Klassöl i fasta: Traquair House Ale

Ni kommer väl ihåg mitt löfte att uppmärksamma fler grymma öl i det fasta sortimentet? Specifikt sådana som kanske faller utanför de rådande trenderna. Det är dags igen och den här gången blir det en titt på ölet som satte igång hela tanken med en sådan artikelserie, nämligen Traquair House Ale som är en av världens allra bästa scotch ale.

Traquair House Ale har nu funnits på Systembolaget i några månader och jag hoppas att det får många till på sig utan att försvinna från hyllorna. Det är ett öl som saknar motstycke i Sverige och särskilt på Systembolaget. En scotch ale, eller wee heavy som stilen ibland också kallas, som klockar in på 40:e plats på Ratebeers topplista för stilen, men då är i stort sett alla öl på platserna 1-39 amerikaniserade varianter. Så när jag kallar Traquair House Ale för en av världens i mitt tycke bästa traditionella scotch ale verkar jag vara överens med en hel del andra.

Tradition är det också gott om på Traquair House, en skotsk herrgård med anor från 1400-talet. Själva bryggeriet är bara en liten del, halvt undangömt i källarvåningen i ena flygeln. Det har i sin tur anor från 1700-talet men stod länge oanvänt, tills det grävdes fram av den förre lairden Peter Maxwell Stuart och fortfarande visade sig vara i användbart skick. Nu har det kompletterats med något modernare utrustning men de gamla jäskaren i rysk ek används faktiskt fortfarande.

Traquair House Ale är bryggeriets flaggskepp och en av en handfull öl i regelbunden produktion. Med dess mahognyfärg och fylliga doft vet man nästan innan man smakat ölet att det kommer vara fullt av maltig härlighet. Utan att bli sött är munkänslan kraftig, fyllig och riktigt...tja...brittisk. Det är inte många öl häromkring som lyckas med att få till en sådan munkänsla, som genast gör att man börjar fundera på var man lagt receptet till sin favoritstuvning.

Smakerna drar åt toffee, fruktkaka, plommon, dadlar, sirap och lätt sherry. Kanske är det som jag inbillar mig men ibland hittar man en svag liten ekton också. Ölet är fint nyanserat och tillsammans med munkänslan skapar det en djup smakupplevelse. När man svalt ölen börjar man omedvetet smaka mot gommen för att sedan svälja igen. Humlesmaker? Nä, en mild beska bara, mer behövs inte här.

Det blir nästan fel att skriva om det här ölet på våren, för det är på många sätt en höstöl med smaker som bara skriker efter vilt, rotfrukter, grytor och långkok. Det gör sig också fint med en mildare cigarr, då ölets sötma lockas fram och blir lite tydligare. 

Det här är definitivt en öl att återkomma till. Är det så att man upplever att ölet är lite spritsigt och kanske till och med har tydliga estrar åt bananhållet, ge då ölet en månad eller två så kommer det mogna in till den härliga smakprofil jag beskrivit här.

Är man nyfiken på att läsa mer om Traquair har jag skrivit lite om ett besök på herrgården här. Dessutom har jag skrivit en något längre porträttering av House Ale i c/o Hops #13.