San Francisco Beer Week handlar mycket om de lokala bryggerierna, men inte bara. Med över 700 event utspridda över 10 dagar blir det givetvis några event som är inriktade på mer långväga bryggerier också, som igår på The Jug Shop där det ordnades Oregon Brewers Night. En vandrande provning där man gick runt i butiken som om det vore en snitslad bana och fick påfyllning varje gång man passerade baren. Och vilka öl det var sen!

Konceptet med vandrande provning var inte så dumt. Man fick ett provningsglas och ställde sig i kö för att få lite öl. När man fått sin öl ställde man sig längst bak i kön igen och med en kö som ringlade sig genom hela butiken blev det som att gå en bana med vätskekontroll en gång per varv. Plus att butiksägaren Eric och hans bror Evan sprang runt och serverade fatöl från en kanna till folk medan de stod i kö.

Några av ölen hade jag spanat in tidigare och hade höga förväntningar på. Några infriade dem, några inte, samtidigt som några för mig helt okända bryggerier dunkade in några riktigt imponerande öl. Särskilt hade jag siktat in mig på Fred from the Wood från Hair of the Dog samt en trio med öl från Ale Apothecary. Det sistnämnda bryggeriet har en bryggarfilosofi där man maximerar jästens inverkan och minimerar ölets kontakt med stål.

Den kvartetten blev också de första vi provade medan vi vandrade runt vårt första varv i butiken. Medan Fred from the Wood var som att suga på en ekkub och därmed inte särskilt god så imponerade Ale Apothecary desto mer med sina suringar. Efter att ha spenderat hela eftermiddagen på DIPA-festival satt det lite extra fint med något syrligt, men oavsett tidigare humleintag var både Sahati och Sahalie riktiga finingar. Välkonstruerade öl med många smaklager.

Vi fortsatte våra varv och fortsatte på det sura spåret en liten stund med två öl vardera från De Garde och Cascade. Foudre #1 från den senare var utmärkt men i kvartetten var det en berliner wiesse med blåbär från De Garde som stack ut rejält med otroligt härliga blåbärssmaker. Själva eventet var för övrigt fixat i samarbete med författaren Brian Yaeger som skrivit en guidebok till Oregons bryggerier. Jag köpte på mig en bok och den ser lovande ut. Bara att börja spara för en Oregonresa.

Det blev några varv till innan vi kände oss klara och bland de för oss okända bryggerier vi provade var det Crux som stod ut klart mest. Dels med en fantastisk Mosaic-humlad DIPA men framförallt med en bourbonfatlagrad imperial stout som helt klart placerar sig högt på en topplista över alla öl i stilen jag provat. Så välbalanserad att den skulle kunna på en slak lina.

På vägen hem funderade jag på om upplägget med att gå runt i butiken samtidigt som man provar öl inte kunde vara något för Systembolaget att prova på. Drömma går ju.

Så här års släpps varje år ett av världens kanske allra mest hypade öl - Pliny the Younger från Russian River. En trippel-IPA som bara släpps på fat med limiterad distribution och som orsakar långa köer oavsett var den än dyker upp. Jag fick chansen att prova den igår på San Francisco Beer Weeks öppningsgala och den var alldeles, alldeles...

...underbar? Njaaeee. Missförstå mig inte här, det är en mycket bra öl och det är lätt att förstå varför en sådan hype byggdes upp för 10 år sen när den först kom ut. Men det är inte änglatårar och gudanektar i ett ölglas.

Bryggare i både USA och Europa har kommit ikapp och det finns utan tvekan lika bra, och bättre, öl att få tag på. En del med hype, en del utan, men de flesta är bra mycket lättare att få tag på än den mytomspunna Plinyn.

Mycket Amarillo och Simcoe sätter goda spår i ölet och just Simcoe-humlens smak är tydlig men den lite råa, oljiga tonen som den kan ge är något nedtryckt för att släppa fram mer fruktighet och blommighet. Den är däremot inte så supertokhumlig som exempelvis en del DIPA från Omnipollo är. Allra mest imponerande är kanske hur väl den döljer sina 11 %. Samtidigt börjar man fundera lite lätt på vad den ska med alla de där procenten till.

På San Francisco Beer Weeks Opening Gala igårkväll var det lång, konstant kö redan under första timmen då bara sponsorer, media och VIP var insläppta. Det gick sedan inte att ta miste på när dörrarna öppnades för alla, då en stor folkmassa plötsligt vällde in med en enda öl i sikte. I en mässhall full av duktiga bryggare från området kändes det lite lustigt att alla bara hade ögon för Pliny the Younger. Å andra sidan valde jag också den som min första öl för kvällen (vad gör man inte i ölskrivandets tjänst, right).

Nästa event på schemat är en DIPA-festival med över 90 öl från 60 olika bryggerier, och allt är DIPA och trippel-IPA. Nu kommer Pliny the Younger bli någon sorts måttstock som alla ölen där kommer jämföras mot. Bättre eller sämre än Pliny the Younger är frågan jag kommer ställa mig själv för varje öl. Och jag tror det kommer bli några som är bättre.

Mer om festivalen finns att läsa här. Nedan kommer lite mer bilder från tillställningen.

En god ölupplevelse handlar inte alltid bara om hur ölen smakar. Sällskap, omgivning, situation, hype och annat kan spela in. Ibland handlar det helt enkelt bara om att pricka av något som du länge velat göra. Ett sådant tillfälle hade jag häromveckan, när jag klev in på Man in the Moon, kikade i deras cuvéelista och hittade en St Bernardus Abt 12 från 1988. Eller som jag såg det, en bra öl från mitt födelseår. 

Jag har druckit några 80-talsöl och en öl från 1902 men aldrig en öl från mitt eget födelseår. Jag vet inte riktigt varför det är speciellt. Några rationella argument finns nog inte, utan det är helt och hållet emotionellt. Vilket jag inte har några problem med, bra ölupplevelser är i mina ögon alltid emotionella.

Så när jag, efter att ha druckit två utmärkta öl i form av Dugges/All In/Lervig Pear Are You Jonathan och Brewski Mango Feber, slog ett getöga på cuvéelistan och hittade en öl från mitt eget födelseår var det inte mycket att fundera över. Att det dessutom var en av mina favoritöl gjorde att beslutet togs snabbare än en belgare kan uttala quadrupel. Detta trots att flaskan som gick loss på över trehundra kronor var bland de dyrare öl jag någonsin investerat i, räknat i kronor per centiliter. Som sagt, en ölupplevelse handlar om mer än bara smak och det gör även värdet man sätter på det.

Det kom inte som någon överraskning att ett så gammalt öl var fullt av russin- och plommonsmaker. Ändå vill jag påstå att det smakade över förväntan. Den smått kvalmigt oxiderade smaken som jag upplevt i flera lagrade belgare lyste med sin frånvaro. Här fanns inga övermogna toner och inga dammiga smaker. Visst hade den med all säkerhet passerat sin topp, men det gjorde inte så mycket. Inte för mig.

Av de handfull öl av ungefärligt motsvarande ålder som jag har provat skulle jag utan tvekan säga att St Bernardus Abt 12 är det som klarat tidens tand med mest bravur. Därmed inte sagt att jag rekommenderar ett köp, för en något senare årgång av samma öl är säkert bättre sett till pris per smak. Men för min egen del var det värt varenda krona, utan tvekan.

För tionde året i rad anordnades i helgen den nu klassiska hembryggarfestivalen Belgoträffen och som vanligt slogs besökarrekord. Intresset för hembrygderna i belgiska och franska stilar verkar vara omättligt och trots att man uppgraderat till större lokaler i år så var det slutsålt. Det stora intresset är å andra sidan högst rimligt med tanke på den höga kvaliteten på ölen som ställs ut och trots att det är begränsat till vissa stilar var variationen stor.

Över 800 besökare klämde in sig på Fyrishov för att botanisera bland de cirka 70 hembrygder som ställdes ut. I hembryggarsammanhang är det mycket stora siffror, både vad gäller besökare och utställda öl och som troligen bara kan matchas av SM. Arrangörerna hade gjort några smarta val inför träffen, framförallt att införa förköp av biljetter, vilket gjorde att dagen flöt på mycket smärtfritt. Röstning (och kanske framförallt rösträkning) förenklades väsentligt av att man röstade online med en kod som man fick i sitt festivalhäfte.

Ur arrangemangssynpunkt är det egentligen bara utställarytan per bryggare som jag kan klaga på. Det var inte många centimeter mellan utställarna och det märktes på andra sidan borden där besökarna fick trängas lite extra. Samtidigt vet jag att arrangörerna ställer sig något tveksamma till att växa ytterligare, men de öppnade i alla fall för att öppna mellanväggen som skiljer utställarhallen från grannhallen för att få en enda stor jättehall. Då skulle de också kunna placera ut utställarna med lite mer mellanrum.

Bland de utställande ölen rådde ingen brist på godsaker att upptäcka. Jag provade visserligen långt ifrån alla men det jag provade räckte för att se att det trots humlevågor och fatlagringstrender fortfarande inte råder någon brist på duktiga belgohembrygare. Bland de säkra korten fanns gamla favoriter som Döda Poeters Hembryggarsällskap med bland andra Slottskällanbryggaren (och belgaren) Maarten Vanwildemeersch som bland annat hade en smarrig granatäppelöl. Ett ännu säkrare kort är Belgoträffens grundare Jakob Carlström som i sedvanlig anda både hade med sig seriös öl och lite mer experimentell öl. I år i form av en geuze och en portvinsosande klosteröl på över 18 %, samt Dyvel brygd på Fyrisåvatten.

Andra favoriter var Flanderization av Christoffer Larsson, nyponsaisonen Rozenbottel Geheimzinnigheid av Isabel Sundström (men där är jag kanske lite jävig eftersom jag känner bryggaren), Gammalt Vallonöl av Håkan och Peter Hultén och Starbochefort 10 av Niklas Stenlås, Magnus Isaksson och Gustav Dominicus.

Medaljvinnarna blev:
Lätta gruppen, folkets val
Guld - James Brown av Mats Hellman, Maria Hellman, Bo Eriksson, Mathias Hansson och Anders Lundin
Silver - Lady of the light av Ari Vallius och Anna Fernström
Brons - Gammalt vallonöl av Håkan Hultén och Peter Hultén

Lätta gruppen, domartävlingen
Guld - Goede Doel Saison av Gustav Dominicus
Silver - Oude Torpet Bruin av Karl Andersson och Oskar Andersson
Brons - Kloster Delirium Enkel av Lars Callert

Tunga gruppen, folkets val
Guld -  De Volle Maan Knoster av Jakob Carlström
Silver - Bobby Brown av Mats Hellman, Maria Hellman, Bo Eriksson, Mathias Hansson, och Anders Lundin
Brons - Calyptra av Kalle Andersson, Kalle Hårding och Mats Cederholm

Tunga gruppen, domartävlingen
Guld - Q av Matthias Zumpe och Ludvig Fahlgren
Silver - La Bière Brune de moi à vous av Timo Berg
Brons - Bière Rouille av Kåre Bondeson och Marie-Louise Bondeson

Skiljegränsen mellan tunga och lätta gruppen gick vid 7,5 %. Bland domarna återfanns bland annat SBWF:s ölhuvuddomare Jan-Erik "Janko" Svensson.

Och så stod ju Belgodeli som vanligt och sålde ost och andra belgiska godsaker, så äntligen fick jag tag på en burk Wostyn-senap.

Redan när jag besökte London under sommaren 2013 var Partizan något av ett stjärnskott. Det lilla bryggeriet i ett litet järnvägsvalv i stadsdelen Bermondsey hade gjort sig ett namn för sina inspirerade saisons, välgjorda pale ales och mustiga stouter. Då var det inte tal om någon export men med tiden ändras sådana saker och nu har Partizans öl börjat dyka upp i Sverige. And there was much rejoice.

Ska man vara riktigt noga har faktiskt Partizan exporterat lite till Sverige förut, genom importören The Five Finest, men det verkade bara bli några enstaka lådor. Den här gången verkar det vara mer en större satsning genom importören Brewery International, även om det åtminstone till en början rör sig om små volymer som tills vidare bara säljs på krogen.

Bland ölen som tas in finns också några av höjdpunkterna i Partizans portfölj. Det som kanske tillför allra mest nytt till den svenska marknaden är två av deras kryddade saisons som båda hoppar in på behagliga 3,8 %. Den citrongräskryddade varianten är riktigt citrusfräsch med smaker som gör att lättheten i kroppen blir en styrka istället för en svaghet. Dess syskon med timjan och citron låter på förhand något udda, men den örtiga kryddigheten passar riktigt bra och den håller sig undan att smaka för mycket av ren timjan. Två riktigt snygga öl som jag hoppas finns kvar när det börjar bli varmt nog för uteserveringar och grillkvällar.

Precis som de gör en hel massa variationer på sina alkoholsvaga saisons så gör de också diverse varianter av pale ale, framförallt genom att bara variera humlesorterna. Lite på samma sätt som The Kernel, vars bryggeri ligger några stenkast bort och också i ett (större) järnvägsvalv. Den Partizan Pale Ale som kommit nu är bryggd med humlesorterna Amarillo, Bravo och Columbus, en liten ABC-ale på 4,5 %. Liksom saisonerna imponerar den med en lyckad kombination av lätthet och fräschhet, men givetvis på humlespåret.

Deras Dubbel Winter är däremot inte helt imponerande med sina utslätade smak som påminner om att belgarna är bäst på belgiska stilar. En nästan uttryckslös öl som inte kan klämma fram någon av de egenskaper som kännetecknar en bra dubbel. Lämna den därhän och prova istället deras Stout som är allt annat än anonym.

Här suddas gränser ut och man är inte riktigt säker på om man dricker en imperial stout eller en porter. Mjukt, runt och lent med fylliga chokladsmaker som rullar över i småsöta frukttoner med aningar av lakrits. En liten njutning i flytande form som man sippar i sig lagom snabbt.

Den nya brittiska vågen fortsätter rulla in över Sverige alltså och bland Partizans alster hittar man både kvalitet och nytänkande.

De provade ölen var varuprover

Stureplan är mest känd som festtillhåll för Stockholms partyelit, men i helgen kom en helt annan sorts fest på tillfälligt besök när Nöjesguidens Ölmässa ordnades på Scandic Anglais. Ett något kaotiskt intryck omgärdade mässan då arrangörerna utan vidare information strök torsdagens pass och först en vecka innan mässan meddelade att den bytt plats. Väl igång funkade ändå saker och ting någorlunda smidigt men med en del egenheter.

Fredagens kvällspass var det enda som sålt slut på de cirka 400 förköpsbiljetterna och då var det också riktigt trångt i lokalerna. På eftermiddagspasset var det något mindre trängsel men knappast glest och luftigt. Att man befann sig i närheten av ett av Stockholms främsta partyområden påmindes man om direkt när man kom in, då det första man såg var ett DJ-bås där det vändes skivor, omväxlat med lite sporadiska intervjuer av olika ölpersonligheter.

Betalningssystemet bestående av omärkta, oanvända guldfärgade kapsyler hade en god tanke i sin enkelhet och smidighet, men kändes knappast särskilt säkert. Varenda hembryggare har precis likadana kapsyler hemma och visste man om det på förhand hade det alltså varit busenkelt att lura till sig i princip gratis öl. En annan kul grej kring poletterna var att det var dyrare att köpa ett stort polettpaket än att köpa två små polettpaket plus en lös polett (vilket gav lika många poletter).

Den i förväg mest hajpade ölen på mässan var Omnipollos mango-lassi-liknande gose. Jag hade helt glömt bort att den skulle finnas och kom inte på det förrän den var slut. Inget utlåtande om hur den smakar med andra ord. Andra välhajpade deltagare var All In och Brewski som delade monter. Här fanns fler höjdpunkter, så som samarbetsölen mellan All In, Brewski och Cigar City. Culebra som den heter släpps på Systembolaget den 20/2, men den öl som hamnar på hyllorna är från batch 2 och 3 med lite slipade recept, medan den som provades på skribentprovningen var från batch 1. På festivalen fanns just batch 2 och en omprovning var alltså högst motiverad. De få invändningar jag hade mot batch 1 var bortslipade. Helt klart en öl man bör sikta in sig på om man gillar frukt-DIPA.

På temat omprovning av öl från skribentprovningar ska också nämnas Stockholm Brewing, vars två öl som släpps i TSLS inte imponerade alls på skribentprovningen. Dessa fanns på fat och jag passade på att ge dem en andra chans. Medan jag fortfarande gärna hade sett lite mer aromhumle i dem var de uppenbara felsmakerna helt bortblåsta. Om det beror på problem med deras flasklina eller något annat vågar jag inte sia om.

Bland de nya ölen fanns höjdpunkterna hos Mohawk och Nya Carnegiebryggeriet. Hos den förstnämnda i form av Blizzard som lagrats på Banyuls-fat. Det rör sig om ett portvinsliknande franskt rött dessertvin som satte en riktigt härlig rund prägel på ölet. Från Hammarby Sjöstad kom flera nyheter, dels den härliga lättölen Halvljus och så den otroligt välbalanserade XXXX Imperial Brown Stout.

När nu Stockholm Beer & Whisky Festival annonserat att de kommer göra en festival även på våren från och med nästa år måste dock Nöjesguidens Ölmässa förbättra sig på flera punkter för att en eventuell uppföljning ska kännas konkurrenskraftig.

Mer bilder från festivalen kommer i ett separat inlägg.