Lamm är något jag inte äter särskilt ofta och när det väl händer är det ofta till olika högtider. Därför blev det nästan lite märkligt att slänga fram lammkotletter och ställa sig och röra ihop en potatisgratäng på en vanlig sketen måndag. Men det är också det som är härligt med såväl mat som med öl. Genom att äta eller dricka något som man tycker är lite extra kan man göra en vanlig dag till en speciell dag. Bara att ställa mig i köket och laga mat jag inte gjort på väldigt länge och dessutom testa lite nya grepp var en sorts terapi i sig.
Till att börja med testa jag tekniken med att steka köttet i förväg, för att sedan marinera det halvfärdiga köttet över dagen och sedan bara laga klart det sista lilla precis innan middagen. Tanken är väl att stekningen oundvikligen driver ut en del av köttets vätska och genom att göra det innan marineringen skapar man mer utrymme där marinaden kan sugas in. Det låter logiskt, men jag vet inte om det finns några mer vetenskapliga belägg för att det skulle fungera bra. Jag körde med en av mina standardmarinader bestående av olivolja, balsamvinäger, soja, senap, vitlök, rosmarin och salvia, för att inte eventuella skillnader skulle bero för mycket på marinaden i sig och jag tyckte väl ändå att marinaden slog igenom lite mer än brukligt.
Mitt tips för en bra potatisgratäng? Förkoka den skivade potatisen i lika delar grädde och mjölk som precis täcker potatisen. Salta, peppra och pressa i vitlök och låt det puttra tills gräddmjölken börjar tjockna. Häll över i en ugnsform och avsluta med 20 minuter i ugnen på 200-225 grader. Med eller utan ost på toppen, efter eget tycke. Låt stå en 20-30 minuter innan servering för att binda samman, eller tillaga en dag i förväg om man har tid. Det här blir en god grund som är enkel att variera och spexa till. En trevlig variation är att lägga ett mittenlager med skivade jordärtskockor (bör förkokas någon minut) som ger gratängen en djup, mustig nyans.
Mitt standardtips för dryck till lamm är någon typ av brown ale eller belgisk brun. Det slår väldigt sällan fel och blir väldigt ofta väldigt gott. Idag kände jag för att prova något annorlunda och drog fram en helt oprövad imperial stout i skepnad av Beer Here Kremlin Crude (med en etikett som för ovanlighetens skull inte känns sådär härligt opassande). Visade sig vara en riktig godsak med kraft och elegans i ett, något som jag älskar i imperial stouts. Sött, starkt, rostigt och lätt rökigt, allt i ett liksom och därtill härligt balanserat. Mycket god brytning mot den gräddiga gratängen. Faktiskt väldigt passande! Köttet hade nog föredragit en brown ale ändå, en 10%-ig stout blev helt enkelt för mycket.
Fördelen med att ta just en imperial stout på halvlitersflaska är att det är kvar i glaset när man plockar fram sin (hemmagjorda) glass ur frysen och att den passar utmärkt till den också. Ibland är det inte så dumt att lägga stora starka öl i stora flaskor ändå.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar