Brittklassikern #1 - Timothy Taylor's Landlord

Det finns öl och så finns det öl som närmast definierar en stil. En pilsner kommer jämföras med Pilsner Urquell, en wit med Hoegaarden och en DIPA med Pliny the Elder. På samma sätt får en brittisk bitter finna sig i att jämföras med Landlord från Timothy Taylor.

Landlord har vunnit tonvis med utmärkelser på Great British Beer Festival och både Madonna och Hugh Grant har öppet berättat att det är deras favoritöl. Glöm Fuller's ESB och Bass Pale Ale, om du vill prova en klassisk brittisk öl som fortfarande bryggs på samma sätt som den alltid gjorts, så får du vackert ta dig över till England och hitta en pub med Timothy Taylor's Landlord på cask.

Bryggeriet stammar från 1850-talet och använder fortfarande öppna jäskar och återanvänder sin egen husjäst, gång efter gång. Traditionerna är viktiga, liksom kvaliteten på ingredienserna. Landlord brygdes första gången 1952 och bryggs fortfarande med 100 % av maltsorten Golden Promise och därtill kryddas den med Fuggles, Goldings och Styrian Goldings.

Ordentligt upphälld får man, när den "satt sig", en klar, gyllenbrun bitter med ett fingertjockt tätt vitt skum. En fin, mild fruktighet helt utan tropiska inslag mixas med Grahamskakor, citron och välnyanserade maltsmaker. En mild sötma balanserar en lika mild beska och en klunk rinner ner så lätt, så lätt. Krämig, nästan lite gräddig munkänsla. På 4,3 % är det här själva definitionen av session beer för mig.

Den hör till ölvärldens klassiker men eftersom den sällan reser utanför Storbritannien, särskilt inte på cask, är den kanske något okänd här i Sverige. Om du är i Storbritannien och ser den på cask, tveka inte att prova den oavsett vad du tycker om brittiska bitters som stil. Det här närmast till allmänbildningen för en ölentausiast.