar man befinna sig i Leuven, exempelvis för ett besök på Zythos, är Zarza att rekommendera om man vill ha en lite finare middagsupplevelse.

Denna resa betalades av turismorganisationen Visit Flanders. De har ingen inverkan på vad eller hur jag rapporterar om resan.

De Struise hör till en något nyare sväng belgiska bryggare med start i början av 2000-talet och har redan fått en status som ett av Belgiens bästa bryggerier, vilket förstås är stort i ett av världens främsta ölländer. Bakom framgångarna ligger utmärkta öl men också vissa lyckliga tillfälligheter som hjälpt dem att få uppmärksamhet och spridning på sina öl.

I Oostvleteren, bara kilometer från Abdij St Sixtus och Westvleteren, har Carlo och Urbain klämt in sitt bryggeri i ett gammalt skolhus. Här tar man också emot besökare under devisen "Det har aldrig varit roligare att gå i skolan", något som är lätt att hålla med om. Det hela började dock på en strutsfarm i början av 2000-talet, därav namnet De Struise (struise = struts) och loggan, som är en variant av områdets heraldiska vapen fast med strutsar.

Carlo är en riktig vinnörd och gick på 90-talet runt med drömmar om att starta en vingård i Belgien, men han insåg att det skulle bli svårt eller kanske omöjligt. Vännen Urbain övertalade honom om att de istället skulle skapa sina drömdrycker med ett eget bryggeri. De började 2001 med ett bryggeri modell större hembryggverk som de inhyste på en strutsfarm just utanför stan.

Efter några år med witbier och andra något alldagliga öltyper fick man för sig att återskapa en utdöd lokal specialitet som bryggdes för omkring 100 år sen, en mörk, kryddig, söt och stark öl som man vid servering stoppade ett rödglödgat järn i för att värma de hemvända fiskarna efter en lång dag i fiskebåten. Det heta järnet karamelliserade sockret i ölen och gav det en speciell smak. För att återskapa detta bryggde Struise sitt öl med en del rostad malt och den färdiga produkten kan ses som en hybrid mellan en stout och en stark belgisk klosteröl. Ölet döptes till Pannepot efter den speciella typen av flatbottnade segelbåtar som användes av de lokala fiskarna för att klara av de grunda vattnen i området.

Pannepot har sedan blivit något av bryggeriets flaggskepp och flera variationer har gjorts. Om det inte vore för något av en tillfällighet hade det kanske aldrig blivit så. Pannepot var nämligen väldigt dyr att brygga och de belgiska öldrickarna var inte sugna på att punga ut stora pengar för ett okänt öl med så många andra bra öl tillgängliga till låga priser. Precis omkring den tid som Pannepot hade kommit ut hade Carlo fått tag på några flaskor av en särskild öl från De Dolle. När han drack den första flaskan fick han för sig att gå in på Ratebeer och plita ner en recension.

En dansk användare fick syn på recensionen och hörde av sig till Carlo och frågade om han hade några flaskor kvar för ett byte. Det hade han och ett byte planerades. Som en liten bonus skickade Carlo med några flaskor Pannepot, som ju ändå var svårsåld hemma i Belgien. Dansken blev eld och lågor över Pannepot och hörde av sig till Carlo och undrade var den kom från, De Struise hade han ju inte hört talas om tidigare. Carlo förklarade att det var deras eget öl. Dansken visade sig vara Jeppe Bjarnit-Bjergsø som drev Drikkeriget och Ölbutikken, undrade om han inte kunde få importera några lådor till Danmark. Där snackade han in den hos sina kunder i butiken och ölet fick snabbt en stor uppskattning bland de danska öldrickarna och därigenom också mycket uppmärksamhet på Ratebeer. Det ledde i sin tur till att den amerikanska importören Shelton Brothers fick upp ögonen för De Struise och resten är, som man säger, historia. Frågan är vad som hänt med De Struise om Carlo aldrig hade recenserat den där ölen från De Dolle.

Sedan dess har alltså Struise flyttat från strutsfarmen och in i skolhuset. Produktionen är fortfarande relativt liten men har utökats en hel del det senaste året genom fler tankar och smarta lösningar i bryggverket som förkortat bryggtiden. Under våren har svenske Tomas Danko, bl a en av huvuddomarna på Stockholm Beer & Whisky Festival, jobbat en sväng som bryggeriassistent. Innan han lämnade bryggeriet gjorde han en session-IPA på 3,5 % som också blev den första ölen vi fick prova inne i lektionssalen. Lättdrucket och humlefriskt om än inte helt balanserat.

Ett flertal öl provades igenom. Bland annat real-ale-versioner av Pannepeut och Cuvee Delphine som båda var magiskt goda, men allt som provades var riktigt gott. Suröl, imperial lager, imperial stout på 26 %, fatlagrad öl - det verkar inte spela någon roll vad de ger sig på, det blir riktigt bra. Att kalla De Struise för ett av Belgiens bästa bryggerier är ingen överdrift.


Denna resa betalades av turismorganisationen Visit Flanders. De har ingen inverkan på vad eller hur jag rapporterar om resan.

I resans späckade schema hade inte bara en utan två ölfestivaler klämts in. Dels Nacht van de Grote Dorst som arrangeras vartannat år och är en ren lambicfestival, dels Zythos som är Belgiens största och viktigaste ölfestival. Det blev ganska korta men välfyllda och härliga besök på de bägge festivalerna.

Efter förseningen på De Heeren van Liedekercke var klockan tio på fredagskvällen när vi kom fram till den lilla byn Eizeringen strax väster om Bryssel. Här ligger puben In De Verzekering tegen Grote Dorst, oftast bara kallad Grote Dorst (den stora törsten på flamländska), som specialiserar sig på lambic. Puben har normalt bara öppet någon timme på söndagar efter gudstjänsten i kyrkan på andra sidan torget, samt i samband med andra stora händelser i kyrkan, men vartannat år ordnar de lambicfestivalen Nacht van de Grote Dorst (den stora törstens natt).

Längs den inre långsidan i ett stort tält på torget serverades lambic från mer eller mindre alla belgiska aktiva producenter/blandare. Det här året var bl a amerikanska Almanac också inbjudna. Deras öl och några andra av de mer åtråvärda lambicerna var redan slutsålda när vi kom dit, men det gjorde inte så mycket. Det var ordentligt trevligt att avsluta kvällen med att gå runt och dricka öl som De Cam Framboise, Kriek och Lambiek samt festivalens vad jag förstod egenblandade Geuze van t' Kasteel. Här var det heller inget snack om att köpa smakprover, hela flaskor var det som gällde men det gjorde vi gärna. 2-3 timmar här flög iväg medan vi minglade runt och drack suröl i världsklass. En festival jag mycket gärna besöker igen, för att inte tala om att jag verkligen är nyfiken på att besöka själva puben Grote Dorst någon gång.

Frank Boon skymtades i festivalminglet

Spola fram 1,5 dag så befinner vi oss istället på Belgiens största ölfestival Zythos som hålls i en stor mässhall utanför Leuven. Gratisbussar går i skytteltrafik fram och tillbaka mellan Leuvens centralstation och festivalen vilket gör det väldigt smidigt att ta sig dit. Själva festivalen har också gratis inträde, allt man behöver köpa är ett glas och polletter (€1,5/styck) för att kunna få i sig någon öl. Nästan alla montrar befolkas av de faktiska bryggarna, ett högst medvetet drag av festivalen. En ypperlig möjlighet att få prata med bryggarna själva om deras öl alltså.

Fredrik och Alvinne-Glenn

För en som mest följer ölen som dyker upp på svenska marknaden eller får internationell hype är många i den enorma mängden utställande bryggerier helt okända och möjligheten att prova nytt är närmast obegränsad. Alla smakprov är fullstora, till och med Struises bourbonlagrade barley wine Kamikaze på 17,5 % fick man ett fullt glas av för en pollett. Vill man prova många öl kan det därför vara läge att försöka gå några stycken tillsammans så man kan smaka av varandra.

Jag tog rygg på Skrubbe och Fredrik och i en rasande takt hann vi i äkta tickeranda prova igenom många öl på de få timmar vi hade där innan det var dags att ta sig mot flygplatsen. Att parkera sig en stund vid Alvinnes och Struises gemensamma monter var ett bra drag för att prova öl som var både god och ny men vi hann förstås också med annat gott. En av höjdarna var Verzets monter som bjöd på flera riktigt bra öl, både i klassiska och mer moderniserade stilar.

Skrubbe och Struise-David

Zythos är också det en festival som jag utan tvekan skulle besöka igen. Härlig atmosfär, skönt upplägg och riktigt opretto. Under söndagen var det precis så mycket folk att det kändes välfyllt men inte trångt. Det sägs dock att lördagarna är värre, men det vet man ju inte förrän man provat.

Denna resa betalades av turismorganisationen Visit Flanders. De har ingen inverkan på vad eller hur jag rapporterar om resan.

De Heeren van Liedekercke i Denderleeuw är världskänd inom ölkretsar som en fantastisk krog med en otrolig vintagelista och flertalet unika (och hett eftertraktade) lambicer. Förväntningarna inför vårt besök var med andra ord mycket höga. Tyvärr var det få av dem som infriades och vi lämnade DHVL med blandade känslor.

Vi kom fram till restaurangen mer eller mindre på utsatt tid. Vår researrangör, Stijn, hade varit tydlig med vilken tid vi skulle komma och vilken tid vi behövde åka vidare enligt vårt tighta schema. Restaurangen hade intygat att det inte skulle vara några problem att hinna igenom deras sexrättersmeny med utvalda öl till på de cirka tre timmar vi hade på oss.

Efter att ha slagit oss ner högg Jens, Fredrik och jag snabbt in på vintagelistan som är restaurangens stora attraktion, åtminstone för ölturister som oss. Här finns rariteter som J&J Oude Geuze Blauw och Roze från Drie Fonteinen till något saftiga €125. Vi siktade istället in oss på den i jämförelse ganska nya Heerengeuze, en 50/50-blend av lambic från Cantillon och Drie Fonteinen. €65 är några slantar men jag vill påstå att det var värt det. Magiskt bra lambic!

En aptitretare i form av en shot soppa och en sked äggröra med vit sparris tog sig in till vårt långbord i ena hörnet av restaurangen. Bakom oss fanns innergården med en uteservering som såg mycket trevlig ut. Interiören var också behaglig med simpel träinredning och ganska mycket breweriana och annan ölrelaterad inredning. Den första förrätten som kom in var Nordsjöräkor med vaktelägg, ruccola, pinjenötter och cocktailtomater. Och en kräm på witbier och curry. Hade man bytt ut curryn mot någon annan krydda eller helt enkelt bara låtit bli det helt kunde det här ha blivit riktigt gott men nu blev det ett nja. Kombinationen med Toetëler Wit var förvisso inte fy skam men en aning enkel och inte i nivå med mina förväntningar.

Vid det här laget började restaurangen fyllas på ganska bra, det var ju trots all fredagkväll. Den tidigare rappa servicen blev plötsligt långsam och det var alltför tydligt att stora delar av serveringspersonalen var oerfarna. Nästa rätt, en bit makrill med gurka, Witkap-ångad fänkål, paprika, oliver och torkad lök (dekorerad med...curry), smakade riktigt bra i kombination med både Hop Verdommeke och Timmarmans Geuze som serverades till. En rätt där jag kände att ölkombinationen tog ut svängarna åtminstone lite grann och det betalade sig. Fänkålen och makrillen var också riktigt bra ihop, men mycket av det andra på tallriken kunde man ha hoppat över till förmån för att hålla rätten enklare, tightare och, ja, mer proffsig.

Vi försökte fylla väntetiden med att prova mer öl från vintagelistan och hann gå igenom några godbitar, bland annat en Geuze Van De Velde från 1985. Den höll upp riktigt fint trots nästan 30 år på nacken och att dricka flera decennier gammal öl är alltid en liten upplevelse i sig. Tyvärr började det även ta ordentlig tid att få fram de öl vi beställde utanför det som var inkluderat i menyn och inte blev det bättre av att vi förbjöds att lägga beställningar direkt i baren utan fick vänta på att en kypare kunde ta en beställning. Vi hann ändå dela på ett gäng olika öl, vara många var roligare att prova än de var goda, men medan vissa av de mer unika lambicerna i listan kostade en vacker slant var många av de andra vintageölen åtminstone väldigt humant prissatta.

När den sista förrätten, en papardelle med grillad zucchini, burrata-ost, vitlök och soltorkade tomater i påskölssås (och återigen dekorerat med currypulver), kom in på bordet började vi inse att det skulle bli väldigt svårt att hålla schemat om de inte ökade tempot avsevärt. Den efterföljande programpunkten i form av lambicfestivalen Nacht van de Grote Dorst ville jag helst inte missa en endaste minut av och då en tempoökning verkade osannolik satte en viss stress in. Jag försökte ändå njuta av maten tillsammans med Leopold 7 och Kaastelbier Hoppy, där det råda delade meningar kring bordet om vilken som passade bäst. Jag kunde inte riktigt bestämma mig, båda passade bra men på olika vis.

Huvudrätten bestod av lamm på två vis, filé och någon sorts kotlettbiff, med diverse tillbehör med Augustijn Grand Cru och Belgoo Arbo i glasen. Vit sparris och lammfilé var välgjort och gott, resten av anrättningen saknade piff och elegans (och curry, lyckligtvis), vilket också ölparningen gjorde. Vid det här laget var vi väl i princip redan försenade och mina tankar låg på allt annat än maten. Vi kondenserade sedan resten av måltiden genom att alla fick välja mellan osttallrik och efterrätt istället för att få både för att minimera förseningen. Kaffe och dylikt strök vi helt, vilket servitrisen inte verkade uppskatta.

Hursomhelst var både osten med rödbetscarpaccio och glassen med Advocaatsås samt jenevermarinerade sura körsbär riktigt gott. Jag och Fredrik såg nämligen till att få en av varje mellan oss så vi kunde dela på rätterna och på så vis smaka på en av varje. Till detta fick vi Boon Mariage Parfait Kriek som också hörde till en av de bättre kombinationerna, och kanske den allra bästa ölen i menypaketet. Därmed kunde vi med viss försening ta oss vidare till nästa hållplats i schemat.

Som sammanfattning kan alltså sägas att man bör se till att ha gott om tid om man planerar ett besök på De Heeren van Liedekercke. Varken maten eller ölkombinationerna kändes särskilt spektakulära och är i sig inget att åka dit för, men är man där för ölens skull och är hungrig är maten förstås duglig och dessutom kändes den någorlunda billig. Det finns vissa likheter med Akkurat men Akkurat har bättre mat och framförallt bättre och snabbare service även när det är mycket folk. I min smak har också Akkurat en trevligare vintagelista men därom tvistar väl de lärde.

Denna resa betalades av turismorganisationen Visit Flanders. De har ingen inverkan på vad eller hur jag rapporterar om resan.

Efter den mer eller mindre ökända olyckan 2009 är Drie Fonteinen tillbaka på fötterna och vitalare än någonsin. Efterfrågan är stor, verksamheten har fått en "arvinge" och arbetsuppgifterna har strukturerats så att alla får göra det de är bra på. Under vårt besök på Drie Fonteinen visades en stor passionen för verksamheten upp och det märktes att de var stolta över sin produkt. Med all rätt.

Till att börja med ska den här omtalade olyckan förklaras för de som inte känner till den. En termostat i en lagerlokal gick sönder och värmen steg obarmhärtigt. Det resulterade i att trycket blev alldeles för stort i flaskorna och några korkar sköt i taket. För att inte ta några risker beslutade man att inga flaskor i lokalen kunde behållas. Att tappa intäkterna från omkring hundratusen oförsäkrade flaskor svider. För att minska den ekonomiska smällen något valde man att samla alla flaskors innehåll och destillera, vilket resulterat i Armand Spirit. Förvisso innovativt men inte tillräckligt för att rädda ekonomin, som redan innan olyckan var en aning ansträngd.

En stor utförsäljning av vintage-lambic drog in extra pengar, men Armand som nyligen gift sig med sin Lydie, tog ändå beslutet att sluta brygga egen lambic för att istället hålla sig till att bara blanda. Bryggeriet var inhyrt och blev för dyrt att behålla. Dessutom tog bryggeriet mer tid än vad Armand hade. Spola fram till nutid och situationen har återigen vänt.

Ett nytt, större bryggverk med fyra koelschip är inköpt vilket gör bryggningen mindre arbetsintensiv per liter producerad vört. Lydie har tagit över allt jobb kring ekonomi och försäljning och Armand jobbar enbart med bryggning, blendning och annat som är direkt relaterat till produktion. Unga herr Michael Blancquaert har tagits in i företaget för att lära sig lambicens fina konst samtidigt som han avlastar Armand med det fysiska arbetet. Armand, som inte har några barn, planerar också att låta bryggeriet gå i "arv" till Michael när han själv går i pension och redan nu är Michael delägare.

Allt gott och framtiden säkrad alltså. Efterfrågan är dessutom riktigt stor, så pass att man kan ställa vissa krav på de olika importörer som vill köpa in deras öl. Bland annat ska ölen ska skickas med kyltransport och nya importkunder måste komma och besöka bryggeriet först.
-Vi har en produkt med hög kvalitet. Vi är stolta över den och vågar ta ett pris som reflekterar produktens kvalitet. Då är det förstås också viktigt att vi jobbar med rätt importörer för att kvaliteten ska bevaras på vägen fram till kunden, berättar Lydie.

Vi blir serverade en nytappad, oblandad ung lambic inne i bryggeriet. En i stort sett helt platt öl med en komplex smått syrlig smak som har en botten som drar åt äppeljuice men med otroligt många nyanser. Riktigt gott, men enda chansen att dricka denna öl är att besöka bryggeriet. Vidare ner i källaren som är en av flera lagerlokaler. Här står tunnorna uppradade och lite här och var bubblar det upp som ett bevis på pågående jäsning. Termostaterna funkar i alla fall som de ska numera.

Tillbaka ute i solen på innergården provar vi deras vanliga, klassiska Oude Geuze, en fantastisk kreation som nyligen också dök upp (igen) på Systembolaget. Funkig, frisk och helt underbar. En öl i absolut världsklass som ibland nästan verkar glömmas bort i jakten på nya specialblandningar av lambic. Fast efterfrågan är som sagt så stor att de har råd att säga nej till importörer ändå.

Jag frågar Lydie om Schaerbeekse Kriek, hur är läget med den?
-Vi gör den med körsbär från en mycket liten odlare som har de riktiga, klassiska Schaerbeekse-körsbären. Det skiljer sig från år till år om det blir bra bär. Blir det körsbär värda att plocka ringer de upp oss och då blir det bråttom att skramla ihop volontärer som kan följa med och hjälpa oss att plocka körsbären. Så det är inte varje år vi kan göra den, förklarar Lydie.

Armand ansluter ute på gården är på strålande humör. Det märks på hela hans kroppsspråk och minspel och att det är goda tider igen efter några hård. Med ett härligt gubbskratt strålar han ikapp med Lydie och bedyrar hur mycket hon har betytt för att de skulle komma tillbaka ordentligt igen.

Från början var Drie Fonteinen, som startades av Armands far Gaston, ett blenderi och en restaurang. När Armand och hans bror tog över verksamheten på 80-talet delade de upp det mellan sig så att brodern fick ta över restaurangen och Armand tog över blenderiet. Från ett tidigare besök vet jag att restaurangen är väl värd ett besök om man är i trakten. Inte minst vet jag att Drie Fonteinens öl är värda att dricka, oavsett var man springer på dem.


Denna resa betalades av turismorganisationen Visit Flanders. De har ingen inverkan på vad eller hur jag rapporterar om resan.

André Janssens fick för några år sedan en hjärnblödning. Han överlevde och återhämtade sig även fysiskt, men han fann sig själv deprimerad och oförmögen att fortsätta sitt gamla jobb som revisor. Hans fru fick den briljanta idén att skicka André på en månadslång resa till USA för att finna glädjen igen. När han så kom hem med ett bryggeri som han hittat i en utbränd lada någonstans i Montana tycke nog inte frun att idén var lika briljant längre men André att hittat livsglädje igen. Så startades gårdsbryggeriet Hof Ten Dormaal.

André är märkbart nervös när han tar emot oss på gården utanför Tildonk och till en början går det inte att ta miste på att han är obekväm i situationen. Blicken flackar och ett litet darr kan anas på rösten.
-Jag är glad att ni är här just idag, då har jag en legitim ursäkt för att inte stå i vår monter på Zythos. Jag tycker inte om allt folk där, berättar han.

Efter att han har berättat historien om sin hjärnblödning och bryggeriets födelse, samtidigt som vi provar några av hans öl blir han lite mer avslappnad. Jens Skrubbes påpekande om att inredningen i rummet vi sitter i förmodligen är värt en mindre förmögenhet om man säljer den till en amerikan som vill starta en pub verkar han inte riktigt vilja ta in.

Istället pratar vi mer om ölen. Tillsammans med sina söner började han brygga någorlunda traditionella belgiska öl men fann sedan en nisch i fatlagrade öl. Närmare bestämt öl som lagrats på fat som använts i den europeiska alkoholindustrin. Genever, muscatelvin, madeira, grappa, skotsk rökig whisky, ja, det är få typer av begagnade ekfat Hof Ten Dormaal inte har använt i någon av sina fatlagringsserier. Så länge det är europeiska produkter. Däremot är det mycket lite av deras eget öl som säljs i Europa eller ens i Belgien. Det allra mesta går till USA.

Själva ölet brygger de på vatten från en egen brunn och med spannmål och humle som de odlar själva. Mältningen får de hjälp med men mälteriet ligger alldeles i närheten. Förutom faten och jästen är gårdsbryggeriet alltså i stort sett helt självförsörjande. Till och med energin fixar de i mångt mycket själva genom att odla raps. Närproducerat så det förslår.

Förutom rena fatlagringar av öl har de också börjat experimentera med att använda faten till lambic.
-Vi började med att ställa ut vört i hinkar runt om på gården. Innehållet i två av hinkarna blev bra och dessa har vi sedan jobbat vidare med genom att späda dem med mer vört och låta mikrofloran växa till sig, berättar André.

Resultatet är godartat i form av Zure Van Tildonk som har en helt egen och mycket fruktig karaktär. Två till surisar fick vi också smaka på. Brand Van Leuven är en rökig suring som ska återskapa tyskarnas brandhärjande av staden under första världskriget vilket förstås låter otrevligt men smakar riktigt gott. B-Wine är en sorts blandning av barley wine och suring som ska vara bättre än vin enligt etiketten och den smakar också heeelt fantastiskt. Helt klart min favorit från Hof Ten Dormaal.

Som en paus i provningen går vi ut och bevittnar när sonen Dries spänner för en jordvändare på en enorm och väldigt fin brabant och går ut och "rensar ogräs" mellan humlestörarna. Förutom hästen har de också grisar och kycklingar på gården. Några barn från en besökande familj springer lyckligt runt och tittar på alla djur. Vi återvänder för att prova en av de fatlagrade ölen som bryggeriet gjort sig kända för och vid här laget har André blivit väldigt bekväm med vårt sällskap och det känns som att han kunde ha pratat och diskuterat länge till om det inte vore för att vi var tvungna att ta oss vidare till nästa anhalt i programmet.

Grodorna i dammen på andra sidan vägen från bryggeriet säger adjö med samma frenetiska kväkande som de hälsade oss välkomna med, men när vi sätter oss i minibussen är det sympati för Andrés rörande historia som fyller allas tankar.


Denna resa betalades av turismorganisationen Visit Flanders. De har ingen inverkan på vad eller hur jag rapporterar om resan.

En liten del av Zythosfestivalen

Det är temadags igen och för temat står inget mindre än Flandern, dvs norra Belgien. Under fyra helspäckade dagar reste jag runt i området på jakt efter nya öl- och matupplevelser tillsammans med sju andra ölskribenter från Sverige, Danmark och Norge. Nu har det blivit dags att berätta om resans bästa upplevelser.

Detta var min tredje resa till Belgien och trots att den faktiskt bjöd på en besvikelse eller två var det den i ölväg klart, klart bästa av de tre. Det finns massor av spännande att berätta om så nu blir det Flandern för hela slanten den närmaste veckan eller så här på Portersteken.

Jag kan redan nu säga att om man inte har varit i Belgien förut är det mer eller mindre en måstresa. Även om det finns flera guldkorn i Bryssel bör man verkligen se till att ta sig runt lite i landet och med tanke på de korta avstånden är det inga problem alls. Om man vill slippa checka in och ut på en massa hotell är det inga problem att ha en och samma stad som bas under hela resan och göra dagsturer till de ställen man vill besöka. Eller varför inte se landet från cykelsadeln?

Först ut i temat blir bryggerigården Hof Ten Dormaal och sen kommer det bara rasa på med inlägg om Flandern.

Denna resa betalades av turismorganisationen Visit Flanders. De har ingen inverkan på vad eller hur jag rapporterar om resan.