Häromveckan bjöd jag in ett gäng bekanta på en provning av lite lagrade öl ur min samling. De flesta flaskor hade fått vila i 6 - 7 år, någon enstaka var ännu äldre. Vi avhandlade lambic, barley wine, rökporter, imperial stout och mörka belgare med ett sammantaget mycket lyckat resultat där alla öl levererade fint och i vissa fall klart över min förväntan. Det gemensamma utlåtandet från deltagarna var att en ny värld har öppnat sig. Som tack för att få vara med skrapades det dessutom ihop lite pengar till välgörenhet och vi nådde upp i 4000 kr.
Vi började kvällen med Boon Black Label Oude Geuze 2nd Edition, som är i mycket fin form just nu. Testade den (och 1st Edition) ifjol (länk) och gillade den skarpt då. Nu var den minst lika bra men utan den Syrah-liknande animaliska ton jag hittade då. Behagligt lättdrucken men ändå med ganska mycket karaktär.
Lambicspåret fortsatte med en Tilquin Oude Pinot Noir från säsongen 2016/2017, som visade upp en mer fruktig sida men jämfört med mycket annan fruktlambic är den väldigt elegant och nästan lite lågmäld i frukten. Inte så märkligt med tanke på druvans karaktär förstås. Den här var det så längesen jag drack i färskt tillstånd att jag inte riktigt kan kommentera utvecklingen men inte alls dum just nu. Till båda dessa lambicer bjöds också lite av osten brillat savarin, som jag tycker gör sig bra med lambic även om det kanske blir allra bäst med ännu fruktigare varianter.
Vidare till barley wine och ett par flaskor Bötet Barley Wine 2016. En tidigare vertikalprovning (länk) pekade mot att någonstans kring 5 - 6 års ålder skulle vara optimalt för Bötet så det var inte oväntat att denna visade sig i absolut toppform och var riktigt njutbar. Karamellig, lätta drag av torkad frukt och fin komplexitet utan att bli särskilt tung. Kul att verifiera tidigare resultat. Även här bjöds det ost, denna gång lite stilton som jag tidigare har kommit fram till (länk) passar oerhört bra med lagrad öl, såväl barley wine som belgare.
Två belgare stod också näst på tur, först en Abbaye Des Rocs Grand Cru med okänd ålder men med bäst före 2017. Trots en tilltagen ålder var innehållet piggt och när bubblorna började stiga virvlade de med sig mycket bottensediment. Ölen var fortfarande i fin form men man kunde skönja att den låg i en nerförsbacke även om den inte kommit särskilt långt ner i den. Mycket typisk lagrad belgare men med egen karaktär kvar fortfarande. Sista ostbiten ut var en Saint Albray, en ganska mild fransk kittost, som bjöds till både denna och nästkommande öl och satt som handen i handsken till bägge.
Den andra belgaren var Chimay Grand Réserve Fermentée En Barrique, alltså deras version av Blå som utöver jäsning på tank och flaska även fått en period av jäsning och lagring på fat. Varje år varierar Chimay fatsammansättningen och denna flaska var av årgång 2016, den andra som gjordes, och då var det bland annat cognac och kastanjefat med i mixen. Denna flaska fick jag i gåva vid mitt besök på Chimay (länk) och med tanke på trappisternas arbete med välgörenhet var det särskilt kul att få plocka fram denna vid ett tillfälle då vi ju samlade in till välgörenhet genom provningen. Själva ölet var i kanonform och en av mina favoriter för kvällen. Perfekt mognad!
Vi fortsatte in mot ännu mörkare skapelser när jag plockade fram en Alaskan Smoked Porter 2012. Här var jag verkligen osäker på om ölet skulle hålla ihop fortfarande, normalt sett är inte porter på 6,5 % något jag skulle spara särskilt länge. Rökt malt verkar dock ge en helt annan lagringsduglighet och Alaskan Smoked Porter är känt som ett gott lagringsobjekt. Den var otroligt bra redan vid 3 års ålder (länk) och att jag sparat sista flaskan så här länge beror mest på att jag haft svårt att hitta ett tillfälle att öppna en sådan goding. Vanlig fälla det där och det är lätt hänt att favoriterna bara står och blir för gamla istället. Jag drog en lättnadens suck efter att ha tagit första sippen för den var fortfarande i toppskick. Ren njutning även efter 10 år, det är det inte många öl som klarar av i min erfarenhet.
Den yngsta ölen i uppställningen blev Thurbo Kaggen från Oppigårds och Närke som bryggde den för sina 15-årsjubileum för några år sedan. Denna har jag provat några gånger sedan dess och märkt att nerförsbacken var nära förestående men ännu märktes inga tydliga ålderskrämpor även om toppformen kanske försvunnit. Fortfarande ett mycket gott öl men jag kan inte rekommendera någon att fortsätta lagra denna.
Provningen avslutades med en The Bruery Melange #3 från 2017. Med strax över 16 % alkohol går utvecklingen långsamt men här har det ändå skett en avrundning av sötman och de högre alkoholerna har rundats av vilket väl är precis vad man vill ska hända med en sådan här öl. Inte lika elegant som några av de tidigare ölen men en värdig avslutning ändå.
Det är mycket sällan jag förkovrar mig i så mycket vällagrad öl på en och samma kväll och jag måste säga att det var otroligt trevligt. Att kunna ordna sådana här tillfällen gör att man sätter nytt värde på sitt samlande och lagrande.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar