Man finner ofta Kjetil med ett brett flin i högsta hugg

Under första helgen på Stockholm Beer & Whisky Festival höll Kjetil Jikium, huvudbryggare och toji på Nögne Ö, en master classes om sitt bryggeri och dess öl. Medan sex olika öl serverades en efter en i sakta mak höll Kjetil desto högre tempo och berättade det mesta som kan vara värt att känna till om Nögne Ö. Han hade alltid skrattet nära till hands och hela han lyste av passion och kärlek till öl. En av ölvärldens sanna profiler, och här är lite av vad han hade att säga.

Nögne Ö:s India Pale Ale var både först ut på provningen och första ölen som bryggdes i bryggeriet i Grimsta. En aning vågat i ett land och i en tid där knappt någon kände till begreppet, men det har bevisligen gått hem.
 -Vi har alltid varit måna om att behålla ölets integritet, berättar Kjetil, en IPA måste få vara lite stark och besk. Mångfald, kvalitet och drickbarhet är de andra grundstenarna i vår bryggarfilosofi. Det är bland annat därför vi inte filtrerar eller pastöriserar ett enda av våra öl. Det verkar ju märkligt att tillsätta alla dessa högkvalitativa råvaror för att sedan filtrera bort dem igen.

Med en något okonventionell provningsordning fick vi Imperial Stout som andra öl. En modern skandinavisk klassiker, minst sagt.
 -Det finns så många imperial stouts som är goda, spännande och häftiga. I 5 cl. När man sen dricker 10 cl av dem blir det istället för beskt, för rostat eller för mycket av något annat. Vi tycker att man ska kunna dricka ett helt glas av vår öl. Helst ska man vilja ta ett till glas efteråt, avslutar han med ett skratt.

Medan vi fortsätter att smaka av Citrus Hystrix IPA, brygd med bergamotblad, och Python Pilsner som jästs ut med champagnejäst filosoferar Kjetil om vad hantverksöl egentligen handlar om.
 -Craft beer handlar inte bara om ölen och bryggerierna i sig . Det handlar också om att sprida information, interagera med människorna i vår omvärld och förmedla vad det är vad vi håller på med.

Flera av de öl vi provade kom från deras lagringstank nr 7, som är helt dedikerad till att göra nya, experimentella öl.  Förutom att ölen i sig för det mesta blir populära uppskattas tanken även bland bryggeripersonalen.
 -Alla på bryggeriet går helt upp i våra tank7-projekt. En tappdag är aldrig så rolig som när vi tappar öl från tank 7.

 -Har ni tänkt på att vår logga är väldigt enkel, frågar Kjetil. När vi skulle börja trycka upp material kom vi plötsligt på att vi inte riktigt hade någon logotyp eller grafisk profil. Vi kom väldigt hastigt på det här med vårt ø. Ingen trodde det skulle funka, men det har visat sig bli en etikett som är lätt att känna igen och en stark symbol för oss. Numera är vår logotyp något som tas upp på designkurser som ett exempel på en enkel men stark logotyp.

Femte ölen i glasen blir India Saison, ett öl man gjort i samarbete med det australiska bryggeriet Bridge Road. Ett mycket uppfriskande öl med härliga toner av både estrar och humlig fruktighet.
 -I India Saison har vi bara använt de aromatiska australiska humlesorterna Galaxy och Stella. Vi var faktiskt det första bryggeriet utanför Australien som någonsin använde Galaxy.

Det blev frågestund lagom till det sista ölet, Imperial Rye Porter, och vi undrade hur mycket Kjetil var inblandad i den dagliga verksamheten nuförtiden.
 -Jag är inblandad i alla nya öl och i alla kvalitetskontroll men jag hinner inte brygga så mycket som jag vill längre. Jag tog och bryggde en hel del i somras och det kändes väldigt bra. Det var nästan som terapi för en stressad själ, men jag har så mycket annat att göra att jag inte hinner med bryggningen mer än ibland.

Jag passade också på att fråga hur de såg på de andra mikrobryggerierna i Norge som följt i spåren som Nögne Ö plogat upp.
 -Det är jättekul att det kommer allt fler hantverksbryggerier. Vi är inte konkurrenter, snarare allierade. Framgång för en föder framgång för alla. Vi försöker samarbeta med de andra där vi kan. Inte bara kring ölbryggning utan även kring marknadsföring och försäljning. Bland annat är vi några bryggerier som gått ihop och försökt gjort en fatlösning så att pubar ska kunna ha en kran som roterar mellan olika norska mikrobrygda öl.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av något som Kjetil upprepade många gånger under denna timme, och något som stämmer väldigt bra in på honom: "You can't hold a good man down."


Kjetil höll också en master class om sina sake, något som jag själv missade men som du kan läsa mer om här.

Boulevard Brewing grundades 1989 men det är först på Stockholm Beer & Whisky Festival år 2012 som svenskarna börjar få upp ögonen för bryggeriet, som nu tas in till Sverige av Cask Sweden. I en intervju med grundaren John McDonald tar jag reda på skillnaderna mellan 80-talets amerikanska ölscen och dagens dito, vad han är särskilt stolt över och var han ser sitt kära Boulevard om fem år.

Ni har funnits väldigt länge vid det här laget. Hur kommer det sig att ni inte är så kända i Sverige än tror du? 
Vi är knappt kända i USA än, trots att vi är det tionde största hantverksbryggeriet i landet och har funnits sedan 1989. Vi brygger 21 000 000 liter per år och det räcker i princip ändå bara till den regionala marknaden. Vi gör 28 öl just nu, men man behöver inte göra många olika öl för att lyckas. En av våra gamla bryggare har sitt eget bryggeri som säljer omkring 30 000 hektoliter per år och han gör en enda öl, som ligger helt utanför alla etablerade stilar. Han har hållt på i 10-12 år och gör fortfarnade bara den enda ölen.

Berätta om hur bryggeriet startade.
Jag började dra igång det som skulle bli Boulevard Brewing redan 1986. Jag såg många bryggerier som inte riktigt tilltalade mig och ville startade något eget för att skapa den öl jag själv ville dricka. Mina favoritöl på den tiden var Anchor Steam och Sierra Nevada Pale Ale. Vi började med grejer som kom från 40-talets Tyskland och faktiskt så använder vi fortfarande den utrustningen i bryggeriet, tillsammans med nyare grejer förstås.

Hur var det att starta ett bryggeri i USA på 80-talet?
Min pappa undrade varför jag startade ett bryggeri och jag svarade att jag nog var lite knäpp som gjorde det. Nuförtiden är det enkelt att starta ett bryggeri i USA men på 80-talet var det en helt annan grej. Att få ett lån från banken för att starta ett eget bryggeri var helt omöjligt. Vi började regionalt i Kansas City och det är fortfarande vår viktigaste marknad där vi säljer omkring 40% av vår öl. Man måste nog alltid börja med att se till att man har en lokal marknad. Vi har funnits i 23 år men det är först nu vi börjar exportera till Sverige. Vi har helt enkelt viljat hålla oss till det lokala och regionala och sett till att mätta den marknaden i första hand.

Hur tycker du att ölscenen i USA har förändrats under de dryga 20 år ni har varit aktiva?
Vi brukade vara det enda bryggeriet inom 100 miles men nu finns det flera hundra bryggerier runtomkring oss. Nuförtiden handlar det mer än någonsin om ölen i sig och mindre om marknadsföring. Vi måste brygga vad kunderna vill ha och inte vad någon försöker berätta för dem att de vill ha. Storleken på bryggeriet har ingen betydelse. I slutändan är det ölen som räknas. Det finns fortfarande mycket pengar i marknadsföringsdelen, men det betyder mindre och mindre för folk nuförtiden. Det handlar mer och mer om vad som är lokalt och välgjort.

Och vad gör ni för att hjälpa den lokala ölscenen i Kansas City och Missouri?
Vi visar gärna upp våra recept till såväl hembryggare som till de som funderar på att starta upp sitt eget. Vi ser dem inte som konkurrenter utan som nya vänner. Jag har själv aldrig besökt ett bryggeri som inte varit glada att visa mig runt och berätta om deras öl och vi ska göra likadant.

Är det något ni gjort som du är särskilt stolt över?
Vi är nog ett av USAs grönaste bryggerier och det fortsätter vi arbeta med. Vi har satsat mycket pengar på att t ex kunna återvinna våra tomflaskor på ett vettigt sätt. Många skulle nog behöva kolla på hur de själva hanterar sin energi, miljö etc.

Vad händer framöver för Boulevard rent ölmässigt?
Jag har alltid viljat göra skotsk öl. Det är egentligen belgarna som gör skotsk ale numera, men med sin egen jäst. Det blir en helt annan öl i slutändan, men i grunden är de faktiskt ganska lika. Så kanske släpper vi något sådant. Vi har också 1000 fat fyllda med öl i ett fatlagringsprogram som snart kommer börja komma ut.

Och vad tror du om Boulevards framtid i ett längre perspektiv?
Alla bryggerier är levande väsen som utvecklas med tiden. Jag tror att Boulevard fortfarande kommer att vara ett toppbryggeri om 5-10 år. Att samarbeta med andra bryggerier och hembryggare är en spännande del som vi säkert kommer fortsätta att utveckla. Vi skulle kunna göra mer i samarbete med hembryggarcommunityn. Vi har enkelt haft för mycket annat för oss men det blir nog ett kommande steg att bli mer inblandade med hembryggarna.

Imorgon drar den andra helgen på årets svenska ölfest, Stockholm Beer & Whisky Festival, igång. Med över 2000 öl tillgängliga kan det vara svårt att hitta vad man vill ha och en aning överväldigande att försöka välja ut vad man ska spendera sin begränsade tid i himlen på. Här är därför tio av mina favoritöl bland årets nyheter.

Det Lille Bryggeri 200 - en fullständigt lysande cognacslagrad imperial stout med härliga runda, söta smaker och stort smakdjup.

Brekeriet Cassis - Skånepågarna levererar årets svenska nyhet med sin svartvinbärssuris. Doftar som hemmagjord svartvinbärssaft och har en fullständigt lysande smak med massor av svarta vinbär, brett, syra och jordighet. Detta är en mycket liten batch och kan vara första och sista chansen vi får att dricka den.

St Eriks Black IPA - Det här säger väl allt jag behöver säga.

Struise Black Berry Albert- Björnbärskryddad Black Albert. Vad kan gå fel? Den vanligtvis så goda Black Albert har fått extra frukt- och bärnyanser som gör den alldeles otroligt njutbar.

Gänstaller Green Gold IPA - Brewery International har luskat fram lite tysk IPA. Tysk IPA, säger han? De har väl aldrig varit något ha? Nä, inte förrän nu. Massor av fräsch humle på en trevlig maltkropp. En av årets överraskningar i min bok.


BrewDog Hello My Name Is Beastie - För alla Brewdogjunkies därute. Sväng förbi Cask Sweden och kolla om det finns något kvar av Beastie. Bären märks inte speciellt mycket än så länge men det är en stabil DIPA i grunden.


Camden Town Rude Boy - En imperial pils som bryggts i samarbete med SKA och fått samma humleschema som Modus Hoperandi. Gillar du Modus kommer du älska den här!

Nögne Ö Python Pilsner - Egentligen ingen pilsner då den inte är brygd med lagerjäst utan champagnejäst. Fantastiskt spännande är den däremot med lummiga smaker från jästen och en härlig humlighet.

Omnipollo Nebuchadnezzar - Läs mer här. Brill kopplar på ett nytt fat imorgon.

Boulevard Tank 7 - En farmhouse ale med härliga estrar och andra gottigheter från jäsningen blandat med sköna blommiga och fruktiga humletoner, utan någon direkt beska. Riktigt välkomponerad och lättdrucken.

Med reservation för att en del kan ha tagit slut eftersom de är fantastiskt goda...

Nebuchadnezzar var en kung i det gamla Babylonien och är också vad man kallar en flaska á 15 liter för inom champagnevärlden. Omnipollos nya öl Nebuchadnezzar kommer på den lite mer behändiga 33cl-flaskan. Det rör sig om en dubbel-IPA på 8,5% där Henok skalat upp ett av sina hembryggarrecept till full skala hos De Proef i Belgien. Jag provade den på SBWF och igen igår på studentpuben GHuben i Uppsala.

Här handlar allt om humle och det märks att den här ölen är västkustinspirerad. Malten har gått och gömt sig någonstans långt bak i smakregistret. Istället är det citrus, blommor, tropisk frukt och en aning kåda som pockar på uppmärksamhet när man sätter näsan till glaset. Toner av krusbär gör att det känns friskt och räddar ölen från att bli allt för oljig och tung.

Smaken är medelfyllig och lika humledominerad som doften. Det finns visserligen en liten, kakig maltsötma men det är inte den som lämnar det bestående intrycket i denna öl. Krusbärstonen finns åter där för att rädda upp det hela med en mycket lätt men frisk syrlighet. Utan den hade det slagit över totalt i oljig humle. Det lustiga med beskan är att jag upplevde den väldigt olika på mässan och på GHuben. På mässan var den varken lugn och snäll eller härligt aggressiv, utan hamnade på en retlig nivå. Irriterande nästan, som en 5-åring som sitter och petar en om och om igen på armen i jakt på uppmärksamhet. Igår däremot var den behagligt balanserad men inte utan bett.

I det tillståndet var den också mycket bra, på en nivå som jobbigt få andra svenska DIPA nått upp til.

Sen det lokala beställningssortimentet kom igång på Systembolaget har vi kunder helt plötsligt fått tillgång till massor med öl som man tidigare bara kunde köpa i vissa delar av landet. Just nu finns över 180 lokalt producerade/efterfrågade öl att beställa styckvis. Här finns dock inte samma kvalitetskontroll från Systembolaget som det gör i det ordinarie sortimentet och därför kan man råka ut för felaktiga, infekterade och dåliga öl.

För det första vill jag återigen påpeka att man alltid kan reklamera en felaktig dryck till Systembolaget, även när det kommer från beställningssortimentet. Helst ska det förstås vara kvar en slatt i flaskan och med fördel har du behållt kvittot, men ofta går det att reklamera ändå. Detta är alltid bra att tänka på, men särskilt när det gäller köp från det lokala beställningssortimentet (eller öl som finns lokalt i din butik).

Om man är ovan vid infekterade öl kan det förstås vara svårt att avgöra om en öl som smakar konstigt faktiskt är infekterad eller bara dåligt gjord. Om det skummar ur flaskan när du öppnar den kan det vara en indikation på infektion (eller att du just skakat den febrilt). Syrlig doft och/eller smak är också en ganska vanlig följd av infektion. Vissa öl ska förstås vara syra, men såvitt jag vet finns det ingen sådan just i det lokala beställningssortimentet. Är du osäker kan du förstås alltid fråga någon du känner, på ölforum som BeerSwedenForum eller på ditt Systembolag.


Att gå tillbaka till Systembolaget med öppnade flaskor kan ju förstås bli en aning omständigt. För att slippa det tänkte jag berätta om några öl som jag har provat och upplevt som undermåliga. Ett inte helt okänt (snarar ökänt) bryggeri är Två Bryggare/Ysta som dras med så mycket infektionsproblem att de ibland lite skämtsamt kallas för Sveriges enda lambicbryggeri. Även Stockeboda har jag fått flera infekterade eller skadade öl ifrån. Jag gick förbi deras monter på SBWF i helgen och noterade att de fått en ny, ung bryggare. Jag testade två av hans öl (en porter och en honungsale á la vita huset) som båda smakade bra. Det öl jag provade från den gamla bryggaren var däremot mer eller mindre odrickbart. Här menade man att ett barley wine, som det var jag provade, utvecklar en del vinsyra med åren men jag köper inte att ens ett åldrat barley wine ska smaka som vätskan jag fick i glaset. Det kan som öldrickare vara bra att känna till att vissa infektioner utvecklas med tiden, allt eftersom bakterierna växer till sig i flaskan eller fatet och därför kanske inte märks när ölet är färskt. Jag hoppas att Stockebodas nya bryggare fått ordning på ölen snarare än att hans brygder som jag provade var så unga att det inte märktes än.

Åsunden och Ahlafors verkar också ha dragit med en del infektioner. Ett öl som inte varit infekterat men som jag ändå upplevde som fullständigt odrickbart var den nya Aint Nuthin To F*** Wit från Frequency. Eventuella utläggningar mot det ganska löjliga namnet överlämnar jag med varm hand till Anders And Ale. Jag nöjer med mig med att notera att man kallar det för en witbier trots att den inte verkar ha omältat vete alls, trots att den överhuvudtaget inte är i närheten av den typiska bleka och disiga gulvita färgen och trots att det inte smakar vete alls. Det smakar nämligen bara limeskal och koriander. Smak av citrus och koriander i sig är förstås inget konstigt i en witbier, men det ska vara en smaknyans och inte ta upp hela smaken som i det här fallet. Det är en så intensiv soppa av limeskal och koriander att mina smaklökar sparkar bakut och vägrar vara med mer. 99 kr för den här sörjan? F*** No!

Många av de yngre bryggerierna, som Södra Maltfabriken, Lundabryggeriet, Helsingborgs Bryggeri, Byaregården och Jädraöl har haft lite problem med lättare felsmaker (som t ex kokta grönsaker) men verkar vara infektionsfria och man kan ana stor potential i deras öl även om de i många fall fortfarande är en aning medelmåttiga.

Ett tips är också att titta på Ratebeer och de betyg som finns inlagda där. Det finns oftast väldigt få betyg för de små svenska bryggerierna men det kan räcka för att bilda sig en någorlunda bild av kvaliteten på ett bryggeri och dess öl.

Jag ska erkänna att jag ofta glömmer att höra av mig med feedback till bryggerierna, men jag vill uppmana alla att faktiskt ta kontakt med bryggeriet när man har en dålig upplevelse av ett öl. De flesta är måna om sitt varumärke och att få nöjda kunder och vill därför gärna veta när något har gått snett.

Den alltid lika glada Mike Murphy

-Wow, det är sjyst här inne, jag önskar att mitt kontor såg ut så här, utbrister Mike Murphy, Lervigs amerikanske bryggmästare när vi kliver in i pressrummet på Stockholm Beer & Whisky Festival. Jag är nyfiken på denna mans långa resa som tagit honom till Lervig och han motbevisar fördomen om amerikaners ytlighet genom att gå på djupet om sin livshistoria.

Mike, du är uppenbart ingen norrman. Hur kommer det sig att du hamnade hos Lervig?
I slutet av 90-talet hade jag en bra utbildning och ett bra jobb i USA men jag ville pröva något helt nytt så jag flyttade till Italien 1999 och jag blev kär i landet på en gång. Jag hade varit hembryggare i åtta år vid det laget och tog upp det igen för att ha något att göra på min fritid. Utrustning byggde jag upp och förfinade över åren utifrån vad jag hittade på järnhandeln och loppisar. Någon färdig utrustning eller anpassade delar fanns inte att köpa i Italien på den tiden. Ingredienser var också svårt att hitta. En gång stoppade tullen mig när jag kom in i landet med 5 kg humle i väskan. De trodde det var någonting annat...

Mina öl serverades på en lokal ölbar och jag skapade mig ett namn i Italienska ölkretsar, det jag gjorde där var helt nytt. Att brygga pale ale var något helt nytt där, det blev lite samma grej som när Liberty Ale kom ut i USA på 70-talet. Jag har blivit känd bland italienska bryggare som den italienska pale alens fader. Jag hade ett mål på att bygga upp ett bryggeri med kapacitet på 500 000 liter om året, men efter nya år gav jag upp den idén på grund av privata orsaker och brist på pengar. Bryggeriutrustning las ut till försäljning på internet och efter ett tag ringde några danskar från upp mig och ville köpa det. De erbjöd mig samtidigt att komma upp till Danmark och hjälpa dem få igång sitt bryggeri på en korttidsanställning.

Väl i Danmark insåg jag att jag inte hade något att återvända till Italien och samtidigt blev jag erbjuden ett heltidsjobb med bryggeriet, som skulle komma att bli Gourmetbryggeriet. Det tog tre år att verkligen bli förälskad i Skandinavien men jag stannade kvar i slutändan. Så länge jag var osäker på om jag skulle stanna var de riktigt trevliga men så fort de visste att jag skulle stanna blev det lite hårdare klimat för mig. Bryggeriet gick sedan i konkurs och jag kände att det var dags att röra på mig igen. I slutet av min tid hos Gourmetbryggeriet hade jag ingen passion för det jobbet eller ens för ölen jag bryggde där. Det gick så långt att jag började dricka vin! Det tog ett år men när jag hittade jobbet hos Lervig kändes rätt och jag var redo att ta steget. Chefen för Harboe, som hade köpt upp Gourmetbryggeriet efter konkursen, kom och pratade med mig personligen för att få mig att stanna men jag blev inte riktigt övertygad. Han sa att en dag kunde jag bli bryggmästare för hela Harboe, men det var inte den rollen jag siktade på. Där hade jag fått lov att jobba ihjäl mig!

Många flyttar blev det. Hur kändes det att för tredje gången byta land?
Det hårdaste med att ta steget till Norge var att återigenom gå igenom hela processen med att söka arbetsvisum etc och alla osäkerheter däromkring. Det är psykiskt påfrestande. När jag väl började på Lervig kändes allt och alla väldigt laid back, och det tilltalade mig. Jag var riktigt nöjd över att ha hamnat där!

Lervig har inte alltid varit så spännande som ni är nu. Hur mycket har du att göra med den vändningen?
Chefen på Lervig lämnade företaget precis efter att jag började där och under en period då vi inte riktigt hade en chef började vi plocka fram nya öl utifrån vårt eget tycke och smak, som nu är våra basöl som Lucky Jack och Hoppy Joe. Det vände snabbt från en negativ trend till en positiv. Vi hamnade i tidningarna och vi ställde ut på festivaler. Många av de äldre anställda hade svårt att tänka utanför Stavange, men jag och de yngre medarbetarna såg möjligheterna.

Hur ser du på framtiden i Norge och hos Lervig? Byter du snart land igen?
Jag vill gärna stanna på Lervig och de verkar vilja ha kvar mig. Ibland verkar det som att finanserna inte alltid fungerar så bra, men å andra sidan är ägaren förmögen och kan investera mer när det behövs. Vi har pratat löst om att jag kanske kan bli delägare en dag och jag hoppas det kommer bli verklighet snart. Jag har barn med en norsk kvinna nu och vill gärna stanna kvar. Trots vädret! Om jag skulle bli av med mitt jobb nu finns det många jag känner som gärna skulle jobba med mig, men det skulle nog vara svårt att få ett nytt heltidsjobb som bryggare i Norge.

Du har aldrig funderat på att flytta hem till USA?
Det är ett skönare socialt klimat i Skandinavien än i USA och Italien. Det är mindre ytligt här och man litar på varandra på ett helt annat sätt. Det är förstås inte helt perfekt här, men var är det det? Jag trivs bra och vet inte riktigt om jag vill flytta tillbaka till USA igen även om tanken slagit mig. Även om jag hade pengarna för att starta ett eget bryggeri vet jag inte om jag orkar gå igenom hela processen med att bygga upp ett företag från grunden igen. Om någon skulle erbjuda mig ett bryggarjobb i USA skulle jag nog överväga det och se över finansiella skillnader. Jag behöver inte bli rik men jag vill i alla fall kunna bli gammal utan att behöva oroa mig för min framtid. Å andra sidan har jag familj i Norge och jag trivs hos Lervig så länge jag känner att jag har en långsiktig anställning där. Jag är lite trött på att flytta runt, jag vill känna att jag har slagit mig ner. Samtidigt vill jag inte behöva kämpa mig igenom livet.

Norge är ett bra land så du blir nog kvar där och hos Lervig. Vad vill du åstadkomma långsiktigt där?
Min dröm med Lervig är att bli ett internationellt respekterat hantverksbryggeri. Vi behöver inte göra en massa extrem öl för ölnördarna men jag vill att folk ska känna till vilka vi är och associera oss med bra öl. Det är min dröm att vara en del av något sådant! Verktygen finns redan, vi behöver bara lyckas bygga ihop det.


Jag tror det är viktigt att fortsätta med sessionöl som vi säljer i volym. Extremölen är roliga men vi behöver fortsätta ha en grund att stå på och jag vill hålla den delen levande. Samtidigt får vi mer utrymme att experimentera ju mer vi växer. Det svåra för oss just nu är att expandera vår marknad till andra delar av Norge. Nögne Ö finns redan överallt och det är svårt att slå sig in bredvid dem. Kanske kan Sverige vara vår nästa stora marknad?

Great Brands skrev just på sin Facebooksida att de släpper Oskar Blues Dale's Pale Ale på Systembolaget den 1 mars. Fantastiska nyheter då det är en riktigt bra öl. Pris etc återstår väl att se. Detta lär bli den bästa burköl som släppts på Systembolaget.

Notera att Systembolaget ändrar sina släpprutiner från och med 2013. Släppet den 1 mars är ett av fyra släpp till det fasta sortimentet. Däremot kommer Dale's och alla andra öl i släppet "bara" vara garanterad sex månader på hylla, mot nuvarande tolv månader.

Great Brands har också låtit meddela att Deviand Dale's och Ten Fidy kommer som exklusiva släpp samma datum.