Samichlaus har blivit en sådan öl som brukar släppas på Systembolaget varje år. En klassiker som en gång i tiden var världens starkaste öl och som fortfarande sitter som en smäck på vintern. I år fick vi också tillgång till en klon eftersom vårens vinnare av SM i hembrygd öl var just en sådan och sedan fick bryggas i stor skala på Åbro. När nu vinterns original kommit ut så jämförde jag den mot sin svenska klon och plockade dessutom fram en fem år gammal flaska för att göra det hela ännu lite roligare.
Samma Klaus råkar ju vara två procent svagare än Samichlaus och därför var det inte förvånande att det snabbt gick att konstatera att den inte har riktigt samma oumph i smaken. Medan det definitivt är en bra bocköl har det inte det djup, den sötma och den värmande alkoholtonen som Samichlaus har. Det märks klart och tydligt var den fått sin inspiration ifrån men någon replika är det inte.
Samichlaus är dock något av en ikon och av god anledning. Det är inte bara att det en gång var världens starkaste öl, det har gott om kvalitet också. Värmande och sött med djupa kolatoner och fruktig bakgrundston.
Riktigt, riktigt bra blir det med några års stillsam kontemplation. Den fem år gamla flaska jag öppnade bjöd på förtjusande nötiga toner som för ölets kolatoner var som mandeln i knäcken. Bara den nötigheten i sig var värd att lagra ölet i fem år för, men lagringen hade också gjort sötman bättre integrerad i ölet och smakerna mer mogna.
Även om jag tror att Samma Klaus också kan utvecklas positivt med åren har jag mycket svårt att se att den skulle slå Samichlaus. Med lagringen blir originalet nämligen en öl i världsklass och jag är mycket nöjd över att ha några flaskor från de senaste årgångarna ståendes på lager.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar