Lite då och då tänkte jag passa på att tipsa om några goda spritsorter, framförallt fatlagrade sådana. Först ut blir en amerikansk rågwhiskey, den gamla trotjänaren Rittenhouse Rye som nu finns i Systembolagets fasta sortiment. Rågwhiskey har inte varit så vanligt på Systembolaget men bra exempel är både goda att dricka som de är och nyckelingredienser i flera klassiska cocktails.

Bakom Rittenhouse Rye står Heaven Hill som har ett flertal andra spritmärken, bland annat Elijah Craig, Evan Williams och Larceny. För de som minns bryggeriet FiftyFifty och deras serie Eclipse med fatlagrade imperial stouts som varje år släpptes i flera olika fatlagringar så känner man också igen några av dessa namn även om man inte brukar botanisera bland amerikansk whiskey. Lagringen på fat från Rittenhouse Rye var en av mina favoriter i denna serie, liksom på fat från Elijah Craig. 

Att dricka Rittenhouse rent är en trevlig upplevelse där rågens peppriga toner får mycket utrymme, tillsammans med kryddiga toner av apelsinskal och mörkt bröd. Den håller 100 proof, alltså 50 % alkohol, och levererar med kraft men utan att kännas för spritig. Gott på egen hand alltså, men också en bra sprit att använda i en cocktail.

Den för mig mest typiske cocktailen med rågwhiskey är Manhattan, och där ska det gärna vara en kraftfull rågwhiskey så dess smaker inte försvinner i den söta vermouthen. Rittenhouse som ligger på 50 % är perfekt för ändamålet.

En Manhattan drar man enkelt ihop med följande ingredienser:

5 cl rågwhiskey

2 cl röd vermouth

Ett par stänk bitters

Apelsinskal

Häll upp rågwhiskey, vermouth och bitters i ett rörglas, fyll upp med is och rör ordentligt. Ett vanligt misstag med denna och liknande drinkar är att de inte rörs ordentligt. Sila upp i ett cocktailglas och vrid i en bit apelsinskal.

Jag gillar Antica Formula till såväl denna som andra drinkar med röd vermouth. Som bitters är Angostura det de flesta är bekanta med men man kan såklart experimentera med andra sorter. Jag har prövat Manhattan med flera olika rågwhiskeys och Rittenhouse är helt klart den där rågtonerna kommer fram mest i den färdiga drinken.

April bjuder på mängder av gottiga öl i de tillfälliga släppen. Thomas Hardy's Ale, Tipopils, Ayinger Frühlingsbier, Grebbestad Lunator och De Ranke Saison De Dottignies för att nämna några gamla goda bekantskaper som dyker upp, men det finns också massor av öl vi inte har sett förut. Vad ser du framemot bland aprilölen?

1 APRIL TILLFÄLLIGT SORTIMENT

Grebbestad Bryggeri Lunator, 11090, Sverige, 33 cl, 29,90 kr, 7,9 % - 12500 st (Dubbelbock)

O/O Gbg Lager Official GBG Beer Week 2022, 11214, Sverige, 33 cl, 27,90 kr, 5,5 % - 25000 st (Märzen & wienerlager)

Omnipollo Lorelei, 10428, Sverige, 33 cl, 69,90 kr, 10,5 % - 5000 st (Imperial porter & stout)

Overtone Lost in AnCnoc, 10314, Storbritannien, 44 cl, 90,90 kr, 11 % - 1700 st (Imperial porter & stout)

Thomas Hardy's Ale, 10415, Storbritannien, 33 cl, 76,90 kr, 13 % - 4200 st (Barley wine)

8 APRIL TILLFÄLLIGT SORTIMENT

Birrificio Italiano Tipopils, 12317, Italien, 75 cl, 69,90 kr, 5,2 % - 8000 st (Zwickel, keller- & landbier)

Boon Oude Geuze Black Label nr 7, 10484, Belgien, 75 cl, 109,90 kr, 7 % - 2400 st (Gueuze)

Brasserie Au Baron Cuvée des Jonquilles, 11821, Frankrike, 75 cl, 67,50 kr, 7 % - 3000 st (Bière de garde)

De Ranke Saison de Dottignies, 11295, Belgien, 33 cl, 28,90 kr, 5,5 % - 28000 st (Saison)

Finn Spring Weisse, 12342, Sverige, 50 cl (burk), 29,90 kr*, 5,2 % - 32000 st (Hefeweizen)

Funky Fluid Gummy Triple Pastry Sour, 10829, Polen, 50 cl (burk), 52,90 kr*, 7,8 % - 4000 st (Övrig syrlig öl)

Matron Fine Beer Bobo, 12036, Kanada, 35,5 cl (burk), 24,90 kr*, 4,2 % - 18000 st (Övrig veteöl)

North Brewing Seasons Reverse, 11278, Storbritannien, 44 cl (burk), 25,90 kr*, 4,3 % - 32000 st (Engelsk pale ale & bitter)

Ofrälse Brygghus The Big Cone, 36143, Sverige, 50 cl (burk), 46,90 kr*, 6,8 % - 36000 st (New England IPA/Hazy IPA)

Oskar Blues BA21 Vol 7, 10993, USA, 35,5 cl (burk), 71,90 kr*, 11,5 % - 2400 st (Imperial porter & stout)

Stone Arrogant Bastard Ale, 83286, USA, 47,3 cl (burk), 34,90 kr*, 7,2 % - 38000 st (Strong ale)

22 APRIL TILLFÄLLIGT SORTIMENT

Alvinne/Jackdaw Cuvee Sofie Cloudberries, 10843, Belgien, 33 cl, 79 kr, 8 % - 2000 st (Övrig syrlig öl)

Andechs Bergsbock Hell, 12350, Tyskland, 50 cl, 26,90 kr, 6,9 % - 50000 st (Ljus bocköl)

Birrificio Mezzavia Corba Brown Porter, 10434, Italien, 75 cl, 74,90 kr, 5 % - 900 st (Torr porter & stout)

Brlo Berliner Weisse, 12157, Tyskland, 33 cl, 22,90 kr, 4 % - 7000 st (Berliner weisse)

Carlsberg 175 years Anniversary Lager, 10418, Danmark, 75 cl, 79 kr, 6 % - 2000 st (Smaksatt/kryddad öl)

Chimay Barrel Aged Whisky, 41173, Belgien, 37,5 cl, 124,80 kr, 10,5 % - 3672 st (Belgisk mörk ale)

De La Senne Brussels Calling, 11391, Belgien, 33 cl, 36,90 kr, 6,5 % - 4032 st (Belgisk ljus ale)

East London Brewing Company Foundation Bitter, 11590, Storbritannien, 50 cl, 28,80 kr, 4,2 % - 30000 st (Engelsk pale ale & bitter)

Edinburgh Porter, 12194, Storbritannien, 33 cl (burk), 23,90 kr*, 5 % - 14000 st (Torr porter & stout)

Firestone Walker Peachy Bones, 10493, USA, 37,5 cl, 139 kr, 6,1 % - 1600 st (Saison)

Innis & Gunn Islay Cask Laphroaig Edition, 11705, Storbritannien, 33 cl, 39,90 kr, 7,4 % - 45000 st (Amber ale)

Lervig Shuffleboard, 10302, Norge, 50 cl (burk), 34,90 kr*, 5,3 % - 10000 st (Internationell lager)

O/O Narangi IPA, 32868, Sverige, 33 cl (burk), 32,90 kr*, 6,8 % - 28000 st (New England IPA/Hazy IPA)

Pfungstädter Maibock, 11436, Tyskland, 50 cl, 28,90 kr, 6,9 % - 50000 st (Ljus bocköl)

Rudgate Vanilla Mild, 12361, Storbritannien, 50 cl, 25,90 kr, 4 % - 35000 st (Mild)

Sierra Nevada Bigfoot, 10884, USA, 35,5 cl, 39,90 kr, 9,6 % - 16800 st (Barley wine)

Stigbergets Rain Dogs, 10308, Sverige, 44 cl (burk), 43,90 kr*, 7,2 % - 8000 st (New England IPA/Hazy IPA)

Van de Streek Hazy Weekend, 1425, Nederländerna, 33 cl (burk), 31,50 kr*, 6,6 % - 25000 st (New England IPA/Hazy IPA)

Ängöl Majbock, 35808, Sverige, 33 cl, 25,50 kr, 6,8 % - 26000 st (Ljus bocköl)

29 APRIL TILLFÄLLIGT SORTIMENT

Ayinger Frühlingsbier, 10405, Tyskland, 50 cl, 29,90 kr, 5,5 % - 12480 st (Zwickel, keller- & landbier)

Brau Brothers Ringneck Braun Ale, 14029, USA, 35,5 cl, 25,90 kr, 6,5 % - 30000 st (Brown ale)

Browar Funky Fluid - Gelato, Pink Guava, Passion Fruit & Peach, 10487, Polen, 50 cl (burk), 45,90 kr*, 5,2 % - 4000 st (Övrig syrlig öl)

North Coast Red Seal Ale, 53100, USA, 35,5 cl, 23,90 kr, 5,4 % - 40000 st (APA)

Oude Beersel Rabarberlambiek, 10750, Belgien, 310 cl, 379 kr, 5 % - 600 st (Lambic)

Pioneer Uber Hazy Double IPA, 12301, USA, 47,3 cl (burk), 35,90 kr*, 8,5 % - 35000 st (Imperial/Dubbel IPA)

St Sylvestre Bière Nouvelle, 11580, Frankrike, 75 cl, 82,70 kr, 7,5 % - 1200 st (Bière de garde)

*Exkl. pant 

Idag är det visst 12-årsjubileum för denna lilla blogg. Jag firar med god ost och god öl i god kombination. Stilton med portvinslagrad Bötet och en Delice d'Argental (om ni inte känner igen, tänk Brillat Savarin) med en vällagrad Oude Kriek från Drie Fonteinen. Utsökt!

Just nu finns en trio härliga brittiska ale i det tillfälliga sortimentet som jag gärna tipsar om. En yorkshire bitter, en best bitter och en wee heavy. Tre utmärkta öl som inte bara passar anglofilerna, men kanske är det svårt att undgå att bli en smula anglofil när man druckit denna trio.

Ilkley Joshua Jane är enligt etiketten en yorkshire bitter, men en snabb googling ger inte något bra svar på vad som definierar en yorkshire bitter. Det kanske inte är en stil utan bara en bitter som är gjord i Yorkshire? För det är den, Ilkley ligger utanför Leeds i West Yorkshire. När jag tar en sipp far tankarna faktiskt genast till Timothy Taylors Landlord, en annan bitter som bryggs i Yorkshire. Så det kanske är något ändå? Hursom, Joshua Jane klockar in på milda 3,7 % och levererar mycket smak för en så beskedlig alkoholhalt. Nyanserad maltig smak med mjuk karamellton och en ganska rejäl beska som piggar upp ölet ordentligt.

Saltaire ligger visserligen också i Yorkshire men deras Best Classic British Bitter är inte särskilt lik Joshua Jane utan har en mycket fylligare och rundare maltighet och en balans där beskan tar lite mindre plats. Lite mindre frisk, lite mer mjuk och omfamnande med en bred flora maltiga nyanser så som fruktkaka, nötter och choklad. Nu ska man förstås inte tro att den inte har någon beska, för den finns där liksom lite lätt fruktiga humletoner. Mycket bra matöl!

Slutligen rör vi oss vidare norrut på ön och hittar den lite kraftigare Broughtons Old Jock, en klassisk wee heavy. Betydligt kraftigare än bittrarna och med stort djup i maltigheten. Här kan man sitta och leta nyanser i lång tid men bäst gör den sig kanske som matöl till lite kraftigare rätter. 

Det här är tre öl som visar på några av de finare delarna av brittisk öltradition. Mycket humana priser på alla tre dessutom. Jag tänker då fylla på med fler flaskor medan de finns kvar.

Häromveckan skrev jag om några saker som varit flugor i ölvärlden men försvunnit mer eller mindre (länk). Vissa saker mindes man nostalgiskt, andra drog man på smilbanden åt. Eftersom det dök upp en himla massa roliga förslag från er läsare vill jag lägga ut även mina favoriter bland dessa. Tack till alla er som bidragit med förslag.

Att experimentera med olika ingredienser utöver malt, humle, jäst och vatten var stort under hela 10-talet, särskilt omkring mitten. Vissa ingredienser, så som bacon, guava och drakfrukt, har haft egna små peakar innan de hamnat i kylan igen. Ett tag fanns dock en ännu tydligare "sub-fluga" i ingredienslistorna som gick ut på att få med en shockfaktor eller äckelfaktor. Vaginaljäst, bävergäll och friterade tjurtestiklar är bara några exempel. Det ska väl dock sägas att ölet med tjurtestiklarna började som ett briljant aprilskämt. I staterna kring Klippiga Bergen, som ju inte ligger vid havet och därmed inte har några lokala ostron, kallar man friterade tjurtestiklar för just rocky mountain oysters (wiki-länk). Och oyster stout är ju en gammal ölstil, så en lokal variant för Coloradobryggeriet som låg bakom detta skulle såklart bli rocky mountain oyster stout. Det var som sagt bara ett aprilskämt från början som skojade lite med just hur knäppa saker folk stoppade i öl. Efterfrågan blev dock så stor på det fiktiva ölet att man började brygga det på riktigt. 

Lite kopplat till äckelfaktor är en annan fluga, nämligen att använda kopi luwak i ölet. Alltså ett kaffe där man plockade bajs från ett särskilt mårddjur i Sydostasien. Det åt nämligen kaffebuskens frukt men bönorna passerade matsmältningssystemet och kom ut i bajset. Eftersom mårddjuret bara anses äta de bästa frukterna, tillsammans med att påverkan från magsyror och annat skulle vara positivt, anses/ansågs kaffet på dessa utvalda bönor vara en delikatess. Och såklart plockade ölvärlden upp det där (jag tror att Mikkeller var först) för att göra extra speciella kaffekryddade öl. Och såklart blev öl med bajskaffe lite av en snackis. Nuförtiden är det däremot itne något man ser särskilt ofta. Lika bra det, historien kring kopi luwak är nämligen lite för bra för att vara helt sann. Att leta upp och plocka mårddjursbajs i djungeln är tidskrävande och därför förekom det att man fångade in djuren, stängde in dem i en bur och matade dem med kaffe. Primärt är det ju trist att stödja en sådan behandling av djur och, betydligt mindre allvarligt i relation, förtog det ju också lite av poängen med att djurets urval av kaffe skulle göra det extra fint.

Vi går vidare. Själv hade jag helt förträngt dragkampen om den tveksamma äran att ha bryggt världens starkaste öl, trots att jag själv var med och avslöjade Brewmeisters bluff när de försökte roffa åt sig titeln några efter den mer uppmärksammade kampen mellan Brewdog och Schorsbräu. Och trots att jag alltid drar den historien på ölprovningar när frågan om hur stark öl det egentligen går att göra oundvikligen dyker upp. Om man verkligen kan kalla det en fluga när det egentligen bara var ett fåtal bryggerier inblandade vet jag inte, men det var något som fick mycket uppmärksamhet då och som mer eller mindre fallit i glömska nu. Att Brewdog och Schorsbräu bara häromåret gjorde ett samarbetsöl med ölet Strength in numbers som enligt utsago är starkast av dem alla hade i vart fall gått mig förbi.

På tal om stark öl brukade amerikanska bryggerier släppa sin starkare alster, t ex imperial stouts och barley wines, på så kallade bombers alltså flaskor á 65 cl. Detta var ett resultat av den amerikanska kulturen att sälja öl på flerpack och för att kunderna skulle slippa köpa ett helt sexpack med barley wine släppte man dessa öl på bomber som såldes styckvis. Eftersom det inte var någon mening att tappa på småflaskor bara för exportmarknaden fick vi stå ut med att många starka amerikanare kom på bomber. Det där har sakta men säkert ändrats och nu säljs många dylika öl på småflaskor i fyrpack istället och vi i Sverige ser dem därför desto oftare på småflaskor istället för bombers.

Något taget från en annan del av ölvärlden är företeelsen att beställa en u-båt på krogen (jag såg eller hörde i alla fall aldrig om någon som gjorde u-båtar hemma). En u-båt är alltså en shot Jägermeister, med shotglas och allt, i en stor stark. Jag minns två varianter, dels den enkla där man släppte i ett shotglas i en redan upphälld öl och dels den lite svårare där man höll ett tomt ölglas uppochner, höll shotglaset mot botten av ölglaset och vände tillbaka allt för att sedan tappa upp öl i glaset. Inbringade definitivt vissa coolhetspoäng att beställa en sådan när jag var i 20-årsåldern, det vill säga slutet av 00-talet. Jag blir lite osäker på om det här är något som faktiskt har dött ut eller om det bara är jag som inte går på samma typ av krogar (eller finlandsfärjor) längre.

Förr i tiden var vi konsumenter betydligt mer förlåtande med varierande kvalitet från småbryggarna. Man ursäktade det lite med att det hörde till charmen med småbryggerier att samma öl kunde smaka lite olika från gång till gång. Idealt ska det ju inte behöva vara så, men jag tror nog att en ursäkt var nödvändig ett tag, i ett stadie då man både jobbade med att höja kvaliteten och att få marknaden för småbryggerierna att växa. Nuförtiden finns dels fler småbryggerier som inte svajar och dels är konkurrensen mellan småbryggerierna större och då flyger inte sådana ursäkter längre. Litegrann lever det dock kvar, se belgiska bryggeriet Fantome.

Lite halvt relaterat till detta är att det under en period var trendigt med brettade öl. Relationen till stycket ovan ligger i att det inte alltid var menat att ölet skulle vara brettat. Det förekom nämligen att bryggerier upptäckte en infektion innan ölet nådde marknaden och marknadsförde ölet som brettat eller funkigt istället för att dumpa det. 

Slutligen, jag nämnde senast att det blivit ovanligare med beer makers dinner och det påpekades att även event av typen meet the brewer var ganska vanliga förr men har försvunnit nästan helt nu. 

Flugor kommer och flugor går, så även inom ölvärlden. Jag har funderat tillbaka på lite olika företeelser som haft sin tid i rampljuset redan. En del grejer som man saknar och en del grejer som man mest fnissar lite åt idag och undrar hur vi kunde vara så fokuserade på det då. En liten nostalgitripp för er som varit ölintresserade i mer än fem år och en liten inblick i svunnen tid för er andra.

Kommer ni ihåg randalls? För några år sedan kunge ingen hipp ölfestival gå utan minst en utställare som drog sin öl genom en randall. En randall är alltså en sorts tub som monteras i ölets väg mellan fatet och kranen och proppas full med en smaksättare, t ex humle eller kaffebönor, så att ölet tar smak av detta när det går från fatet till glaset. Det var en fluga som kom och gick och det är väl egentligen ingen som saknar randalls.

Något som jag däremot saknar litegrann är beer makers dinners. De har väl inte helt dött ut men de känns onekligen mer ovanliga nu (och även innan corona) än under mitten av 10-talet. Men det är klart, det är svårt att sätta ihop en meny som ska passa fem olika NEIPA. Jag hoppas i alla fall att konceptet med temamiddagar med en meny matchad med öl, inte nödvändigtvis från ett och samma bryggeri, kommer tillbaka snart.

Storbryggeriernas reklamsatsningar verkar också ha gått vidare från godtyckliga event riktade till icke ont anande press till något annat. Jag tänker på en period då smakresor, resor till humleskörden, egna kulturfestivaler och påkostade julölsmiddagar löste av varandra. Eller så har de bara slutat bjuda in ölbloggare. Men det känns som det satsas mer på direktexponering mot slutkund än att hitta på mer eller mindre konstiga saker i förhoppning om att få synas i redaktionellt utrymme.

En annan grej man såg mycket av för några år sen var single hop serier, det vill säga där samma öl (oftast en IPA) humlades med en enda humlesort och så gjorde man en mer eller mindre stor serie med sådana öl. Till exempel hade Mikkeller och Brewdog sådana serier. Kul grej för att som konsument lära sig känna igen en del humlesorter men sen tog det roliga slut. Så verkar ju också företeelsen halvt ha dött ut, åtminstone att man just trycker på det där med single hop på det viset man gjorde då.

Under en tid var det också ett fasligt fokus på IBU, kort för international bitterness units, alltså ett mått på (teoretisk) beska. Det pratades alltid om det när ett öl presenterades och stod det inte utmärkt på etiketten var nog inte bryggeriet särskilt inne. Nuförtiden är det väl knappast någon som bryr sig om att nämna IBU i marknadsföringen. Kanske spelade det in att upplevd beska inte alltid följde teoretisk beska särskilt väl men framförallt svängde pendeln från öl med hög beska till öl med låg (upplevd) beska.

Flugor kommer och flugor går helt enkelt. Frågan är vad vi gör idag som dör ut inom några år och som man om några år kommer att tänka på lite i förbifarten, "kommer du ihåg när vi gjorde sådär?". Vad tror ni? Och minns ni någon gammal företeelse från ölvärlden som dött ut?

Galatea tar över import och distribution av Mikkeller på den svenska marknaden. Det framgår av ett pressmeddelande som Galatea skickat ut idag. Det mångåriga samarbetet med Brill tar därmed slut.

Brill har haft Mikkeller i portföljen sedan tiden då de var en ny spännande fantombryggare. Tillsammans har de bland annat tagit fram serien K:rlek tillsammans, som lanserats på Systembolaget varje vår och höst i flera år.

Avtalet mellan Galatea och Mikkeller är redan aktivt och man kommer fortsätta erbjuda såväl grundsortiment som säsongssortiment, och utlovar flera lanseringar av nya produkter. Konstigt vore annat, det är ju Mikkeller vi pratar om.

-Vi ser Mikkeller som föregångare, ett varumärke som vi vill växa och utveckla på den svenska marknaden, både med nya lanseringar på Systembolaget och inom hotell, restaurang och grossistledet. Det är ett uppdrag vi ser med nyfikenhet på – att få lära känna Mikkeller ännu bättre genom arbetet som nu startar för att etablera varumärket med ett starkt partnerskap i grunden och rätt filosofi för att lansera nya hantverksöl på svenska marknaden, säger Erik Dellgren, som blir Galateas brand manager för Mikkeller, i pressmeddelandet.

För Mikkeller handlar det förstås om att försöka växa på den svenska marknaden och nå ut till ännu fler. De är varken de första eller sista som överger sin tidigare svenska importör för Galatea i just det syftet. För långt ifrån alla har det lyckats, men Mikkeller är ju inte vilket ölföretag som helst heller.