Restaurang Kroken hör till de mer ambitiösa krogarna i Nynäshamn och är enligt flera jag pratat med det bästa stället i staden om man vill äta gott. Utöver maten har de ett gott ölutbud med såväl bredd från Nynäshamns Ångbryggeri som en ganska stor lista öl från andra bryggerier. Så när det blev en övernattning i Nynäshamn på grund av jobb var det givetvis till Kroken jag gick för kvällsmålet.
En tisdag i januari innebär knappast någon rusning för svenska krogar så det var knappast full rulle. Kanske var det också på grund av årstiden som menyn kändes ganska kort. Fyra förrätter, fyra varmrätter, en barnrätt och en handfull desserter. En hel del klassiska rätter med sådant som råbiff, lerpottasill och biff rydberg.
Jag började i just den änden, med en råbiff i förrättsstorlek. Till det gick jag på Krokens rekommendation med en Bedarö Bitter till vilket visade sig mycket lyckat. Råbiffen hade mycket fin smak, med bara ett litet minus för att köttet verkade malet snarare än skrapat eller skuret, och till det satt Bedarön som ett smäck. Finstämda smaker i både öl och mat med ett väldigt fint samspel. Kroken och Nynäshamns Ångbryggeri har ett nära samarbete, vilket inte är så konstigt då det bara är några hundra meter mellan bryggeriet och restaurangen.
Som varmrätt blev det fisk i form av halstrad fjällröding med betor, rotselleri, chorizomajonnäs, shiitake, hummerskum, forellrom och riven hårdost. Återigen gick jag på Krokens rekommenderade ölmatchning som var Landsort Lager. Det var faktiskt bara en av förrätterna och en av varmrätterna som inte hade just Bedarö eller Landsort som rekommenderade ölmatchningar, men å andra sidan är just de två väldigt bra matöl som passar väl till den typen av mat Kroken verkar satsa på.
Nåväl, även varmrätten smakade fint och trots ganska många och smakrika komponenter försvann inte fisken. Landsort till det var enkelt och gott, en frisk touch som lyfte en del lite tyngre smaker och som gav brödiga smaker att ackompanjera fisken ytterligare.
Avslutningsvis en brownie med pistagenötter och kolasmul, där jag bytte ut bananglassen som skulle ha varit med mot saltkolaglassen som fanns i en annan dessert. Här hoppade jag över rekommendationen på en Smörpundet Porter, som säkert hade passat nog så fint, och gick istället till vintagemenyn. Där fanns det lagrade Bötet Barley Wine och Valsviken Vinterporter, valet föll till slut på Bötet för att plocka upp kolasmakerna i efterrätten. Det blev dessutom den äldsta Bötet de hade, en flaska från 2011.
Lagringen hade tagit överraskande hårt på ölet och vad jag trodde skulle vara en öl på väg mot sin topp kändes snarare som en öl som redan passerat toppen, med rikligt av oxiderade toner som drog kraftigt åt sherry och madeira. På egen hand hade det nog blivit lite för mycket oxiderad smak för min del men här kom efterrätten och vände på det hela för tillsammans med brownie, glass, kola och nötter satt de där oxiderade smakerna väldigt fint.
Allt som allt en väldigt trevlig middag, där min största invändning är att priserna på maten (men inte ölen) kändes aningens höga. Det kanske har att göra med alla turister som kommer under den varmare delen av året? Trots det var jag ändå väldigt nöjd med besöket när jag promenerade tillbaka till hotellet.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar