Byggarbetsplatsen där Elite Hotels ska byggas. Vy från perrongen till spår 1 på Uppsala C.

Uppsala är Sveriges fjärde största stad och den största som inte har något Bishops Arms. Det blir det snart ändring på. Just nu byggs det om för fullt vid det gamla postenhuset bredvid Uppsala Centralstation och när allt står klart kommer där finnas ett Elite Hotel med ett tillhörande Bishops Arms. Det dröjer dock till hösten 2016 innan det blir klart för öppning.

Det har ryktats länge om att Bishops Arms ska öppna i Uppsala, vilket kanske inte är så konstigt med tanke just på att det är Sveriges största stad där de inte har någon pub än. Idag rapporterar UNT att hotellkedjan Elite Hotels, som även äger Bishops Arms, ska öppna hotell i Uppsala och att det blir ett Bishops i anslutning till det. Just ölpubar med brittiskt/irländskt tema verkar gå hem i Uppsala. Här finns redan O'Connors, Buddy's, Churchill Arms, Pipes of Scotland och Pitcher's.

Hotellet kommer att byggas i anslutning till det gamla postenhuset, som också byggs om just nu. Det lilla kvarteret ringas in av Kungsgatan, busshållplatserna vid centralstationen, järnvägsperrongerna och restaurangen Peppar Peppar. (Kartlänk) För den som vill ta en god öl i väntan på tåget eller bussen har det bara varit några minuter att gå från stadens pubar, men nu kommer alltså ett alternativ som ligger tio meter från spåren.

Medan Bishops Arms ska ligga på bottenvåningen är planen att hotellet även ska få en skybar på översta våningen, med utsikt över landmärken som domkyrkan och slottet.

I dagsläget har Bishops Arms 49 pubar runt om i Sverige.

Bild för fri användning

Mjölksyra, eller på kemispråk 2-hydroxipropansyra, är en syra som vi är bekanta med från t ex yoghurt och filmjölk samt förstås från den brännande känslan i hårt arbetande muskler, men den kan även dyka upp i öl. I öl som berliner weisse och olika typer av lambic är syran välkommen, medan en märkbar mängd är ett fel i öl som inte ska vara sura.

I kroppens muskler produceras mjölksyra genom enzymatisk nedbrytning av pyrodruvsyra och är ett normalt steg i metabolismen. I öl uppkommer mjölksyra däremot främst från mjölksyraproducerande bakterier, där lactobacillus och pediococcus är de vanligaste släktena att påträffa i öl. Det är även relativt vanligt att med hjälp av mjölksyra modifiera pH i en mäsk eller vört till ett optimalt område, t ex för att få bättre utbyte från humle.

Mjölksyra är en molekyl som ser ut som propansyra, men där den mittersta kolatomen i kedjan är bunden till en hydroxigrupp, det vill säga en syreatom som i sin tur även är bunden till en väteatom, istället för bara en vätetom så som i propansyra. Det finns två isomerer av mjölksyra, beroende på vilken "sida" av den mittersta kolatomen som hydroxigruppen sitter på. Dessa två isomerer har mycket likartade egenskaper och skiljer sig i stort sett bara i dess optiska egenskaper.

Vid mjölksyrafermentering konverteras olika sockerarter med sex kolatomer till mjölksyra. Den biologiska processen är komplex och består av många steg. Vid så kallad homolaktisk fermentering bildas två mjölksyramolekyler ur en sockermolekyl. Vid heterolaktisk fermentering bildas istället en mjölksyramolekyl samt en koldioxidmolekyl och en etanolmolekyl. Man kan därför dela in mjölksyraproducerande bakterier i heterofermentativa och homofermentativa typer. Båda grupperna finns representerade bland de bakterier som är vanligast i ölsammanhang.

Mjölksyra har i sig en mild, sur smak men de bakterier som producerar mjölksyra kan också bidra med andra smaker, till exempel den karaktäristiska smaken i yoghurt.

Som bryggare kan man avsiktligt syra sitt öl genom att antingen göra en så kallad surmäsk eller tillsätta mjölksyraproducerande bakterier före, tillsammans med eller istället för att tillsätta jäst. Surmäskningen är en metod där man främjar tillväxten av de mjölksyraproducerande bakterier som finns naturligt på maltkornens skal, och låter dessa producera mjölksyra i mäsken i allt från ett dygn upp till en vecka. För att främja lactobacillustillväxten och missgynna oönskade organismer håller man mäsken varm och undviker att låta den komma i kontakt med syre. När önskad syra uppnåtts kokar man vörten och fortsätter som vid vanlig bryggning.

Ett öl kan också infekteras av mjölksyraproducerande bakterier och skapar då en oönskad syra, eventuellt också tillsammans med andra oönskade smaker. Exempelvis kan särskilt pediococcus bilda stora mängder diacetyl som ger en smörig smak.

Jackie-O's är ett av många amerikanska bryggerier med gott renommé som jag länge haft på önskelistan, men verkat hopplöst att få tag på om man bor på den här sidan Atlanten (och i stora områden på andra sidan Atlanten). Tills de en dag plötsligt dök upp i Europa och fanns att köpa i Köpenhamn. Trots höga förväntningar misslyckades de med att göra mig besviken, för Bourbon Barrel Dark Apparition är som flytande nektar.

Ni vet hur en del bourbonfatlagrade öl kan bli lite spritiga i smaken? Det räcker med att ha provat några stycken bourbonfatlagrade öl så har man känt det, för det är rätt vanligt. Jackie-O's Bourbon Barrel Dark Apparition är inte av dem. Istället är det ett av de ovanliga bourbonfatlagrade öl som lyckas få fram en härlig, balanserad bourbonsmak som kompletterar grundölet utan att bidra med någon spritighet.

Grundölet går inte heller av för hackor. Mycket snygga chokladtoner med milt rostade inslag och en väldigt fint sammanfogad smak överlag. Bakom de mer framträdande smakerna gömmer sig mer delikata smaker av mörkt socker, fudge och vanilj samt lätta drag av ek. Bourbontonerna toppar det hela och väver in ett par extra dimensioner.

Kroppen är stor och munkänslan är tjock, men samtidigt len som silke. Har man lite tid på sig är det inga problem alls att avnjuta en hel flaska på egen hand. Där vissa öl av samma typ börjar ta emot i gommen efter en 20-25 cl fortsätter den här att smeka smaklökarna lika varsamt som vid första sippen.

Men smakar det så kostar det. Inte mindre än 145 danska kroner, motsvarande ungefär 185 svenska kronor, gick en flaska på 37,5 cl loss på i shoppen på Mikkeller & Friends.

Det finns många krav för att den PDO-skyddade Stiltonosten ska få kallas för just Stilton. Ett av dem är att den görs på pastöriserad mjölk. Vill man ha en ost som görs med opastöriserad men i övrigt görs som Stilton får man hålla utkik efter Stichelton i ostdiskarna. Urvalet av öl att testa till denna skarpa symfoni av fruktighet, smörighet, sälta och krämighet blir ett som stilmässigt liknar det som jag provade till vanlig Stilton för ett knappt år sedan: imperial stout, barley wine och stark, mörk belgare.

När den här serien med öl- och ostkombinationer drog igång i januari 2014 var det just Stilton som var först ut. Då var det en lagrad Stone Old Guardian, North Coast Brother Thelonius och Nynäshamn Valsviken Vinterporter som provades. Då var det ameriko-belgaren som vann treölaslaget, men det noterades att en barley wine i engelsk istället för amerikansk stil nog hade gett den en ordentlig match. Så urvalet den här gången blev liknande: Rochefort 10, Hantverksbryggeriet Baronen och Struise Cuvée Delphine, alla tre från 2012. Tre riktiga favoriter inom respektive stil. Dessutom plockade jag fram ett ess ur rockärmen i form av hembakade pepparkakor. Alla kombinationer var bättre med än utan pepparkaka, så jag tänker inte ens nämna hur det var utan.

Ölen provades till osten i någon slags färgordning från ljusare till mörkare och därmed var Baronen först ut. Receptet tweakas något mellan årgångarna och det här är utan tvekan en av de bättre bland de jag har provat och på rak arm är det bara mästerverket från 2008 som toppar den. Och det kanske löser sig med några år till. Till Stichelton på pepparkaka är den redan mycket härlig, med ett fint möte mellan ost, pepparkaka och karamellig och fruktig öl. Trots sina 9 % är den dock ett halvt snäpp för klen för att kunna möta osten ordentligt, särskilt för de inre delarna av osten som är mer smakintensiva än de yttre. Det är ändå en bra kombination, den når bara inte hela vägen fram.

På nionde plats över världens bästa öl på Ratebeer, och högst av dem man kan få tag på i Sverige, ligger Rochefort 10. Med ett namn som är närbesläktat med en annan världskänd blåmögelost var det kanske inte så konstigt att den passade in här. Med en sanslöst god ost och en sanslöst god öl som tillsammans (med en pepparkaka) höjer varandra var den här kombinationen en upplevelse som fick klockan att stanna. Helt. Otroligt. Gott. Sötman och kryddigheten från pepparkakan, sältan och den gräddiga smörigheten från osten och ölets fruktighet och milda kryddighet smälter ihop i en fantastisk kakafoni av smaker som en Michelinrestaurang får svårt att matcha. En upplevelse du inte vill missa.

Sist ut var så Cuvée Delphine, där både namnet och etikettens design syftar till den belgiska kungens påstådda oäkting. Hela skämtet bygger på att det här är Black Albert, som syftar på den belgiska kungen, lagrad på fat från Four Roses, som i sin tur inte tillät att ölen kallades 4 Black Roses. Namnet är en anspelning på det och att den belgiska kungen inte vill erkänna att Delphine Noël är hans utomäktenskapliga dotter alltså. Fast ett skämt blir ju inte kul när man förklarar det, så vi lämnar det där. Det må vara en utomordentligt bra öl, men här visade det sig att den var lite för kraftig för en Stichelton. Det blev helt enkelt inga synergieffekter mellan smakupplevelserna eftersom Cuvée Delphine hänsynslöst sopade undan alla smakspår av Stichelton istället för att arbeta tillsammans med dem.

Återigen var det alltså en öl i mörk belgisk stil som passade bäst till brittisk blåmögelost. Att det pratas så varmt om barley wine tillsammans med Stilton/Stichelton är för mig en aning främmande, men är det för att de aldrig provat sin blåmögelost på pepparkaka.

Den fantastiska imperial stouten Yeti från Coloradobryggeriet Great Divide har funnits i Systembolagets fasta sortiment i flera år nu. Under den tiden har vi också haft turen att få stifta bekantskap med flera av dess specialversioner vid tillfälliga släpp. Två av dessa, Oak Aged Yeti och Chocolate Oak Aged Yeti, hade jag förmånen att få prova fyra olika årgångar vardera av i helgen, där den ena hade förbättrats med tiden medan den andra visade sig vara bäst färsk.

Oak Aged Yeti är lagrad med en blandning av ekchips medan Chocolate Oak Aged Yeti utöver eklagringen har kryddats med krossade kakaobönor och cayennepeppar. Jag minns att jag tyckte det var lite väl mycket hetta i choklad-Yetin för några sådana år sedan, medan jag gillat balansen betydligt bättre i senare årgångar.

Stoutkalaset började med Oak Aged Yeti från årgångarna 2010, 2012, 2013 och 2014. Med en klar röd tråd i utvecklingen mellan åren kunde förändringen följas tydligt trots att det inte var några revolutionerande ändringar. Typiska åldringsdrag med bekanta toner av madeira började märkas i 2012 och framförallt i 2010, medan drygt fyra års ålder tydligen inte var nog för att locka fram de tråkiga dragen av blöt wellpapp som många öl drabbas av med tiden. Liksom grundölet är Oak Aged Yeti en aning spretig till en början men smakerna knöts ihop allt mer med ålder och häri låg den stora vinsten med lagringen.

Fortsättningen med samma årgångar av Chocolate Oak Aged Yeti, som visade motsatt utvecklingskurva och tappade mer och mer för varje årgång. Skillnaderna var visserligen försiktigare än för den tidigare kvartetten, men trenden var tydlig. För varje år tappade den lite grann. Smaken blev lite faddare och mindre aromatisk, men också lite kärvare. Samtidigt uteblev någon märkbar positiv förändring.

Att Oak Aged Yeti vinner lite på lagring medan Chocolate Oak Aged Yeti är bäst färsk var också alla provningsdeltagare överens om.

Ja, just det, vi provade några andra Yeti-varianter också. Mest nämnvärt var Belgian-Style Yeti från 2010 som smakade bäst av alla kvällens Yeti. Riktigt bra utveckling med len och smått fruktig smak som kompletterar chokladtonerna perfekt.

Bland vårens nyheter på Systembolaget ser vi för övrigt Oak Aged Yeti i nästa släpp, den 6/2, samt Espresso Oak Aged Yeti i släppet den 10/4 (datumen är preliminära).

Trodde du att litauisk öl var något trist och tråkigt? Då får du tänka om, Litauen har nämligen en levande ölkultur med helt unika öltyper. I alla fall om man får tro den norska ölbloggaren Lars Marius Garshol som gett ut en guidebok till litauisk öl. Boken är välstrukturerad och lättläst samt ger en god översiktlig bild över litauisk historia, geografi och ölkultur. Gillar du rustik öl blir du garanterat sugen på en tur till Litauen efter att ha läst igenom Garshols bok.

Det är en ganska nätt bok på 79 sidor som finns att köpa både i tryckt form och som e-bok till Kindle, men även som gratis PDF. Inkomsterna från försäljningen är tänkta att användas till fortsatt efterforskning, bl a genom översättning av material på litauiska, för att kunna komplettera med mer info i kommande utgåvor. Länkar för nedladdning och köp hittar man här.

Boken är skriven på engelska och är uppdelad i kapitel som beskriver Litauens traditionella ölstilar, historia, geografi, ett urval av landets bryggerier och förstås pubar där man hittar ölen. Med flera unika ölstilar såväl som säregna jäststrängar verkar det finns oerhört mycket att upptäcka i den litauiska ölkulturen. Jag blir riktigt sugen på att ta en tur dit och se det med egna ögon (och smaklökar).

Det går på några timmar att läsa igenom boken och det känns som den är mycket praktisk för ölresenären att ha med sig för att få rätsida på saker och ting. Det är nämligen inte några bryggerinamn eller ölbegrepp som är etablerade för den svenske öldrickaren, eller utanför Litauen överhuvudtaget för den delen.

Boken är förstås mycket nischad, men om man har ett djupare intresse för öl behöver man inte ha några planer på en tur till Litauen för att finna den intressant. Man kommer visserligen vilja åka dit efter att ha läst boken, men inblicken den ger i en annars rätt så okänd ölkultur är mycket intressant i sig.

Utan ha upplevt Litauens ölkultur på egen hand är det förstås svårt att verifiera att Garshol målar upp rätt bild och som han själv nämner finns fortfarande mycket kvar att utforska. Boken är därför inget komplett verk. Än. Men det är en mycket bra start för törstiga utforskare.

Ölsläppen på Systembolaget fortsätter (tack vare importörer också förstås) att imponera och under våren kommer vi bland annat kunna köpa New Belgium La Folie, Mikkeller Spontandoubleblueberry, Prairie Pirate Bomb, Brekeriet Cassis, Struise Pannepot Grand Reserva, Hanssens Oude Gueuze och Avery Mephistopheles' Stout för att bara nämna några. Dessutom flera härliga återvändare, så som Brooklyn Black Chocolate Stout, Nynäs Dragets Kanal DIPA & Smörpundet Porter, Oskar Blues Ten Fidy, ett par Yeti-varianter samt Founder's Imperial Stout & Backwoods Bastard. Några härliga samarbetsöl får vi också, eller vad sägs om konstellationerna Cigar City/Brewski/All In, Hill Farmstead/Blaugies och Oppigårds Amager? Det och mycket mer finns på senaste listan över vårens nyheter.