Trubbel i tropikerna - Sneeze mot Thunder

Idag släpptes Tropic Thunder, Dugges samarbetsöl med Stillwater, och för bara två veckor sen kom Brewski Tropic Sneeze. Två svenska berliner weisse fulla med fruktsmaker, det bara ber ju om att få provas mot varandra. Det hela sporras lite extra av att den ena är brygd med endast riktig frukt utöver de vanliga ingredienserna, medan den andra tagit till aromextrakt utöver fruktjuicen.

Redan när jag provade dessa efter varandra under Systembolagets skribentprovningar, där man provar båda släppens öl tillsammans, tänkte jag att dessa behövde en chans att mötas igen under bättre omständigheter. Idag när Tropic Thunder dök upp var det bara att sätta den planen i verket.

Jag köpte ett gäng Tropic Sneeze när den släpptes för två veckor sen och har druckit den lite då och då. För varje gång har jag märkt hur det varit lite mindre intensitet kvar i de passionsfruktssmaker som från början var så överväldigande. Det är sådant som händer med frukt, antar jag. Det är fortfarande mycket passionsfrukt kvar, men inte sådär så att man misstar ölets doft för en faktisk passionsfrukt som det var i början.

Tropic Thunder har också använt passionsfrukt, men i juiceform snarare än Tropic Sneezes pressade frukter. Vad skillnaden blir i praktiken är jag inte kvalificerad att uttala mig om, men medan Tropic Sneeze definieras just av passionsfrukten så är den snarare en kompgitarrist i Tropic Thunder. Förutom passionsfruktsjuice innehåller den också mangojuice, men den tydligaste smaken är persika. Inte riktigt som en färsk persika utan mer som Haribos Persikor. Gelegodiset med persikosmak alltså. Förklaringen ligger kanske i att det är aromextrakt från persika snarare än persikor eller persikojuice i ölen.

Passionsfrukten och mangon hamnar långt bak och bildar snarare en sorts diffus exotisk fruktighet, lite på samma sätt som ananaspurén som använts i Tropic Sneeze har gjort där. Även om man inte läser innehållsförteckningen så är det inte helt svårt att lista ut från smaken att det är någon form av arom i Tropic Thunder. Inte för att det är en tydligt artificiell smak som i S:t Eriks Peach IPL, som närmast smakade persikoparfymerat shampoo, utan för att man på något sätt vet (eller har en fördom om) att det inte går att få till en så tydlig smak i en öl med riktiga persikor. Åtminstone inte utan att det blir snordyrt.

Kanske är det vetskapen om extraktet tillsammans med någon sorts romantisk bild om att öl helst bara ska innehålla "riktiga" råvaror som fäller avgörandet. Jag håller nämligen dessa två öl väldigt jämnt men jag föredrar Sneeze när kniven sätts mot strupen och jag tvingas välja. Hantverksölskulturen har visserligen en inbyggd drift att pressa gränserna, vilket båda dessa öl gör, men den bygger från början också på att man använder råvaror av hög kvalitet snarare än att gå till billigare substitut. Å andra sidan, en god öl är en god öl är en god öl.

Så jag försöker slå sådana tankar åt sidan, men jag kommer ändå tillbaka till att Sneeze vinner med en knapp marginal.