Efter sex dagar på Stockholm Beer & Whisky Festival var minneskortet välfyllt med bilder och här presenteras mitt urval av personliga favoriter. Alla bilder nedan går även att beskåda på Porterstekens Facebooksida, men eftersom inte alla använder fejjan kändes det passande att även lägga ut de här för allmän beskådning.

Westerbottens Bryggeri

I år var det premiär för en särskild nybryggarmonter på Stockholm Beer & Whisky Festival där 14 småbryggerier samlades. Både där och hos småbryggare med egna montrar kunde man hitta några riktigt roliga öl. Framtiden för ölsverige ser fortsatt ljus ut alltså.

De som stod ut allra mest i nybryggarmontern var Westerbottens Bryggeri från Sävar norr om Umeå. Inte för att hade de allra häftigaste eller mest innovativa ölen, utan för att de startade i somras och redan har lyckats få fram två riktigt rena och välsmakande öl. Deras red ale var förvisso mer likt en brown ale men ändå riktigt god och deras pilsner sådär härligt krispig. Receptet till deras IPA behöver slipas vidare på men det visste de också om själva.

Tillbaka till pilsnern och red/brown alen så var det inte bara en brist på felsmaker, vilket i sig inte är helt vanligt från ett helt nytt bryggeri, det var också välbalanserat, fylligt och nyanserat. Imponerande!

Dalarado hade en öl som både hette och smakade som en brown ale som även den var riktigt bra. Rund och fyllig i smakerna utan att bli tung. Riktigt snyggt! Det där med brown ale från nya småbryggerier verkade vara lite av en grej, Brygghuset Finn Brown Ale vann ju pris för bästa svenska fatöl alla kategorier.

Coppersmiths hade en egen monter och hade ett gäng trevliga öl. Kanske allra mest anmärkningsvärt är att de redan har vunnit en lansering i Systembolagets fasta sortiment med sin White IPA som släpps i mars nästa år. En härlig blandning av saisonjäst, vete och moderna humlesorter. Bolagslanseringen vann de i konkurrens med bland annat Oppigårds, som väl i och för sig kanske inte hade fixat den jästprofil som Systembolaget verkade leta efter.

Lite öl från Dykes Brewery var också spännande att få prova efter att ha hört mycket gott om dem. Bäst av de jag provade var stouten, härligt torr och rostig. Verkligen kul att det börjar bubbla även norrut i vårt avlånga land.

Till sist måste jag förstås nämna Gamla Enskede som ställde ut med tre riktigt bra lättöl. Ja, de gör förstås inga starköl. Snygga öl som går bra till mat och där framförallt portern stack ut lite extra. Ett bryggeri som verkligen tillför något till Sveriges öllandskap, som blir allt mer komplett.

En liten applåd också till initiativet med nybryggarmontern. Mycket bra att även de allra nyaste och minsta får lite plats på en av världens största ölfestivaler.

Logan Plant har gått från att vara turnerande artist till att ha ett av Londons snabbast växande bryggerier. Han är nämligen mannen bakom stjärnskottet Beavertown som är en av de ledande stjärnorna i den bryggarboom som sker och har skett i London de senaste åren. På SBWF berättade han mer om sin och bryggeriets resa.

Som för så många andra kom inspiration från USA efter att han turnerat där med sitt tidigare band. Efter en spelning hade han gått över till BBQ-restaurangen på andra sidan gatan för att äta middag och ta en öl. Där kom han i kontakt med amerikansk öl och det blev en vändpunkt. Sedan tidigare älskade han brittisk öl men det var på andra sidan Atlanten som Logan fick idén att börja brygga hemma med en utsatt plan om att börja brygga kommersiellt.

Med inspiration från ovan nämnda restaurangbesök startade han sin egen restaurang, Dukes Brew & Que (läs om mitt besök där), där han också bryggde på ett 500-liters bryggverk. Den situationen blev snabbt ohållbar, dels eftersom det var jobbigt att brygga i ett aktivt restaurangkök och framförallt för att det helt enkelt var för litet för att möta efterfrågan. Så bryggandet flyttade till en ny, egen lokal och Dukes fick vara restaurang och en sorts hemmaplan för ölen att serveras på.

I den nya lokalen har man ett rejält bryggverk på 5000 liter för sina standardöl. Det gamla bryggkitet har de också kvar och använder till sin Alpha-serie med lite mer experimentella öl. Totalt är 17 personer anställda i bryggeriet, och det bara knappa tre år efter att det hela startade. En av dem började som servitör på Dukes. Han tecknade en hel del och Logan gillade hans teckningar. Numera är han ansvarig för bryggeriets grafiska profil och hans smått excentriska verk pryder burkarna och flaskornas etiketter.

Det där med att tappa öl på burk var också något som Logan fick inspiration till i USA. Efter en Surly Furious, som säljs på burk, insåg han hur mycket bättre humlens smakar kan bevaras i en burk. Sen var det inte så mycket mer att fundera på eftersom Beavertowns grundserie med öl är välhumlade alster. Så en burklina blev det.

Deras öl tas sedan tidigare i år in till Sverige av Cask Sweden och genom ett släpp på Systembolaget har vi fått stifta bekantskap med blodapelsin-IPAn Bloody 'Ell. Själv tycker jag bättre om några av deras andra humledominerade öl, som session-IPAn Neck Oil som också har ett underbart namn. Allra bäst i deras vanliga uppställning är svart-IPAn Black Betty men de håller hög lägstanivå genom kärnserien. Det finns även tankar på att jobba mer med sur och brettad öl, men i sådana fall i en egen lokal. Arbetsnamnet finns redan. Wild Beaver.

Namnet Beavertown då? Jo, Dukes Brew & Que ligger i De Beauvoir Town i Londonstadsdelen Hackney. Det här var åtminstone förr i tiden ett lite ruffigt arbetarklassområde och på lokal slang kallades området helt enkelt för Beavertown. Så när Logan var på gång och att slå upp Dukes i De Beauvoir och fick höra dess smeknamn var bryggeriets namn självskrivet.

På ölfestival kan man få höra en hel del roliga saker. Här är ett urval av sköna citat jag snappat upp under mina sex dagar på Stockholm Beer & Whisky Festival.

"Det här är en öl från vår småbatchserie Lips of Faith. Vi gör bara 110 000 liter av den." - Casey Kjolhede berättar om New Belgium, Avd. Allt är större i Amerika.

"BIRA BIRA BIRA..." - OT-Jugge på båten tillbaka från Party On The Island på Fjäderholmarna, Avd. Party med stort P.

"...BÄRS BÄRS BÄRS" - Svaret från resten av båtresenärerna.

"Usch vad mycket karlar det är här." - Okänd kvinna till sin väninna inne på mässgolvet, Avd. Det är åtminstone inte norm med strumpor i sandaler på den här festivalen

"Jag har insett att jag aldrig kommer att tröttna på att prata om öl." - Greg Koch, Stone Brewing, Avd. No shit sherlock

"We don't want our Ginger Beer to be gateway drug to Kopparbergs." - Scott Williams, Williams Brothers, Avd. Tack!

"Ni har inte hört något från ett visst tyskt powermetalband om namnvalet?" - Besökare på Beavertowns Master Class angående ölet Gamma Ray, Avd. Framtida samarbete?

"Mattias Hammenlind tipsade om att jag kanske borde läsa starta-bryggeri-guiden i senaste c/o Hops." - Stefan "Mohawk" Gustavsson, Avd. Ja, det börjar väl bli dags

Det finns ett gäng rockstars i ölvärlden och flera av dem har besökt Sverige och Stockholm Beer & Whisky Festival många gånger. För Stone Brewings ena grundare Greg Koch var det däremot första gången på festivalen när han besökte den idag (och tredje gången i Sverige). Under titeln "Konversationer med Greg" hölls en Master Class där bryggarikonen spenderade en timme på att svara på frågor från den stora publiken.

Det var en avslappnad och ledig Greg som dök upp i mässans största provningslokal. Timmen inleddes med vad som också var timmens enda öl, nämligen Enjoy By 10.31.14. Det är en återkommande DIPA som buteljeras fem veckor innan datumet i namnet och som alltså var en vecka gammal. Greg förklarade hur de planerat alla steg i distributionen för att se till att flaskorna når butikshyllorna inom en vecka och bara skickas till ställen som säljer bra för att vara slutsåld senast tre veckor efter buteljeringsdagen. Allt handlar om färskhet här och det märktes också i den härligt juiciga öl vi fick i glasen.

Det kommande Stonebryggeriet i Berlin var förstås återkommande bland frågorna. Planen är att det ska vara klart till nästa höst och kommer då att brygga samma öl som görs i USA, men för distribution i Europa. Liksom i San Diego kommer man bygga upp en stor restaurang kring bryggeriet, som kommer ligga i en sekelskiftesbyggnad en mil söder om Berlins citykärna. Även Enjoy By kommer bryggas här men den lär aldrig dyka upp på Systembolaget med tanke på att Systembolaget kräver att det är minst tre månader kvar till bäst före vid lansering. Däremot lär den kunna dyka upp på svenska barer.

Brygghuset i Berlin blir på cirka 10 000 liter, vilket är något mindre än i San Diego där de även har ett andra bryggverk. Sanningen är att de inte har någon bra bild över vilken efterfrågan det finns i Europa och Greg var uppriktigt osäker på om bryggeriet borde ha dimensionerats mindre istället. I restaurangen kommer man, liksom i San Diego, att köra på en smått eklektisk meny med ekologiska råvaror och nolltolerans mot industriellt producerad mat och dryck.

I USA börjar några av de tidiga pionjärerna nu bli så pass gamla att de inte längre vill driva sina bryggerier själva. Den barnlösa Greg lovade att han aldrig skulle sälja Stone till investmentbolag eller storbryggerier. Istället skulle han se till att teckna lagligt bindande dokument på att Stone skulle bli självägt den dag han inte längre kan driva det. Pengar såg han ändå inte som någon motiverande eller drivande faktor. Däremot drivs han av framgång, viljan att lyckas med det han ger sig på. Att få stå och prata om öl var en del av vad han ansåg vara framgång.

Från början var det Anchor Steam Beer som fick honom att inse att det fanns mer än tråkig industriell lager att dricka. Det var 1987. Snart började han brygga öl hemma tillsammans med kompanjonen Steve Wagner med en plan om att börja brygga kommersiellt. 1996 öppnade de så Stone Brewing, vilket var precis när den tidiga mikrobryggarbubblan i USA sprack. Tillväxten för hantverksbryggarbranschen minskade från 30-40 % per år till 2 % under 1997.

Stone överlevde ändå och numera hör de alltså till USA:s största hantverksbryggerier. 2002 bryggde man Ruination IPA för första gången och det var då den första riktiga västkust-IPAn som gjordes året runt och som släpptes på flaska. Namnet syftar på hur extremt humlad den är och att den skulle förstöra smaklökarna. På den tiden var den också väldigt extrem men idag är den förbisprungen på det planet. Greg pratade till och med om att byta namn på den för att det inte kändes sant längre.

Tillbaka till Berlin. Eller Sverige. Det var nämligen så att även Sverige fanns med i tankarna när man rekade ställen för att etablera sig i Europa men i slutändan fann man ingen plats här som uppfyllde deras rätt detaljerade kravlista. Istället blev det alltså i utkanten av Berlin. Om det kommer funka eller inte återstår förstås att se. Jag tror i vart fall att det kan bli något av ett resmål i sig.

Ikväll har det varit provning med Founder's på Bishops Arms Folkungagatan och på Stockholm Beer & Whisky Festival kommer grabbarna från bryggeriet finnas i Wicked Wines monter för att berätta mer om sina bärs. Med ett fokus på amerikanska bärs finns ingen plats kvar för belgobira eller centraleuropeiska pilsner men i gengäld är ju deras öl riktigt bra för de stilar de faktiskt ger sig på.

Under ledning av produktionsplanerare Jason och ansvarig för internationella marknader, Bob, kördes en provning där vi fick en inblick i Grand Rapids-baserade Founder's och sju av deras öl.

Jason Heystek, lead guitar and production planning

Först ut var Dirty Bastard som är ett slags mellanting mellan scotch ale och american strong ale. För mycket humle för det förra, för lite humle för det senare. Om man får tro stilguider från BJCP och liknande alltså. I praktiken är det just denna egenhet som gjort denna öl så populär. Det var den öl som fick Founder's på fötter igen efter några inledande svåra år och som fortfarande är deras tredje mest sålda öl. Det är också basen till Backwoods Bastard som släpptes på Systembolaget tidigare i år. Det är en blandning av Dirty Bastard som legat på bourbonfat i allt från fyra till 16 månader.

Curmedgeon Old Ale är en något kraftigare öl som lagras med ekflis för att få lite tanniner som balanserar sötman. Snygg öl som vinner på åtminstone några månaders lagring för att runda av kanterna. Liksom alla Founder's öl får den åtminstone tre veckor på sig i tanken, är ofiltrerad och tas väl om hand av.
-If I'm friendly to the beer, it will be friendly to you, som Founder's produktionsplanerare Jason Heystek uttryckte det.

Sedan introduktionen för några få år sedan har All Day IPA snabbt blivit bryggeriets bäst säljande öl och efterfrågan ökar stadigt. Den ingick inte i den här provningen, men det gjorde däremot dess kusin Dissenter Imperial India Pale Lager. Med torrhumling med Amarillo och Simcoe är den fruktig och lätt tallbarrig samt generellt väldigt humlig. Det är för övrigt första gången den serveras på fat utanför USA, något som börjar vittna om den svenska marknades betydelse för amerikanska bryggerier. Men det var bara början på det spåret.

Omkring 5 % av bryggeriets totala export går på export och av dessa är det ungefär en femtedel som går till Sverige, vilket också är bryggeriets största exportmarknad. Detta kan jämföras med att cirka 25 % av deras öl säljs i hemstaten Michigan och att Sverige är en av ett drygt tiotal exportmarknader. Just nu brygger Founder's i runda slängar 25 miljoner liter om året och har en planerad utbyggnad till en kapacitet om dryga 100 miljoner liter om året.

Vi provade också deras Imperial Stout men eftersom den lanserades i limiterad utgåva på Systembolaget för inte så länge sen går jag rakt på nästa öl som var Devils Dancer. En trippel-IPA som blev klar i juni. Tre-fyra månader gammal vid det här laget alltså och det tyckte även grabbarna på bryggeriet märktes. Malten och alkoholen tog mer plats än humletonerna, även om dessa också tog sin plats. Denna öl görs, med intention, med nya humlekompositioner varje år vilket betyder att den blir något annorlunda från gång till gång I jämförelse med en tidigare brygd som jag provat skulle jag dock säga att huvuddragen är i stort de samma. Mycket malt, mycket alkoholsötma och en del fruktiga humletoner.

Även Rubaeus har nyligen lanserats på Systembolaget så jag hoppar över smaknotiser på den. Intressant däremot är att den liksom i stort sett alla deras fruktöl görs med koncentrat snarare än färsk eller fryst frukt, samt att koncentratet tillsätts efter jäsningen, vilket förklarar att den är så söt. Sist ut var den helt fantastiska KBS. En öl som tidigare hette Kentucky Breakfast Stout och baseras på Founder's Breakfast Stout, men eftersom den inte är gjord i Kentucky utan i Michigan så fick de lov att byta namn på den och den heter nu alltså kort och gott KBS.

Mycket toner av bourbon, vanilj och rostad kokos utan att bli totalt dominerad av dessa smaker. Det finns också mjuka toner av choklad och försiktiga kaffedrag. Den är oerhört lättdrucken för 11,2 %. Farligt lättdrucken till och med. Samtidigt säger jag att det här är en av de bästa fatlagrade imperial stouts jag har druckit och jag uppmanar verkligen alla er läsare att ta chansen att prova denna öl nu när ni får chansen. Det är första gången någonsin den serveras på fat utanför USA.

För ett bryggeri som använder samma jäst (American Ale, Chico) i nästan alla sina öl har de ändå en imponerande bredd. Något som går igenom många av deras öl är dock en relativt hög restsötma, med undantag för storsäljaren All Day IPA som är torrare men ändå så pass söt att den ger en öl med 4,7 % en respektabel kropp. Till chilin på Bishops Arms Folkungagatan krävdes däremot något lite kraftigare och då klev deras Centennial IPA in och gjorde ett utmärkt jobb.

Från ikväll finns flera Founder's-bira, bland annat KBS, påkopplade på Bishops Arms Folkungagatan i Stockholm och Wicked Wine kommer ha fyra kranar i sin huvudmonter dedikerade till Founder's de kommande dagarna på Stockholm Beer & Whisky Festival. Av dessa lär det bli två som ständigt kör All Day IPA och Centennial IPA samt två som roterar runt på lite andra öl, bland annat KBS. Och den är ju lite för bra för att missa.