När 2012 är inne på sina sista skälvande timmar är det hög tid att fundera på vad 2013 kan tänkas ha i sina lager för oss. Som tidigare utlovat kommer här mina funderingar och gissningar på vad som kommer hända i ölvärlden under 2013.

Humlevågen, som på allvar sköljde över Sverige under 2012, kommer stanna av i sin framfart och nå en platå där den ligger still, utan att heller sjunka tillbaka. Om inte annat på grund av en tilltagande humlebrist. Istället kommer belgiska och brittiska stilar komma fram lite mer igen efter att ha levt i skuggan av de typiska amerikanska stilarna. Särskilt kommer nog de svenska bryggerierna utforska och tolka dessa stilar på sina egna sätt mer än förut.

Samtidigt som nya svenska bryggerier fortsätter poppa upp i rasande takt och kanske en eller annan fantombryggare kommer igång så kommer ett eller ett par stycken bryggerier att gå i konkurs eller säljas till nya ägare. En större andel av de nystartade kommer satsa på liten produktion och en mycket lokal distribution.

Gästbryggande, samarbetsöl och fatlagringsprojekt kommer fortsatt att vara ovanligt bland de svenska bryggerierna som varken har tid eller plats över efter att ha tillgodosett grundefterfrågan från en marknad som törstar allt mer efter mikrobryggt. Burktappningsutrustning kommer inte heller någon av mikrobryggarna att ha plats att installera i sina egna bryggerier.

Den svenska bloggosfären kommer fördjupa sin bevakning av ölbranschen i Sverige och utomlands och bli ett allt vassare alternativ till traditionell media. Samtidigt kommer fler bloggskribenter synas i andra medium än sina egna bloggar.

För Portersteken finns också många spännande planer och framtidsutsikter för det kommande året och förhoppningsvis kommer en del av dem bli verklighet redan i januari. Hur mycket som kommer gå att förverkliga återstår att se men drömmarna finns där.

Blanda nu inte öl med fyrverkerier ikväll! Gott nytt år!

Som någon som uttrycker sina åsikter offentligt på en blogg, i en tidning eller på något annat sätt vill man ju gärna kunna titulera sig oberoende. På så sätt ska de som läser ens åsikter vara garanterade att det är just ens egna, opåverkade åsikter. Men hur kan man vara oberoende?

Det kan verka som en enkel fråga med ett enkelt svar. Det tycker jag inte att det är. Tar man emot pengar för att skriva något särskilt är man självklart inte oberoende. Då handlar det om PR och inget annat. Så långt är det enkelt. Om man som bloggare kan det förstås tyckas att man inte är oberoende om man har reklam på sin blogg. Det kan man enkelt undvika genom att inte skriva något om de man har reklam från eller deras produkter.

Hur blir det då om man skriver i en tidning som har reklam? Där finns inte samma direkta koppling mellan den som betalar för att ha reklam i tidningen och den som skriver i tidningen, särskilt inte för frilansskribenter. I slutändan finns det ändå en koppling mellan skribentens inkomst och företagen som betalar för reklam i tidningen.

Sedan har vi förstås fallet med varuprover/journalistprover. Att ta emot dem kan vara en förutsättning för att kunna utforska och skriva om en öl innan den släpps, något som är särskilt intressant för öl som kommer i små volymer och tar slut fort eller som inte kan köpas via Systembolaget. Men så fort man tagit emot något gratis är man inte opåverkad. Har man möjlighet som skribent att gå på Systembolagets nyhetsprovningar är det förstås ett exceptionellt bra sätt att kunna prova öl mer eller mindre opåverkat. Som anställd på en tidning sitter man i en bättre sits, eftersom det förhoppningsvis är företaget som tar emot varuproverna (eller betalar för ölen som recenseras, om så skulle vara fallet).

Något man kanske inte tänker på i första hand är hur personliga relationer mellan skribenten och aktörer i branschen eventuellt kan påverka vad man skriver. Det är förstås omöjligt att vara en framstående och engagerad skribent utan att ha kontakter. Ju närmare samarbete man har, desto djupare och mer unikt får man möjlighet att skriva som skribent, men samtidigt blir man oundvikligen också mer involverad och påverkad av relationen.

Till sist kan ens andra jobb eller uppdrag, forna eller nuvarande, påverka en. Det finns massor av skribenter som på ett eller annat sätt är eller har varit inblandade i bryggerier, barer, restauranger och andra aktörer. Jag är en av dem.

Man kan undvika att skriva om de som man är inblandade med och vara tydlig med sin koppling när man skriver om dem, men i slutändan kan man kanske ändå inte kalla sig oberoende. Det finns helt enkelt mycket som kan göra att man inte riktigt är 100 % oberoende som skribent längre. Det finns förstås ändå ett gäng skribenter som är det. Jag är inte med i det gänget. Jag försöker självklart att inte låta det påverka vad jag skriver och om vad jag väljer att skriva, och att vara öppen kring vad som varit journalistprover och liknande. I slutändan är det ändå bäst att inse att jag inte är helt oberoende.

En av de bästa ölen som dracks under 2012

Efter den mer allmänna årskrönikan igår gräver jag nu i minnesbanken för 2012 och drar fram mina egna topphändelser från året. Häng med på en snabb tillbakablick!

Hos Russian River

Året började på topp med en galen dag med ölshopping på Bottle Barn följt av lunch och öl på Russian River i Santa Rosa, middag och mer öl på Moylan's och sedan en liten provning med stora öl hemma hos Baker. Smaken av Stone/Maui/Ken Schmidt Kona Coffee Macadamia Coconut Porter on Bourbon Barrels minns jag fortfarande som om det var igår. Redan då förutsåg jag att ingen enskild dag under 2012 skulle kunna toppa den andra januari i ölväg, och så blev det också. Jag har stor lust att åka tillbaka!

Bass 1995

I februari var jag med och grundade Skandinaviska Ölskribenters Förening som nu växt till 43 medlemmar. Det har genomsyrat många delar av mitt ölår, på gott och ont. Just den dagen då vi sjösatte skutan var mycket trevlig med ett härligt bryggeribesök på Eskilstuna Ölkultur, provning av en unik öl från 1995, en välsmakande middag på Café Sylvia och en avslutande miniprovning av medhavda godsaker.

Beställning av lokala öl tog sina första trevande steg i mars och att hålla någorlunda koll på det lokala utbudet blev något av ett hjärtebarn, bland annat genom att skapa en lista på alla(?) lokala öl som går att beställa styckvis. I mars var det också dags för årets första ölfestival, ett Linköping Beer Expo i tillfälligt nya lokaler. En kostym som inte riktigt passade festivalens kropp, kan man lugnt säga, för trång var det. Det blir som tur är nya tag i gamla lokaler i mars 2013.

I april publicerades fick öl och mat, lagad av yours truly, ett helt uppslag i Uppsala Nya Tidning. Att själv skriva om öl och mat är en sak, att bli omskriven kring öl och mat är något helt annat, även om det bara är för lokaltidningen. I slutet av april fick jag också, som första utomstående någonsin, delta på en skarp offertprovning på Systembolaget. En upplevelse som blev väldigt lärorik både för mig och för er (hoppas jag) med en helt ny insikt bakom kulisserna hos Systembolaget.

Härligheter i Huddersfield

Tack vare sponsring från SAB-Miller/Pilsner Urquell kunde jag och fyra andra ölskribenter från Sverige och Norge åka till the European Beer Bloggers Conference i Leeds i maj. Det blev en helg där det mesta mellan ölbloggning, glas, humle och öl sattes i nya perspektiv och avslutades med ett magiskt bra bryggeribesök till Magic Rock, som sedan dess blivit en aning mer kända i Sverige. Tillbaka i Sverige och Uppsala vankades SM i hembryggt öl vilket också blev en härlig dag med massor av goda hembrygder. Jag slutar aldrig imponeras över hembryggarnas förmåga att skapa goda och innovativa öl. Eller konstiga fatanläggningar för den delen.

Hembryggare känner inga begränsningar

På Allt om Öl Festivalen i mitten av juni hade jag äran att vara både öldomare och provningsledare. En mycket välskriven och välfotograferad tillbakablick på festivalen ur en amerikansk besökares synvinkel finner ni på Good Beer Hunting. Utöver festivalen präglades juni och juli av mycket jobb och få ölhändelser för min egen del.

Ofiltrerat och opastöriserat (och kallt) i katakomberna under Plzen

I augusti däremot styrde jag tillsammans med min flickvän kosan mot Tjeckien för en långhelg i Prag som började med en dagstur till Plzen och ett besök till det anrika Pilsner Urquell. Det, och resten av helgen i Prag, påminde mig om att ölkultur inte bara handlar om nyskapande och extremiteter, utan också om traditioner, historia och fler ölstilar än IPA, suröl och imperial stouts.

Det var också i augusti som Systembolaget bjöd in ölbloggare till nyhetsprovningar för första gången men det var först i september jag själv hade möjlighet att delta. Det var också i september som bloggen fick sin nya webbadress, www.portersteken.se, som ett av många steg att lyfta bloggen flera snäpp. Ett arbete som fortfarande pågår. Annars handlade det mycket om svart-IPA i september, med diverse provningar av olika varianter för att till slut komma fram till, på plats på SBWF, att St Eriks variant var det bästa svenska exemplet.

Struises Urbain och David

Stockholm Beer & Whisky Festival dominerade både september och oktober med ett rekorddeltagande för egen del med totalt fyra festivaldagar och en uppsjö av provningar, master classes, intervjuer och annat roligt som resulterade i 15 artiklar. Mer än så har jag aldrig skrivit om ett enskilt event, men så är det också Sveriges, och en av världens, största och viktigaste ölfestivaler. Montergrannarna Struise och Brekeriet bjöd på några av festivalens största behållningar, enligt såväl mig som de flesta besökare jag pratat med. Brekeriets Cassis och Struises Black Berry Albert hörde till mina favoritöl.

I november publicerades det 500:e inlägget på Portersteken precis innan det första bryggeritemat såg dagens ljus med fokus på Nynäshamns Ångbryggeri. Ett roligt grepp som jag helt klart kommer försöka arbeta vidare med! Sedan blev det dags för årets sista ölfestival, den gemytliga Örebro Öl & Whisky Festival, där Närkes öl i vanlig ordning var en av de stora höjdpunkterna.

Och så sitter vi nu här i december, en månad som utöver julöl kantats av diskussioner kring etiketter och den bristande kvaliteten hos vissa småbryggare. Ett bra ölår är snart till ända och ett nytt är på väg att ta vid. Vad väntar oss under 2013?

Till sist vill jag ta tillfället i akt att tacka alla som läst, kommenterat och hört av sig under året. Låt oss fortsätta sprida god ölkultur tillsammans även nästa år!

Det här var året då Systembolaget införde beställning av lokala produkter, då Copenhagen Beer Celebration startade, då Skandinaviska Ölskribenters Förening bildades, då ölfestivalerna slog nya rekord igen och då ölbloggare äntligen blev inbjudna att delta i Systembolagets nyhetsprovningar. Det här var 2012.

Ett händelserikt år är snart till ända och årskrönikorna börjar poppa upp som svampar ur jorden, så även på ölbloggarna och så även på Portersteken. Jag delar upp det i en del som blickar tillbaka på året i allmänhet och en del som blickar tillbaka på mitt eget och bloggens (öl)år.

Skandinaviska Ölskribenters Förening startades i början av året och Systembolaget bjöd direkt in till samarbete. Det samarbetet blev en bidragande faktor till att ölbloggare under hösten blivit inbjudna till nyhetsprovningar på Systembolaget vilket i sin tur lett till en bättre rapportering om de kommande ölsläppen på Systembolaget med flertalet skribenter som kan recensera (nästan) alla öl innan de släpps. Jag tycker att det har varit en av de största händelserna för den svenska ölbloggosfären under året.

En stor händelse i år var också Systembolagets introducering av beställningsbara lokala öl. Plötsligt blev över 100 svenska och danska öl från företrädelsevis små och nya bryggerier tillgängliga att beställa styckvis till alla butiker i hela Sverige. Efter en liten startsträcka för att få systemet på plats fungerar det nu riktigt bra och är väldigt inkluderande.

Den nya tillgängligheten var till en början mycket trevligt men uppdagade snart ett problem. Det visade sig det fanns en bra anledning till att många av dessa öl inte haft någon större spridning innan. De var helt enkelt inte tillräckligt bra. Guldkornen finns förstås där men det blev särskilt tydligt när Systembolaget anordnade en temaprovning med omkring hälften av de lokal ölen att det fanns många som inte håller måttet.

På andra sidan det kommersiella strecket visade sig den andra typen av småskalig bryggning slå nya rekord istället. Hembryggar-SM var långt mer välbesökt än arrangörerna räknat med och de deltagande ölen var fler och bättre än någonsin förr. Samma mönster har rapporterats från allehanda mindre hembryggarevenemang landet runt under året. När USA:s ölboom började på 70- och 80-talet spelade hembryggningen en viktig roll och det tror jag den gör i Sverige också. Att visa att man kan producera välsmakande dryck i det egna köket är en nog så viktig pusselbit i att få upp samhällets ögon för en bredare ölkultur.

Massvis av kommersiella bryggerier startades också upp under året. Den mest omtalade och starkast lysande stjärnan bland nykomlingarna blev utan tvekan Brekeriet som utökade sin importverksamhet med att också börja brygga själva. På ett Stockholm Beer & Whisky Festival som slog allehanda rekord i besökare, utställare och ölantal var det Brekeriets egna skapelser som fanns på allas läppar, och särskilt deras svartvinbärsöl Cassis. Med sina brettade öl som sticker ut från den amerikanska humlen, den engelska måttfullheten och den tyska renheten som annars är så populära bland svenska bryggare har de hittat en egen nisch i den svenska ölkulturen. Ett mycket välkommet och nyskapande tillskott!

Det är några av de händelser som etsat sig fast starkast i mina minnen av 2012. I helgen tittar jag tillbaka på lite mer personliga minnen från året som gått och sedan kanske det finns tid för en blick framåt också.

Bland de senare tillskotten till det lokala beställningssortimentet finns Köpingshus Rödh och Swarth från Strömsholms. Senaste gången jag drack öl från Strömsholms upplevde jag en del otrevliga bismaker men i dessa två var det mesta på rätt plats.

När jag i somras fick ett smakprov av Rödh på Allt om Öl-festivalen fanns en något sur ton som inte riktigt verkade höra hemma. Den fanns inte alls där nu, tack och lov. Istället hade jag en ganska fyllig red ale i mitt glas med milda toner av torr karamell och rostat bröd med en lätt gräsig ton. Men beskan tog överhanden i slutet och kändes allt för kraftig och obalanserad i förhållande till kroppen. Klart drickbart men Swarth visade sig betydligt godare.

Swarth beskrivs på etiketten som en dark mild, medan Ratebeer vill kalla den för en porter. Oavsett vad man vill lägga den i för kategori blandas här smaker av choklad, läder, tobak, rostade nötter samt lätta aningar av rök och torkad frukt i en kompott där allt binds samman på ett mycket fint sätt av en svag toffeesötma. Nyansrikt, välsmakande och en typ av öl som annars är ovanlig i Sverige.

Ska ni bara köpa en av Köpingshusarna, köp Swarth.

Brewdog påstår att Ghost Deer, världens starkaste öl om man räknar bort alla de öl som gått via "luckan i lagen" och frysdestillerats, har nått alla sina 28 % genom jäsning. Är det verkligen så? Den viktigare frågan är förstås, blev det gott?

First things first. Ghost Deer är lagrad på inte mindre än fyra olika sorters fat, nämligen whisky, bourbon, sherry och rom. Fat som tidigare använts tenderar att ha lite av spriten kvar, som sätter sig i det som lagras däri nästa gång och därför är öl som lagras på gamla spritfat i stort sett alltid lite starkare än grundölet. Ibland kan det skilja flera procentenheter. Ghost Deer har alltså legat på tre olika fat som tidigare haft sprit i sig. Det är väl bara Brewdog själva som vet hur stark Ghost Deer var innan den fatlagrades, men det finns alltså en god möjlighet att den inte var 28 %. Nu är ju inte Brewdog unika med detta, Sam Adams Utopias är också fatlagrad och haft möjlighet att dra åt sig lite sprit.

Smaken då? När Ghost Deer kom för ett drygt år sen sas det att den endast skulle göras en gång och endast serveras på fat, med en fatanläggning med en kran monterad i ett uppstoppat hjorthuvud. Jag missade den chansen. Det har dock blivit något av ett kännetecken för Brewdog att ge oss nya chanser genom att återskapa öl som de från början påstod aldrig skulle göras igen. You guessed it! Ghost Deer gick nyligen att beställa från Brewdogs webshop, i flaskor á 6 cl. Jag gick ihop med några vänner och la en beställning.

Sam Adams Utopias tyckte jag var riktigt god, så det går att göra superstark, icke-frysdestillerad öl som blir god. Brewdog lyckades inte lika bra med Ghost Deer. Åtminstone inte med varianten på flaska. Den smakar som en billig, lätt sötad bourbon. Det är helt enkelt riktigt spritigt, en aning sött med en underton av vanilj och smörkola. Det fungerar inte alls för mig, alkoholbrännan är helt enkelt för överväldigande.

Nu verkar den inte längre finnas att beställa, men ni som inte fick tag på någon miniflaska behöver inte känna att ni missade något särskilt. Det blev inte den unika öl Brewdog påstod för ett år sen. De 28 procenten kommer troligen inte endast från jäsning. Och viktigast av allt, det blev inte gott.

2012 blev året då svart-IPAn kom till Sverige. Libertine Black Ale från Brewdog har ännu inte dykt upp på Systembolaget men det skulle inte förvåna mig om den gör det snart. Brewdogs öl har ju en tendens att göra det, förr eller senare. Jag har inte alltid förstått svenskarnas extrema vilja att ösa spadtag med pengar på Brewdogs öl men här har vi en öl som är riktigt god och väldigt prisvärd.

Denna genomsvarta skapelse är precis den typ av svart-IPA som jag gillar, nämligen en som inte har en alltför kraftig kropp och låg rostighet, vilket låter humlen arbeta relativt ostört. Här är det choklad och, karamell och en mycket lätt touch av kaffe som bygger grunden medan en blandning av gran, gräs och grape kryddar till det hela, toppat med lite tropiska frukter.

Humlen och malten spelar i samma lag här, vilket inte är fallet i alla svart-IPA, och lyfter tillsammans fram en härlig smakbild. Sötma och beska ligger i god balans, där beskan tar över i slutet och ligger kvar i eftersmaken på det där härliga sättet. Det här är en sådan där härlig typ av öl som man kan råka dricka upp farligt snabbt eller för den delen sippa på i en god timme.

Den här flaskan köptes via Brewdogs webshop och kostade där £2,39 (ca 25 kr) och deras priser ligger i linje med vad priset för deras öl brukar bli på Systembolaget. 25 kr vore riktigt prisvärt för en så bra svart-IPA. Bara att hoppas att den dyker upp!